Jag … jag … jag …

… blev just intervjuad av Radio P4  Västmanland om Den maskerade proggarens stora röda, i egenskap av en bygdens son. Återstår att se om inslaget läggs ut på deras hemsida …

Senare tillägg: Nu har jag hört igenom inslaget i vaket tillstånd — jag tycker mig nästan höra hur jag kickstartar min något nymornade hjärna en bit in i intervjun — innan dess hänger långa bisatser som uttöjda trådar av pizzaost över Fjärdhundraland. Programmet ligger ute i trettio dagar och går att lyssna på HÄR — det är segmentet ”08.30 – 09.00 torsdag 25 nov 2010” som eventuella intresserade ska klicka på —  jag dyker upp 10 minuter och fyrtio sekunder in och får sedan breda ut mig i etern i drygt fem minuter …

Skillingtrycket lever och har hälsan

Förr i världen var det närmast en självklarhet att stora händelser skulle förevigas i sång. När Abraham Lincoln sköts ner på Ford Theatre 14 april 1865 var även svenska skillingtryckskribenter snabbt ute på banan — redan två veckor senare framfördes Hans Henric Hallbäcks känsliga skildring av tragedin:

Har ni hört den förskräckliga händelsen?
Den är sann ty den hände just nu.
Att kungen av Nordliga Amerikat
blev skjuten, ja skjuten mitt itu.

Tjolahopp tjang tjong falleladalla,
tjolahopp tjang tjong fallierej.
Att kungen av Nordliga Amerikat
blev skjuten, ja skjuten mitt itu.

Han gick ut för att se komedianterna
för det rogade Hans Majestät
Men inte kunde han väl tänka,
att han skulle bli skjuten just för det.

Jag måste säga att jag blev förvånad när jag upptäckte att sångens upphovsman slutade sina dagar som docent i estetik vid Lunds universitet. Den tämligen naiva tonen fick mig att tro att Lincolnvisan hade sett dagens ljus i någon särskilt ensligt belägen backstuga, men tydligen var detta allmogemåleri med presidentblod avsett som en parodi på skillingtrycksstil.

Nordmalingsdådet är i alla fall The Real McCoy — en gripande skildring av en brutal ångbåtsmaskinist och en restriktiv ölutskänkerska, komplett med efterföljande likskändning på Nordmalings kyrkogård:

Det var ej längesedan
Uppå en norrlandsbåt
Som maskinisten redan
Mot en har lagt försåt
Det var emot en qvinna,
Ångbåtens restauratris
Hon döden skulle finna
Af hat naturligtvis

Wid Kylörn maskinisten
Blev nekad öl vid land
Deraf kom hela tvisten
Och med en kraftig hand
Han skuffar restauratrisen
I böljans kalla famn
Hon dog och mordbevisen
Har träffat mannens namn.

(…)

Nordmalingskyrkogården
Nu hyser hennes ben
Och på den enkla vården
Man lade kransar sen
Men hör hvad sedan hände
Den döda qvinnans kropp
En niding liket vände
Hon drogs ur kistan opp

Fast hon låg kall på båren
(Jag ryser vid de ord)
Hon slets av hufvudhåren
Det värre var än mord
Men dertill ena handen
Den tvärs afhuggen var
Och i den mörka sanden
Den fanns hos offret qvar.

Man kunde tro att den här typen av sentimentala och sensationalistiska aktualitetsvisor försvann ganska snabbt efter nittonhundratalets gryning, men tydligen har de funnit en fristad inom amerikansk country — så sent som på sextio- och sjuttiotalen var det snarast rutin att snabbskrivande sedeskildrare skapade sånger om  de förskräckliga händelser som timade i Nordliga Amerikat och gav ut dem på skiva.

Dessa bålda entreprenörer skänkte oss inte bara en utan två ballader om bilolyckan vid Chappaquiddick som gjorde slut på senator Ted Kennedys presidentdrömmar — såväl Don Eddings Chappaquiddick Bridge (lyssna  HÄR) somVoices of Cape Cods olidligt smöriga The Ballad Of Mary Jo (Mary Jo var den unga kvinnan som dog när bilen körde av bron).

