Archive for mars, 2010

Arthur Cravan — poet, proffsboxare, dandy, kemist, giraff, kaktus, samt Oscar Wildes nevö

mars 29, 2010

När vårskymningen faller  är det inte utan att jag känner en smula av den   expansiva längtan som poeten och proffsboxaren Arthur Cravan skildrar så målande i dikten Hie! från 1913:

I would like to be in Vienna and Calcutta,
Catch every train and every boat
Lay every woman and gorge myself on every dish.
Man of fashion, chemist, whore, drunk, musician, labourer, painter, acrobat, actor;
Old man, child, crook, hooligan, angel and rake; millionaire, bourgeois, cactus,
giraffe, or crow;
Coward, hero, negro, monkey, Don Juan, pimp, lord, peasant, hunter,
industrialist,
Flora and fauna:
I am all things, all men and all animals!
What next?
Assume a distinguished air,
Manage to leave behind perhaps
My fatal plurality!

(Översatt från franskan av Paul Lenti)

Jag lämnar det därhän i hur hög grad Cravan verkligen lyckades förverkliga sin ambition att vara giraff och kaktus, men det faktum att han kombinerade  karriärer som poet och pugilist är ju imponerande nog  — hans moster var dessutom gift med Oscar Wilde vilket gjorde att Cravan krävde att hans boxningsaffischer skulle redovisa den i sammanhanget något oväntade uppgiften att han var ”Oscar Wildes nevö”.

Jag vandrar lite  rastlöst kring i lägenheten,  men efter en kort stund bedarrar den  där expansiva känslan och ersätts av den kranka blekhet som en annan — mera praktiskt lagd — skald talar om. Cravan verkar ha levt som han lärde. Kul för honom. Å andra sidan försvann han spårlöst i Mexiko i november 1918.

Jag skulle gärna vilja ta alla tåg och båtar, vara målare, akrobat, apa och kemist — men friheten verkar ha sitt pris. Så jag lämnar min fatala pluralitet bakom mig och sätter mig och skriver det här blogginlägget istället …

Annonser

Gôr-Khiligt

mars 26, 2010

Bloggens trogna kommentator Ban-Ken länkade iochförsig till den här pärlan i kommentartråden till inlägget Skämtserier som skimrande celluloid, men jag anser att Eduard Khil och hans lo-lo-lollande förtjänar mer uppmärksamhet — trots att det här klippet verkar rasa som en präriebrand på alla kul-kult-med-kitsch-sajter för tillfället (Eduard Khil har i dagens läge 85200 googleträffar). Är man riktigt ironisk införskaffar man tydligen även en Eduard Khil-T-shirt.

Men jag tycker nog att denne Brezjnevpopens ärrade trotjänare förtjänar all exponering han kan få — joddlandet, oktavhoppen, de plötsligt utbrytande superskurkskratten — en entertainer som så att säga verkar vara en smula … out to lounge (rasslande och svagt cymbalslag).

Inspelningen är något svårdaterad — Sovjets mode och populärmusik verkar ha haft ett helt eget tidskontinuum som gör att det är svårt att avgöra om året är 1967 eller 1979 — men jag misstänker att vi befinner oss i medio av sjuttiotalet.

New York Daily Times rapporterar om Khil (eller Trololo-mannen, som de kallar honom) och hans reaktion på sin nyfunna ryktbarhet:

Khil was a popular singer in the Soviet Union during the 1960s and 70s, but after the fall of the Iron Curtain, he slipped into obscurity.

Now 75, the St. Petersburg resident was shocked to learn that a forgotten performance he did on a Russian TV show has gained new fans.

”I found out about it from my 13-year-old grandson,” he told RT, a Russian TV news program.

”He walked into the room, humming the song… So I asked him, ‘Why [are] you singing it?'” Khil said.

The boy replied: ”‘Grandpa, you’re home drinking tea here, [and] in the meantime, everyone’s singing your song on the Internet.'”

(…)

”I love it,” Khil said, as he mulled the possibility of going on tour with the tune, which he sings for fans online. ”People [are] doing parodies, having fun. It unites them.”

(Artikeln i sin helhet finns här.)

