Archive for augusti, 2007

På mitt nattduksbord just nu …

augusti 29, 2007

En trave externa hårddiskar, koddosan till min internetbank, en packe tröjor, ett par fleecebyxor, ett par hörlurar, samt några böcker som jag definitivt inte läser i: Erik Wellanders knastertorra Riktig svenska från slutet av fyrtiotalet, en inaktuell Lonely Planet-guide till Indien, en halvläst rättegångsthriller av Scott Turow (som jag förmodligen aldrig kommer att bli klar med — lite för mycket ”I object your honour! The defendants axelvaddar are way to big!”).

Ja — det finns som ni ser ingen plats för de böcker som jag faktiskt läser, och det var de jag tänkte att det här inlägget skulle handla om. Här kommer de:

Torgny Lindgren — Pölsan. Ja, fortfarande.  Just nu är jag för stressad för att läsa romaner, särskild goda sådana, som inte bör avverkas alltför hafsigt och lufsigt. Istället blir det mest blädder i böcker som kan avnjutas i mindre portioner, som —

Montaignes essäer. Vad var det i dricksvattnet under sent femtonhundratal som gjorde dem så otroligt begåvade, och framförallt främjade en sådan förödande klarsyn kring den mänskliga naturen. Jag blir lätt limegrön när jag tänker på att Cervantes (som uppfann romanen), Montaigne (som uppfann essän) och Shakespeare (som uppfann resten) var samtida med varandra.  Och i likhet med Shakespeare är det Montaigne har att säga lika relevant för  renässansens människor som för den soundbitesplittrade, sömnlöst slösurfande samtiden — öh, ja, alltså, för oss.  En fest för mina trötta ögon.

Steven D Levitt &  Stephen J Dubner — Freakonomics. Hypnotiskt fascinerande. En ekonom gör statistiska analyser som besvarar eviga frågor som ”Fuskar sumobrottare?”, ”Varför bor så många knarklangare fortfarande hemma hos sina mammor?”, ”Vad är det för likhet mellan Ku Klux Klan och fastighetsmäklare?” Den sistnämnda frågan kan besvaras med ett ord: Informationsassymmetri — d v s det övertag man får när man vet mer än sin motståndare/motpart. Stephen & Stephen visar hur det mest effektiva sättet att motarbeta KKK visade sig vara att sprida all information om deras logeritualer, osv. vida omkring. Ett plötsligt uppdykande brinnande kors på gräsmattan är skrämmande. Upplysningen att det har planterats där av en gruppering som kallar sin heliga skrift för ”Kloranen” (jag skämtar inte!) kan möjligen förta lite av lakansbanditernas mystik …

Thomas Tranströmer — Samlade dikter. Av någon anledning har jag lättast att läsa poesi när jag är väldigt trött — så där trött att man fryser, och får en konstig stämning av julaftonsmorgon. Det är som om en ny dörr öppnas på glänt i hjärnan, och då passar jag gärna på att släppa in den mäktige metaformästaren.

(Ja — var inte detta hisnande intressant? I morgon ska jag berätta anekdoten om hur jag rengjorde filtret i torktumlaren.)

Annonser

Det tuffaste språket

augusti 26, 2007

Vi tycks behöva ett språk som framstår som aningen fräckare än de andra — med mera feeling, stimmung och je-ne-sais-quoi. På sjuttonhundratalet fräckade man sig på franska — på artonhundratalet var det tufft att tyska till och under nittonhundratalet har engelskan haft den vassa edgen. Man börjar fråga sig när färöiskan ska få chansen.

Vi svenskar fräckar oss så fucking mycket med engelska att vi börjar bli någotsånär bra på språket — under åttiotalet kunde tidningar ha annonskampanjer där de stolt förkunnade att de var ”BORN IN THE SWEDEN”. Det skulle förmodligen inte hända idag. En rockklubb i Sala satte upp en skylt där de talade om att de ”MAKES PEOPLE HAVE PARTY”. Det skulle fortfarande kunna hända. Ja, ja. Okej. Men rent generellt har vi i alla fall blivit bättre på att hantera den där tuffa mixturen av medeltidsfranska och vikingadanska.

