Archive for april, 2011

Syskonen Stenbergs sovjetiska storhetstid

april 14, 2011

Bröderna Stenbergs affisch för Dziga Vertovs Mannen med filmkameran.

I kommentarerna till förra inlägget talar jag i glödande ordalag om bröderna Vladimir Avgustovitj Stenberg och Georgij Avgustovitj Stenberg (jag älskar patronymen ”Avgustovitj ”).

Under marin beskjutning (1928)

Men Wikipedia hade av någon anledning illustrerat sin artikel om dem med ett måttligt fantasieggande prov på brödernas affischkonst, och därför ser jag mig tvingad att raskt slänga upp några av mina favoriter här på bloggen för att motivera min entusiasm.

Mannen från skogen (1928)

Jag kan inte komma på några andra formgivare som utgått från så avantgardistiska principer — i det här fallet främst dadaism och rysk konstruktivism — och lyckats skapa så lättsmält och … ja … närmast kommersiell experimentell affischkonst.

Det sista hoppet (1929)

Bröderna balanserar våghalsigt sin revolutionära estetik mot de nya makthavarnas behov av att locka breda massor till biograferna — och lyckas samtidigt skapa något helt nytt.

Bultad till biff (1926)

Deras far var den svenske målaren Carl August Stenberg, och modern Anna Michailovna Girlowis var lettiska — född i Riga (ännu en koppling till förra inlägget).

Grevinnan Shirvanskaya (1926)

Och under hela Vladimir och Georgijs storhetstid var de, såvitt jag förstår, svenska medborgare — Georgij dog i en motorcykelolycka 1933 bara veckor efter att de båda hade fått sitt sovjetiska medborgarskap, och med honom gick deras unika stil i graven …

(Anmärkning: Alla filmtitlar ovan utom Mannen med filmkameran är ytterst fritt översatta från engelska av mig — jag vet inte vad filmerna kan ha hetat när och om de visades i Sverige)

Annonser

Den fantasifulle ingenjören och hans vanartige son

april 14, 2011

Här ovan ser vi en välmående familj från förra sekelskiftets Riga. Far i huset är varken lett eller ryss — på mödernet är han av svensk och på fädernet av tyskjudisk härkomst. Icke desto mindre har det gått väldigt bra för honom under tsaren: som ingenjör har han lett många större anläggningsprojekt, och  han har lyckats bli en av Rigas mest eftersökta arkitekter.

Han kan omöjligt ana att hela hans värld inom ett tiotal år kommer att ligga i spillror — att en revolution kommer att tvinga honom i landsflykt och att hans son — denna välartade, sjömanskostymsklädde yngling — kommer att förvandlas till …

… Sergei Eisenstein — det unga Sovjetrysslands mest uppburne filmregissör, det vildvuxna snillet bakom banbrytande verk som Pansarkryssaren Potemkin och Ivan den förskräcklige

Mikhail Eisenstein — som fadern alltså hette — flydde efter revolutionen till Berlin där han dog 1920. Omvälvningarna hade även trasat sönder förhållandet mellan far och son — det skulle dröja hela tre år innan Sergei fick veta att hans tsartrogne gamle far hade gått ur tiden …

Så långt känns alltsammans som en närmast arketypisk saga om konflikten mellan tradition och förnyelse, nytt och gammalt, fader och son.

Men det räcker med att kasta en blick på en av Mikhails många hus i Riga för att inse att äpplet inte hamnat så långt från trädet som man i först hade kunnat tro. Mikhail arbetade i en stil som har kommit att kallas Art Noveau — en variant på jugend med mjukare former — mera blommor, brudar och biologi.

Art Noveau som vi är vana att se den — här i en affisch av tjecken Alphonse Mucha

Men i Mikhail Eisensteins händer exploderar Art Noveauns formspråk — man kan med visst fog hävda att han använder stilen på ett helt avantgardistiskt sätt.

