Archive for augusti, 2006

Singapore svänger

augusti 31, 2006


Kulturkrockar har ofta en befruktande effekt — när två oförenliga idéer möts bildas inte en tredje idé, utan en stjärna sa någon fransk poet (möjligen Maurice Maeterlinck). Henri Bergson hävdar något liknande om humor — med distinktionen att det som uppstår inte är en stjärna utan ett skratt. Om man applicerar det här resonemanget på kulturkrockar kan man konstatera att de nog lika ofta ger upphov till kosmiska konstellationer som till mer eller mindre ofrivllig komik.

De här tankarna ligger nära till hands när man hör på de stora popstjärnorna från det svunna sextiotalet — namn som Rita Chao, Sakura, Nancy Sit och inte minst den oförglömliga Penny Lim.

Singapore hade nämligen en hårdsvängande mod-scen under sextiotalet, och de senaste dagarna har min mp3-spelare dånat av dess skitiga garagerockgitarrer och skira kinesiska flickröster. När Rita Chao sjunger ”Yummy yummy yummy, I’ve got love in my tummy” på klingande mandarin smälter mitt hjärta — och min hjärna (jag konstaterar även att frasen ”wolly bully” tydligen är rätt svår att uttala om man har mandarin som förstaspråk).

Såväl Rita Chao som Sakura och Nancy Sit ackompanjeras av orkestern The Quests som har ett skönt skitigt och synnerligen svängigt sound — de behöver inte skämmas för några jämförelser med sina kolleger i väst. Deras version av Hanky Panky med Rita Chao är t ex den tyngsta jag har hört.

The Quests var tydligen vid sidan av sina ackompanjatörsuppdrag stora på egen hand — de turnerade både i Thailand, Hong Kong och Malaysia och 1966 blev det regelrätta kravaller under en av deras konserter i Kuala Lumpur. Gruppens mest klassiska sättning är kanske den de hade under åren 1965 till 1967 — Reggie Verghese och Jap Chong på gitarr, Henry Chua på bas, Lim Wee Guan på trummor, and Vernon Cornelius på sång). På You-tube kan man för övrigt se ett flertal excerpter från The Quests återföreningskonserter — bandet ser idag mest ut som ett gäng något överåriga kineskrogskypare och har tappat lite av sitt ungdomliga sting, men t ex covern på Satisfaction har fortfarande en betryggande garagerockfaktor.

Annars är kvaliteten rätt varierande på de Singaporeiska svänggängen — ömsom vatten och vin — Nancy Sits insjungning av Hanky Panky är t ex betydligt mera trevande än Rita Chaos. (Man tycker annars att det borde vara tvärtom — cosmos och chaos …)

De flesta låtarna är covers, och man verkar favorisera de västliga hits som redan från början är lite pentatoniska i sitt tonspråk. Jag har bara hört ett par originalkompositioner — däribland Penny Lim and the Silverstones låt Kung Se, som trots titeln har en engelsk text som tillfredställer både Materlincks och Bergsons kriterier — ”Happiness is so much fun” sjunger Penny med fullständigt troskyldigt tonfall. Vi är böjda att hålla med

(Den som vill lyssna på Singapores sextiotalspop kan med fördel klicka på den här länken — här finns osannolika mängder fantastiskt godis att ladda ner. Vi rekommenderar även starkt den japanska femtiotals-cha-chan …)

Annonser

Super-skribent siktad

augusti 24, 2006

Under mina irrfärder på Internet snavade jag nyss över en lysande filmsrecensent — Carina Chocano som skriver för Los Angeles Times. Det är väl iochförsig inte förvånande att en stad som engagerar sig betydligt mer i den senaste premiärhypen än i eventuellt förestående världskrig sätter sina vassaste pennor på att bevaka vita duken. Här är slutklämmen på hennes omdöme om Ivan Reitmans My Super-Ex Girlfriend:

