Bildrapport från bokmässan III

Jag har alltid fascinerats av bokmässan dagen innan den öppnar — öde, stilla, full av halvbyggda montrar och stjärnögda, utsövda utställare som ännu inte vet att de kommer att bli tvungna att frakta tillbaka nästan hela den lastpall av Kama Sutra för Dummies som de hade med sig från Säffle.

Sedan gryr torsdagsmorgonen och det grasserande folklivet utbryter — kommersen, schackrandet. De heliga männens börjar mässa entonigt från författarscener och tribuner, marknadsgycklarna dansar förbi i sina brokota klädnader och delar ut broschyrer mot Naomi Klein, minglande månglare intar templet och skvätter lådvin på varandras manchesterkavajer — den bizarra bazaren guppar av fjärrkomna fezar … Vänta lite — nu tappade jag bort mig i metaforen igen.

Folklivet grasserade inte minst inne i stofilmontern där ett gemytligt mikroklimat snart uppstod — här ovan skrattar Camilla Forsman och Joakim Pirinen åt något samtidigt som Stofilpojken visar vissa oroväckande tendenser till att bli hårdrockare.

Sedan kom den unga svenska skaldekonstens bålde banerförare Malte Persson förbi och fotograferade mig med sin kameramobil:

Maltes mimik föranleds möjligen av att jag gjorde min Mussolinimin. (Jag beter mig ofta ganska kontraproduktivt när jag konfronteras med en kamera — när jag konterfejades i samband med en intervju i GT för några år sedan försökte jag roa fotografen genom att parodiera diverse pretto-poser. Med viss blodstörtning upptäckte jag sedan att den bild som blåstes upp över en halvsida var en där jag demonstrerar klassikern fjärrskådande-med-hakan-mellan-tummen-och-pekfingret. Samma bild dök upp ett år senare i ett annat sammanhang — uppenbarligen är den GT:s arkivbild på mig numera.)

Förläggaren Nisse Larsson och Martin Kristenson föll i hänryckning över DVD:er med gamla amatörfilmer tagna längs stockholmska spårvagnslinjers forna sträckning. Nisse L överantvardade sedan senaste stofilnumret till Lennart Hellsing — som han ger ut — på det att den svenska nonsensversens nestor skulle få se min serie Lennart van Hellsing, vampyrdödaren.

Lennart H kom senare bort till vår monter för att hälsa på mig, men just då var jag och lunchade, vilket jag fortfarande sparkar mig själv över — här förelåg möjligheten till ett tungt jag-mötte-Lassie-Åberg-foto, och jag missade den. Jag får istället trösta min sårade egenkärlek med en bild där Bud Grace utropar ”I recognize you!” i avfyrningsögonblicket (Jocke Lindengren står till vänster):

Samme Bud hade även Gracen att uppträda iförd Kapten Stofil-Slips hela nästföljande dag — förmodligen en av bokmässans mer exklusiva reklamplatser:

Och på söndagen var det dags att plocka ner skylten igen …

(Tidigare bildrapporter 2006 och 2007)

All messed up and nowhere to go II

… just när du trodde mardrömmen var över.

Här ovan står två tredjedelar av Stofilredaktionen framför den nyss färdigställda montern på bokmässan, Jocke till vänster och Martin till höger. Vi har samma monternummer som förra året — A02:51.

Besök montern! Ni kommer tro att vi har förlorat förståndet!!! FYRA NUMMER för hundra kronor! Dessutom — den största PRISBOMBEN — Vi säljer alla nummer av tidningen, TRETTIOEN STYCKEN,  för det OSLAGBARA paketpriset FEMHUNDRA KRONOR (dels på grund av ren och oförfalskad människokärlek — dels för att vi har vissa problem med att komma in på vårt lager numera).

Det här är ett unikt erbjudande som aldrig återkommer (i alla fall inte innan nästa bokmässa). Vi vräker ut numren till sinnessjuka, närmast psykotiska priser! Släng dig i väggen Galne Gunnar — här kommer Senile Sigvard!!!!

