Archive for december, 2008

WTF?

december 30, 2008

black_gestapo

… som det brukar heta i chattrummen. (Finns det förresten chattrum fortfarande eller har jag ännu en gång lyckats visa hur bakom jag är där jag sitter och hackar på min person-dator?) Så vitt jag kan utröna står förkortningen för ”Vad Tusan Försiggår” — vilket var precis vad jag utropade när jag såg trailern till filmkonstverket The Black Gestapo:

Jag måste erkänna att jag är lite förvånad. Dels trodde jag att man äntligen hade lyckats skrapa rent i botten på tunnan med subkulturella lämningar från sextio- och sjuttiotalen — att det inte fanns en meter cinematisk kult och kitsch kvar att kalasa på för cognoscenti — och dels för att det har dröjt så här länge innan en knasig kulturyttring av den här omisskännliga … öh … verkshöjden lyckades leta sig ut på mainströmsmarknaden … 28 november visade tydligen Klubb Superåtta detta tragiskt bortglömda epos i Midsommarkransen för vänner av riktigt besynnerlig blaxploitation (ett faktum som jag — aktuell som alltid — just uppmärksammade). Who knows what bad taste lurks in the hearts of men? Rickard Gramfors knooows ... uppenbarligen.

Annonser

Frödings Crashtest-Teddy

december 19, 2008

Morgonens dröm — som vanligt bara någon minut innan jag vaknade: Jag läser en annons på baksidan av en veckotidning. Layouten ger intryck av att vara från sjuttio- eller tidigt åttiotal. Man kan klippa ut en kupong och skicka efter ”Frödings Crashtest-Teddy”. Drömmen övergår till att visa en film där ett antal jättelika teddybjörnar som inte har spänt fast säkerhetsbälten slungas  med huvudet före mot instrumentpanel och vindruta i en bil i  långsam slow motion. 

Sedan vaknar jag.

Re: Sentiment

december 19, 2008

Jag undrar om det finns många ord som har genomgått en så grundlig devalvering som ”sentimental”. Strikt talat så betyder det väl egentligen bara ”känslosam”, men folk verkar numera använda det nästan uteslutande som en  kategoriskt avfärdande term med ekon av  ”skamlös manipulation”, ”Disneydags” och ”Grätande barn-tavla”. 

gratbarn

Just gråtande barn-tavlorna vill väl i och för sig inte ens jag försvara — jag förstår inte ens riktigt hur de är tänkta att fungera. Förväntas man betrakta dem och utbrista — som en amerikansk studiopublik — i ett hjärtnupet ”Ååååh”? Är i så fall inte avsikten lite väl uppenbar? Lite grann som hårdporr för tårkanalerna. Känslans onani. Tear jerker. Och om man nu har bilden inramad på väggen — väntar man sig då att man kommer att säga ”åååh” varenda gång man ser den? Lakas inte den lakrymosa effekten ut efter ett tag. Å andra sidan har ju maskulina arbetsplatser vanlig porr på väggarna, som man skulle kunna rikta samma anmärkning mot … 

Fullt så ohöljd sentimentalitet går jag inte på — bara nästan. Jag måste i ärlighetens namn erkänna att jag grät när Darth Vader togs ifrån sin mamma i Phantom Menace (även om det var en lågvattennotering även för mig) Faktum är att jag brast i gråt för bara  en kvart sen när jag gick runt och städade och lyssnade på min mp3-spelare — Vera Lynn sjöng det hjärtknipande numret The Little Boy that Santa Claus Forgot. Behöver jag säga mer? 

He’s the little boy that Santa Claus forgot,
And goodness knows, he didn’t want a lot.

He sent a note to Santa
For some soldiers and a drum,
It broke his little heart 
When he found Santa hadn’t come.

Allt framfört av Vera med det där hjärtknipande snyftvibratot som hon även använder i We’ll Meet Again. Jag tror rösten har en hel del med saken att göra — när jag tänker efter pressade jag fram en tår även igår när jag hörde samma chanteuse framföra Goodnight Children Everywhere, en sång om evakuerade brittiska barn under kriget:

 

Goodnight, children, everywhere
Your Mummy thinks of you tonight
Lay your head upon your pillow
Don’t be a kid or a weeping willow

Soon the moon will rise and caress you with its beams
While the shadows softly creep
With a happy smile, you’ll be wrapped up in your dreams
Baby will be fast asleep

( Nu när jag ser texten utskriven undrar jag en smula över frasen Don’t be a kid” — vad fan menar människan egentligen?)  

