I kommentartråden till ett tidigare inlägg började vi reflektera kring seriernas beröringspunkter med den fysiska verkligheten — i det här fallet många seriefigurers ovilja att åldras en dag medan bilar, flygplan och den kringliggande världen fortsätter att moderniseras och utvecklas.
Det slog mig att de här märkligheterna i seriernas tidsflöde har en viss släktskap med ett annat problem: hur tecknen i en bild förhåller sig till den fysiska verkligheten.
Vi människor har lätt att översätta tecken till det som de significerar. Vi har inga problem med att uppfatta att ett litet streck strax ovanför munnen är skuggan av en tänkt liten näsa och fyller sedan beredvilligt det tomma området över strecket med en näsa av lämplig storlek som inte finns där.
Även serier som vi gärna tror är fotorealistiskt tecknade använder mängder av motsvarande stenogramsymboler för ögon, klädveck, hårsvall — för faktum är att det är direkt omöjligt att teckna i en stil som de facto representerar den fysiska verkligheten — i all synnerhet på de begränsade ytor som en serietecknare har till sitt förfogande.
Och när det gäller serier baserade på figurer från tecknad film, vars hela anatomi har strukturrationaliserats för att inte animatörerna ska få mer kramp i högerhanden än nödvändigt — som Kalle Anka och Musse Pigg — drivs stiliseringen betydligt längre.
Kropparna är uppbyggda av klot som är lätta att vända och vrida på utan att de skiftar form på det svårhanterliga sätt som verkliga kroppar gör (ett tag på fyrtiotalet fick Disney för sig att Musses öron skulle vara perspektiviska — innan dess hade de märkligt nog samma cirkelform oavsett hur han vred på huvudet — men studion upphörde med de realistiska öronen eftersom de tydligen tog på tok för lång tid att teckna).
Musse med perspektiviska öron — ett kortlivat experiment
Disneystudion gick ju tillochmed så långt att de tog bort ett av handens fingrar — en betydande arbetsbesparing med tanke på de hundratals händer man måste teckna för att få ihop en minuts animation. Och publiken verkar inte störas nämnvärt av denna pragmatiska lemlästning — i alla fall inte mer än den störs av att många Disneydjur av någon okänd anledning bär vita handskar, att råttan är lika stor som ankan, att vissa av dessa antropmorfa, påklädda djur envisas med att gå runt utan byxor — eller någon av de hundratals andra orimligheter som översvämmar Disneyvärlden.
Bugs Bunny som transvestit i filmen Hillbilly Hare
Vi människor har helt enkelt väldigt lätt att översätta tecknen till något fysiskt i våra huvuden och leva oss in i den värld som uppstår. Vi känner Långbens smärta när han sätter sig på ett häftstift, vi gråter när Askungen inte får gå på balen, och vi blir — i vissa fall — tillochmed upphetsade vid anblicken av Bugs Bunny som transvestit (ja — Robert Crumb lyckades i alla fall bli det som barn …)
För det mesta reflekterar vi inte så mycket över den här ständigt pågående översättningsprocessen — den går av sig själv. Men Mads skapare Harvey Kurtzman och hans vapendragare Bill Elder låter oss inte komma undan så lätt — i Madparodin Mickey Rodent låter de den hämndgiriga, nerdekade Mickey lura iväg Darnold Duck (den nya stjärnan som har konkurrerat ut Mickey) till verkligheten, där han givetvis framstår som ett fullkomligt monstrum.
