Huvudnyheterna 14: Emanuel Swedenborgs änglatelefon

HUVUDNYHETERNA — NU SOM TELEFONPODD!

(Ljudet blir aningen lidande av att det här avsnittet är inspelat i stasi-stil — vi ber om överseende med detta.)

Emanuel Swedenborg fick som bekant sällan höra särskilt överraskande saker av sina vänner änglarna. Vi är nästan lika förutsägbara.

(Eller högerklicka och spara hej vilt HÄR)

Jacob är förkyld och har börjat höra röster — men det är inte Swedenborgs änglar utan David som ringer upp från ett smittsäkert avstånd. Vi kommer fram till att Herakleitos inte två gånger kan stiga ner i Ikeas bollhav — och fortfarande vara välkommen på barnavdelningen. David berättar om hur det var att se åttiotalets intimumgängesmättade industrirockvideos i magsjukt tillstånd. I övrigt blir det mängder med jazzrockhumor (oerhört invecklad uppbyggnad och inte mycket till poäng) och frijazzhumor (inget beat, ingen sångbar melodi — mest bara ett stort brötande).

David iför sig Linuxskägget och ondgör sig över Facebooks skuggprofiler — d v s de depåer av smygskördad kunskap som sajten döljer för användarna — t ex telefonnummer och mailadresser som man inte delat med sig av till Facebook, men som de snokat reda på ändå. Dessutom finns det tydligen skuggprofiler på folk som valt att inte vara med på Facebook — information som de lägger rabarber på när folk låter FB gå igenom sin telefonbok på mobilen eller sina mailkontakter.

Bakom kulisserna på Facebook finns alltså en skattkammare av data som vi inte vet om att vi har delat med sajten — och ett skuggnätverk där även icke facebookanslutna deltar, vare sig de vill eller inte.

Facebook tycker inte att detta är något problem — har någon delat med sig av informationen, frivilligt eller ofrivilligt, så tillhör den sedan Mark Zuckerberg för all framtid.

Här är några länkar för vidare självstudier bland aspirerande Ubuntu-polisonger:

Facebook’s Creepy Data-Grabbing Ways Make It The Borg Of The Digital World

Firm: Facebook’s shadow profiles are ‘frightening’ dossiers on everyone

Det senaste är tydligen att virusföretaget Norton har upptäckt att Facebooks android-app snor alla ens telefonkontakter utan att ens fråga om lov — och utan att man ens behöver vara inloggad:

Norton: Android app skips consent, gives Facebook servers user phone numbers

Dessutom — för att nu sent om sider återvända till Huvudnyheterna — i stället för nakna brudar berättar gamla vitsar — påklädda äldre män berättar halvfärdiga vitsar. Är du från Vänern eller är du från vettet? Sjuttiotalsljus = järnstaket i snö. Åttiotalsljus = saxofon i motljus. Linuxskäggen har styrfart på paranoian. Googlebilen som spöke i folktron. David berättar om Tippu Sultan och repriserar det här gamla blogginlägget.

Ja — och så berättar Jacob om det ofta använda Wilhemvrålet — en outslitlig klassiker bland Hollywoods ljudtekniker av någon anledning. Hör det själva på den här sajten, helt ägnad åt det halvkvävda lilla skriet.

George Lucas och Stephen Spielberg älskar båda Wilhelmvrålet — se klippkavalkaden ovan.

Rättelser: Ölhallskuppen ägde inte rum 1926, som David hävdar, utan 1923.

Huvudnyheterna 13: Albrecht Dürers låghalta kusin från Göttingen

Albrecht Dürer fingrar förstrött på rockslaget i ett klassiskt självporträtt.

Men va’ kôster tavla’ ovan? Jo, ho ä feschtåss — dürer!

(Eller högerklicka och spara av hjärtans lust HÄR)

I egenskap av adelsman har Stålhammar rätt att kräva att bli halshuggen i stället för hängd. David tycker att detta låter som tidernas sämsta fringe benefit. Sedan diskuterar vi — under ymnigt googlande och grymtande — de sista avrättningarna i Sverige, Wodehouses långa karriär, processonani — när processen blir huvudsaken i konstnärligt arbete  — t ex när researchen går över styr — som i  Arthur Haileys researchtunga romaner för folk som inte gillar romaner med ljug i.

