Archive for mars, 2006

Brev till en nyinflyttad

mars 24, 2006

Sedan någon månad får jag min post till en ny adress. Eller, ja, det vill säga — jag får uppenbarligen inte särskilt mycket post, om man undantar mina gamla vänner på CSN, som aldrig försummar att skicka ett uppmuntrans ord en gång i kvartalet.

Alltså var det skälvande av hänryckning som jag häromdagen mottog min första riktigt brevlika försändelse — kuvertet var förvisso maskinskrivet, men det såg inte tryckt ut, och inga logotyper eller andra skönhetsfläckar skvallrade heller om att den snöde Mammon skulle vara avsändaren.

Något besviken kunde jag konstatera att han ändå var det. Efter företagen sprättning föll en liten bunt papper ut på frukostbordet. Det översta av dem var layoutat med det där hemska ”skrivstils”-typsnittet som man får med Windows. Men orden var ändå hjärtevärmande:

”Du som är nyinflyttad är speciell!” stod det. ”Det har handlare och företag på din nya ort uppmärksammat”. Jag gladde mig åt att ha flyttat till en stadsdel där handlare och företag var uppfyllda av sådan skarp iaktagelseförmåga och människokännedom (i det här fallet Masthugget).

Försändelsen fortsatte: ”och vill på detta sätt ge dig information, vägledning och bra rabatter när du ska forma dina nya köpvanor”.

Med giriga fingrar rafsade jag igenom de återstående papperen för att snabbt kunna forma mina nya köpvanor.

Sara, träningsinstruktör och receptionist på SATS (som förhoppningsvis är en förkortning — av vad framgår dock inte) ler brett mot mig på den översta lappen och säger ”Fråga mig om träning!”. Jag känner att Masthuggets argusögda företagare denna gång faktiskt har skjutit en smula bredvid målet — min enda fråga till Sara skulle nog bli ”Varför?”.

Sedan slåss två olika filialer av Handelsbanken om min gunst (Första Långgatan och Övre Husargatan) med snarlika papper, och tandläkare Andreas Dahr tycker att jag ska ta hans tjänster i anspråk för ”tandblekning — snarkskenor — estetisk tandvård”. Det är inte utan att jag blir en smula förolämpad. Det speciella i mitt fall är tydligen att jag (enligt Sara) behöver motionera mera, och har skeva och brungula tänder som exponeras friskt när jag drar timmerstockar natten igenom (enligt Andreas Dahr).

Men riktigt hur speciell jag är förstår jag inte förrän jag kommer till den sista lappen, som är från några som kallar sig ”Bailine” (som jag inte heller riktigt begriper — om det inte är en bikinilinje för de icke pottränade). De erbjuder sig att göra mig ”smal … utan svett och svält”. Precis som Sara antyder de att jag bär på missklädande bukister, men de erbjuder sig att ta bort det på ett mera bekvämt sätt än genom hårda träningspass — jag får ligga på en brits med fullt av något som ser ut som frankensteinelektroder över hela kroppen och skaka som en epilpetiker.

Vänligt nog får jag även två värdekuponger — en på tusen kronor och en på hundrafemtio — där det står: ”Vi bjuder dig som är nyinflyttad kvinna på en gratis provbehandling”.

Jag känner en djup tacksamhet mot Masthuggets och Linnestadens näringsidkare — de har fått en överviktig kvinna med bruna utstående tänder att känna sig speciellare än någonsin …

Annonser

Madeleinekakor och raketost

mars 11, 2006

Den vördade läsekretsen var vänliga nog att dra paralleller mellan mitt förra inlägg och Prousts berömda madeleinekaka. Willys i Nordostpassagen råkade få in ett parti madeleinekakor för några år sedan som jag genast köpte, varpå jag gick hem och intog ett antal utan att lyckas erinra mig ett skvatt — allra minst några evighetslånga promenader till gamla mossövervuxna kyrkor. Fast jag doppade dem å andra sidan inte i lindblomste — det kan ha varit det avgörande felet. (Skälvande av sanningskärlek måste jag dessutom tillstå att jag bara kom något hundratals sidor in i Prousts mästerverk innan jag själv bestämde mig för att gå tidigt till sängs.)