Men för de världsmedborgare vars språk inte ens är avlägset släkt med det som talas i det fjärran

engrand.jpg

kan det ju vara extra svårt att uppfatta de finare nyansskiftningarna och valörerna …

distrub-warning.jpg

Risken finns att budskapet bär på en språklig laddning med en sprängkraft som man inte riktigt hade eftersträvat …

wake-up.jpg

Eller att ord har oönskade bibetydelser …

barf-bus.jpg

Sen kan man ju också fråga sig hur mycket som har att göra med rent kulturellt betingade skillnader …

leave-off.jpg

Och ibland kan man rentav undra om de driver med oss …

spreadbeaver.jpg

(Bilderna har jag helt skamlöst snott från Engrish.com — en sajt helt ägnad åt brittisk-babylonisk språkförbistring.)

Tunna skivor av Västerbotten

augusti 21, 2007

När Umeåpolisen började inse att de hade att göra med en serievåldtäktsman summerade en av utredarna sina tankar: ”Ja — den som gjort detta, han är ju något eljest.” (Anekdoten berättas i Den 777:e mannen, boken om Hagamannen.)

Det är något speciellt med norrlänningar och understatements — en särskild fallenhet för det korthuggna, lakoniska, närmast isländskt sagomässiga. Kanske är norr- och västerbottningarna de sista som förvaltar det kärva arvet efter Gunnar på Hlíðarendi, Hallgerðr Höskuldsdóttir och de andra patologiskt ordknappa individerna från sen vikingatid. Såna som kommer vacklande från Hlíðarendi med en spjutyxa i ryggen och blir tillfrågade: ”Nå, var Gunnar hemma?” (dum fråga, kan det tyckas) — och utan att darra på manschetten svarar:

”Det får ni finna ut själva, men ett vet jag säkert och det är att hans spjutyxa är det!”

… innan de elegant segnar till marken.

vikstrom.jpg

Birger Vikström

En av mina favoriter bland västerbottningarna är Birger Vikström (som har en nästan skamligt torftig liten Wikipediaartikel) — särskilt de tidiga novellsamlingarna Gyllene tider och Att vara dräng är fyllda av stoisk, subtil understatementhumor som inte har många motsvarigheter i svensk litteratur — vissa stunder känns han nästan som ett slags statarlitteraturens P G Wodehouse (även barndomsskildringen De lyckliga åren är utmärkt — jag är mindre svag för hans senare produktion).

Just nu läser jag Pölsan av Torgny Lindgren, som jag länge har haft fördomar om. Dels tror jag att jag lyckats blanda ihop honom med Göran Tunström i mitt huvud, dels har jag misstänkt honom för att vara en frodigt rabulististisk och rentav mustig berättare av bästa fyrtiotalsfödda märke. (Och när jag säger ”mustig” så vill jag att ni ska tänka Frodiga Fellini-Frunns, Emir Kusturica-zigenarblåsorkestrar, övermogna-ostar och-ett-glas-Rioja-medan-vi-ser-på-solnedgången-över-den-grekiska-övärlden-och-känner-doften-av-torkande-timjan-från-sluttningarna-livsbejakelse, och rent allmänt en frustande lustfylld burlesk fresk med mer än ett stänk av magisk realism.)

torgnylindgren.jpg

Well. Jag verkar ha misstagit mig rejält. För det första är är Lindgren inte fyrtiotalsfödd, utan av 1938 års årgång. Och än så länge är boken fullkomligt lysande. Lindgren lyckas tillochmed använda fiktion-i-fiktion-greppet, som jag normalt sett brukar reta mig våldsamt på, och få det att fungera utmärkt. Och både Birger Vikströms och Gunnar från Hlíðarendis välvilliga vålnader svävar över skapelsen.

Året är 1948. En främling som möjligen är Martin Bormann (han har lärt sig att tala perfekt svenska med lätt östgötsk anstrykning) dyker upp i ett kök i det inre av västerbotten och bjuds förplägnad av husfrun:

När han blandat mjölk och kaffe i tekoppen och tagit den första tuggan vände han sitt runda och nyfikna ansikte mot henne och frågade:

Vad är detta?

