Här ovan ser vi Theophile Gautier (1811 – 1872) — sin tids mest framstående franska konstkritiker. Med sin argusögda mullvadsblick kunde han betrakta en målning och dra de mest långtgående slutsatser. När han ställde sig framför Mona Lisa lyckades han till exempel deducera följande:
(…) the sinuous, serpentine mouth, turned up at the corners in a violet
penumbra, rallies one with such gentleness, grace, and
superiority, that one feels as timid as a school-boy in
the presence of a duchess. So the head, with its
violet shadows, half-perceived as through a black
gauze, makes you dream for hours and pursues you
in memory like the motif of a symphony. Under the
form expressed is felt a vague, indefinite, inexpressible
thought like a musical thought ; one is moved and
troubled ; images which have already been seen pass
before one’s gaze, confused and soft, smile familiarly,
and whisper languorous confidences in your ear.
Repressed desire and desperate hopes struggle painfully
through a luminous shadow ; and you discover that your
melancholy springs from the fact that the Gioconda
received, three hundred years ago, the confession of
your love with the same sarcastic smile which she
still wears to-day.
(engelsk översättning av professor F C De Sumichrast)
Gautier var möjligen alldeles särskilt väl skickad att upptäcka den här typen av — för oss vanliga dödliga — inte helt uppenbara undertexter i Leonardos målning. Han var nämligen även skönlitterär författare och bland annat upphovsman till Le Pied de momie, där en fotfetischistisk skönande förälskar sig i en egyptisk mumies fot, varefter psykiska vibrationer och hans tidlösa kättja lyckas väcka den förhartsade fotens ägarinna ur evighetsslummern. Sedan blir det förstås raj-raj. Novellen har den mest superbt antinaturalistiska dialog — så här formulerar sig till exempel en lumphandlare i Gautiers universum:
”Ha, ha!–you want the foot of the Princess Hermonthis,”–exclaimed the merchant, with a strange giggle, fixing his owlish eyes upon me–”ha, ha, ha!–for a paper-weight!–an original idea!–artistic idea! Old Pharaoh would certainly have been surprised had some one told him that the foot of his adored daughter would be used for a paper-weight after he had had a mountain of granite hollowed out as a receptacle for the triple coffin, painted and gilded–covered with hieroglyphics and beautiful paintings of the Judgment of Souls” (…)
Faktum är att Gautier verkar ha uppträtt under hela sitt författarskap som ett slags bisarr blandning av H P Lovecraft och Leopold von Sacher Masoch (masochismens bålde föregångsman) — hans protagonister kärar ständigt ner sig i sarkastiskt smilande kvinnor från det fjärran förflutna och lyckas väckas liv i dem med något slags kättjans alkemi.
I La Cafeterie (1831) vaknar målningen av den sköna Angela (”mystérieuse et fantastique”) till liv inför hjältens blickar. Och sedan blir det förstås raj-raj. I Omphale (1834) är den sköna inte bosatt i en målning utan i en gobeläng (lite variation får det ju vara).
Theophile flummar loss
Men Theophile gick inte bara loss på fötter och nedlåtande småleenden. I Arria Marcella: Souvenir de Pompéi (1852) besöker hjälten Octavian Pompeii och får syn på ett eggande bröstavtryck i lavan. De visar sig tillhöra en viss Arria Marcella, och Octavians vilda brånad lyckas — inte helt överraskande — väcka henne från de döda:
In all this archaic phantasmagoria, which would have driven an archaeologist crazy with delight, he saw but the dark, deep glance of Arria Marcella, and her splendid bosom, triumphant over the ages, which destruction itself sought to preserve.
Och sedan blir det förstås raj-raj.
Man kan undra varför Gautiers hjältar nödvändigtvis måste fråga chans på varenda renässansmålning de får syn på, i stället för att sätta in stöten mot den söta tjejen i mjölkaffären. Men som Octavian i Arria Marcella förklarar för oss med Gautiers prunkande prosa:
Octavian confessed that reality had no great attraction for him. Not that he indulged in school-boy dreams full of lilies and roses, but every woman was surrounded by too many prosaic and repellent facts, too many prosy fathers, coquettish mothers wearing real flowers in false hair, bright-faced cousins turning over declarations of love in their minds, ridiculous aunts fond of little dogs.
Theophile själv förefaller ständigt vara på flykt från verklighetens alla löjeväckande fastrar och deras små hundar. Men han var som sagt sin tids ledande konstkritiker, och hans inflytande inskränkte sig inte till den galliska kultursfären.
Walter Pater
Allt masochistiskt H Rider Haggard-nonsens som fransosen lyckades projicera in i Mona Lisas leende fick ett enormt genomslag även i den internationella konstkritiken. Inspirerad av Gautier lyckades den engelske kritikern Walter Pater prestera följande tirad, som nästan överträffar lärofadern själv:
Hers is the head upon which all ”the ends of the world are come,” and the eyelids are a little weary. It is a beauty wrought out from within upon the flesh, the deposit, little cell by cell, of strange thoughts and fantastic reveries and exquisite passions. (…) All the thoughts and experience of the world have etched and moulded there, in that which they have of power to refine and make expressive the outward form, the animalism of Greece, the lust of Rome, the mysticism of the middle age with its spiritual ambition and imaginative loves, the return of the Pagan world, the sins of the Borgias. She is older than the rocks among which she sits; like the vampire, she has been dead many times, and learned the secrets of the grave; and has been a diver in deep seas, and keeps their fallen day about her; and trafficked for strange webs with Eastern merchants: and, as Leda, was the mother of Helen of Troy, and, as Saint Anne, the mother of Mary; and all this has been to her but as the sound of lyres and flutes, and lives only in the delicacy with which it has moulded the changing lineaments, and tinged the eyelids and the hands.
Den milt leende borgarhustrun Lisa Gherardini har i ett slag förvandlats till en ”vampyr” som förkroppsligar i princip allt som Walter Pater tycker låter fräckt — inklusive familjen Borgias syndaregister, vad det nu har med saken att göra.
Det var alltså Gautier som (med bistånd från Walter Pater) hittade på att Mona Lisa och hennes småleende var ”mystiska”. Själv tycker jag väl att man kan projicera in lite vad som helst i porträttets uttryck — Mona Lisas min är lite som den där närbilden på Ingrid Bergman i slutet av Casablanca. Manusförfattarna hade inte skrivit slutet än, så Bergman visste inte om hon skulle stanna hos Rick eller följa med Victor Lazlo på planet. Alltså nollställde hon sitt ansikte fullständigt — och blev något förvånad över den vilda känslostorm som kritiker och publik tyckte sig se på vita duken.
Jag utgår från att Lisa Gherardini också hade blivit lätt perplex om hon hade fått ta del av Gautiers och Paters utgjutelser …
(som min intelligenta och vackra läsekrets förmodligen redan har gissat läser jag just en bok om Mona Lisa — Donald Sassoons underbart underhållande Mona Lisa — The History of the World’s Most Famous Painting.)
David Nessle 
