Den sista systern

Jag läser att Patty,  den sista av systrarna Andrews, lämnade oss igår och tänker helt motsägelsefullt ”Herregud! Lever hon fortfarande?” — en reaktion jag dessvärre ofta har när trettio- och fyrtiotalets stora artister checkar ut från det jordiska.

Patty var den yngsta och blondaste av systrarna, det var hon som brukade stå i mitten och ofta sjöng solopartierna — så t ex här ovan i klassikern Straighten Up And Fly Right.

Andrews Sisters var oerhört stilbildande under fyrtio- och femtiotalet, och deras enorma framgångar ledde till en gyllene era för close harmony-grupper i allmänhet och systergrupper i synnerhet, som nedanstående Spotifyspellista bär visst vittnesbörd om:

När jag tänker på Andrews Sisters ser jag dem framför mig i piffiga lottakårsuniformer, synkront svängande på höfterna och swingsynkoperande med sömngångaraktig säkerhet. Systrarna är på något vis själva sinnebilden för det swingsjungande, självsäkra USA som kom till Europas undsättning efter Pearl Harbour. Man kunde nästan tänka sig att det amerikanska infanteriet marscherade i boogie woogie-takt,  åtminstone när man hörde sånger som(There‘ll Be A) Hot Time in the Town of Berlin:

Och eftersom USA är immigrantnationen framför andra är det väl ytterst passande att dessa amerikanska arketyper hade en norsk mamma och en grekisk pappa — och att deras största hit Bei Mir Bist Do Schön  var en uppjazzad version av en gammal judisk folkvisa.

Min personliga favorit med systrarna har också ett något blandat ursprung — en textsatt insjungning från 1947 av det armeniska snillet Aram Chatjaturians suveräna Sabeldans. Den kommer gå varm idag …

Victorianernas virtuella verklighet

Jag förlorar mig i Perfecscopets värld — i ett vaacumfruset ögonblick från 1896 — statiskt, stilla, svartvitt och stereoskopiskt. Men stereoeendet gör min upplevelse märkligt rumslig — det jag ser är som ett dammigt diorama i dunklet på något sedan länge igenbommat museum. En tablå som ställts upp och glömts bort. Och samtidigt får djupet i bilden mig att uppleva ett ”nu” — det är lite märkligt.

Det Perfecscope jag fick i julklapp av en mig närstående källa är inte en av de äldsta modellerna — mitt är i metall sånär som på handtaget och har dessutom hunnit få pris vid världsutställningen i Paris 1900 så det bör härröra från förra seklets första år. Men  formgivningen är fortfarande lika läckert steampunkig, med sköna jugendkrusiduller etsade på sidorna.

På stereoskopfabrikens kontor

Att se det förflutnas djup är en smått hisnande upplevelse. De svartvita figurerna i  snäva artonhundranittiotalsskostymer har frusit fast mitt i en rörelse och det är kusligt tyst kring dem — men jag upplever samma rymd som de gör. Och jag känner en tidens svindel.

Bråda dagar i stereoskopfabrikens verkstad

Strålande storpocket med samlat svenskt strunt från Stupido

Ovan ser ni min vän Martins nya bok Vårt kära strunt som jag fick med posten igår. Här återfinns reviderade och i vissa fall uppdaterade artiklar som tidigare varit publicerade i fanzinet Stupido, i  tidskriften Filmrutan men främst förstås i Kapten Stofil.

Martin har valt att lägga fokus på texter med svensk anknytning, men bokens omfång är ändå imponerande — i all synnerhet om man beaktar (som Microsoft Word gillar att säga) den enorma mängd research som varje artikel representerar. Trehundrafemtio sidor fullmatade med information om svensk populärkulturs mest misskända marginalia har det blivit — allt proffsigt layoutat av särskilt meriterad gratisarbetskraft (något vi på Kapten Stofil alltid har varit hejare på att headhunta) — i det här fallet Piratförlagets Mattias Boström.

Martin har alltså valt ut de bästa texterna och förädlat dem ytterligare, som den perfektionist han är. I vissa fall har han hittat nytt material, och i vissa fall har han oväntat nog sett sig tvingad att uppdatera dessa texter om — som vi trodde — garanterat inaktuella företeelser. Vem hade till exempel kunnat tro att vi anno 2011  skulle få ännu en indignationsstorm över Åsa-Nisse? Men det fick vi — tack vare Henrik Dorsin — och Martin refererar naturligtvis även denna drabbning mellan den goda smakens väktare och de inbitna bonnläppar som envisas mot att sitta och skrocka Fridolf Rhudin-likt i biografsalongerna — ”Uh-huh-huuh” — åt den agrara humorns portalgestalt.

Beställa boken kan ni till exempel göra hos Ad Libris för det facila priset 155 kronor — där finns även ytterligare info om innehållet.

Men mesta — och bästa — informationen återfinns förstås på Martins Ansiktsburksida … jag menar Facebooksida om boken. Den som vill läsa små smakprov ur boken om tjeckiska swingpjattar, Douglas Fairbanks kokainkomedi och annat oundgängligt  kan klicka på länken ovan …

Jag får aldrig nog av den här förfärliga bilden från 1982. Dessa tre unga män bor alltså i ett kollektiv på Svangatan i Göteborg — hans nåd själv till vänster, i  mitten Martin och till höger översättaren och författaren Erik Andersson. Vi har långt hår. Vi har ironiska sjuttiotalsskjortor. Vi är förutskickade till en framtid som bokstavsfösare.