For a movie about an unstable superhero who dresses like Carrie Bradshaw after a gamma zap, ”Ex-Girlfriend” is cleverly attuned to the real-life nadirs of big-city psychosexual dynamics. Thurman plugs thrillingly into her inner Alanis Morissette to bring to life a jilted super-heroine who mounts a massive vengeance campaign against the hapless guy who didn’t like her back. It’s no wonder that, unshackled from the snoozy trifecta of acceptable female characterizations (the picture of noble perfection, the blow-up doll, the victim), Thurman goes hog-wild. Super-womanhood is so taxing and tiresome, you forgive her for needing to blow off some steam. But despite G-Girl’s inability to get dumped with dignity and her generalized threat to pets, she’s no bunny boiler, sentenced to die by wifely hands. The movie doesn’t purport to have her stand for all women, just the crazy ones, and as such, G-Girl is pure, soul-cleansing id catharsis. Charming as he is, it’s hard not to thrill at the sight of G-Girl tossing a shark through Matt’s window. Because, seriously, who hasn’t wanted to do that?

Jag skrattade högt åt frasen ”her inner Alanis Morissette” — och även åt den avslutande meningen. Mina favoritrecensenter är just såna som lyckas säga något vettigt samtidigt som de är våldsamt spirituella — Dorothy Parkers teater- och litteraturkritik i New Yorker hade den kvaliteten. (Vem kan någonsin glömma hennes sågning av den debuterande Katherine Hepburn: ”She runs the gamut of emotions from A to B”.) Anthony Lane (också han i New Yorker) hade samma talang i yngre dagar men verkar tyvärr ha drabbats av Jurgen Schildts syndrom — d v s själva åsikten börjar bli alltmer underordnad de eventuella snärtiga formuleringar han har lyckats värka fram.

Ett annat vanligt problem med kvicka recensenter är att det är mycket lättare att vara rolig när man sågar något än när man skriver mera nyanserat — eller rentav positivt. Och även här plockar Carina Chocano pluspoäng — hon skriver roligt och uppskattande om en superhjältekomedi — en genre som rimligen är dubbelt stigmatiserad för dem som sneglar ängsligt på credbarometern. Chocano dömer inte hunden efter genren. Skam till sägandes måste jag erkänna att jag själv var ganska skeptisk inför My Super-Ex innan jag såg den. Varför såg jag den då, undrar den alerte läsaren. Öööh … ja … en film där Uma Thurman spelar en vildsint superhjältinna You had me att ”hello”, som tysken säger. Ja okej — det är väl inte direkt Det sjunde inseglet vi talar om här — men som framgår av Carina C:s recension så blir man på gott humör av den. A splendid time is guaranteed for all, som Monkees säger.

Envar sin egen redaktör

augusti 23, 2006

Inledningsvis kanske jag ska passa på att be om ursäkt för den flagranta bristen på nya blogginlägg under de senaste veckorna — skälet är att jag har varit fördjupad i tecknandet, layoutandet och redigerandet av det nya Kapten Stofil-numret — det blir ett dubbelnummer, det första någonsin, och anledningen till det är i sin tur vissa förseningar som vi har dragit på oss genom att envisas med att ha en existens vid sidan av den som tecknare och redaktörer.

Just i dag har jag ägnat mig åt att redigera och revidera en gammal text av mig själv så att jag slipper skämmas alltför mycket för den när den dyker upp i tidningen (det är som sagt ett dubbelnummer och en skafferistädning har följaktligen visat sig vara av nöden).

Det är en lite märklig känsla att agera redaktör åt sitt (något) yngre jag — jag var en telning på trettioåtta vårar när jag skrev texten ifråga — och jag förundras över hur annorlunda jag skulle ha uttryckt mig idag. Det är väl i o f s glädjande att man har utvecklats i någon riktning som skribent under de åtta år som har gått — sedan kan man ju fråga sig om det är uppåt eller nedåt.

En sak jag lade märke till är att den reviderade texten plötsligt svärmade av alliterationer — det måste vara bloggens fel — liksom dessa ständiga tankstreck — vad är grejen med dem — egentligen? När jag tog en paus för att ringa min fackkonsult Dan märkte jag att jag fortsatte allitterera vilt även när jag pratade. I en av mina romaner har jag med en person som inte kan sluta tala på hexameter — och plötsligt blev jag rädd för att det var en fasansfull framtidsvision av hur alliterationens absurda avarter kommer att anfäkta den som präntar ned dessa angelägna anteckningar.