För den dåtidsintresserade kan vi även rekommendera Tom Lees något dunkla skildring av maffiaanstuckne transportarbetarbossen Jimmy Hoffas försvinnande 1975 —  Ballad Of Jimmy Hoffa — eller varför inte en sirapssentimental sång om en ung miljonärsdotter som har blivit kidnappad av symbiotiska befrielsefronten och börjar begå bankrån tillsammans med gärningsmännen — Al Cartwrights Patty (Pattys efternamn är förstås ”Hearst” om nån undrar).

Men den allra förskräckligaste händelsen under perioden var väl Mansonfamiljens bestialiska mord på Sharon Tate och hennes vänner, som countrynestorn Red River Dave skildrar så målande i sången The California Hippie Murders:

It was in the sixth decade of the twentieth century
when the hippie movement plagued our continent.
Living lives devoid of care, short of cash and long of hair
they were dropouts from the great establishment.

Oooh, the California hippie murders,
flashing knives and blood,
and the word ”pig” carved upon a young girls breast.
A mother pleading for her unborn son,
while they killed their victims one by one.
It was the worst crime in the annals of the west.

Their leader was evil,
accursed from his birth.
He hypnotized and mesmerized each girl.
With dope, sex and music
he invaded the earth,
preparing his kingdom, a hippie world.

Man kan möjligen diskutera det smakfulla i att skriva en sån här sång — och kanske ännu mer ifrågasätta det joddelsolo som utbryter mitt i splatterskildringen. Hans Henric Hallbäcks något malplacerade ”Tjolahopp tjang tjong falleladalla / tjolahopp tjang tjong fallierej” i Lincolnvisan får anses överträffat med viss marginal av den sentida skillingtrycksnickaren.

I likhet med artonhundratalets aktualitetsvisekompositörer utmärker sig inte countrysångarna främst genom nyansrikedomen i sin samhällssyn — skälet till att Hanoi Jane (dvs Jane Fonda) protesterar mot Vietnamkriget är t ex inte svårt att förstå enligt sångaren Leon Rausch:

Don’t listen to the man called Ramsey
and the girl called Hanoi Jane
both traitors to America
with communistic brains.

(…)

Jane called our POW:s [dvs krigsfångar] stupid and liars
but she has communistic ignorance on her brain.

Lika trosviss är den politiska analysen hos Warren Farren i låten Chicago 7, om de sju hippieledarna som åtalades efter kravallerna i samband med demokraternas partikonvent i Chicago 1968:

Seven hate-filled sons of Hades came to old Chicago town
and threatened they would do their best to tear Old Glory down.
Because of them the streets ran red and freedom hid her face
to think that native sons of hers would cause her such disgrace.

Well, though it would have been her right to strike the seven down
Dame Liberty said ”Harm them not, the answers must be found”.
Just why the heart of seven sons so blindly filled with hate
would bring destruction to the land, their brothers failed to say.

REFR: Take these seven sons of Hades,
mark them so the country knows
they made a deal with Satan
with a price tag on their souls.

(Hör hela sången HÄR)

För en del andra vittnen till händelserna i Chicago komplicerades bilden kanske en smula av den extrema polisbrutaliteten — till exempel det faktum att åtskilliga pressfotografer och journalister urskillningslöst mejades ner av batongerna — men Warren låter i sånt plotter skymma väsentligheterna: det faktum att Abbie Hoffmann et consortes har ingått en pakt med djävulen.

Samma politiska klarsyn verkar utmärka countryns ideologiska falang än idag — så sent som år 2007 åberopade countryrockaren Clint Black Hin Håles ondska som stöd för invasionen av Irak i en smått osannolik sång med titeln Iraq and I Roll:

You can wave your signs and protest
against America taking a stand,
the stands America’s taking
are the reason that you can.
If everyone would go for peace
there’d be no need for war.
But we can’t ignore the devil,
he’ll keep coming back for more.

(…)

Now it might be a smart bomb,
they find stupid people too.
If you stand with the likes of Saddam,
well, one might just find you.
Iraq, I rack ‘em up and I roll,
I’m back and I’m a hi-tech GI Joe.
I got infrared, I got GPS,
I got that good old-fashioned lead.