En verklig askungesaga, med andra ord …

(Textens maniska lollande får mig även att tänka på Milan  Kunderas kärva karakteristik av den tjeckiske sångaren Karel Gott som ”Musikens idiot”. Den som vill bilda sig en egen uppfattning om Gotts kreativa kretinism kan för övrigt höra honom sjunga Stoneslåten Paint it Black på tyska  i en vildsint ungersk pustaversion här).

All You Need is NUJV

mars 25, 2010

Som framkom i förra inlägget semaforerar Beatles inte ”HELP” på det eponymiska skivomslaget med samma namn som heter likadant … var var jag? Just det: De förefaller istället semaforera det något mera kryptiska budskapet ”NUJV”. Varför? Det överlåter jag åt mera framstående konspirationsteoretiker att reda ut,  men jag anser ändå att det är viktigt att allmänheten får veta hur man inte semaforerar efter hjälp.

För tänk tillexempel om coverbandet Liverpool störtar med sin enmotoriga Cessna i ett ensligt beläget bergsmassiv och försöker påkalla räddningsmanskapets uppmärksamhet genom att semaforera vad de tror är tecknen för ”help” (som Beatlesnördar har de naturligtvis skivomslaget glödristat på näthinnan). Räddningsmanskapet tror förstås att allt är frid och fröjd: ”Nujv, nujv, nujv — det är allt de säger” …

En tragedi kan med andra ord undvikas om alla Beatlescoverband som vet med sig att de tänker flyga i enmotoriga flygplan över oländig terräng istället memorerar  signalerna på nedre raden.

Hjälpundervisning

mars 25, 2010

Sextiotalets stora supergrupp Beatles är en utmärkt hjälp för den som vill lära sig den kanske mest oumbärliga turistglosan av dem alla. Jag syftar förstås på den lilla interjektionen …

…Som tysken säger. Samma ord verkar på s spanska heta …

… och på italienska

… eller som polacken säger …

I och för sig blir jag lite orolig när jag tänker efter ett ögonblick. Mitt resonemang bygger ju på att titeln är ordagrant översatt, vilket man ju inte riktigt kan vara säker på. Det faktum att Beatles dessutom helt missledande  står och semaforerar det kryptiska budskapet ”NUJV!” på skivomslaget stämmer också till eftertanke.

För att kontrollera titlarnas vederhäftighet tittar jag efter vad  exempelvis A Hard Day’s Night heter på andra språk  …

Okej. Det är med andra ord tveksamt om jag haft någon som helst nytta av min hjälpundervisning. Särskilt om man beaktar (som Microsoft Word brukar säga) att Yellow Submarine på svenska fått den nästan osannolikt undermåliga titeln …

”Gul undervattning!!!” — jag tycker inte man behöver ha särskilt mycket fantasi för att få de mest suspekta och skatologiska  associationer av de orden … Titelmakarna hade definitivt behövt lite hjälp. Vad det nu kan heta på andra språk …

Theophile Gautier ♥ Mona Lisa

mars 22, 2010

Här ovan ser vi Theophile Gautier (1811 – 1872) — sin tids mest framstående franska konstkritiker. Med sin argusögda mullvadsblick kunde han betrakta en målning och dra de mest långtgående slutsatser. När han ställde sig framför Mona Lisa lyckades han till exempel deducera följande:

(…) the sinuous, serpentine mouth, turned up at the corners in a violet
penumbra, rallies one with such gentleness, grace, and
superiority, that one feels as timid as a school-boy in
the presence of a duchess. So the head, with its
violet shadows, half-perceived as through a black
gauze, makes you dream for hours and pursues you
in memory like the motif of a symphony. Under the
form expressed is felt a vague, indefinite, inexpressible
thought like a musical thought ; one is moved and
troubled ; images which have already been seen pass
before one’s gaze, confused and soft, smile familiarly,
and whisper languorous confidences in your ear.
Repressed desire and desperate hopes struggle painfully
through a luminous shadow ; and you discover that your
melancholy springs from the fact that the Gioconda
received, three hundred years ago, the confession of
your love with the same sarcastic smile which she
still wears to-day.