Något för outspädd blandsaft av märket Bob hör alltså till det som kan väcka min barndom till liv (om den fortfarande tillverkas, vilket jag inte har en aning om). Jag minns i alla fall den konstgjort fruktiga smaken, sammansatt av de ädlaste syntetiska estrar och med ett svagt och en smula sinistert inslag av blåsyra.

En annan smak som jag just återknutit bekantskap med är urmüslin Alpen som de av någon anledning slutade importera någon gång under sent sjuttiotal eller tidigt åttiotal. Min vän Jocke uttryckte uppriktig förvåning när jag talade om det för honom häromdagen. ”Men jag har ett tydligt synminne av den i hyllan i affären”, sa han, tänkte efter en stund och tillade: ”fast det kan iochförsig vara från sjuttiotalet”.

Men i förrgår hittade jag alltså Alpen i den svindyra engelska matbutiken nere vid Linnégatan, precis bredvid sextiobussens hållplats (tanken att bygga en hel butik på brittisk matkultur känns iochförsig en smula särpräglad — lite grann som en affär specialiserad på färöisk hemelektronik). Och sedan gick jag hem och uppväckte minnen av tidiga vintermorgnar vid frukostbordet under sjuttiotalet.

Alpen var den första goda müslin som kom till Sverige — innan dess fanns det bara något med det olycksbådande namnet Eternafrukost (tänk er själva — en frukost som aldrig vill ta slut) som utgjorde den kulinariska motsvarigheten till tagelskjorta; en besk och torr, sågspånsliknade och svåräten produkt. Jag vill minnas att förpackningen var försedd med små röda och vita rutor, som en vaxduk. Eternafrukost skulle kanske kunna hjälpa mig att minnas mitten av sextiotalet, men jag känner ändå ingen större längtan efter att idissla mig igenom evigheten.

För att minnas mitt sextiotal tar jag hellre en skiva Upplandskubb (ett såvitt jag kan avgöra saligen hänsovet, kavringliknande bröd) och lägger några tunna skivor raketost på det. Raketosten smakade iochförsig inte särskilt anmärkningsvärt, det var mera den rymdorienterade förpackningen och namnet som skänkte den glamour — plus det faktum att man skar av de små ostskivorna med ett snöre som som satt fast i skjutcylindern och blev allt sunkigare ju längre osten led.

Willys fabrikstillverkade, spanska madeleinekakor smakade inte heller särskilt exklusivt — men det är ju inte det som är grejen. Även äggpanerad torskrom skulle kunna väcka liv i mycket gamla minnen hos mig. För att inte tala om naturgummismaken i den röda tutan på min nappflaska, som jag plötsligt drar mig till minnes medan jag skriver det här.

Det är bäst jag slutar innan jag försöker doppa placentan i lindblomste …

Svunna somrars sömniga söndagar …

mars 8, 2006

… eller någon annan, icke allitererande veckodag, gjorde jag ofta en karaff illröd, syntetiskt smakande Bobs blandsaft och valde något ur mitt mikroskopiska sommarbibliotek att läsa.

Sommaren 1969 läste jag gång på gång serieversionen av Yellow Submarine — de grälla popkonstiga teckningarna och den syntetiskt smakande saften blandades med det ilskarpa sommarsolskenet genom herrgården Grimsös lindrigt rena fönster (min familj och ett antal andra lekte storfamilj i Bergslagen just den sommaren) och gav upphov till något slags synestesiupplevelse.