Äntligen en roman man kan lita på!

Överhuvudtaget pratas det en hel del om kreativa arbetsmetoder — om hur David tecknar som Albrecht Dürers låghalta kusin från Göttingen–  eller var han från Bremen? Eller möjligen från Lübeck? (se ”processonani” ovan) — om humorns lättflyktiga väsen — om varför Sven-Otto Littorin har så kort bäst före-datum — humor och poesi — samförståndshumorns förutsägbarhet — och satirens ständiga kamp för att hålla jämna steg med verkligheten (”Lena Ackebos dilemma”).

Rättelser: David bränner av en virvelstorm av korrekta och nästan korrekta upplysningar när han pratar om P G Wodehouse: författaren är förvisso född 1881 men 14 oktober och inte 15 som David drar till med (däremot anser man traditionellt att slaget vid Hastings stod 14 oktober 1066), och Sigfrid Siwertz är född 24 januari 1882, och alltså inte 1881 som David gör gällande.

Huvudnyheterna 12 — Det stora Sten-Åke Cederhök-experimentet

VECKANS OFRIVILLIGA TEMA: SJUTTIOTALSSKÄGG VI MINNS

Åke Arenhill i ett prenatalt tillstånd

(Eller högerklicka och spara som om ingen morgondag funnes HÄR)

Ett aningen sinistert barnprogram från sjuttiotalet inleder veckans avsnitt av podcasten Huvudnyheterna. Programledarnas Åke Arenhill-viskningar har tvingat oss att lägga på mer kompression än det är på sången i  prinsessan Stephanies första discosingel (1986). Det gör att det låter lite udda här och var — lite grann som Heather O’Rourke i Poltergeist när hon har sugits in i en annan dimension (1982).

”THEY’RE HEEERE!”

Som ni förstår är vi helt överlyckliga i det här avsnittet när vi lyckas få till en något mer kontemporär referens — nämligen Nicholas Cage-filmen Con-Air från 1997

Simon Spies återskapar  en populär scen ur Chaplins Diktatorn

Fast enda skälet till detta var förstås att vi först pratade en lång stund om  Simon Spies giftemål med Janni Brodersen (1983) och till vår stora glädje upptäckte att Spies flygbolag hette Conair.

Conair! Det danska flygbolaget heter faktiskt så.

Annars är veckans avsnitt nästan skatologiskt i överkant, med prat om vad en ”douchebag” egentligen är, och en lång utvikning om den legendariska franska varietéstjärnan Le Petomaine och hans musikaliska flatulens. I övrigt diskuterar vi humorns logik, skämtets arktitektur, vad grammatiska exempel avslöjar om vår personlighet, och frågar oss om man kan vaska Charlemagne …

Le Petomane

Men framför allt drar vi fram vi djupt genanta historier ur det mörkaste skrymslet av skammens garderob: Jacob uppträdde 1975 som Jerry Lewis ”doktor Jäkel” på roliga timmen med en treo i munnen — tyvärr glömde han att förklara vad han föreställde innan sketchen började så att klasskamraterna hade den blekaste aning om vad han höll på med.

Den riktige dr Jäkel — godta inga substitut!

David — å sin sida — hemsöktes 1982 av Edgar Allan Poes Imp of the Perverse och vägrade sluta prata som Sten-Åke Cederhöök på en fest, tills han blev avhyst med våld. Han betraktade detta som ett slags psykologisk/sociologisk grundforskning.

Rättelser och felningar: David presterar en rejäl felning när han med eftertryck hävdar att originalet till Albert och Herbert heter Stepford and Son — Jacob säger ju rätt från början: StepTOE and Son. David har förmodligen en armé av robotlikt välanpassade hemmafruar i bakhuvudet … Dessutom är Fjärtomanen förstås av hankön och bör rimligen  heta Le Petomane — hur David tänkte där har vi faktiskt ingen aning om, trots att vi vistas tjugofyra timmar om dygnet inne i hans kranium …

Huvudnyheterna 11 — Jönsson, Karpaternas gissel

HUVUDNYHETERNA — NU MED LJUDKVALITET!

