Archive for november, 2009

Dagens irrelevanta drömfragment

november 26, 2009

Ibland känns det som om jag drömmer någon annans drömmar — de handlar inte om någonting som känns det minsta relevant för mig själv. För flera år sedan drömde jag en natt att jag producerade Anni-Frid Lyngstads comebackskiva. Sedan vaknade jag och tänkte ”Borde inte nån annan drömma det här? Jag har inte ens tänkt på Anni-Frid Lyngstad på tio år.”

Denna morgons drömfragment går i samma stil: Mariah Carey har konsert i den enorma gymnastiksalen på en okänd svensk skola. Det är kanske ett fyrtiotal personer på plats. Mariah är iförd en paljetterad och tre storlekar för liten bikini. Hon får syn på en liten kille i tomteröda kläder och vill sätta upp honom på gästlistan. ”Nej, sätt inte upp honom”, svarar någon ansvarig i headset. ”För då står alla på gästlistan.”

Dagens drömfragment — Prinsessan i hoppborgen …

november 22, 2009

… är alldeles ovanligt fragmentariskt. Jag diskuterar sagan Prinsessan på ärten med någon och presenterar en egen ny version: Prinsessan i hoppborgen. Vi ser sagoprinsessan stiga in i hoppborgen och klaga över att det ligger en ärta under den.

Tidigare i samma dröm diskuterade jag serieförlaget Semics annonsformgivning under sent sjuttiotal, tidigt åttiotal med en annan ansiktslös röst. ”Vit text på svart botten. All denna Helvetica.” Samtidigt såg jag en sån där färdigtryckt pärm från ca 1980 som man skulle ha sina Fantomentidningar i.

Dagens drömfragment

november 19, 2009

I morse drömde jag att Gunnar Björnstrands änka Lillie Björnstrand kontaktade mig via Facebook. Av rubriken på hennes mail framgick att det rörde sig om en inbjudan till någon slags hyllning av hennes döde make. Jag funderade på om jag kunde med att friendrequesta henne och skulle just klicka på mailet när jag drev upp genom sömnens dimmor och var i vakenvärlden igen …

Det enda som var förvrängt i drömmen var att Lillie B hette Lil Myrman, sannolikt döpt efter deckaren Kjell Myrman i den svenska noirfilmen I dimma dold som jag tänkte på i natt strax innan jag somnade.

Intresset ljuger alltid

november 18, 2009

Ja, egentligen brukar det ju heta ”Intresset ljuger aldrig, men som så ofta handlar det en hel del om hur man tolkar data — det framgår med önskvärd tydlighet när man läser Ben Goldacres relativt nyutgivna  Bad Science.

Boken är ett  roligt, informativt och ibland lite tjatigt påstridigt frontalangrepp på undermålig medicinsk journalistik — alla dessa texter som inleds med ord som ”Forskningen har visat …” och sedan påstår lite vad som helst, gärna sånt som stora och mäktiga intressen vill tuta i allmänheten.

Och dessa intressen ljuger ibland (okej då — jag får väl medge att intresset inte alltid ljuger).

Tobaksindustrin blåste rök i ögonen på opinionen i trettio år innan de gav slaget om lungcancern förlorat — trots att sambandet mellan sjukdomen och cigarillerna var statistiskt säkerställt sedan sju svåra sekel (jag menar lång tid — allitterationerna tog över lite där).

Och än idag stöter man med förbluffande regelbundenhet på de där artiklarna där ”Forskningen har visat att två glas vin är bra för hälsan” — även där anar man skugglika lobbyistfantomer som skrattar sataniskt i fonden.

Men Goldacre — en hedersman och en rättens kämpe, om än en smula gäll i tonfallet och med missklädsamt lödder kring mungiporna här och var i boken — går även till storms mot läkemedelsjättarna, kosttillskottsindustrin  och alternativmedicinens bjällerprydda gurus och stöter omkull mången en helig väderkvarn (som den blandade metaforens vänner brukar säga).

Här är några av de revolutionerande upplysningar jag har tagit del av från Goldacre:

Antioxidanter — det är inte alls säkert att tillskott skyddar mot cancer. I de kliniska studier som har gjorts har det tvärtom — något olycksbådande — verkat vara så att förhöjda doser av antioxidanter ökar cancerrisken. Det har man tydligen vetat ett bra tag, men informationen vägrar att sprida sig.

C-vitaminer — förebygger inte alls förkylning. Massiva doser kan möjligen påskynda deras förlopp lite grann …

Omega 3-olja — det finns inga kliniska belägg för att vi blir klyftigare av denna kostbara olja. Å andra sidan har det tydligen inte gjorts någon vetenskapligt vettig studie i ämnet heller, så juryn är kanske ute fortfarande.