Elisabetes Iela 11 — en av Mikhail Eisensteins mest sjövilda skapelser

Barbystade brudar, grinande getkranier, pråliga påfåglar, demoner med slokmustasch,  geometriserande element som ser ut som märkliga maskiner, stora kvinnohuvuden som bär fasadpelarnas tyngd på sina huvuden och förefaller yla av migrän — kort sagt: en normal Mikhail Eisenstein-fasad … (för att urskilja alla dessa element kanske man måste klicka på bilden och betrakta den i full storlek).

Som den begåvade läsekretsen redan listat ut var det just till Rigas Art Noveau-kvarter som vi ställde stegen resans tredje dag. Vi hade även den stora turen att stöta på en hucklesförsedd kvinna som bodde i en av fastigheterna och släppte in oss i ett fantastiskt smyckat trapphus.

Just den fastigheten var som synes nyrenoverad, men en del lika underbara Mikahil Eisenstein-hus har man ännu inte gjort något åt — som den här superbt symbolstinna, smått sinistra byggnaden som vaktas av en solkig sfinx …

Dan Andersson förevigar sfinxen (Det plötsliga tövädret mellan övre och nedre bilden beror på att de är tagna vid olika tillfällen — den övre är från rekognosceringsresan i februari.)

Och efter att vi alltså med egna ögon kunnat konstatera att Eisenstein den äldre var minst så innovativ inom sitt gebit som sonen var som filmskapare bar det av till den fantastiska Brödrakyrkogården och därefter till bilmuseet, vars skatter jag i någon mån redovisat i ett tidigare inlägg. Sista programpunkten på resan blev det storvulna Segermonumentet som skymtade i mitt första inlägg. (Pust! Nu tror jag att jag i alla fall hjälpligt har redovisat höjdpunkterna från denna fullmatade exkursion.)

(som även inrymde ett besök på den fantastiska brödrakyrkogården och en längre rundvandring på Rigas bilmuseum, vars klenoder jag redan förevisat för er).

I Stalinskrapans mörkaste prång

april 13, 2011

Eftersom valda delar av läsekretsen (närmare bestämt den högljudda minoritet som är döpt efter finnskogarnas skald) skriar efter en fortsättning på min reseskildring, ser jag inget annat val än att kasta mig över Stalinskrapan — anhalten efter TV-tornet som vi besökte i förra inlägget.

Vetenskapsakademins hus. I förgrunden ser vi ett smakprov på lettiska, denna något udda brylling till tyska, engelska och andra för skandinaver mer lättdechiffrerade germanska språk. Första gången jag hörde detta sjungande tungomål trodde jag mig nästan förflyttad till Tolkiens Rivendell (eller Flöske Plärva som Erik Andersson föredrar att säga). Fast just ”Naglas” och ”Skruves” är ju inte så svårt att begripa.

Stalinskrapan — eller Lettiska Vetenskapsakademins hus, för att nu vara lite mer officiös — tornar upp sig över Rigas mera blygsamt proportionerade borgerliga bebyggelse. Byggnadsstilen är högstalinistisk — starkt influerad av Ledaren och Lärarens favoritarkitekt Lev Rudnev — men ritningarna är utförda av lokala förmågor. Huset uppfördes mellan 1953 och -56, alltså precis i skarven mellan Stalins välde och Chrustjeverans relativa töväder.

Lev Vladimirovich Rudnev (Лев Владимирович Руднев) — Professor Kalkyls kärleksbarn med Leon Trotskij, och tillika tvåfaldigt behängd med  Stalinorden.

Vi inledde med att gå upp på skrapans utsiktsplattform och dricka ett glas Rigabalsam (en dryck som bäst beskrivs som Jägermeisters elaka kusin från landet).

Finn fem fel — vilka resenärer är det som inte är på väg att lämna plattformen på den här bilden?

Behagligt omtöcknade skådade vi sedan ut över Riga från vår upphöjda position innan vi tog hissen tillbaka ner och uppsökte den stora samlingssalen där vi lyssnade till en föreläsning av Maija Rudovska, samtidigt som vi insöp Stalinstilens tunga, barbariska blandning av nyklassicism, art deco, empire och nationalromantik.

