Archive for januari, 2006

Stofilgnället var bättre förr

januari 31, 2006

… det har sagts förr, och det förtjänar att sägas igen. Dagens stofiler verkar kraftlösa och arbetsovilliga. Och hur klär de sig egentligen?

Låt mig exemplifiera min tes — sade han med en yvig gest — och citera några rader ur Calle Reinholdz klassiska schlager ”I Örkelljunga Skyttepaviljong”.

Sången börjar med en skildring av ett arkadiskt förflutet:

Ja, då fanns inte STIM och inte nöjesskatten
till spelemannen la man en bra dusör i hatten.

Sedan går Reinholdz framåt i tiden och ger en skakande bild av fyrtiotalets dansbaneelände:

Vem dansar nu i Örkelljunga Skyttepaviljong?
Där vandrar bleka barn som om de tävlade i gång
till music av The Black Harlem Boys ifrån Skanör
som spelar be-bopp och tango på gehör.
Ljuveliga toner till mitt öra når [hemska dissonanser hörs]
ylande hyenor i ett djungelsnår.
Charmörerna ser ut som sura karameller
och flickebarnens miner de är inte muntra heller.
Det är en bild av vemod, sex apell och nageltrång
i Örkelljunga Skyttepavilong.

I och för sig — I och med att det är denna förtappade generation som utgör kärnan i vår tids pensionärskår är det kanske inte så konstigt om stofilerna har vansläktats …

Annonser

Mot bättre vetande

januari 31, 2006

En tragikomisk historia som ger ännu ett exempel på hur verkligheten överträffar dikten — jag skulle vilja se den dramatiker som kan göra rättvisa åt den här scenen, som är saxad ur lördagens Metro:

Det var ett bråk om hur filmen ”American Pie” ska uttalas korrekt som urartade i att en 35-årig man tryckte ner sin arbetskamrat med huvudet före i en 300-liters gryta med kokande risgrynsgröt.

Det kan alltså vara förenat med livsfara att uttala namn fel — inte för den som presterar uttalet, utan för den som har fräckheten att försöka korrigera det. Och man kan bara beklaga att inte Fredrik Lindström var på plats och kunde gjuta olja på risgrynsgröten genom att säga: ”Närkingar har ju en naturlig tendens att säga Amirkán Pyé — det finns vissa historiska skäl till det”.

Må denna incident tjäna som en varning för alla oss som när vi hör någon säga ”katolicismen är på stark frammarsch i Krakow just nu” gärna höjer pekfingret och inflikar ”Ja … men inte i de södra delarna”. Det finns anledning att citera taglinen till filmen The Fly: Be afraid — be very afraid.

Intresseklubben flaggar på halv stång och utlyser landssorg

januari 27, 2006

 

Jag sitter just på centralen och väntar på min kompis Martins försenade tåg — han ska förstås gå på filmfestivalen — vilket ger mig en unik möjlighet att skriva ett klassiskt blogginlägg i Hooo-Huuum-genren. Jag har inget att säga, och jag säger det. The Medium is the message, som Marshall MacLuhan brukar säga. Och i det här fallet knappt ens det. Mediet har — för ovanlighetens skull — inte det minsta på hjärtat som han vill dela med sig av. Han sitter här i den här märkliga bunkern, som känns som nånting man förväntar sig att kontorister i Hong-Kong jobbar i, och lyssnar till avlägset tåggnissel, stundtals överröstat av stilla fjortisfnitter från båset snett bakom mitt. Dessutom är jag helt yr i mössan — bloggosfärens tunna men rusande luft är kanske inte så välgörande för hälsan om man envisas med att hyperventilera den hela tiden. Man får nästan yrsel här på Zauberbergets topp. Och börjar undra om man inte heter Lasse Bergtagen (Someone — shoot me — please!).

Jaa … och sen då? Jo! Vädret! Den oinspirerade bloggarens främsta bundsförvant. Det är sånt här underbart Breughels Jägare i snö-väder just nu i Göteborg — lite rått och disigt, mulet och snöigt, liksom underexponerat även mitt på dagen. Precis som på mästarens tavla. Nu har jag fogat in den här ovan. Och som extra floor filler brassar vi även på med en av mina andra favorittavlor av Pieter B (och därmed en av mina favoritmålningar alla kategorier) De upproriska änglarnas fall:

 

Nu får jag ett SMS från Martin som verkar vara i antågande … ännu ett blogginlägg har tagit form under mina magiskt spelande fingrar … och en av de magiska f. närmar sig sakta men obönhörligt publish-knappen … [ledtemat till Hajen tonas sakta upp.]