Okej — det får väl räcka som orgie i ohöljd reklam. Nu ska jag ägna mig åt lite synnerligen välbehövlig skönhetssömn inför morgondagens prövningar …

På Knallhattens nattduksbord just nu …

Många frågor infinner sig. Vem utgör målgruppen för den här ytterst hårdnischade genren — inavel i djupa södern-porr — lattjo i Appalacherna-böcker? Män som uppskattar tjejer med sju tår på varje fot? Getfarmsfetischister? Jag måste erkänna att jag har lite svårt att ens begripa vad det hela går ut på. Men de här böckerna är inte extrema — jag har bildbevis på att det existerar mängder av småporriga böcker med de eggande orden ”Backwoods” och — nästan ännu mer svårbegripligt — ”Swamp” i titeln.

Det kanske var Li’l Abner själv som läste dem trots allt. Medan han fantiserade om Moonbeam McSwine …

Utskick och oskick

I går kom Kapten Stofil nummer 31-32 från tryckeriet, och jag och Jocke iförde oss en av alla de olika hattar vi alternerar mellan i samband med tidningen — i det här fallet de skärmmössor som förvandlar oss till ”killarna på lagret”. Huvudbonaden i fråga är kanske ingen av storfavoriterna, särskilt inte när vi har tryckt ett dubbelnummer, med påföljd att det är dubbelt så många kartonger som vanligt som på något sätt ska skohornas in på ovanbemälda lager. (Beakta ordformen ”ovanbemälda” — till att börja med finns det inget som heter så.)

Sedan förvandlades vi raskt till tjejerna på prenumerationsavdelningen — Inga-Lisa och Maj-Britt — och började stoppa i tidningarna i kuvert, assisterade av den för uppgiften gravt överkvalificerade poeten Helena Eriksson.

Så långt allt gott och väl, men sedan fick vi besök av den barbarbehårade serietecknargiganten Johan Wanloo som ville ha nya numret. Han fick tre exemplar, och hade sedan ofinheten att påpeka att två av dem hade omkastade sidor. Vi tittade på hans exemplar, och kunde konstatera att några sidor i min serie hade hoppat fram till ett senare ställe i tidningen och ersatts med de sidor som istället borde ha varit där.

Muttrande dolska eder började vi kontrollbläddra i tidningarna. De flesta hade en sidnumrerning som snällt och lydigt löpte från ett till nittioåtta, men här och var dök det upp måndagsexemplar — vilket iofs var helt logiskt eftersom det var måndag.

Vi började svära i en mer svavelosande tonart, öppnade redan igenklistrade kuvert och kontrollerade dem, för att sedan börja gå igenom kartong för kartong. Vissa kartonger innehöll inga defekta exemplar. Andra innehöll ett. Och en del innehöll mellan tio och femton feltryckta tidningar. Enda sättet att avgöra var de omkastade tidningarna fanns var att kontrollbläddra i allesammans.

Allt detta gjorde att den milda eufori som ofta kännetecknar utskicket av ett nytt nummer — den tillfredställande avrundningen på månader av arbete — kom att grumlas en smula. Vi öppnade jag vet inte hur många redan igenklistrade kuvert, gick igenom låda efter låda, pratade med tryckeriet som trodde att de hade undanröjt alla de defekta exemplaren, åkallade mörkrets furste och sa mindre smickrande saker om hans mor — och så vidare.

Till sist kunde vi i alla fall iföra oss våra speditörshattar, frakta ner tidningen till postterminalen, överhända den till behörig postiljon och pusta ut en smula.

Vi har gått igenom och försökt extrahera alla exemplar med omkastade sidor, men de prenumeranter som läser denna blogg löper ändå en liten risk att drabbas av defekta tidningar. Så vitt jag kan se har ni i så fall tre möjligheter:

A) Maila eller ring till redaktionen så skickar vi ut ett fräscht ex, kontrolläst av den svenska parnassens grädda.

B) Bänd upp häftklarmarna och lägg sidorna rätt för hand — en smula pappslöjd i höstrusket som skänker nästan samma tillfredställelse som origami, den obskyra japanska samlevnadsform som går ut på att man i en drömvärld tror sig vara gift med en mangatjej. (Ni kan lugnt ignorera det där sista — jag förstår inte riktigt vad det har med saken att göra.)

