Archive for juni, 2014

Vanskapta Mussar i alla länder — förenen eder!

juni 24, 2014

Det är kanske svårt att föreställa sig — men det fanns faktiskt en tid när ingen människa på jorden hade sett Musse Pigg.

Det var först när figuren slog igenom på bred front i tjugotalets slutskede  — främst kanske tack vare ljudfilmsdebuten Steam Boat Willie (1928) — som det utbröt något som måste beskrivas som en global Mussefeber.

Musse-manians matadorer drog sig inte för något — de klädde t ex ut unga film-ingenuer till den behandskade råttan och lät dem jaga pianon kors och tvärs över en varietescen …

Photo 2014-06-22 21 46 58

Anny Ondra ÄR Varieténs Skälmunge — dessutom försöker hon sig på att vara Musse Pigg i ett minst sagt … öh … originellt nummer från filmen med samma namn (Die vom Rummelplatz, 1930).

Komikern George Burns sörjde varieténs död med de minnesvärda orden ”There’s no place for the kids to be lousy anymore” — och efter att ha sett  Anny Ondra i verksamhet tror jag mig ha fått en fördjupad förståelse för vad han menade …

Musses nyvunna ryktbarhet innebar förstås även att fansen — och cash in-makarna — inte var helt klara över hur den tillbedda gnagaren såg ut.

Photo 2014-06-22 22 51 19

Musse med lila byxor — och en något disproportionerlig Gretchen …

Tyska porslinskonstnärer hade till exempel ingen uppfattning om vad det skulle vara för färg på råttans byxor — de hade bara sett svartvita filmsnuttar — när de valde att skildra en erotiskt laddat möte mellan musen och en lättklädd beundrarinna.

Tidens Cosplayentusiaster var också lite vaga kring detaljerna när de formgav sina Musse- och Mimmi-kostymer …

Photo 2008-11-24 11 15 45

Musse och Mimmi bär rullskridskor. Jultomten bär … Kinky Boots?!

Photo 2014-06-22 22 04 08

Photo 2014-06-22 22 04 28

Serbiskt trettiotal — Musse och Mimmi är spöklika, ansiktslösa …

Photo 2014-06-22 22 55 33

Den lettiska Musse borde överväga att byta namn till Långben …

Photo 2010-09-08 03 45 55I Finland gjorde mussarna i stället ett något utsvultet intryck … (möjligen rörde det sig här om kyrkråttor.)

Photo 2014-06-22 22 42 06

… Medan  samma gnagare  i Soluppgångens Land nog gör klokt i att skära ner på sushin … och hur många fingrar har han egentligen? har han redan gått och blivit radioaktiv?

Den nipponesiska Musse Pigg genomgick sedermera en bantningskur innan han ställde sig till den inhemska krigspropagandans förfogande i en film som Disneykoncernen skoningslöst verkar försöka utrota från internet — länken i mitt tidigare inlägg om denna superba kuriositet dog tillexempel på kort tid. Som tur är har jag hittat en ny U-tubevariant. Bildkvaliteten är något sämre än sist — men vad annat kan man förvänta sig när man får se en sån här smått subversiv samizdat-spinoff …

 

Annonser

I dag har jag och min vän Martin känt varandra i exakt fyrtio år

juni 14, 2014

David och Martin

Jag vet inte riktigt om vi är fjorton eller femton år gamla på den här bilden. Små är vi under alla omständigheter. Vi har varsin halva av fotoremsan — bilden är från Martins halva, för jag hittar symptomatiskt nog inte min just idag.

”Serendipity” kallas det på engelska när slumpen gör något ovanligt begåvat — jag kan inte komma på något motsvarande ord på svenska.

Den 14 juni 1974 anlände jag och Martin till ett fältbiologläger i norra Skåne. Det är anmärkningsvärt av flera skäl:

1. Ingen av oss har visat några som helst fältbiologiska böjelser, varken tidigare eller senare i livet.

2. Martin bodde inte i Skåne utan i Sala. (Själv bodde jag för tillfället i Skurup.)

3. Vi var tretton år gamla och inte direkt några äventyrliga typer, som var ute på strapatser utan våra föräldrar stup i ett — vi var snarare fallna åt ett utsvävande inomhusliv.

En annan serendipitet i sammanhanget: medan vi befann oss på lägret inhandlade jag i en kiosk vi hade vägarna förbi det första numret av skräckserietidningen Kallblodig.