Dagens jubilar

januari 27, 2006

Motto: “It is a sobering thought that when Mozart was my age, he had been dead for two years.” — Tom Lehrer

Dagens jubilar heter som många kanske redan har märkt Johannes Chrysostomus Wolfgangus Theophilus Mozart (han glamoriserade Theophilus en smula senare i livet genom att översätta namnet till Amadeus). Killen är alltså 250 år fyllda, men han ser inte ut att vara en dag över 183.

Alla som har sett Milos Formans lätt kanderade tolkning av Mozartlegenden tror sig också veta att han reds av demoner och fordringsägare, och att en skrämmande Fadersgestalt när som helst kunde förväntas dyka upp likt Stengästen i Don Giovanni och dundra: ”Aaa-MAAA-DEEE-us!”

I själva verket var det tydligen så att Wolfie hade utmärkta inkomster — men som så många rockstjärnor var han inte direkt något ekonomiskt snille. Pengarna vällde in — och vällde ut ännu fortare. Men som mytmaterial är ju arketypen ”det fattiga geniet” betydligt mer tacksam än ”Geniet som har goda inkomster men lever över sina tillgångar”.

Nuförtiden hör man inte så sällan åsikten att Mozart är rena rama muzaken — på sin höjd ett vackert bakgrundsskval. Men samtiden verkar i alla fall till stora delar ha upplevt hans musik som ”svår”. Kejsaren var inte ensam i sin uppfattning om att det var ”Zu viele Noten” i Mozarts musik. Wienpubliken föredrog istället Joseph Haydn, som samtiden i gemen ansåg vara Den Störste.

En av de få som hade en avvikande uppfattning var Haydn själv. Han lär ha tagit Mozarts pappa avsides och anförtrott honom att hans son var världens störste levande kompositör. Och om pappa Mozart nu var en sådan skrämmande Fadersgestalt som myten gör gällande var det väl bra om han efter det kunde se sin charmerande odåga till son i ett mera försonligt ljus.

Förhållandet mellan Haydn och Mozart är lite intressant: Haydn hade ju en mycket lång — och extremt produktiv karriär — han är en bjässe som står bräsande över hela den wienklassicistiska perioden med en fot som snuddar vid barocken och en fot som snuddar vid romantiken. (Hans första symfonier är lätt barockiga och i hans sista — med det osannolika numret hundrafjärde symfonin — anar man romantikens morgonluft). Gissiningsvis var Haydn Mozarts starkaste influens i unga år (vid närmare eftertanke hade Mozart bara unga år — yngre år, då). Första gången jag hörde Haydn tyckte jag att musiken lät som ”defekt Mozart” — släktskapen är rätt omisskännlig. ”Papa” Haydn — som han ibland kärleksfullt kallas av sina tillskyndare — var i någon mån en extrapappa för Mozart — och han var det defintivt musikaliskt.

Men den brådmogne slarvern tog arvegodset från Haydn och stöpte snart om det till något som världen aldrig tidigare hört: Mozartmusik. Den hade en smalare publik än Haydns, men en av dem som lyssnade och lät sig påverkas var just ”Papa” själv — i hans senare symfonier har kretsloppet fullbordats — och man hör tydliga Mozartinfluenser.

(Jag ser för övrigt fram mot en storm av tillrättalägganden, förtydliganden och ifrågasättanden när det gäller det här lilla inlägget — jag misstänker starkt att det finns en massiv sakkunskap i läsekretsen som kommer att anlägga synpunkter. Och jag misstänker ännu mer att en del av den börjar på ”P”. )

Ockham använder tyvärr sin rakkniv just nu

januari 27, 2006

Jävlar … jag tyckte att jag hade kommit på ett sånt bra namn på en deckare: ”Ockhams rakkniv”. Men en snabb googling visade att namnet — så klart — är upptaget. Inget annat var väl att vänta. Någon som hette Archer Mayor hade publicerat deckaren ”Occam’s Razor”.

Iochförsig har jag ju inte låtit det hindra mig tidigare — jag gav ju glad i hågen ut en deckare som hette ”Döda fallet” trots att Per Hallström hade slagit mig med ungefär hundra år. Men där fanns det en betydelseglidning — Hallströms bok är en historisk roman, min är en deckare, vilket ger titeln nya associationer (och i min bok höll de dessutom på att spela in en stumfilmsversion av PH:s alster).

Man får ligga i om man ska hinna använda något av kulturarvet innan det tar slut. Tillexempel när det gäller Macbeth — man kan pussla ihop stora delar av texten med hjälp av boktitlar. ”By the pricking of my thumb…” börjar Agatha Christie och Ray Bradbury fyller raskt i med ”Something wicked this way comes”. När man hör Macbeths stora sluttal efter att Birnhamskogen har satt sig i rörelse mot Dunsinane låter det mest hela tiden som om han står och rabblar en osalig röra av nötta fraser och boktitlar:

To-morrow, and to-morrow, and to-morrow,
Creeps in this petty pace from day to day,
To the last syllable of recorded time;
And all our yesterdays have lighted fools
The way to dusty death. Out, out, brief candle!
Life’s but a walking shadow; a poor player,
That struts and frets his hour upon the stage,
And then is heard no more: it is a tale
Told by an idiot, full of sound and fury,
Signifying nothing.