(engelsk översättning av professor  F C De Sumichrast)

Gautier var möjligen alldeles särskilt väl skickad att upptäcka den här typen av — för oss vanliga dödliga — inte helt uppenbara undertexter i Leonardos målning. Han var nämligen även skönlitterär författare och  bland annat upphovsman till Le Pied de momie, där en fotfetischistisk  skönande  förälskar sig i en egyptisk mumies fot, varefter psykiska vibrationer  och hans tidlösa kättja lyckas väcka den förhartsade fotens ägarinna ur  evighetsslummern. Sedan blir det förstås  raj-raj. Novellen har den mest superbt antinaturalistiska dialog — så här formulerar sig till exempel en lumphandlare i Gautiers universum:

”Ha, ha!–you want the foot of the Princess Hermonthis,”–exclaimed the merchant, with a strange giggle, fixing his owlish eyes upon me–”ha, ha, ha!–for a paper-weight!–an original idea!–artistic idea! Old Pharaoh would certainly have been surprised had some one told him that the foot of his adored daughter would be used for a paper-weight after he had had a mountain of granite hollowed out as a receptacle for the triple coffin, painted and gilded–covered with hieroglyphics and beautiful paintings of the Judgment of Souls” (…)

Faktum är att Gautier verkar ha uppträtt under hela sitt författarskap som ett slags bisarr blandning av H P Lovecraft och Leopold von Sacher Masoch (masochismens bålde föregångsman) — hans protagonister kärar ständigt ner sig i sarkastiskt smilande kvinnor från det fjärran förflutna och lyckas väckas liv i dem med något slags kättjans alkemi.

I La Cafeterie (1831) vaknar målningen av den sköna Angela (”mystérieuse et fantastique”) till liv inför hjältens blickar. Och sedan blir det förstås raj-raj. I Omphale (1834) är den sköna inte bosatt i en målning utan i en gobeläng (lite variation får det ju vara).

Theophile flummar loss

Men Theophile gick inte bara loss på fötter och nedlåtande småleenden. I Arria Marcella: Souvenir de Pompéi (1852) besöker hjälten Octavian Pompeii och får syn på ett eggande bröstavtryck i lavan.  De visar sig tillhöra en viss Arria Marcella, och Octavians vilda brånad lyckas — inte helt överraskande — väcka henne från de döda:

In all this archaic phantasmagoria, which would have driven an archaeologist crazy with delight, he saw but the dark, deep glance of Arria Marcella, and her splendid bosom, triumphant over the ages, which destruction itself sought to preserve.

Och sedan blir det förstås raj-raj.

Man kan undra varför Gautiers hjältar nödvändigtvis måste fråga chans på varenda renässansmålning de får syn på, i stället för att sätta in stöten mot den söta tjejen i mjölkaffären. Men som Octavian i Arria Marcella förklarar för oss med Gautiers prunkande prosa:

Octavian confessed that reality had no great attraction for him. Not that he indulged in school-boy dreams full of lilies and roses, but every woman was surrounded by too many prosaic and repellent facts, too many prosy fathers, coquettish mothers wearing real flowers in false hair, bright-faced cousins turning over declarations of love in their minds, ridiculous aunts fond of little dogs.

Theophile själv förefaller ständigt vara på flykt från verklighetens alla  löjeväckande fastrar och deras små hundar. Men han var som sagt sin tids ledande konstkritiker, och hans inflytande inskränkte sig inte till den galliska kultursfären.

Walter Pater

Allt masochistiskt H Rider Haggard-nonsens som fransosen lyckades projicera in i Mona Lisas leende fick ett enormt genomslag även i den internationella konstkritiken. Inspirerad av Gautier lyckades den engelske kritikern Walter Pater prestera följande tirad, som nästan överträffar lärofadern själv:

Hers is the head upon which all ”the ends of the world are come,” and the eyelids are a little weary. It is a beauty wrought out from within upon the flesh, the deposit, little cell by cell, of strange thoughts and fantastic reveries and exquisite passions. (…) All the thoughts and experience of the world have etched and moulded there, in that which they have of power to refine and make expressive the outward form, the animalism of Greece, the lust of Rome, the mysticism of the middle age with its spiritual ambition and imaginative loves, the return of the Pagan world, the sins of the Borgias. She is older than the rocks among which she sits; like the vampire, she has been dead many times, and learned the secrets of the grave; and has been a diver in deep seas, and keeps their fallen day about her; and trafficked for strange webs with Eastern merchants: and, as Leda, was the mother of Helen of Troy, and, as Saint Anne, the mother of Mary; and all this has been to her but as the sound of lyres and flutes, and lives only in the delicacy with which it has moulded the changing lineaments, and tinged the eyelids and the hands.