Egentligen var det meningen att vi efter det skulle fortsätta se oss omkring i detta museala mausoleum över en mycket svart period i Förenade Rådsrepublikernas historia, men ett samfällt muller ur rättens krater (eller rättare sagt resenärernas magar) gjorde snart klart för oss att det var bättre att tidigarelägga lunchen.

Eftersom Vetenskapsakademins Hus i folkmun fått det vanvördiga vedernamnet ”Stalins födelsedagstårta” tyckte vi att ovanstående bakverk kunde passa till kaffet

Lunch i skrapan — bloggens mest kverulantiska kommentator (även känd som tiggaren från Luossa)  vinkar glatt åt oss

Och tur var väl det — för när vi bänkade oss några våningar upp, invid Vetenskapsakademins sammanträdesrum, upptäckte vi att några stolar gapade tomma. Det visade sig att vi hade lyckats låsa några av de mest passionerade amatörfotograferna ute på utsiktsplattformen. Där hade de sedan stått i åtminstone en halvtimme, dränkta i ett fint, kallt duggregn medan de begrundade sina synder och den stalinistiska arkitekturens formspråk.

Men när väl det något nedkylda och -stämda derrieregardet hade återbördats till flocken intog vi vår lunch (jag, Ola och vår man i Lettland Calle Biörsmark agerade servitörer). Och sedan fortsatte vi våra studier av skrapan en stund under Maija Rudovskas sakkunniga ciceronskap innan vi kände oss klara med denna mäktiga byggnad, bevarad nästan helt i originalskick, och fortfarande svagt vibrerande av Stalinepokens imperiedrömmar och paranoia …

Senare tillägg: Lettiska är inte ett germanskt språk, vilket jag hade fått för mig — ovan räddas jag endast av en något dunkel syftning från att påstå det rakt ut. Lettiska och litauiska bildar en egen indoeuropeisk språkgrupp och anses vara de språk som står urindoeuropeiskan närmast — vilket man för övrigt kan konstatera om man i likhet med våra vittra vänner på Wikipedia gör en jämförelse med sanskrit. Meningen ”Gud gav tänder; Gud skall ge bröd” blir på lettiska: ”Dievs deva zobus; Dievs dos maizi” och på litauiska ”Dievas dave dantis; Dievas duos duonos”. På sanskrit blir samma förhoppningsfulla påstående: ”Devas adahat datas; Devas dat dhanas”. (Tack till den alltid lika välinformerade Ola Hammarlund som påpekade mitt misstag.)

Lev Vladimirovich Rudnev (Russian: Лев Владимирович Руднев

Sagan om gumman, katten, hunden och TV-tornet

april 8, 2011

… ELLER: ”MÄNNISKAN ÄR ALLTINGS MÅTT”

Andra dagen på vår resa tog vi bussen från Liepaja genom en regnig lettisk landsbygd. Vi fick tyvärr lov att ställa in ett besök i en raketbasruin, eftersom regnet hade gjort den usla vägen dit ofarbar med buss (vilket den möjligen var även i torrt tillstånd). Jag DJ-ade i bussen och spelade Chrustjevjazz, Bresjnevbossa och amerikansk atomkrigsrock från femtiotalet för resenärerna.

Och efter tre timmar såg vi en verkligt monumental byggnad lösgöra sig ur dis och dimma — Rigas TV-torn, för inte så länge sedan en av norra Europas högsta byggnader. TV-tornet är ett sent exempel på sovjetarkitekturens monumentala anspråk — rymdraketslik och futuristisk sträcker den sig mot stjärnorna och sänder ut signaler om en strålande socialistisk framtid. Men tornet blev klart först under sent åttiotal, och den strålande socialistiska framtidens dagar var ganska lätt räknade.