Så vi eländiga tiggare som kommer för sent till banketten får väl helt enkelt nöja oss med de skulor som har blivit över. Jag kanske skulle ta och döpa en deckare till — låt se … ”My dearest love, Duncan comes here to-night” — det citatet borde vara ledigt. Det är ju inte så snärtigt att det stör direkt. Men säker kan man aldrig vara. En av de första, menlösa replikerna i Hamlet är ”Who goes there?” och den använde John W. Campbell som titel på en klassisk SF-novell (som låg till grund för John Carpenter-filmen The Thing).

Ulla Billquists amorösa eskapader

januari 25, 2006

Just nu går Ulla Billquists senaste vax varmt på stereon. Skivan — som förutsägbart nog heter ”Min soldat” — koncentrerar sig främst på UB:s inspelningar från tjugotal och tidigt trettiotal, en period som jag knappt hört något från tidigare. Andra samlingsskivor brukar ju inrikta sig på hennes fyrtiotal och lägga fokus mera på ”Viol-fjol”-balladerna.

Tjugotalets Ulla Billquist är stundtals rena flappern, levnadsglad och Devil-may-care — långt från sin senare trånsjuka och aningen tuberkulösa framtoning. Ackompanjemanget utgörs till stor del av klassisk svensk stånkjazz — hälften Harlem-hotcha och hälften punschberusad brunnsoktett.

Här får vi höra UB:s version av en av mina absoluta svenska favoritschlager ”Himlastegen” en på en gång lyrisk och ovanligt jazzig komposition av Jules Sylvain. Ulla sjunger den i duett med den måttligt tonsäkre Åke Ohberg, men versionen är ändå musikaliskt tajtare än Tutta Rolfs och Adolf Jahrs originalinsjungning från filmen Fasters miljoner, där de båda aktörerna verkar tro att de deltar i stafettloppet ”Kvintcirkeln runt”.

Ett av de mera kuriösa numren i den här samlingen är UB:s version av Kai Gullmar-schlagern ”Kärlekens små ord”. Låten börjar så här:

Snart hela jorden runt jag trottat
i varje land jag har förstått att
små flickor är det lätt att fastna för.

Att komma håg vad alla hette
förvisso inte något lätt e’
jag kallar dem ju bara för:

Sweetheart i London
Cheri uti Paris
älskling i Stockholm, naturligtvis.
Schöne Frau i Berlin, Süsses Mädel ut i Wien
för kärleksord är kvinnan liksom gjord.

Det vanliga när en kvinnlig sångerska spelar in en sån här låt är ju att hon vänder på könsperspektivet, eller att hon ändrar den till tredje person (på samma sätt som Frank Sinatra sjunger ”She gets to hungry for dinner at eight” i The Lady is a Tramp). Men Ulla tacklar sången heroiskt och rättframt och tillför den helt nya dimensioner genom att framföra den precis som den är skriven. Från att ha varit ett häradsbetäckarens credo blir den plötsligt en hyllning till den sapfiska kärleken av samma dignitet som Lillemor Dahlquists lesbiska ballad ”Du ger mig sömnlösa nätter” (skriven långt senare av Johnny Bode och utgiven på en porrskiva).

Jag frågar mig om det finns något samband med att både schlagerns kompositör — Kai Gullmar — och artisten som sjöng in originalversionen — Gustaf Wally — var (för sin tid) tämligen öppet homosexuella. Fast å andra sidan skulle ju ett könsbyte på sångens ”jag” kräva att man skrev om i princip hela texten — Ulla kanske bara tyckte att det var en ovanligt charmig liten Gullmar-dänga (och det är det ju också).

Babelfiskarnas torn …

januari 24, 2006

… har nog inte riktigt nått upp till himlen än. I förrförra inlägget verkar bidragsgivarna ha påbörjat en helt ny Process, men här dröjer vi kvar ännu en stund hos Gregor Samsa och hans bekymmersamma förvandling. Jag tänkte göra ett litet experiment med översättningsprogrammet Babelfish och se om jag kan förtäta essensen av Samsa ytterligare.
Det tyska originalet lyder:

”Als Gregor Samsa eines Morgens aus unruhigen Träumen erwachte, fand er sich in seinem Bett zu einem ungeheuren Ungeziefer verwandelt.”