Det är pölsan, sade hon. Kallpölsan. Då pölsan är kall, då stelnar hon så att man kan skära henne i skivor.

Pölsa, upprepade han med blicken riktad mot smörgåsen. Det ordet har jag aldrig fått lära mig.

Det är ett av språkets vanligaste ord, sade Eva.

(…)

Fast nog är det en aning svårt att begripa varför du har letat dig hit till de här trakterna, sade hon.

(…)

Slutligen sade han: Jag har länge sökt efter ett landskap som motsvarar mitt själstillstånd.

Hon reste sig upp och tog upp två vedträn ur vedbänken. Medan hon trädde in dem i spisen sade hon: Jo, man ska alltid skämmas över sitt inre.

Det något arkaiserande språket är en bit av charmen med boken. De seriösa norrlänningarna har bevarat en del udda och ålderdomliga vändningar — ungefär som finlandssvenskan. Man använder gärna bestämdformen på substantiven. Och könsbestämningen på neutrumorden, hon är ju bra att ta till. (neutrum-orden, alltså — inte neutru-morden.)

Inte minsta doftspår av timjan eller frodiga Fellini-frunns kan förmärkas. Om inte Lindgren hastigt och mustigt lyckas balla ur totalt verkar det som om jag måste göra offentlig avbön — ännu en svepande, kategorisk förkastelsedom har bitit i gräset …

The Kristet Webbutseende

augusti 20, 2007

jesus1lights.gif71.gifjesus1lights.gif

jesusrocks2_anim.gif

Hi-diddly-ho, neighborinos! Animerade giffar och kristen kitsch = sant! Jag skulle kunna lägga upp vid pass trettio exempel för att styrka min tes, men eftersom jag inte vill att era datorer ska sega ner sig alldeles av kärleksbudskapet får jag nöja mig med ett litet axplock av kvällens fynd …

joy78.gif

angel30.gifjudaism11.gifangel30.gif

Äsch … jag kan inte låta bli att köra killen med terylenbyxorna och den något ostyriga överkroppen också:

praisehimthisone.gif

Okej … nu går väl era webbläsare på knäna — och jag utgår ifrån att ni har blivit

christian.gifradically.gifchristian.gif

spinantisin.gifbible1.gif

Wikipedia — där självupptagenheten möter paranoian

augusti 19, 2007

Tydligen håller CIA, Vatikanen och Microsoft på och ändrar i Wikipediaartiklar — en våt dröm för varje konspirationsteoretiker värd sitt salt. Om vi nu bara kan styrka att Frimurarna och de inspärrade utomjordingarna från Area 51 sitter och mixtrar med kommateringen i texterna också så är lyckan komplett.

Efter att ha läst om fenomenet på min kompis Jakobs blogg var jag så stimulerad att jag genast var tvungen att undersöka wikipediaartikeln om mig själv — jag tittade bara på den engelskspråkiga, för den svenska är ganska summarisk. Inte för att jag fick ut så mycket av att närstudera redigerarnas IP-nummer, men jag fann i alla fall inget som tydde på att Opus Dei funnit det mödan värt att plantera några infama rykten om mig . Om det nu inte var den katolska sekten som fått för sig att göra den illvilliga lilla inledande strykningen i texten:

wiki.jpg

(Om man klickar på den här miniatyren så ser man den första och den senaste versionen av artikeln bredvid varandra — de röda passagerna är sånt som har ändrats.)

Vid närmare eftertanke är jag nästan övertygad om att det är Opus Dei — eller möjligen Zions Vise — som har ändrat ”his almost crude, yet elegant style” till ”his crude yet elegant style”. Vid tillfälle måste jag fråga Opus Dei, eller Illuminati, eller Yog Sothoth, eller vem det nu är, hur en ”crude yet elegant” teckningsstil ser ut. Yxig men ändå sofiistikerad, liksom.

Att fiendens spionsattelliter har haft mig under uppsikt sedan min tonårstid framgår av det långa tillägg som Sinn Fein och landstinget i Värmland i ohelig allians gjort i slutet av texten (Sinn Fein fel, som det brukar heta). Det är en smula ironiskt att min vän Dan har tjatat på mig i ett års tid om att jag ska avslöja det otroligt pinsamma namnet på min gamla rockgrupp, samtidigt som informationen hela tiden har legat ute på Wikipedia till allmän beskådan.