En överväldigande anblick

På vägen in till tornet kan man njuta av glaskonst som demonstrerar alla Sovjets och dess sattellitstaters mest anslående TV-torn

Men det monumentala intrycket motsades på ett rätt charmigt sätt av stämningen inne i själva tornet — där mötte en liten gumma (eller kanske snarare dam) upp i en av de längsta och brunaste koftor jag sett i hela mitt liv. En liten katt vandrade kring i den gigantiska entrén med en självklar uppsyn av äganderätt, och en stor hund stod utanför ingången och väntade på något, oklart vad, med spänd uppmärksamhet.

Gumman

Katten

Hunden

Om det inte vore för den storslagna sensovjetiska fonden skulle man ha trott att man var hemma hos gumman i koftan i hennes trivsamma stuga. Men det visade sig alltså att hon var chef för TV-tornet och med stor generositet och vänlighet förevisade hon inte bara utsiktsvåningen utan även lämningarna efter den restaurang som tidigare legat i våningen under den. Den håller tydligen på att renoveras, så vi fick en sista möjlighet att se den i sitt sovjetinspirerade originalskick — komplett med ett förfall som måste sägas ha gått rätt snabbt, med tanke på att anläggningen bara tjugofem år gammal.

Vi utforskar den förfallna restaurangen

Konsthistorikern Maija Rudovska arbetar på den första doktorsavhandlingen om Sovjettidens arkitektur — här lägger hon ut texten för resenärerna på utsiktsvåningen samtidigt som vi dricker varsitt glas Rigachampagne …

Vår delegation lämnar byggnaden

Husdjuren, förfallet och ett slags förströdd trivsel har alltså invaderat TV-tornet och förmänskligat dess monumentala proportioner,  som en välbehövlig påminnelse om att det faktiskt är människan — eller möjligen katter och hundar — som är alltings mått …

Mitt livländska leverne

april 7, 2011

Jag anger skalan för en av delarna i det monstruösa Segermonumentet strax utanför Rigas centrum (foto Dan Andersson).

Mina Strövtåg bland kommunismens ruiner med Den maskerade proggaren — som bloggens läsare möjligen minns från tidigare inlägg (se HÄR och HÄR) — gick av stapeln förra veckan.

Det hela inleddes något olycksbådande med att jag inte hörde väckningssignalen på min nya mobil på onsdagsmorgonen.  Tåget skulle gå 07.42. När jag kastade  ett sömngrumligt öga på mobilklockan lyste siffrorna 07.11 mot mig, med påföljd att jag i vild panik hoppade i kläderna, rafsade ihop bagaget och rusade mot spårvagnshållplatsen vid Rambergsvallen.

Tack vare att spårvägens gudar var mig gunstiga, samt att jag gjorde ett inspirerat panikbyte på Backaplan lyckades jag ta mig till tåget med fyra minuter till godo — däremot hade jag hjärtklappning större delen av vägen till Alingsås. Genom en lycklig försyn hade jag dessutom med mig allt nödvändigt  utom — ironiskt nog — necessären.

Under båtresan till Riga höll jag föredrag om superhjälteseriens släktskap med sovjetestetik, kommunismen i amerikansk populärkultur och diverse annat — här låter jag Joseph McCarthys valaffisch ljustatuera mina bleka lemmar (foto Dan Andersson).

Och vid den här tiden förra torsdagen  befann jag mg alltså  på Röda arméns fornstora jättebas Karosta — närmare bestämt i det gamla militärfängelset från tsartiden, där resenärerna kulturkrockade med en uniformerad guide som insisterade på att kallas ”Comrade Captain”, ställde upp oss i räta led och  försökte lära oss att marschera i takt — allt med måttligt imponerande resultat.

Den fantastiska miljön i Karostafängelset gör mig helt oskarp av entusiasm (foto Dan Andersson)

Comrade Captain har några sanningens ord att säga till min medreseledare Ola Olsson

De nynryckta får en första lektion i Silly Walks

Karosta var tillsammans med de två andra K:na — Kronstadt och Kaliningrad — centrala för den sovjetiska flottans Östersjöförsvar, och jag gissar att det var med viss motvilja som ryssarna drog sig tillbaka 1994 och lät stora delar av denna gigantiska anläggning förvandlas till en ruin.