Babelfish ger oss efter en översättning till engelska den här fantastiska inledningsmeningen:

As Gregor Samsa of one morning from jerky dreams awaked, he was changed in its bed to tremendous vermin.

”Tremendous vermin” klingar i mina öron minst lika ljuvt som ”Elephantine lizard” — men jag är inte redo att ge mig än. Jag översätter denna suggestiva mening tillbaka till tyskan igen:

Während Gregor Samsa von einem Morgen von den stoßartigen Träumen aufwachte, wurde er in seinem Bett zu den enormen Schädlingen geändert.

Och framhärdar med att göra ännu en engelsk version:

While Gregor Samsa of one morning of the jerky dreams woke up, he was changed in his bed to the enormous parasits.

Nu börjar det likna något — detta är verkligen ”english as she is spoke”, som det heter i en berömd portugisisk parlör från artonhundratalet …

Så här låter en förmiddagsvisit i O Novo Guia da Conversação, em Português e Inglês, em Duas Partes (gemenligen kallad English as She is Spoke):

At what o’clock are you go to bed.
Half pass three.
I am no astonished if you get up so late.
What o’clock is it?
What o’clock you think it is?
I think is not yet eight o’clock.
How is that, eight o’clock! it is ten ‘clock struck.
It must then what I rise me quickly.
Adieu, my deer, I leave you. If can to see you at six clock to the hotel from ***, we swill dine togetter.
Willingly. Good by.

Som läsaren redan torde ha noterat har Babelfish och English as She is Spoke en del gemensamt. ”That pond it seems me many multiplied of fishes. Let us amuse rather to the fishing.” heter det t ex i det portugisiska arbetet — det kunde lika gärna ha varit many multiplied of Babelfishes som bubblade ur sig den meningen.

Som översättare känner jag mig en smula lugnad — jag tror att jag och mina kolleger kan skjuta upp den där protestmarschen under banderollen ”Babelfish stjäl våra jobb” ännu ett år eller två …

(Bisarrt — eller för all del banalt — nog upptäckte jag när jag kollade upp att English as She is Spoke verkligen var en portugisisk bok — jag tyckte att jag hade uppfyllt min kvot av tabbar för kvällen — att någon annan hade dragit parallellen mellan Babelfish och EASIS.)

Kung Karl revisited

januari 23, 2006

Om självändamålsprovokationer är det säkraste sättet att få snabb respons på bloggen så verkar hemskrivna små dikter istället vara det osäkraste — tre ynkliga kommentarer på mitt förra försök i Säv säv susa-stil … Men jag låter mig inte nedslås utan offentliggör istället min uppdaterade version av Tegners Karl den tolfte-dikt:

Kung Karl den unge hjälten,
han tog sitt svärd i hand.
Han drev sitt folk till svälten
och stack en värld i brand.

Tills han fick slut på kulor,
tillika ock på krut.
Då präglade han nödmynt
och prånglade dem ut.

”Här ska flås moskoviter!
Jag struntar blankt uti
hur den svenska plåten biter
på vår ekonomi.”

Och bussarna i blåa band
snart syntes gå och snava,
djupt i den ryska björnens land
i trakten av Poltava.

”Förfäras ej, du trötta hop!”
de svenske ryckte fram
och under många vilda rop
höggs ned till sista man.

Kungen såg ifrån sin post
på fältets slaktarbod.
”På ryska klingan finns ej rost,
blott svenska bussars blod!

Nu ska vår dådkraft segra
i alla fulla fall!
Vi får ta och belägra
Det norska Fredrikshald!”

Den vrede Dunder-Bjässen
for fram som ett jehu,
tills Frederik av Hessen
(Karls syster var hans fru)

Sa: ”Nu får det väl räcka!
Jag tror för rikets väl,
att vi måste utsläcka
hans tappra krigarsjäl!”

En skurk snart syntes tassa
i lerig skyttegrav,
och huka sig och brassa
det lömska skottet av.

Frederiks brott belöntes
med riklig provision;
han snart till konung kröntes
och intog svears tron.

Men ännu är ej piltens död
i vårt kalla land förgäten.
För kristid, hunger och för nöd
han städse gick i täten.

Hans rykten for som örnar
kring hela jordens rund.
Han drev de ryska björnar
från både gård och grund.

Vad konungen hann skapa
var vanskeligt och kort
men än kan vi begapa
den ära som flytt bort.

Nu ärggrön mossa färgar
den Svenske Resens lik
och illvilliga dvärgar
vill komma med kritik.

Men ynkliga protester
de tystnar inom kort
när vi ser på de rester
som inte ruttnat bort

Av den fallne hjälten
från det forna sagoland
som drev sitt folk till svälten
och stack en värld i brand.