Kallblodig11974

Det är lite bisarrt att känna så stark nostalgi och tacksamhet inför denna — om sanningen ska fram — tämligen undermåliga tidningsprodukt.

( Kallblodig var väl inte så där överväldigande bra — tidningen innehöll skräckserier från femtiotalet, men inte EC-förlagets klassiker, utan billiga plagiat som verkade vara framställda av EC-tecknarnas underbetalda kusiner från landet.)

Sedan hittade jag och Martin på olika mer eller mindre övertygande skäl till att vi inte kunde följa med ut på exkursioner för att hämta grodyngel i glasburkar — istället läste vi igenom Kallblodig-numret gång på gång, analyserade det i detalj och betygsatte de olika serierna.

Och på det viset har det fortsatt: i fyrtio år har vi undvikit kroppsansträngningar och direkt solljus för att istället dricka te medan vi analyserar olika — ofta äldre — populärkulturella fenomen, vi har turats om att sitta framför en skrivmaskin, eller suttit timme efter timme och sett på olika filmhistoriska milstolpar som Gud har en smula svårt att erinra sig (medan det hela tiden har kliat svagt i snabbspolningsfingret), eller tryckt fanzines, eller — för den delen — producerat riktiga tidningar som Kapten Stofil.

Serendipitöst är vad det är.

 

Klezmerswingens mysterier

juni 14, 2014

Lana Truesdale och The Kingsmen frågar sig oroligt ”Who’s Yehoodi?”

Klezmerswingen rymmer många mysterier. Till exempel: Vem är egentligen den där Yehoodi? Varför utger han sig för att vara ett släktporträtt? Och varför stirrar han så lystet på vokalissan Lana Truesdales ryggslut i obevakade ögonblick (okej — det sista är kanske något lättare att begripa).

När jag snubblade över soundien härovan första gången cirka 2008 förstod jag ingenting — och den världsomspännande väven kunde inte skingra mysteriedimmorna. Men så här sex år senare har mängden extremt esoterisk och detaljerad information på nätet fullkomligt exploderat — särskilt på Wikipedia, ett uppslagsverk av aldrig tidigare skådat omfång.

Och ur detta ymnighetshorn av trivia har jag idag fått veta följande: mästerviolinisten Yehudi Menuhin gästade Bob Hopes radioprogram någon gång under sent trettiotal, vilket ledde till att den storhakade komikerns sidekick Jerry Colonna fick för sig att upprepa frasen ”Who’s Yehoodi?” programmet igenom.

11254

Inte mycket till skämt, kan man tycka, men folk ute i stugorna uppskattade det av allt att döma storligen, eftersom Colonna kom att upprepa repliken gång på gång i följande program (där Menuhin inte alls medverkade) tills den hade blivit ett ”meme” — så till den grad att amerikanska flottan valde att kalla ett tidigt stealthprogram för ”Project Yehudi”.

Yehoodi kom att bli ”a widely understood late 1930s slang reference for a mysteriously absent person” (om vi ska tro Wikipedia, vars artikel i ämnet som sagt har lärt mig allt jag vet om Yehoodi).

Och 1940 kom alltså cash in-låten, som Lana Truesdale och the Kingsmen framför så förtjänstfullt här ovan — och Marta Tilton och hennes sällsamma gycklarfölje framför något mindre förtjänstfullt här nedanför:

(De mest välkända versionerna av örhänget spelades annars in av storbandsledaren Kay Kyser och den heidi-hoande swingsensationen Cab Calloway.)

Enligt Wiki-tikeln kom frasen ”Who’s Yehoodi” även att bli ett slangigt — och lite förtäckt sätt — att fråga om en person var av judisk härkomst — ”Yehudi” är nämligen hebreiska för ”jude”.

Sången klingar rätt rejält av klezmer, som ju var en av de stora influenserna på jazzmusiken. Mollstämda och mera kromatiska låtar som Putting on the Ritz (av en viss Israel Beilin, bättre känd som Irving Berlin) kallades faktiskt internt av schlagerkomponisterna för ”jewish songs”.

My Little Cousin med Peggy Mann, Tommy Taylor och teddy Powells orkester

Ibland utgick jazzkompositörerna direkt från judiska folkvisor — detta gäller såväl sången My Little Cousin härovan som Andrews Sisters världshit Bei Mir Bist Du Schön, som tillochmed fick behålla yiddishtiteln.