Stranden under betongen äts upp av vågorna och i slow motion tumlar befästningarna ut i havet …

Man kan vandra hundratals meter inne i ännu icke borteroderade delar av bunkersystemet  och komma ut igen på helt oväntade ställen …

Kamerablixten avslöjar ett för mig otydbart kyrilliskt meddelande i en av de helt becksvarta tunnlarna …

Förfallet har gått fort — betongbefästningarna som har visat sig omöjliga att spränga bort besegras nu istället av erosionens krafter och tumlar som jättelika byggklossar ut i havet. Och det miljonprojektsområde där de sovjetiska soldaterna var inhysta har blivit en stor spökstad.

Gapande hål efter fönster och forna balkonger …

Så mycket mosaikkakel till ingen nytta …

En av resenärerna tittar närmare på homestylingen i de övergivna lägenheterna

Efter denna närmast apokalyptiska vision av postsovjetiskt sönderfall for vi till den trivsamma traditionsrika trästaden Liepaja och vårt hotell för att smälta intrycken från den intensiva första dagen i Lettland …

Ett litet tillägg: Observera att alla bilderna är klickbara för den som vill ha en mera högupplöst upplevelse av Karosta …

Swing Shift Cinderella

april 6, 2011

Här ovan ser vi en viss Norma Jean Dougherty (född Mortenson) göra en insats för krigsproduktionen på sin arbetsplats vid flygplansfabriken i Van Nuys, Kalifornien (notera att hon har sitt foto-ID fäst vid kjolen).

Det är i slutet av juni 1945. Norma har fyllt nitton några veckor tidigare, och anar sannolikt inte att hon inom några år kommer att ha förvandlats till den platinablonda gudinnan Marilyn Monroe.

Hennes näsa är fortfarande som naturen skapade den, liksom tänderna och — nästan mest förbluffande — istället för sitt perfekt koafferade platinablonda hår har hon ett rödbrunt krull som nästan bildar något slags dansk-irländsk afro.

Men som sagt — bara tre år senare är metamorfosen ett faktum, och vi kan se henne framföra det minst sagt suggestiva numret Every Baby Needs A Da Da Daddy i filmen Ladies of the Chorus:

Redan här har hon det närmast parodiskt sexiga utspel som hennes många imitatriser kämpade desperat för att efterlikna — det är nästan övermänskligt svårt att projicera en så hårt karikerad bild och få åskådaren att acceptera den som verklig.

Monroes superlativt suggestiva sexighet i sångnumret ovan får mig att tänka på de våldsamt vampiga nattklubbssångerskorna i Tex Averys filmer — alltid animerade av Averys tjejexpert Preston Blair. En  sådan siren förekommer till exempel  — kongenialt nog — i Swing Shift Cinderella (precis som bilderna ovan från 1945) där hjältinnan är en askungefigur som jobbar skift på  en flygplansfabrik, men på lediga kvällar förvandlas till en omåttligt glamorös chanteuse (klippet med hennes sångnummer motsatte sig inbäddning men ni kan se det genom att klicka HÄR).

Parallellen till Norma Jeans egen  askungesaga ligger nära till hands. Notera dessutom  att de tre ymnigt saliverande, smokingklädda herrarna i Marilynklippet ovan helt frivilligt refererar till sig själva som ”Wolves” — ännu en händelse som påminner rätt mycket om en tanke.

Preston Blairs animationsskisser till en av alla Vargens överkvinnor

Och för de i läsekretsen som — i likhet med mig — aldrig tröttnar på Tex Averys sexgalna vargar och parodiskt plutmunnade platinablondiner avrundar jag med ännu en klassiker — Red Hot Riding Hood (1943) där den djupt dekolleterade och kraftigt kortkjolade Rödluvan framför ett nummer snarlikt Marilyns sång från Ladies of the Chorus — för variationens skull kallas låten bara  Daddy den här gången. Om ni har svårt att bärga er kan jag tala om att Little Red Hot Riding Hood gör sin entré två minuter och trettio sekunder  in i klippet.