Fast det som verkligen får mina känslor i svallning är sentimentalitet som inte är fullt så pang på rödbetan, utan lindar in det hela en smula — som den underbara Thanks For the Memory, framförd av Shirley Ross och Bob Hope: 

[She]:     Thanks for the memory
Of tinkling temple bells…alma mater yells,
[He]:     And Cuban rum, and towels from, the very best hotels.
[She]:    Oh how lovely it was.

Thanks for the memory
Of cushions on the floor, hash with Dinty Moore,
That pair of gay pyjamas that you bought and never wore. 
[He]:    Say, by the way, whatever became of those pyjamas?

[She]:   We said goodbye with a highball.
[He]:     Then I got as high as a steeple.  [She]:    Did you? 
[He]:    But we were intelligent people…
[She]:    No tears, no fuss…  [Both]:    Hooray for us.

(So, thanks for the memory…)
[She]:    Strictly entre-nous, darling how are you?
[He]:   And how are all those little dreams that never did come true? 
[She]:    Awf’lly glad I met you…  [He]:    Cheerio and toodle-oo
[She]:    Thank you…  [He]:    thank you – so much.

Det förvånar mig en smula att en av mina favoritlåtar är insjungen av Nixons gamla kompis, Vietnamkrigsfantasten Bob Hope — min tillvaro är i övrigt rätt Hope-less — men den här låten tycker jag att han och Shirley Ross framför på ett helt magiskt sätt. Mina ögon fuktas, och jag skulle aldrig drömma om att dra på munnen åt Shirleys huvudbonad. 

Så här i juletid förekommer en hel del förljugen och falsk sentimentalitet — och minst lika mycket lika falsk cynism, i stil med Askungens välbekanta: ””Nåja, vad är väl en bal på slottet? Den kan ju vara fruktansvärt långtråkig”.

Personligen kommer  jag att ge mig den nakna känslosamheten i våld trots allt förljuget känslopjunk som årstiden har att erbjuda — jag tänker rulla mig i den, dyka som en tumlare, kasta upp den och låt den regna ner över mig — och jag är övertygad om att det trots allt kommer att kännas alldeles … alldeles underbart. (Ursäkta — Disneyreferenserna kolliderade just i mitt huvud.)

Sen finns ju förstås möjligheten att låta sig överväldigas av känslor utan att begripa ett ord av vad som sjungs. Eller i vissa fall ens vad som pågår. Det rör sig om en slags mystisk känslans alkemi som för min del uppträder särskilt starkt när jag ser gamla hindisångnummer  — eller klipp ur finska filmer som de nedanstående.

Vem vill inte dansa sig igenom den nordiska sommarnatten på en mycket myggig brygga i sällskap med Brita Koivunen? (Ackompanjemanget påminner lite om svensk fäbodsjazz — Lasse Gullin eller Lasse Färnlöf. Eller nån annan jazz-Lasse.)

Juha Eirtos sång  Tiikerhai är en annan nyfunnen favorit — och när jag hittade videon blev jag ännu mera nöjd. Jag uppskattar särskilt att ingen stylist verkar ha befunnit sig på samma hemisfär som Juha — konceptet något oredigt hår, lossad slips och lätt skrynklig skjorta får det att verka som om artisten oförhappandes råkade bli tvungen att bära ett antal packlårar efter att han hade klätt om till söndagsutstyrseln. Och sedan gick raka vägen till filminspelningen utan att passera badrumsspegeln — en rejäl kille, med andra ord.  

(Okej — det här sista hade kanske inte så mycket med inläggets huvudtendens att göra — men jag kunde helt enkelt inte undanhålla er dessa nyfunna pärlor … )

I det fjärran Rakastan

december 16, 2008

mina_soitan_sinulle

Ibland finns det ett märkligt glapp mellan mentalgeografiska och fysiska avstånd. Varken Norge eller Danmark uppväcker någon starkare känsla av exotism hos mig,  men vårt tredje grannland känns betydligt mera avlägset på alla sätt — temperamentsmässigt, historiskt, ja, rentav geografiskt — det är som om en Asiens sista utpost har lyckats förirra sig hela vägen upp till Bottenviken. 

Det blir på något vis särskilt tydligt om jag lyssnar  våra grannländers femtio- och sextiotalsschlagers. När Wenche Myhre tillkännager att det kommer sne och att guttarna krysser i skidespor   låter hon minst lika äppelkäck, obekymrad och renskrubbad som Britt Damberg eller Siw Malmquist. Men så snart som till exempel Brita Koivunen eller Tamara Lund öppnar munnen förflyttas jag till ett helt annat landskap — dystrare, vildare, men också mera levande och oförställt. 

En annan sak som slår mig är att finsk schlager  inte bara är mycket mer uttrycksfull än sin svenska motsvarighet, den håller av någon anledning även betydligt högre musikalisk kvalitet: bättre sångare, bättre arrangemang, bättre musiker.