(Jag hoppas att intresseklubben antecknar febrilt, för allt det här kommer på provet.)

Hur som helt kan jag absolut inte förlåta det schweiziska bankväsendet att de har ändrat ”procuced” till ”created”. Min arbetsmetod har alltid byggt på att jag procucar ur med jämna mellanrum.

Svensk språkkurs

augusti 19, 2007

Hut-Sut Rawlson on the rillerah and a brawla, brawla sooit,
Hut-Sut Rawlson on the rillerah and a brawla sooit.
Hut-Sut Rawlson on the rillerah and a brawla, brawla sooit,
Hut-Sut Rawlson on the rillerah and a brawla sooit.

Förstår ni vad som avses med ovanstående? Inte? Det var mycket anmärkningsvärt eftersom det rör sig om svenska. Senare i sångtexten — det är alltså en sån — förklaras sammanhangen närmare:

Now the Rawlson is a Swedish town, the rillerah is a stream.
The brawla is the boy and girl,
The Hut-Sut is their dream.

I fall något fortfarande verkar oklart kan jag bara rekommendera nedanstående Pogo Pedagog-presentation:

Har ni tittat på den nu? Utmärkt. Har ni en fullkomligt imbecill melodi ringande i huvudet som kommer stanna kvar i dagar? Tänkte väl det. Nu får ni se upp så ni inte går samma öde till mötes som den sjövilda sångkvartetten …

(filmen är en s k ”soundie” — gjord för att visas i en stor, ångtröskverksliknande filmjukebox. Och den hypnotiska låten med sin exotiska svenska text var en rätt stor hit i medio av fyrtiotalet. När jag hör den — framför allt när jag hör den inne i min hjärna klockan fem på morgonen — kommer jag att tänka på Monty Python-sketchen om The Killer Joke. När jag ser på själva soundien kommer jag däremot snarare att tänka på pythonsketchen om The Royal Hospital for Overacting, av någon anledning).

Hindifilmer vi gärna vill se

augusti 11, 2007

major-saab.jpg

Under den kärva ytan puttrar en V4-motor

blow_loafer.jpg

Don’t call me fotbeklädnad.

dushman.jpg

Hindifilmen om Ernst Hugo Järegård.

majboor72.jpg

De är arbetslösa … de är kulturarbetare … de sitter på uteserveringarna kring Mariaplan och löser världsproblemen över ett glas rödvin …

Senare tillägg: … och här kommer några riktigt obscena bidrag:

kala-pattar.jpg

salaami.jpg

geet.jpg

Bisarro-Beatles från Bollywood

augusti 10, 2007

I en kommentar häromdagen drog signaturen Hoppla en parallell mellan pragvårens swinging sixties-musikaler och bollywooddansnummer. Jag funderade lite vidare på temat och kom fram till att höjden av sextiotalssväng i Bollywood-branschen nog måste vara numret Dekho Ab To — eller vad sägs om fyra indiska Beatlar som sjunger I Wanna Hold your Hindi på klingande hand (eller vice versa):

Alla medverkande dansar av hjärtans lust den speciellt indiska version av twist som snarare borde kallas The Parkinson — eller möjligen The Grand Mal.

Den svängiga killen i vitt som dyker upp framför Beatles en bit in i videon är Shammi Kapoor — lillebror till Raj Kapoor (oj vad det rimmar) och min storfavorit bland manliga hindifilmstjärnor vid sidan av Govinda. Av Wikipedia får vi dessutom veta följande om honom:

Shammi Kapoor was also one of the foremost internet users in India. He is the founder and chairman of Internet Users Community of India (IUCI) and has been instrumental in setting up internet organizations like the Ethical Hackers Association.

(Ja, jag vet — Bara för att jag påstod att jag skulle ha paus från bloggen så fullkomligt väller inläggen fram — det är väl vad Edgar Allen Poe kallar för The Imp of the Perverse som gör sig gällande …. )