C) Gör ingenting och gå resten av eftermiddagen med en vag, gnagande känsla av vanmakt.

Ja — detta har alltså aldrig inträffat tidigare, och det är ju lite olyckligt att det skulle hända just med vårt prishöjda dubbelnummer — som dessutom känns som ett av de mest helgjutna vi har gjort på länge (om jag får vara förmäten nog att säga det själv).

Tillägg: Ni som köper tidningen i affär löper ingen risk att drabbas av en ofrivillig William Burroughs-cut up — alla exemplar som skickas till distributören har handgranskats under stora våndor av särskilt kvalificerade individer.

Vad det gäller ”beakta”

Det är en idyllisk höstdag på Hisingen. Jag kokar Borstj, bakar bröd och jobbar med en översättning, när plötsligt stavningsprogrammet presterar följande pärla:

Well, how about beakta, punk? väser jag mot bildskärmen med min Clint Eastwoodröst. Jag hoppas i alla fall att det är min Clint Eastwood-röst — det kan lika gärna vara min Travis Bickle framför spegeln strax innan han helt tappar greppet-röst.

Jag har länge irriterat mig på Microsoft Words uppfattning om vad som är ”invecklat och byråkratiskt”, och alldeles särskilt på ordet ”beakta” som framstår som en smula komiskt i sammanhanget.

Men det här är värre än vanligt — meningen ”Vad gäller det?” är alltså rena kanslisvenskan, medan ordet ”beakta” tydligen är ledigt men vårdat bruksspråk.

Okej — jag förstår att Word tror att min mening snarare ser ut så här: ”Vad gäller kattdjur i hyresfastighet åligger det kattdjurs ägare att meddelst anbringande av halsband undanröja ovisshet hos fastighetsskötare, lokalvårdare och annan behörig personal angående djurets rätt att å innergård fritt förfoga över rabatter och sandlådor.” En sån mening kanske borde beaktas en smula. Problemet är bara att jag skrev ”Vad gäller det?” — en fullständigt vardaglig formulering som råkade innehålla orden ”vad gäller”, och alltså ådrog sig programmets vedervilja.

Min brors teori är att Word använder termen ”beakta” för att den krångliga kurialsvenskans vänner ska förstå vad programmet menar — lite som Karlfeldts Fridolin som talar med bönder på bönders vis och med lärde män på latin.

Visserligen har Word bättrat sig lite med åren — de ord rättstavningsfunktionen föreslår är inte lika ofta en surrealistisk skrattfest för hela familjen som kan förvandla den redigaste text till ett konkretistiskt poem av Bengt Emil Johnson, och vissa funktioner är numera en utmärkt hjälp för hjärntrötta skribenter.

Men jag oroar mig ändå för att ängsliga själar ska ta alla de gröna och röda understrykningarna på blodigt allvar.

Många tillfälligt sammansatta ord — denna lyx som svenskan och tyskan vältrar sig i — vägrar Word att erkänna, och åtskilliga av dess synpunkter på grammatiken är helt uppåt väggarna. Andra saker som förvirrar det prilliga paragrafryttarprogrammet intill idioti är citationstecken och verbböjning — två meningar inom citationstecken resulterar alltid i en allvarlig tillrättavisning, och när det gäller verb så är programmet — i nio fall av tio — ute och cyklar på motorvägen utan hjälm.

Unga och osäkra skribenter riskerar att skriva om texten tills alla de misshagliga understrykningarna försvunnit, och det är tveksamt om svenska språket tjänar på denna slaviska servilitet i de flesta fall .

Fast det är klart — hopplöst föråldrade och kuriösa fraser som ”Vad gäller det?” kommer vi ju alla fall att få bukt med på det viset …

På Batmans och Robins nattduksbord just nu …

Någon som kallar sig miss Magnolia Thunderpussy (ett namn som jag för min personliga del misstänker vara falskt) har lagt ut drivor av homoerotiska pocketomslag på Flickr — ett smärre paradis för populärkultursarkeologer och vänner av väldigt camp camp.