Betakaroten — hjälper inte upp mörkerseendet det minsta.  Den här desinformationen spreds ut av en något otippad lobbygrupp — det brittiska flygvapnet. Under andra världskriget. För att inte tyskarna skulle börja misstänka att britterna hade uppfunnit radarn så hävdades det att flygarna åt enorma mängder morötter, vilket gjorde att de kunde se som ugglor i dunklet. Tyskarna verkar ha gått på denna skröna. Tyvärr dog den inte ut efter kriget — min mamma sa att morötter medförde mörkerseende så sent som cirka 1970, när den sista stukabombaren sedan länge hade störtat och lögnen inte längre tjänade något särskilt strategiskt syfte …

Därmed givetvis inte sagt att ovanstående substanser inte skulle vara nyttiga i lagoma mängder. Det Goldacre vänder sig emot är idén att massiva mängder av någon mirakulös substans ska visa sig allena saliggörande mot lidande, åldrande, död eller existentiell vanmakt.

Kroppen är snarast att betrakta som ett ekosystem — och vi vet alla vad som händer om någon plötsligt säger ”Vad som saknas här är enorma mängder av kaniner! Låt oss genast plantera in dem!” D v s — det som är nyttigt i lagom mängd, på rätt ställe kan rentav vara katastrofalt i stor mängd, på fel ställe.

Boken är också en utmärkt grundkurs i hur man utvärderar statisitik, och Goldacre lär utan extra kostnad ut alla läkemedelsindustrins fula knep för att gömma undan mindre önskvärda resultat i rapporteringen — alla metoder för att vilseleda utan att direkt fuska.

Ben Goldacre är läkare och skriver regelbundet under rubriken Bad Science i Guardian. Som om det inte skulle räcka har han även en blogg där han sjuder av rättmätig harm över diverse medicinska missgrepp. Jag rekommenderar dem båda — i försiktig dosering …

Nachthexen — Det Stora Fosterländska Krigets obesjungna hjältinnor

november 8, 2009

målning

De enda kvinnliga stridsflygare från andra världskriget som jag tidigare kände till var piloterna på Ferry Command, och det uteslutande beroende på de fina klippdockor de inspirerade till:

omslag gpofc

klippdockor

Fast såvitt jag förstår sattes Ferry Commands kvinnliga krafter inte in i strid — deras uppgift var istället att flyga över färdigställda plan från USA till Storbrittannien.

Men häromdagen hörde jag en häpnadsväckande BBC-dokumentär om Natthäxorna (eller Ночные ведьмы som vi som gillar att använda kyriller vid minsta provokation  gärna skriver) — den verkar ligga ute på obestämd framtid och intresserade kan ladda ner den här.

Dokumentären skildrar  femhundraåttiåttonde nattbombarregementet, en helkvinnlig stridsenhet som sattes in på östfronten. De flög 23 000 uppdrag och släppte 3000 ton bomber på tyskarna som verkar ha kommit att hysa en nästan vidskeplig skräck för dem, döpte dem till ”Nachthexen” och spred rykten om att de hade blivit injicerade med ett särskilt serum för att kunna se i mörker.  Smeknamnet kan också ha haft att göra med flygarnas taktik att strypa motorn och glidflyga tyst  in över sina mål — bara föregångna av ett svagt susande.

picknick

BBC-journalisten Lucy Ash har letat upp några av de natthäxor som fortfarande är i livet och låter dem berätta sina historier. Bland annat får vi höra Raisa Surnachevskaya (med ursäkter för den engelska transkriptionen) berätta  om hur hon och en kollega råkade stöta på fyrtiotvå tyska bombplan när de var ute på spaningsuppdrag. Under en våldsam luftstrid lyckades de båda skjuta ner två fiendeplan var innan tyskarna slog ut dem. Raisa fick en vinge avskjuten och lyckades hoppa i sista stund.

polykarpov

Dessa unga kvinnor flög alltså i de notoriskt svårmanvövrerade och redan då antikverade Polikarpovplanen med  öppna sittbrunnar — nattetid, mitt i den ryska vintern. Men det hindrade tydligen inte en del av dem från att hälla på sig rikligt med Eau De Cologne och svepa sig i sidensjalar skapade av slaktade fallskärmar för att var lite extra piffiga när de gav sig ut på sina uppdrag …

nightwitches_02

I titeln påstod jag att Natthäxorna var ”obesjungna” — det är en sanning med viss modifikation: Det skrevs en schlager om dem under kriget. Men så snart det blev fred igen förväntades de unga hjältinnorna återvända till hus och härd igen. De blev tillochmed tillsagda i ett tal att de inte skulle nämna något om vad de hade gjort under kriget. Mamma fick alltså inte tala om för barnen att hon var stridsflygaräss och Sovjetunionens hjälte av första rangen — ett aningen snöpligt slut för krigets mest medaljbelönta sovjetiska stridsenhet …

Men numera verkar ryssarna ha erinrat sig detta bortglömda kapitel av Det Stora Fosterländska Krigets historia och har tillochmed gjort en långfilm om Natthäxorna.

Vi avrundar med ett U-tubeklipp som som visar gammalt dokumentärmaterial av nattbombarregementet i verksamhet: