Jippii — J P!

På Kapten Stofil kallar vi oftast Joakim Pirinen för J P — främst på grund av att vi har två tecknare som heter Joakim.

Fram till femtonde februari kan man rösta på att J P ska få Dagens Nyheters stora kulturpris. Vilket jag naturligtvis starkt rekommenderar att alla bloggens läsare gör. Jag anser att Jocke P inte bara med en bred marginal är sin generations bäste serietecknare utan den bästa serietecknare vi någonsin har haft i det här landet — och dessutom en av de främsta i Europa — världen — ja, hela den här spiralgalaxen.

Alltså vore det lätt beklämmande om han inte ens kunde få ett litet lokalt, nordeuropeiskt kulturpris som intäkt på all denna begåvning. Så skynda att rösta på DN:s kultursida.

Dagens dröm

Jag fortsätter redovisa de drömmar jag har strax innan jag vaknar — trots att dagens bidrag är något fragmentariskt:

Samla Mammas manna hade gjort en comebackskiva. Jag låg i en hängmatta i en regnig, mulen sommarträdgård och hörde på den — det lät lite trött, men jag blev ändå glad när jag kände igen typiska Lasse Hollmer-melodislingor.

Gustaf den femte, i hatt och vit linnekostym,  hade en stor påse full med kokt basmatiris under armen och gick runt och muttrade surt och stofilt om dagens ungdom och det improduktiva i att alltid vara uppkopplad på nätet.

Sedan vaknade jag.

Metäl Ümläut

”It’s like a pair of eyes. You’re looking at the umlaut, and it’s looking at you.”

— David St. Hubbins, Spinal Tap

Många hårdrockare verkar känna att de behöver något extra i bandnamnet — något som liksom kan bli pricken över ö. Eller ü. Eller — i extrema fall — n (mitt tangentbord vägrar hjälpa mig på traven här).

Dessa prickar kallas i den engelskspråkiga världen för ”umlauts” och den tekniska termen för ett umlaut som inte fyller någon annan funktion än att förhöja fräck-faktorn är ”Metal Umlaut”. (Något kvickhuvud har karakteriserat Metal Umlauts som  ”the diacritical mark of the beast”. )

Först ut var förmodligen tyska Amon Düül, följda av en combo med det suggestiva namnet Blue Öyster Cult. Men de stora smittspridarna är sannolikt  Motörhead — från deras prickar har umlautsen löpt som en röda hund-epidemi över hårdrockvärlden — från Mötley Crüe till Queensrÿche.

Det ädlaste exempel jag har stött på är dock det kortlivade åttiotalsbandet Tröjan — deras promotion-t-shirts måste ha fått något lätt Magritteartat ”ceci-n’est-pas-une-pipe”, eller rättare sagt ”detta-är-verkligen-en-t-shirt” över sig.

Något som är svårare är att förstå hur de meningslösa umlautsen har spridit sig till förfriskningarnas värld — som till exempel ölet med det svårslagna namnet ”Nordik Wölf”. Här rör det sig i och för sig om mera uppenbara försök att skapa skandinaviska associationer — även om de mest låter som den fejknorska textningen i början av Monty Python and the Holy Grail: ”Mynd you, møøse bites kan be pretty nasti”

Till samma genre härrör den den svåruttalade glassen Häagen-Dazs och dess plagiat  Frusen Glädjé (som Ban-Ken tipsade om i en kommentar tidigare i kväll). Tydligen jobbade Häagen-Dazs ännu mer på att skapa skandinaviska associationer i början — på det oförtröttliga Wikipedia läser vi:

Contrary to appearances, the name is not Scandinavian; it is simply two made-up words meant to look Scandinavian to American eyes (…)  Mattus included an outline map of Scandinavia on early labels, as well as the names of Oslo, Copenhagen and Stockholm, to reinforce the Scandinavian theme.

Såväl hårdrockare som glassfabrikanter verkar dock ofta uppriktigt förvånade över att de där prickarna påverkar uttalet. En av mina mer otippade meriter är att jag intervjuade Mötley Crüe  efter en spelning på Scandinavium i Göteborg 1985. (Iron Maiden uppträdde också samma kväll, och nere i omklädningsrummen sällade jag mig till den selekta skara som har fått äran att se Bruce Dickinson i kalsongerna). Jag frågade Tommy Lee om prickarna över O-et.  Han såg något oförstående på mig och svarade ”What? The dots? We just thought they looked good”, sa han.

Men om inte annat så hade han fått en förklaring på varför jag hade kallat hans band för ”Mööttly”  under hela intervjun.

(Detta var för övrigt  inlägg nummer 300 — det verkar  som om jag gör ganska jämnt 100 inlägg om året.)

Obama-O-Rama

Personkulten kring den tillträdande amerikanske presidenten har börjat ta sig lätt översvallande former. I det förrförra inlägget berättar vår påpassliga läsekrets om glassmaken ”Yes! Pecan!”, och att Marvel låtit Obama figurera i senaste numret av Spindelmannen har också  rapporterats i svenska media.

Men det kanske inte är lika många som känner till att Legolands filial i Kalifornien hyllar den nye frälsaren med en smakfull, julkrubbeliknande tablå som visar hur han svär presidenteden:

Den berömda amerikanska entreprenörsandan firar även triumfer i mera blygsamt format, som de här handgjorda, lyckobringande Obama-apelsinerna:

Och är man verkligen demokrat från topp till tå drar man kanske också på sig ett par Obamakalsonger (notera hur den goda smaken har triumferat genom att man undvikit att placera presidentens huvud på alltför iögonfallande plats i skrevets topografi):

Men den mest oundgängliga Obama-accesoaren måste ändå vara den keramiska bysten som man kan odla Chia (Salvia Hispanica)  på (som ni ser finns den i två utföranden — uppsluppen och beslutsam):

Det är förstås lätt att avfärda den här typen av företeelser  som dagsländefenomen — men minns att även teddybjörnen ursprungligen var en cash in på en amerikansk president.

Vid en jakt i november 1902 vägrade Theodore Roosevelt att skjuta en björn som hans sällskap redan hade fångat in för att han tyckte att det var osportsligt. En inte alltför oförglömlig incident kan man tycka, men den gav upphov till ett antal skämtteckningar och sedermera även till en cash in-leksak som lever vidare än idag — så vem vet? Obama-salvia-afron kanske  sprider sig som ett ogräs …

En märkenas myllrande mångfald

Som jag skrev i föregående inlägg lever vi i en värld där vi i allt högre utsträckning tvingas se hur lokala bagerier går i graven för att ersättas av  Pågens skumplastlimpor och annat beklämmande industribröd, samtidigt som lokala bryggerier sinar tills alla är tvungna att dia Jens Spen-droppar.

När man reflekterar över detta är det lätt att börja längta tillbaka till en värld med mer utpräglad regional särart — en värld där man inte rakade sig med samma Gilette Mega-pro-Mach-14-Space-Capsule-De Luxe-cybertech-rakblad som alla andra i industrivärlden utan istället kunde välja och vraka bland en mångfald av märkliga märken med starkt lokal profil — Göta Special, Tirfing, Viking, det mera kontemporära Swing Special,  Atlantic Suverän, Pansarklingan, Frisksport, det kvicka Idrottsbladet, eller varför inte mitt nya favoritrakblad …

Och när man nyrakad och fin ville ha en förfriskning i vår fornstora värld så berodde det helt på var man befann sig vad servitrisen ställde ner på uteserveringens bord. I Karlstad kunde man få in en ansvarskännande helflaska

(ett fluidum som Fröding förmodligen undvek i görligaste mån). Råkade man hamna  i Säter och var mera äventyrligt lagd kunde man istället kittla gommen med  ljuvligt mousserande

Vänner av den tidigaste Tintinöversättningen som hade vägarna förbi Värnamo kunde få stifta närmare bekantskap den mystiska, rusande dryck som bland annat får Milou att se dubbelt i Bonniers utgåva av Enhörningens hemlighet:

Och varhelst fosterländska hjärtan klappade för pugilisternas plattnästa plyten ropade man förstås: Garcon! Bär in några flaskor väl kyld …

Till sist är det nästan så att man känner en en övermättnad inför denna märkenas myllrande mångfald …

Livsmedel och dödsmedel

I boken The Life and Times of the Thunderbolt Kid beklagar Bill Bryson att det inte längre är som på femtiotalet då varje större stad i USA hade sina egna unika läskedrycker, glassmaker och livsmedel — de stora jättarna har köpt upp och slukat små bryggare,  bagare, kopparslagare. Vi har haft en liknande utveckling i Sverige och Europa som helhet — och det står inte länge på förrän vi alla sitter och slevar i oss samma …

Men många nutida konsumenter värjer sig mot den allestädes framvällande eurokrämen och  söker i stället med ljus och lykta efter produkter som kan bekräfta hans/hennes unika individualitet. Något fräckt, edgigt och eggande som … öh … ja …

Och räcker det inte att hälla Hot Biker Bitch-sås över stångkorven för att förjaga tristessen får man kanske ta i med något starkare som …

Men observera att det ska vara Original Death Sauce — inte något av de plagiat som mindre nogräknade dödsmedelsgrossister saluför.De är inte alls lika mycket dödsmetall.

Båda de ovanstående exemplen på förment alternativ livsmedelskultur finns i kryddbutiken på Haga Nygata här i Göteborg. Där kan man dessutom hitta en ännu mer osannolik varumärkesfigur:

Goman, Mamma Scan och nu — den legitimerade haschtomten Cheech Marin från komikerparet Cheech and Chong, en av hjärnorna bakom filmer som ”Up in Smoke”, ”Still Smoking”, ”Nice Dreams” ( ja, ni kanske börjar ana grundpremissen).