Fast mest centralt är kanske att den verkar tämligen fri från det knappt kamouflerade förakt  man ofta anar i svensk schlager, vars textförfattare och kompositörer verkar utgå från Stikkan Anderssons första axiom   ”1) folk är inte så dumma som man tror, de är dummare”. Nu begriper jag förstås inte så mycket av texterna på finska schlagers annat än att ”rakastan” betyder kärlek, så det är ju tänkbart att texterna är lätt imbecilla även i vårt östra grannland, men något får mig att tro att de oftast har en rättframhet som motsvarar det övriga musikaliska uttrycket.

rakkaustaysikuu_rl

En av giganterna inom den finska populärmusiken är Olavi Virta (1915 – 1972) — här i Sverige har vi ingen manlig sångare av motsvarande resning, så vitt jag kan komma på. Virta sjöng in sexhundra sånger mellan 1939 och 1966, många av dem förstås tungsinta tangos, men även jazz och olika slags schlager — och hans röstbehandling och känsla är helt fantastisk nästan hela vägen till slutet (1962 åkte han tydligen fast för rattfylla vilket i princip gjorde slut på karriären). 

dd39475796

I början av femtiotalet var Virta även en av medlemmarna i den något bisarra konstellationen Kipparikvartetti (Skepparkvartetten), som låter lite som den tyska tjugotalsgruppen Comedian Harmonists, fast med mera kräksång och sisu (han står längst ner till höger på bilden ovan).

Och om inte det ovanstående räcker för att blötlägga er nyfikenhet kan jag ju också tala om att finnarna långt fram i modern tid envisades med att översätta och spela in covers på pop- och rocklåtar — och till exempel Fredis  Elää mä sain (Stayin’ Alive) eller Kai Hyttinens version av Paint it Black (som heter — vad annars? — Mustaa) är lyssningsupplevelser av rang — för att nu inte tala om Ankis tolkning av Kinks You Really Got Me (Paha Tyttö).

Varhelst ett blågult hjärta klappar

december 12, 2008

… som till exempel i Kazakstan, vars flagga ser ut så här …

_kazakhstansvg

eller för den delen i en annan gammal sovjetisk satellitstat — Ukraina — där en mycket minimalistisk och möjligen måttligt ambitiös flaggdesigner har jobbat fram den här närmast testbildsliknande nationalsymbolen:

800px-flag_of_ukrainesvg

Eller på ön Palau, eller i Zaire, vars fotbollssuportrar också målar sig i ansiktet med blått och gult.

Vad jag på mitt unikt långrandiga sätt försöker komma fram till är att det inte verkar särskilt fruktbart att investera alltför mycket fosterländska känslor i en färgkombination — inte ens när den är såpass udda som vår blågula.

Och har man sedan en populär färgkombination verkar det ännu mer inskränkt att tala nostalgiskt om den som — till exempel — ”the old red white and blue”. Det finns säkert mer än tjugo länder som har flaggor med kombinationen rött vitt och blått. För att nu bara nämna några exempel ur högen: Ryssland, Island, Laos, Tjeckien. Nederländerna har en med horisontella band som är nästan omöjlig att skilja från Luxemburgs. Och vänder man den flaggan uppochner så har man hux flux Jugoslaviens stolta standar. Liberias utpräglat red white and blue fana förtjänar ett särskilt hedersomnämnande:

570px-flag_of_liberiasvg

(Den här flaggan har i och för sig en särskild historia — landet är grundat av hemvändande frisläppta slavar , så det är väl inte så anmärkningsvärt att de utropade sig till en ny Lone Star State — kliniskt fri från Rednecks. )

Under mina flaggstudier frapperas jag av den nakna minimalismen i Libyens flagga:

800px-flag_of_libyasvg

Varhelst ett operationsavdelningslakan fladdrar stolt mot dunkla skyar kan Moammar Khadaffi känna sig som hemma …

Jag fattar inte varför så många länder har tråkiga eller direkt fula flaggor — Brasiliens ser ju ut som en plastic padding-förpackning, och Vitrysslands egendomliga idé att brodera ena kanten är kanske inte heller helt lyckad:

600px-flag_of_belarussvg

Men den mest mystiska av alla flagglayouter måste nog vara Zambias:

744px-flag_of_zambiasvg

Varför befinner sig de där ränderna i nedre högra hörnet? För att den lätt missbildade örnen skulle flyga uppochner om man vände på den?

Nej, tacka vet jag Nepals härligt bångstyriga kreation som har en helt egen form:

490px-flag_of_nepalsvg

Kvadrater är för mesar skanderar alla nepalesar! (Det gör de förmodligen inte, men det rimmar ju. Knappt.)