(Eller högerklicka för allt i världen och spara HÄR)

I stället för demonstration — låt oss gå ut på en trevlig konsensuspromenad. Hellre än att förbanna mörkret väljer vi att flytta dagen. Jultomtens lillebror är en tangocharmör. Tiden och fysiken är plastiska  i serier och tecknad film — och dagens actionfilm lyder  under samma fysikaliska lagar som Bugs Bunny. Alexander Lukas heter Bramstorp Andfågel. Jönsson och hans förbålda mandolin är Karpaternas gissel.

Stålhammar förklarar fysiken i Tex Avery-filmer (och verkligheten) med hjälp av en slinky som han hänger ut från balkongen, och David kontrar med en fragmentarisk framställning om hur slinkyn uppfinnare Richard T James slank iväg till Bolivia med sina miljoner och gick med i en religiös kult — i alla fall om man ska tro hans hustru Betty. (En betydligt mer heltäckande skildring av Slinkypionjärens öden och äventyr återfinns på The Straight Dope.)

Richard T James betraktar sitt verk och finner det gott.

Detta och mycket annat hinner vi avhandla  i veckans avsnitt av Huvudnyheterna, som nu alltså även fått bättre ljud. När våra lyssnare klagade slog det oss att en av oss faktiskt har jobbat professionellt som ljudtekniker och dragit i reglage  åt lokala västsvenska förmågor som Håkan Hellström. Tyvärr var det inte den personen som hittills hade haft hand om ljudet — så vi lät Jacob ta över batongen/mikrofonen. Resultatet lät inte vänta på sig — det här avsnittet har bättre hörbarhet än något av de tidigare.

Rättelser och felningar: David  gör gällande att det är borduriern Pleksy Gladz i L’Affaire Tournesol som står bakom stora mikrofonskogar i TV — i själva verket är det väl främst general Tapioca i Tintin et les Picaros.

Vidare försöker samme David förtvivlat förklara  varför månaderna är felnumrerade (september = 7, oktober = 8 osv.) vilket han  misslyckas med eftersom han glömmer nämna att det romerska nyåret infaller vid vårdagjämningen. Vi skyller på att hans lärda utläggning systematiskt saboteras av  hans psykande psykologkamrat Stålhammar, som håller på med illistiga mindgames.

Bentons lag — ”X countrykarriär går möjligen bättre om X blir ihop med den uråldriga förläggaren Y”.

Samme Stålhammar talar en stund om Bentons lag innan han googlar och inser att han menar Benfords lag.

I slutet av avsnittet påstår Jacob vidare att vi har pratat om flygsäkerhet — vilket inte stämmer, eftersom vi har använt den inspelning som han gjorde av vårt samtal, och inte den som jag påbörjade ett par minuter tidigare — det var denna dubbla upptagning som ledde till talet om mikrofonskogar.

Var hälsade, jordvarelser! Marskalk Tito har landat!

I mina öron låter ordet ”Spomenik” en smula som ”Sputnik” — vilket känns kongenialt, med tanke på hur kosmonautiskt krazy de här kommunistiska kolosserna känns.

Fast i själva verket betyder ”Spomenik” bara ”monument” på serbokroatiska. Även den mest banala Lenin-viftar-med-kepsen-staty är en Spomenik.

Men här  i väst används ordet förmodligen med förkärlek  om de sällsamma monument över viktiga slag under andra världskriget som Jugoslaviens egensinnige härskare Joseph Broz Tito lät uppföra under sextio- och sjuttiotalen.

Allt  pekar på att marskalk Tito gav de konstnärer han anlitade rätt … fria tyglar. Kopplingen till de militära milstolpar  som dessa Spomeniks utger sig för att hylla och hugkomma är inte alltid helt uppenbar. Snarare får man intrycket av att  omslagsmotiv från sjuttiotalets mest psykedeliskt syrastinna science fiction-pockets har regnat från himlen och landat lite hipp som happ på åkrarna i Montenegro och Makedonien.

Monumenten har förstås inte haft en helt bekymmersfri tillvaro efter att Balkan balkaniserades på nytt i samband med inbördeskriget, och ett antal av dem har tillochmed sprängts i luften när de historiska slagfälten fick förnyad aktualitet. Men många av dem ligger kvar på sina ödsliga platser — nedklottrade, nedsotade, smått postapokalyptiska och alldeles … alldeles … underbara …