Och det är klart — så måste det ju vara. Kalle Ankas utseende är så hårt stiliserat att han skulle se ut som ett missfoster i verkligheten. Teamet som skapade den legendariska floppfilmen Howard the Duck tänkte inte riktigt på hur en stiliserad Anka skulle te sig i en skoningslöst fysisk verklighet (och ännu mindre verkar de ha reflekterat över hur en dvärg iförd en maskeradkostym föreställande en stiliserad anka skulle te sig …)
Därför blir jag en smula förvånad när jag ser de första förhandsbilderna från Peter Jacksons och Stephen Spielbergs datoranimerade Tintinfilm. Dessa synnerligen meriterade filmskapare verkar ha begått samma misstag som Howard the Ducks upphovsmän: de har gjort tecknet till kött med samma bokstavstrogna nit, och skapat figurer som — i alla fall i mina ögon — framstår som minst så vanskapta som Bill Elders stackars Darnold Duck eller hans olycksaliga släkting Howard:
För mig är det uppenbart att Hergés sätt att teckna Haddocks näsa är ett tecken som visar att han har en näsa som … ja … Rembrandt ungefär — den ska inte uppfattas bokstavligt, för då blir den grotesk.
Förhandsbilderna från den kommande Tintinfilmen får mig att tänka på såna där Viewmasterskivor jag hade som liten där någon med mycken möda hade skulpterat Läderlappen och Robin i något trolldegsliknande material och placerat ut dem i olika stela ställningar där till exempel Läderlappen föreställde utdela en rallarsving mot Pingvinen. På något sätt kändes det som paradoxen med Akilles och Sköldpaddan — även om Läderlappens behandskade trolldegsnäve bara var centimeter från Pingvinens trolldegshaka så kändes det som om den aldrig skulle nå fram — som om de båda kombattanterna för evigt skulle bli stående i sitt stelfrusna slagsmålsdiorama. Vilket de förstås också skulle.
I fallet Tintin utgår jag från att figurerna kommer att röra sig — men jag tycker det känns som om Tintin och Haddock på samma alarmerande sätt som Läderlappen och Pingvinen har fastnat mellan två världar — i ett slags limbo mellan två olika teckensystem.
(Jag hittade inte Läderlappen i hans trolldegsinkarnation — men här ovan kan ni i alla fall se en actionmättad viewmastertablå med Tarzan i trolldegsdjungeln)
Men det är alltså inte ens problemfritt att överföra så kallade realistiskt tecknade serier till vanlig spelfilm — som tecknare har man alla förutsättningar i världen att fuska på ett sätt som helt enkelt inte låter sig göras i en spelfilm. När Curt Swan ritar Clark Kent så ger han till exempel med subtila medel figuren en något mer flyende och obeslutsam haka och något mindre imponerande kroppsbyggnad än Stålmannen — något som ingen skådespelare kan göra efter.
Superhjältarnas uniformer är ett annat olycksbarn. Nuförtiden formgjuts de i latex på skådespelarnas kroppar — komplett med sexpack som Michael Keaton och Val Kilmer knappast stoltserar med i vardagslag — dräkten har förvandlats till något slags plastigt exoskelett, som om superhjälten vore sin egen actiondocka.
Förr i världen när man helt förhoppningsfullt försökte sy upp kostymerna blev det nästan alltid något ofrivilligt clownaktigt över de maskerade brottsbekämparna. Som ett särskilt avskräckande exempel vill jag visa Fantomen ur en följetongsfilm från 1940:
I ärlighetens namn kanske jag ska tala om att det är den gamle Fantomen vi ser här. Hans enda funktion i följetongen är att dyka upp i ett rökmoln på sin dödskalletron inför de hänförda infödingarna, träffas av en förgiftad pil avfyrad av skurkarna, försvinna i ett nytt rökmoln och sedan gå hem till Dödskallegrottan och avlida i all stillhet. Men jag vill nog hävda att den nye Fantomen bär upp sin kliiga ylleuniform obetydligt bättre (det syns inte på nedanstående bild, men hans dräkt är sydd på ett sätt som gör att huvudhättan då och då får ett aningen toppluveaktigt utseende vilket knappast bidrar till att sätta skräck i undre världen):
De mest åtråvärda av alla superkrafter — att få en tygdräkt att sitta som om den vore spraymålad direkt på huden, helt utan att korva sig kring armar och ben, samt förmågan att få pupillerna att försvinna när man iför sig en mask — besitter bara de tecknade brottsbekämparna …
David Nessle 