Alice Babs: ”Vad är en bal på slottet?”

Alice Babs nittioårsdag rycker allt närmare (hon föddes 26 januari 1924), men sångerskan befinner sig fortfarande på okänd ort, efter att först systematiskt ha isolerats från sina vänner av förvaltaren Lena Arenbjörk och dottern Titti Sjöblom — vilket jag förstås skrivit om tidigare.

Samtidigt fortsätter debattvågorna att svalla efter Anna-Lena Lodenius och Lotta Hellmans utmärkta dokumentär om fallet, som fortfarande finns att beskåda på SVT Play (klicka HÄR om ni vill titta).

Så sent som i morse mötte Anna-Lena en viss Thomas Bodström i Gomorron Sverige-soffan — den forne justitieministerns egendomligt aggressiva debatteknik utvecklade dock mer hetta än upplysning, och Anna-Lena tog hem segern med sin stillsamt sakliga stil (ja, jag är jävig — Anna-Lena är en kompis).

Debatten kan beskådas HÄR som ett avskräckande exempel för aspirerande unga demagoger. Det blir liksom inte sant bara för att man med stort eftertryck säger: ”Det vet du!” Eller rentav ”Det vet du mycket väl Anna-Lena Lodenius!” efter särskilt tvivelaktiga och ofta redan tillbakavisade påståenden.

Det är för övrigt Alice Babs som spelar Askungen i den svenska dubbningen av Disneyfilmen från 1967 — den som används i Kalle Ankas jul.

Nu i julas fick monologen i fönstret en ny resonans för mig när jag plötsligt insåg vem det är som talar på ljudbandet:

Nåja, vad är en bal på slottet … Den kan ju vara fruktansvärt långtråkig, och dötrist, och tråkig, och … alldeles underbar …

Senare tillägg: Även om Alice har jag skrivit en text till svensk filmdatabas — den kom tyvärr att förses med ett dödsdatum innan jag var färdig …

Jag är obegripligt populär!

… om jag får säga det själv.

Ja — hela poängen med såna här ”Sociala medier” är väl att man ska hypnotisera sin omgivning att tro att man är en fascinerande personlighet med ett fantastiskt spännande liv och avundsvärd vardagstillvaro.

Kring årsskiftet har  min spirande hybris dessutom  fått extra växtnäring genom att inte mindre än tre tidningar haft med mitt senaste seriealbum på sina ”årets bästa”-listor. De publikationer som stjälpt dessa extra doseringskorkar med substral över min självöverskattning  är:

Svenska Dagbladet

Smålandsposten

och Arbetarbladet, Gävle, som ingen Facebookbekant haft älskvärdheten att fotografera, men som skrev:

Den maskerade proggaren käkar linsgryta, bär näbbstövlar och jagar högerspöken! Serietecknaren David Nessles driver kärleksfullt med träbocksvänstern (och nästan allt annat) i en smart och galet kul serieroman om en superhjälte som fick sina krafter vid Karl Marx gravsten. Trivia: i en av episoderna räddas även julbocken i Gävle.

Dessutom fick jag häromveckan veta att mitt förra album, Den maskerade proggarens stora röda, är slutsålt från förlaget.

Vad jag försöker förmedla med denna uppräkning är förstås att jag är en fascinerande personlighet med ett fantastiskt spännande liv och avundsvärd vardagstillvaro.