Den milt leende borgarhustrun Lisa Gherardini har i ett slag förvandlats till en ”vampyr” som förkroppsligar i princip allt som Walter Pater tycker låter fräckt — inklusive familjen Borgias syndaregister, vad det nu har med saken att göra.

Det var alltså Gautier som (med bistånd från Walter Pater) hittade på att Mona Lisa och hennes småleende var ”mystiska”. Själv tycker jag väl att man kan projicera in lite vad som helst i porträttets uttryck — Mona Lisas min är lite som den där närbilden på Ingrid Bergman i slutet av Casablanca. Manusförfattarna hade inte skrivit slutet än,  så Bergman visste inte om hon skulle stanna hos Rick eller följa med Victor Lazlo på planet. Alltså nollställde hon sitt ansikte fullständigt — och blev något förvånad över den vilda känslostorm som kritiker och publik tyckte sig se på vita duken.

Jag utgår från att Lisa Gherardini också hade blivit lätt perplex om hon hade fått ta del av Gautiers och Paters utgjutelser …

(som min intelligenta och vackra läsekrets förmodligen redan har gissat läser jag just en bok om Mona Lisa — Donald Sassoons underbart underhållande Mona Lisa — The History of the World’s Most Famous Painting.)

Varför ler Mona Lisa?

mars 17, 2010

… har folk frågat sig i århundraden — eller i alla fall sedan artonhundratalet (innan dess verkar mänskligheten i princip ha ignorerat Lisa Giocondos smilband).

En bättre fråga är kanske ”Ler Mona Lisa?” Personligen har jag svårt att tycka att hon verkar så där särdeles uppsluppen.

Men enligt Cesare Maccari (1840 – 1919) är det uppenbarligen fullt röj bara meter från hennes stol – lutspelare, sångare, unga hunkar på hugget. Partyt är helt enkelt ett faktum.

Det kanske rycker lite lätt i mungiporna på Lisa Giacondo född Gherardini (15 juni 1479 – 15 juli 1542), sexbarnsmor och hustru till en tyghandlare i Florens,  för att hon anar att hon kommer att bli alla tiders största pseudokändis — en Paris Hilton i kolossalformat — världsberömd i femhundra år utan att ha utmärkt sig på något sätt överhuvudtaget.

Fast som alla celebriteter kommer hon att upptäcka att berömmelsen har ett pris — hon får finna sig i att exploateras i dunkla syften, till exempel för att sälja laxermedlet ”Gioconda prima acqua purgativa italiana” …

Släpvagnsslöjd …

mars 15, 2010

Vilken film vill ni helst se? Den här puttriga, preussiska pusseldeckaren där alla talar tyska (”Lisbeth Salander, Du muß mir hilfen”:

… Eller kanske den här amerikanska actionrullen vars trailer mycket stilrent börjar med pumpande ödesmusik och den meningsmättade, murrigt mullrande mannen som säger: ”Her journey …

… eller varför inte det här trista diskbänksdramat med plottrigt montage och gnälliga, måttligt övertygande  svenska skådespelarstämmor …

Jag tror skam till sägandes jag väljer den amerikanska filmen. Eller möjligen den tyska . Den där svenska tänker jag under alla omständigheter undvika i görligaste mån …

Trailerklippning är verkligen en konstart — notera att alla de tre ovanstående förslagen till stor del använder samma bildmaterial, men medan den svenska bara gör en skeptiskt stämd så lyckas den amerikanska versionens hypnotiska montage nästan få mig att knyta nävarna och utropa: ”Herregud! Det här måste jag se!” Den tyska trailern verkar nästan som en annan film, med betydligt mer traditionellt deckarupplägg, som  trots det (en smula otippat) är både blodigare och sexigare än de svenska och engelska alternativen …

Men varför släpvagnen kommer före huvudattraktionen är fortfarande något av ett mysterium.