Hur kort avståndet mellan klezmer och swing är kan man konstatera om man lyssnar på bandet The Yiddish Swingtette i fyrtiotalsradioprogrammet  Your Jewish-American Hour  — vilket man kan göra nedan, för jag har — inte helt överraskande — ställt samman en Spotifyspellista med mina klezmerjazzfavoriter (särskilt förtjust är jag f ö i reklaminslagen från Your Jewish American Hour för produkter som ”Hebrew National Meats” och ”Manischewitz’s Matzo Balls” )

 

 

 

Huvudnyheterna 20 — Laboranten i labyrinten

juni 12, 2014

140

( Lyssna ovan eller högerklicka och spara HÄR.)

Efter en halvårslång siesta har poddcasten Huvudnyheterna plötsligt vaknat till liv och raglat ut i köket. Eller rättare sagt till Davids arbetsrum, för det är där vi har spelat in. Akustiken visade sig vara betydligt bättre än i Stålhammars kök, och fåtöljerna gav dessutom hela processen en lite mer bakåtlutad karaktär.

skaggen1920

Det tidiga sextiotalets värsta skägghipsters.

Hade Breaking Bad hetat Laboranten i labyrinten om serien visats i svensk TV på 70-talet? Varför ser män i gammal svensk reklam så ofta ut som Reinhard Heydrich? Är brist på pengar det enda som kan rädda det arkitektoniska kulturarvet? Sprängde statsplanerarna hela Norrmalm i luften på femtiotalet bara för att kunna lura i utländska besökare att Sverige visst hade deltagit i andra världskriget? Är verkligen alla sextiotalets skägglurkar inbördes utbytbara — kan Cornelis vabba för Beppe? Kan Lasse O fylla Yngve Galmlins galoscher?

Ja — ska man tro ovanstående fantastiska klipp har vi i alla fall ett svar på den sista frågan — ett genljudande ja! Vreesvijk kapar Beppes godnattstund och synsvaga och lomhörda tittare märker ingenting.

Brita Borg hånar hipsters av 1961 års modell

Sedan talar vi om Betsy Palmers dilemma: tänk om sextio- och sjuttiotalets strävsamma skådespelare vetat att alla deras brödjobb och extraknäck i slasher-, skräck- och splatter-genren skulle leva för evigt på VHS, DVD och Bluray.

Betsy Palmer, känd från Fredag den 13 (1980) förklarar ännu en gång hur hon valde att bli en psykotisk knivmördare för att hon behövde en ny bil.

David ljuger för övrigt inte när han pratar om ”Raggoparden” — den fanns faktiskt i fyra djuriska färger …

Raggopard

David har även på fötterna när han hävdar att han kan spela ut Mel Brooks-kortet — det vill säga att han har rätt att driva med danskar eftersom han själv har danskt påbrå — bland annat den här etnografiske pionjären:

chr bahnson

Nordisk Familjeboks uggleupplaga är full av lovord för Davids mormorsmorfar.

Däremot blev det — i vanlig ordning — lite halvfel på andra ställen i avsnittet:

DSCF6744

PRESSTOPP! Three Towns är inte alls ”helskönt” — det är bara ”skönt” — David minns fel angående sloganen från den fantastiskt framgångsrika rebrandingkampanjen som fick ungdomen att börja dricka öl igen.

Några ytterligare förtretliga felaktigheter och förtydliganden: ”The Hum-Drum Willow” har visat sig vara en stor ask. Björnligan har mycket riktigt inte randiga kläder.  Reinhard Heydrichs dubbelgångare gjorde inte heller reklam för Stomatol utan för Vademecum, erinrar sig  David efter att vederbörligen ha rådbråkat sitt minne … (tyvärr finns reklamen varken på Filmarkivets sida eller på U-tube.)

 

Times_rogue_compositor

Ett lite längre utsnitt av William Harcourts  kampanjtal, som alltså upptog hela sidan 7 i Times — utan bilder.

 Episoden med sättaren som fick nog kallas tydligen för ”The Harcourt Interpolation”, efter politikern vars oändliga tirader till sist fick tryckeridrängen att avfyra en mäktig köttglosa —  se femte raden nedifrån i utsnittet härunder:

inclined for a bit of fucking

David ville minnas att detta skedde på 1890-talet, men faktum är att det inträffade redan 23 januari 1882.