En annan detalj jag noterade var hur mycket mindre känslig för anglicismer mitt yngre alter ego var — fast det är klart, som översättare riskerar man ju istället att bli våldsamt överkänslig mot dem. Om jag är det minsta tveksam nuförtiden kör jag latinsk stam/germansk stam-testet som min översättarkollega Johan Frick har lärt mig. Det funkar så här: I valet och kvalet mellan en synonym som har latinsk stam och en som har germansk bör man i de allra flesta fall välja den germanska; det gör oftast texten mera lättläst och lättbegriplig, och fungerar som ett filter för många anglicismer. Säg inte briljant när man kan säga lysande – säg inte spenderat när man kan säga tillbringat — o s v. (Det är förvisso en tumregel och den ska inte följas blint, men jag tycker ofta man har hjälp av den.)

På det viset tuktas och ansas i någon mån ”Ärans och hjältarnas språk” som Tegner säger i sin magnifikt chauvinistiska gamla dikt om hur absolut värdelösa alla språk utom svenskan är — diktens pampiga brösttoner klingar iochförsig aningen ihåliga när man upptäcker att såväl ”ära” som ”hjälte” och ”språk” är lågtyska låneord (jag minns inte riktigt vem det var som var ofin nog att komma med detta påpekande, men jag läste det rätt nyligen).

Min tumregel här ovan ser alltså till att ni får bort de moderna, engelska låneorden och ersätter dem med gammal hederlig plattdeutsch — låneord som dög åt våra förfäder.

(På förekommen anledning kan jag tala om att jag inte har redigerat ovanstående text särskilt nitiskt. Det gäller att inte ta jobbet med sig hem, som vi yrkeshumorister brukar säga.)

California über alles …

augusti 14, 2006

… som Jello Biafra brukar säga. Jag såg just Mr and Mrs Smith — en aningen underhållande yrkesmördar-romedy, som gav upphov till två reflektioner:

1) Börjar inte klichén att en muzakversion av Girl from Ipanema hörs i precis alla filmhissar kännas lite väl nattstånden? Jag hade kanske inte funderat lika mycket över fenomenet om jag inte hade sett Mallrats i går natt — där spelas den tillochmed utanför hissen när Jason Lee drabbar samman med en mycket ung och småplufsig Ben Affleck (parentetiskt sagt så gillade jag Mallrats betydligt bättre än Mr och Mrs — gemytlig grungenostalgi i gallerian).

Första filmen där jag lade märke till fenomenet var Blues Brothers. Visserligen är jag själv lycklig ägare till tjugotalet instrumentalversioner av Girl from Ipanema, så det finns förvisso en bister verklighetsbakgrund till klichén — melodin har uppenbarligen varit en stor muzakfavorit en gång i tiden. Men — enough already!

2. Det slog mig plötsligt att jag inte har en aning om vad som utmärker californisk dialekt — det var väl åsynen av den californiska infödingen Angelina Jolie som gav upphov till tanken, även om just hon behärskar många munarter (som Lara Croft pratar hon ju The Queens English). Jag började plötsligt misstänka att det som jag inbillar mig är — öh — riksamerikanska är just californisk dialekt.

Direkt efter filmen började jag alltså googla efter upplysningar, och fick veta att diftongerna är på väg att dö ut — eller i alla fall förvandlas till små ”vokalglidningar” — i californiskan, samt att en del californier (oavsett bakgrund) smittats lite lätt av spansk satsbyggnad (de har t ex en tendens att avsluta frågor med ”yes?” eller ”no?” på ett rätt oengelskt sätt). Allt mycket uppbyggligt, men det sa mig inte så mycket om hur dialekten i fråga låter. Men sedan snavade jag på en sajt där man kan lyssna på amerikanska dialekter — och det visade sig att jag hade rätt: den överlägset vanligaste filmdialekten är californiska (Hoooh! Vilket scoop, väser den välinformerade bloggbesökaren). Gå in på sajten och lyssna på exempelvis the Valley girl (hon är f ö mest underhållande) — den satsmelodin är välbekant från tusentals filmer och TV-serier …

När jag tänker efter är väl det faktum att jag låg och funderade över det här ett rätt vältaligt vittnesbörd om hur minnesvärd filmen var…