Finsk hindifilm

mars 11, 2010

Det retar mig en smula att en ungrare har lättare att begripa befolkningen i vårt östra grannland än jag själv — särskilt med tanke på att våra icke indoeuropeiska naboer verkar ha så mycket spännande gammal populärkultur vars guldsand jag med fiken håg gärna vill fiska ur tidens våg.

Ofta inger mig gamla finska filmsnuttar på U-tube samma kittlande känsla som otextad hindifilm — ett slags oförståelsens svindel (som iochförsig på sätt och vis förhöjer upplevelsen). Fast indierna pratar ju faktiskt — som namnet antyder — ett indoeuropeiskt språk, så rent etymologiskt är de faktiskt mera bottenlöst obegripliga på andra sidan Bottenviken …

Kör man till exempel en finsk hemsida som den här genom Google Translator så kan man strax njuta av formuleringar som:

Under kriget, ett nyfött sångerska knä var redan långt borta när det gäller kvinnlig stil jazz popsångare. Pirkko Mannola, Rauni Pekkala, Ann-Christine, och Marion Rung ökade populariteten av barnets röst du nästan teinityttöinä. Äänissään och utseendet var även Sex, men mest på den här sidan kom upp nabukovilaisina Lolita referenser.

Textens andemening skimrar svagt vid betydelsehorisonten — mer solnedgångsdis än verklig upplysning. Jag fattar inte riktigt vad de pratar om, men det skulle kunna vara nedanstående hårdsvängande dixieversion av en gammal Alice Tegner-dänga där Laila Kinnunen förvisso är nabukovilaisina så det förslår:

Laila K var en fantastisk sångerska som behärskade  åtskilliga språk — däribland perfekt rikssvenska. Hennes librettister var väl inte alltid lika klockrena — låten En helt vanlig dag efter Lennons A Day In Life är jag beredd att utnämna till den bisarraste svenskspråkiga Beatlescovern någonsin — den skåpar tillochmed ut Ann-Louise Hanssons Hösten är här (Norwegian Wood). Inledningsraderna lyder:

Jag såg en festlig grabb, oh boy!
En festlig kille som var jätteskoj!
Han var som Beatles i en sång,
Han hade jättesvängig gång,
ja såsom Beatles i en sång.

(Vilket kanske inte har så mycket med det s k ämnet att göra — jag kunde bara inte låta bli att skohorna in  sångtexten i fråga …)

Ett mera burleskt bidrag får vi från Finlands svar på Comedian Harmonists, Kipparikvartetti (Skepparkvartetten) —  fyra lagom tjocka män i sina bästa år som leker på det mest oborstade sätt med maten. Mannen som gör entré i början med en bricka på huvudet är för övrigt den legendariska tangotenoren Olavi Virta, som var med i gruppen 1950-53.

Men ungdomen vill ju också ha sitt och höra det senaste rockiga örhänget — t ex Cliff Richards Living Doll — här fermt finnifierad i filmen Toivelauluja som jag hemskt gärna vill se i sin helhet — jag föreställer mig den som en West Side Story i Österbotten.  Jag har sällan sett så många urfinska fysionomier inramade av samma filmruta. Kameramannen blir dessutom nästan scopitoneaktigt kroppsfixerad när den mycket bleka blondinen kommer in och ger kroppsstrumpan ett ansikte. (Hade jag varit blondinen i fråga hade jag blivit en smula putt över att kanonfotografen såg högfrekvent  kapar av  huvudet — ”Off with her head!” …)

Såvitt jag kan utröna verkar DVD-utgåvorna märkligt nog inte vara textade med landets andra språk — det av dem som jag begriper. Alltså får jag fortsätta att sukta fruktlöst efter stimulerande hindifilmer som utspelar sig på marknaden i Rovaniemi …

(En tidigare bloggtext om finsk schlager finner den hugade här.)