Färgerna! Formerna! Pudlarna! Den för moderna ögon något egendomliga vanan att kalla sin egen målgrupp för ”pansies”, ”fairies” och ”queers”( böckerna heter ofta saker i stil med Pansy Paradise, Fairy Goddess eller Murder on Queer Street).

Doften av lavendel kommer ta veckor att vädra ut …

Tillägg: Läsekretsen debatterar vem Mannen från C.A.M.P. är mest lik — själv sätter jag nog gärna en slant på den särpräglade tyska sångsensationen Heino:

Tillochmed pudlarna är på plats. Fast jag är ännu mer förtjust i det här skivomslaget:

Å andra sidan kan man ju vända på steken och utnämna Bingo Rimer till heterovärldens Heino …

Att överlista sin inre Czesław Słania

Jag har en tendens att förvandlas till frimärksgravören Czesław Słanias mindre begåvade kusin från Krakow så fort jag sätter mig vid ritbordet — varje yta fylls med små strukturer och skrafferingar innan jag lyckas ge mig, omtöcknad av en berusande cocktail på skaparglädje, frustration, deadlineångest och karpaltunnelsyndrom.

Så när jag nyligen gjorde min senaste serie till Kapten Stofil (ett av skälen till bloggens långa träda) kom jag på idén att krympa originalstorleken en smula. Nu kan jag sitta och brodera bäst jag vill, och de ynkligaste detaljer är dessutom fortfarande förhoppningsvis skönjbara för blotta ögat när tryckeriet har scannat in serien — det är ju en aning onödigt att lägga en massa krut på små, små skrafferingsstreck som sedan smälter ihop så till den grad att slutresultatet mest ser ut som en usel fotostat (rutorna här nedan är fotograferade med digitalkamera — förhoppningsvis framträder de i lite mer entydig, grafisk prakt när de väl kommer i tryck).

Ja — som kanske går att utläsa av bilderna ovan är mitt bidrag i det nya, feta dubbelnumret serien Lennart van Hellsing — Vampyrdödaren.

I övrigt bidrar Joakim Lindengren med ett långt, episkt äventyr där Kapten Stofil och Lädernuckan möter Storsjöodjuret, Joakim Pirinen presterar en hejdlös parodi på serieteckningskurser, John Andersson serverar som vanligt stora mängder hallucinogent ögongodis, den listerländska ångestens grand old ungdom Daniel Ahlgren minns seriefigurer han mött, den krypto-crazy Camilla Forsman skildrar Jarls semester och flatgarvsfursten Johan Wanloo fyller ut resten av serieblocket med Dödsdelfinens brödraskap (numrets enda reprint, såvitt jag vet) och diverse skämtbitar.

Som om inte detta skulle räcka — gud vad jag låter reklamig idag — har Martin Kristenson skrivit femtiosjutusen tecken om operetternas operett (Glada änkan), och jag bidrar med en artikel om cash in-låtens historia och två kortare texter — en om den judiska cowboylåtens historia (jag skämtar inte — se bildbevis ovan) och en om den inte helt tillförlitliga profeten Criswell — ytterligare skäl till att jag bloggat synnerligen sporadiskt under senare tid (jag är djupt tacksam över att läsekretsen fortsätter hålla detta forum vid liv med kommentarer, glada tillrop och — i senaste inlägget — tillochmed hittar på små sällskapsspel för att förjaga tristessen).

Numret förväntas komma till bokmässan (och gör det inte det kryper jag ihop i fosterställning och ger ifrån mig små ynkliga ylanden). Det är för övrigt vår tionde bokmässa med Kapten Stofil. För att fira den glada tilldragelsen har vi — för första gången sedan starten 1999 — höjt priset på tidningen. Egentligen borde vi ha gjort det för länge sen, men som sanna stofiler har vi väl tänkt ”ja, men så har den ju kostat i alla tider”. Men nu har alltså det k-märkta priset från förra millenniet skattat åt förgängelsen. Och eftersom det första prishöjda numret är ett dubbelnummer blir det ju ännu lite dyrare, och kostar ohemula 89.50. Men ni behöver inte oroa er — vi gör fortfarande tidningen som ren välgörenhet, utan att uppbära någon lön och utan andra fringisar än att vi kan stjäla gem av oss själva.