Nordisk familjeboks guide till galaxen

augusti 8, 2006

En egendomlig detalj med nordisk familjeboks tidigare upplagor är att artikelförfattarna inte sällan verkar vända sig till marsianer — d v s försöker presentera definitioner på företeelser som alla infödda jordbor rimligtvis redan bör vara bekanta med. Vad sägs t ex om definitionen på ”Väg”:

Väg, banadt, mer eller mindre bredt stycke af

marken, löpande i mer eller mindre rak riktning

och afsedt, att man skall färdas därpå från ort

till annan, vare sig gående, ridande eller med

fordon, utan att de senare därvid äro bundna vid

ett bestämdt spår, såsom vid lokomotivbanor, häst-

banor o. s. v. (se därom Hästbana, Järnväg

och Spårväg). Väg i stad kallas vanligen

gränd eller gata (se därom Gatläggning).

Våra marsianska vänner har även säkert en viss nytta av att läsa definitionen av ordet kyss:

Kyss, ett slags sugande muskelrörelse med läpparna, använd som uttryck för erkänsla på så sätt, att läpparna tryckas emot ett lefvande väsen eller ett ting. [… ] Kyssen baktill, d. v. s. vid ryggens slut eller under svansen, berättas ha varit den vördnadsbetygelse,som djäfvulen kräfde, och vardt sedermera omnämnd som ett tecken till ringaktning, hvilket ännu florerar i hånfulla talesätt.

Men även om vår exterrestriske bekant kan hitta mycket matnyttigt så är ett varningens ord på sin plats — det förekommer att upplysningarna i uggle-uppslagsverket inte är helt up to date — så exemplelvis defintionen av ordet sambo:

Samboer (äfven c a b r o e r och griffioer),

afkomlingar af en neger och en mulatt. Jfr

Människoraser, sp. 273.

Det är väl också lämpligt att informera om att termen ”Idiotanstalt” numera inte används fullt lika flitigt som tidigare:

Idiotanstalt afser vård och uppfostran af idioter

(se Idiot). Den förste idiot, som varit föremål

för en metodisk uppfostran, är antagligen ”le

sauvage de 1’Aveyron”, en 11-12-årig pojke,

som i början af 1800-talet anträffades naken

och fullkomligt förvildad i en skog i södra

Frankrike. Itard, läkare vid döfstuminstitutet

i Paris, lyckades att på 6 år gifva honom

någorlunda hyfsning.

Men om man bortser från dessa små skönhetsfläckar torde verket oreserverat kunna anbefallas till varje bildningstörstande besökare från någon av våra grannplaneter…

 

Anglicismernas vaktparad

augusti 4, 2006

Hur hårt kan det vara att skriva resonabelt anständig svenska? Hej, det är ju inte raketvetenskap! Följande notis attraherade min uppmärksamhet under läsandet av Aftonbladets webbupplaga för några minuter sedan:

Sångerskan och skådespelerskan Jennifer Lopez har bestämt sig för att inte gestalta Sue Ellen i filmatiseringen av den klassiska succé-serien ”Dallas”, skriver Hollywood.om.
Trasslet med filmproduktionen har pågått en längre tid. I början av året hoppade regissören Robert Luketic av efter ”kreativa olikheter” och han var även missnöjd med rollsättningen. Luketic har nu ersatts med ”Skruva den som Beckham”-regissören Gurinder Zelnick.

Lucy Ewing tillsatt

Rollen som Lucy Ewing har varit under spekulation en längre tid. Jessica Simpson, Lindsay Lohan och Kristin Cavallari har alla visat intresse men nu verkar det som att Katie Cassidy, 19, från ”Sjunde himlen” tar hem rollen.
Luke Wilson ryktas bli den nya Bobby Ewing.

Det var ju tråkigt att det skulle uppstå ”kreativa olikheter” på det där viset — men på pluskontot kan vi ju konstatera att Lucy Ewing har blivit ”tillsatt” (efter vederbörlig parlamentarisk process, får man förmoda) — det känns ju särskilt skönt eftersom rollen har varit ”under spekulation” en tid …

Tyvärr lyckades jag inte hitta webplatsen ”Hollywood.om” — men jag fick tag på ett hyggligt substitut i form av ”Hollywood.com”, där man bl a kunde läsa nedanstående:

 

 

HOLLYWOOD – Jennifer Lopez has abruptly quit the much-anticipated big screen remake of classic 1970s show Dallas

The Maid in Manhattan actress was set to star opposite John Travolta–who will play J.R. Ewing–as his alcoholic wife Sue Ellen.