Kanske ser vi början till ett nytt slags kommersialism här — en kommersialism där livsmedlen försöker låna subkulturell cred på samma sätt som t ex filmindustrin länge gjort — man letar upp något som föreställer ”hippt” och ”alternativt”, och använder det för att jazza upp produkten.

Vad händer om den här trenden fortsätter? Jag ser framför mig en scen från en livsmedelsaffär om — låt säga — tjugo år:

Handlaren: Vad får det lov att vara?

Kunden: En stor påse Impaled Nazarene, tack.

Handlaren: Den är tyvärr slut från grossisten — får jag fresta med en familjeförpackning Rotting Christ istället?

Kunden: Kör i vind — och släng på några flaskor koffeinfri Zyklon B också!

Nu invänder väl vän av oordning att det var ganska länge sedan t ex Cheech och Chong framstod som ”alternativa” — i den mån de någonsin har gjort det. Och visst är det så — biker bitches, dödskallar och Cheech marinerad i sitt eget spad är alla lämningar från sextiotalets redan grundligt komprometterade och kitschifierade kounter kulture — men det som är intressant är att dessa symboler nu kan konsumeras i en mera bokstavlig bemärkelse: Ät en biker bitch. Häll het död över falukorven. Eller — för att nu ta ytterligare ett, nästan ännu mer extremt exempel — sleva i dig sångaren i Grateful Dead med körsbärssmak:

Stoppa polisväsendet!

Signaturen Cellos överskruvat kvicka boktitlar fick mig att börja tänka på Dalapolisens spelmän. Det var vid en etikkurs i Idre för polismyndigheten i Dalarna den 9 november 1975  som tanken föddes att  starta en musikgrupp bland polisanställda i länet.  Ensemblen har sedan dess gett oss skivor som ”På fri fot”,  ”Musik och sång utan batong” (med  hits som Möckelmyravalsen och Helgdagskväll i timmerkojan) samt, givetvis, mästerverket ”Cellsamt fängslande”.

Fast det verkar som om de börjar få lite svårt att variera sig — jag ser på deras hemsida att de har givit  ut ännu en skiva med ”Fängslande” i titeln.

Dags alltså att försöka undsätta ordningsmakten. Uppriktigt talat förstår jag inte riktigt hur de har lyckats missa ”Gripande låtar” — eller  ”Det är mänskligt att fela”. Fast det är kanske å andra sidan inte riktigt en polisiär attityd att inta.  Men vad sägs om ”Var god och blås” med en sexig sax-sektion — följd av den mera percussionbaserade ”Hellre slagrörd än lagförd”? Eller ”Fräscha polisgrepp”? Inte det?  Då föreslår jag ”Ett knippe yviga polis-sånger” eller kanske rentav  ”Mediasamhällets tilltagande snutifiering” …

Okej. Jag börjar förstå varför Dalapolisens Spelmän  har  fått slut på titlar.

Bloggen fyller Cello-stoff

”Bloggen fyller femton”, var jag nära att skriva i rubriken. Fast det gör den förstås inte — den bara kändes lätt mopedmyndig.  I själva verket fyller den tre, vilket förvisso  är imponerande nog, och kanske borde innebära att den börjar prata rent och får bättre kontroll över urinblåsan.

För att fira den glada tilldragelsen försökte jag lägga till Google Analytics, men det stupade som vanligt på WordPress lätt totalitära idéer om inbäddade javascript. ”Du skall inga inbäddade jahve-script hava utom mig”, verkar de säga.

Under mina försök att skohorna in de opassande orden hittade jag i alla fall ett sätt att ändra rubrikerna här i högerkanten, vilket jag naturligtvis kände mig tvungen att göra — jag provade olika småputtrigt vitsiga rubriker tills jag började känna mig som om själva Olle Carle hade förvänt synen på mig med sitt strömkarlsförföriska Cello-spel: ”Lätta tankar som lättat ankar” mumlade jag som hypnotiserad för mig själv, ”Småle och smila en smula” — och liknande Cello-stoff (något säger mig att bloggen även fortsättningsvis kommer behöva sina blöjor …) Till sist hade alltsammans blivit så vitsigt att man med knapp nöd förstod vad rubrikerna handlade om.

Dessutom har jag köpt en ny mus som av någon anledning skälver som en sork i storm så fort man flyttar på den, och denna spastiska gnagare lyckades avinstallera hela Bloggrullen medan jag var förlorad i vitsberusningen. När jag vaknade upp ur min Carle-Dvala (festlig ordlek på Finlands nationalepos) trodde jag under ett skräckens ögonblick  att jag helt hade förintat denna lista över handplockade fränder, men det visade sig att blogglistan återuppstod från de döda när man installerade den igen — komplett med Cellovitisiga små skyltar som dyker upp när man för muspekaren över dem.

I gengäld avcellofierade jag övriga rubriker så pass att det i alla fall framgår vad de handlar om.  The pun må vara mightier than the word, men inte sällan skjuter den sig i foten …