Okej — av ovanstående sång kan man kanske inte direkt dra slutsatsen att det moderna skillintrycket har hälsan — men lever gör det uppenbarligen …

En perfekt julklapp!

Nu är det officiellt — Den maskerade proggarens stora röda är ”en perfekt julklapp”, enligt C G Karlsson i SVT:s Go’kväll.

För att vara mer exakt — och sanningsenlig — så sa han i programmet den 12 november: ”jag tror speciellt om man är femtiotalist så är det en perfekt julklapp”. Vidare hävdade han att boken är ”enormt fyndig och välskriven”.

Det gläder mig särskilt att femtiotalister utpekas som en lämplig målgrupp — i egenskap av sextiotalist trodde jag till en början att serien främst var en angelägenhet för mina jämnåriga. Med tiden har jag upptäckt att ett antal av seriens mest entusiastiska läsare är sjuttiotalister — och nu lanserar alltså C G Karlsson ett tredje decenniums barnkullar som särskilt lämpade lektörer och lektöser.

Även Svenska Dagbladet verkar vara välvilligt stämda till verket, att döma av gårdagens recension, även om den mest består av handlingsreferat (läs HÄR)  liksom den kristna ungdomstidningen Ikon:

Lite förkunskaper både om proggvänstern och superhjältegenren kan vara på sin plats men är inget måste. Bland kvinnokamp, julfirande, musikbråk, Bagdad, Televinken och kärnkraftsomröstning dyker både påhittade och verkliga personer upp och underhållningsvärdet är stort. Mer maskerad progg åt folket. (resten av recensionen HÄR)

Ovanstående recensioner fick mig naturligtvis att hjula fram och tillbaka i lägenheten, men igår fick läste jag dessutom Bibliotekstjänsts anmälan av boken, och fick anledning att slå ett par tre extra baklängessaltomortaler. Så här lyder recensenten Rolli Fölschs slutkläm:

Resultatet har blivit både en hejdlös parodi på och en hyllning av 68-vänsterns ideal. Många välkända figurer från den tiden som Staffan Westerberg och Anita & Televinken fladdrar förbi i serierutorna. Lägg därtill Nessles mustiga och detaljrika svartvita teckningar och man har ett seriealbum som roar nästan genomgående.

Sambindningslistans stränga dom har stort genomslag på en boks försäljning och spridning — mitt första seriealbum Döden steker en flamingo fick en mycket positiv anmälan och såldes i drivor till folkbiblioteken, medan uppföljaren Gasen i botten Hieronymus Bosch ådrog sig ett njuggare omdöme och inte alls köptes in lika energiskt.

Jag kan alltså konstatera att kritiken hittills har varit mig sällsynt nådig  — även Sydsvenska Dagbladet Snällposten publicerade en övervägande snäll post (läs HÄR) — och även de omdömen jag sett på bloggarna har varit mig yndiga.

Jag är med andra ord nästan otillständigt nöjd ( ”…så här långt” envisas slaven på triumfvagnen att viska i mitt öra).

Dagens drömvits

Den riktiga tungviktaren

I natt drömde jag att jag sa om någon inte klart definierad person: ”Ja, han är ju inte precis Solkungen — han är betydligt mer lättviktig. Därför kallar vi honom för Solfjädern”.

Jag vaknade till och hade en stund den här bedrägliga känslan som man ibland har när man svävar mellan drömmens bråddjup och vakan av att jag hade kommit på en tidlös aforism.

Kalle och lovordsfabriken

 

Som bloggens alerta läsare kanske redan märkt dök inte den utlovade DN-artikeln upp den här söndagen heller. Jag har lärt mig min läxa — jag ska försöka avhålla mig från att avisera tidningsartiklar och liknande i förväg — man vet aldrig hur länge de fastnar i olika papperskvarnar.

I gengäld har Kalle Lind publicerat en mycket välvillig och insiktsfull recension av Proggarens stora röda på sin blogg (läs HÄR). Om övriga anmälningar är hälften så positiva och fjärdedelen så pålästa kommer jag att känna mig helt nöjd med bokens mottagande.