Shirley MacLaine is in talks to star as Ewing family matriarch Miss Ellie and Luke Wilson is rumored to be taking on the role of Bobby Ewing.

Lopez’s representative Leslie Sloane Zelnick confirms to Star, ”She is out of Dallas.”

This isn’t the first report of trouble regarding the film–earlier this year, Legally Blonde director Robert Luketic quit the project citing ”creative differences” and was reportedly unhappy with casting choices.

Bend It Like Beckham director Gurinder Chadha is now attached to direct the film.

The role of Lucy Ewing has also been the subject of much speculation, with many of Hollywood’s top young actresses vying for the part including Jessica Simpson, Lindsay Lohan and Kristin Cavallari. The role ultimately went to 19-year-old Katie Cassidy, who stars in family drama 7th Heaven.

 

 

Det lugnar mig att regissören i alla fall inte ”citerade” kreativa olikheter i Aftonbladets artikel — som synes ett nerkortat sammandrag av texten från Hollywood.com — ursäkta, Hollywood.om. Men det vore kanske tacknämligt om de journalister som lånar sitt material så oförfärat från engelskspråkiga källor lade ner lite mera möda på att förse det med en någotsånär klädsam svensk språkdräkt…

Men missinterpretera inte vad det är som jag säger till er, honungslamm — jag vill ju inte framstå som en gammal pinne i gyttjan!

Min inre monolog är skriven av Kar De Mumma

augusti 3, 2006

Husse och matte har gått på Oscarsteatern. Fick inte följa med jag. Fick stanna hemma jag. Strålande tider, härliga tider!

Ibland vill man bara slippa höra vad man själv tänker. En vanlig lösning på problemet är att se på TV, som effektivt stänger av alla mentala processer under ett antal timmar. Man tänker inte, vet knappt om att man existerar — när man äntligen lyckas förmå sig att nappa åt sig fjärrkontrollen och släcka ned det onda, hypnotiska ögat känner man sig nästan som om man har varit död.

Men — som jag med en dåres tjatighet har påtalat här på bloggen — så ser jag inte på TV.

Så när jag blir riktigt less på mig själv måste jag fly någon annanstans. Valet blir ofta ut på nätet — jag klickar på länkar som någon slags bisarr parodi på synapser — med den distinktionen att riktiga synapser ibland leder fram mot en slutsats, medan den cybernetiska motsvarigheten bara för en längre och längre bort från det som man undrade över från början. I 2001 säger Hal 9000: ”Stop … Dave … My mind is going …” Efter tillräckligt många timmar framför bildskärmen känner jag att det snarare är Daves hjärna som håller på att släckas ned.

Men den senaste tiden har jag befunnit mig utom räckhåll för de stora, seriekopplade positronhjärnorna. Tyvärr har jag däremot inte befunnit mig utom räckhåll för min inre monolog (det gör man ju mera sällan). Tämligen raskt kände jag att hängmattan började bli mig för trång …

I pur desperation inhandlade jag några korsordstidningar och förlorade mig i bokstavskombinationernas magiska värld. Det är något tidlöst tryggt och tråkigt med korsord — normalt sett ägnar jag mig inte åt dem, och jag är inte heller särskilt skicklig på att lösa dem — men det känns tryggt att stiga in i denna värld där alla artonhundratalets obsoleta jordbrukstermer fortfarande verkar ha högsta aktualitet, där djurlivet nästan uteslutande består av ”KUT”, ”ORNE” och ”AROR”, där litterära nobelpristagare påfallande ofta heter ”Kenzaburo” i förnamn — och där man fortfarande kan stöta på den eviga klassikern ”Solgud” — även om den numera ofta är uppdaterad till ”Vassflotte” eller, om konstruktören är särskilt illistig, ”Färdades Thor på”.

Men förr eller senare blir man tvungen att överge denna trivsamma tristess och då utbryter den inre monologen igen. ”Min hustru och jag vi lever på provor — strålande provor, härliga provor! Det är en mycket sympatisk man som vid ett flertal tillfällen har givit mig ben …