När jag sitter ensam på min kammare och försöker få till det svävar det ofta något slags fantombild över ritbordet — Den Idealiska Läsaren. Jag föreställer mig en person som lägger märke till allt,  förstår alla referenser och händelsevis råkar ha en humor som är nära besläktad med min egen.

Jag blir alltid lika glad när jag upptäcker att de här läsarna inte bara är något slags sjukligt inbillningsfoster — frammanat av nattvak och deadlinefrustration — utan faktiskt finns i sinnevärlden.

När det gäller proggreferenser är Kalle Lind nästan en överkvalificerad idealläsare av Proggaren; han har ju just givit ut den synnerligen underhållande  Proggiga barnböcker — ett storartat uthållighetsprov där han tvingat sig igenom i princip hela Hcf- och Hcg-hyllorna i sjuttiotalsbiblioteket.

När jag nyligen sträckläste denna kunnigt kåserande volym  konstaterade jag  att Kalle tillgriper samma Runebergcitat för att beskriva sitt förhållande till proggen som jag använde här på bloggen för några månader sedan. Men medan jag skriver ”Något tålde de hedras ändå, men mera att skrattas åt” så behåller KL originalets vändning: ”Något tålde de skrattas åt, men mera att hedras ändå”.

I övrigt är vi tämligen överens, tycker jag det verkar som …

Kalle och LSD-fabriken

Nuförtiden är det mera sällsynt att barnfilmer lanseras med slogans som ”It’s everybody’s non-pollutionary, anti-institutionary, pro-confectionery factory of fun!”

Inte heller brukar dagens barnfilmer innehålla prydligt välkammade åttaåriga flickor som på ett fullkomligt självklart sätt utbrister ”What is this? A Freak-out?” när de har lurats in i något slags snedtändningens kärlekstunnel av en minst sagt underlig äldre herre i skorstenshatt och utsätts för  psykedeliskt blinkande visioner av maskar som krälar över ansikten och ödlor i extrem närbild (se nedanstående U-tube-klipp).

Ja — för att sammanfatta: Dagens barnfilmer är mera sällan psykedeliska sagor  späckade med svidande samtidskritik. Men det är alltså originalversionen av Kalle och chokladfabriken — det rör sig dessutom om en ganska Grimm-grym saga där otrevliga små tjocka barn oupphörligen dränks i choklad och slungas in i förbränningsugnar, förvandlas till gigantiska blåbär eller miniatyriseras efter att ha pixeliserats och sänts genom TV (det sistnämnda barnet, Mike Teevee, verkar i och för sig inte alltför traumatiserat — ”Wow! That was a wild trip” är hans första kommentar när han dyker upp i TV:n, tre centimeter lång). Skadeglada Oompa-Loompa-dvärgar sjunger små sedelärande sånger varje gång ett vanartigt barn har genomgått en ny monstruös metamorfos — titta här på ett montage som dessvärre motsatte sig direkt inbäddning.

Jag blir på något vis stimulerad varje gång jag upptäcker gapande luckor i min populärkulturella allmänbildning. De får mig att känna att jag — till skillnad från Alexander den Store — inte behöver gråta för att jag saknar nya världar  att erövra.

Och den magnifikt märkliga Kalle och chokladfabriken är ett av de sällsammare fynden på senare tid — jag satt och stirrade förundrat på skärmen från start till mål. Jag hade tidigare sett Tim Burtons  nyinspelning, som trots all dyr datoranimation och all Johnny Depps patenterade excentricitet gjorde ett  märkligt doft- och charmlöst intryck.  Men originalet från 1971 känns som en ädel legering av Monty Python,  Psych-Out och gammaldags hindifilm. Dessutom är sångnumren skrivna av Leslie Bricusse och Anthony Newley (duon som bland annat skänkte oss bondlåtar som Goldfinger och You Only Live Twice), och Gene Wilder gör  en obehagligt övertygande rollprestation — en  Willy Wonka som känns till hälften som ett  storögt barn, till hälften som en seriemördare.

Det är — på det hela taget — en nästan hypnotiskt underlig film. Däremot är jag lite tveksam till om den borde vara barntillåten …