Sommaren därpå hyrde familjen istället ett mindre hus invid en sjö. Jag blandade samma saft och fördrev de många varma dagarna inomhus — inte enbart beroende på att jag var en störd nörd i vardande, utan även på att jag hade rätt svår astma och stundtals inte gärna exponerade mig för den pollenstorm som rasade utomhus — med Jules Vernes Till jordens medelpunkt i en något förkortad ungdomsboksutgåva, illustrerad av Hans Arnold. Professor Liedenbrock och hans följeslagare ingick inte i samma självklara symbios med saften som pojkarna från Liverpool hade gjort sommaren innan. Och sommarsolen sken in genom de säkert även här lindrigt rena fönstren medan Liedenbrock och hans unge släkting klättrade ner i en vulkan efter den sedan länge döde Arne Saknussems anvisningar. Jag kunde läsa boken hur många gånger som helst — och har även läst om den ett antal gånger i vuxen ålder, både i den förkortade versionen och flera fullängdsversioner, tryfferade med antikverade naturvetenskapliga och geologiska utvikningar (Verne anslöt sig naturligtvis på den franska skola av geologer som kallas för Katastrofister och inte till de brittiska Gradualisterna som senare visade sig ha mera rätt — Katastrofisterna trodde att jorden var yngre, men att den hade haft en oerhört stormig pubertet som kunde förklara att den hade hunnit bilda så otroligt mycket avlagringar).

Verneboken har jag — Mirabile dictu! — fortfarande kvar (efter mer än tjugofem flyttningar återstår annars inte mycket av min barndoms bibliotek). Tidningen med Yellow Submarine-serien försvann däremot spårlöst redan på tiden då det begav sig. Möjligen hade jag lyckats läsa sönder den till lösbladssystem så att någon ”förbarmade” sig över den och slängde den. Sånt hände ofta. Saker bara försvann — till exempel min cigarrettändare i form av en handgranat som jag var orimligt nöjd med en vecka tills den en vacker dag oförklarligt upphörde att existera. Jag blev milt förbryllad men brydde mig inte särskilt mycket om hur saker kom och försvann ur mitt liv — jag accepterade det med en närmast asiatisk fatalism.

Fast just nu känner jag en viss lust att läsa om den försvunna Yellow Submarine-serien — helst samtidigt som jag känner smaken av lite för outspädd och knallröd Bobs Blandsaft och ser dammet darra av brownska partikelrörelser framför ett sommarsolsstrålande högt herrgårdsfönster.

Att rimma på ”alldenstund” …

mars 7, 2006

… är något som dagens schlagertextförfattare gör alldeles för sällan. De borde ta lärdom av Ulf Peder Olrogs klassiker Borgmästarinnan i Sundsvall (oefterhärmligt insjungen av Sveriges Fats Waller, Sven Arefeldt):

Kören: Sången om Medelpad!
Landet med blånande skogar!
Ämne för den ballad
Arefeldt (med sin släpigaste ekenskisröst): … som jag med möda sammanfogar.

Kören: Ragundafallets brus
och Hammarforsens tillika
(…)
Arefeldt: … allt får i sången här vika

För Borgmästarinnan i Sundsvall
med sin fulländade figur
Därför, enär, alldenstund skall
jag helt glömma Medelpads natur!

Extra pluspoäng naturligtvis för skämtet om ”Ragundafallet” — det fall som torrlades när Magnus Huss 1796 lyckades ändra Indalsälvens sträckning under sina försök att spränga en ny flottningsränna från Ragundasjön och som sedan dess har kallats för ”Döda fallet”. Senare i sången lyckas sångaren kalla borgmästarinnan för ”rena sulfit-sylfiden” (vilket förstås rimmar med ”Indalsliden”). Det slår mig att även ordet ”Medelpad” förekommer alltför sällan i svenska sångtexter. På rak arm kan jag bara komma på ett till exempel — när Klippangruppen Torsson sjunger ”Min mamma har sagt att jag föddes i Medelpad”.

En del av våra värderade läsare kanske anser att Borgmästarinnan i Sundsvall inte är fullt könspolitiskt korrekt, men det är ingenting mot vårt andra exempel på hur ordet ”alldenstund” försvarar sin plats i svensk schlager vid sidan av ”hjärta” och ”smärta” — Anita Lindbloms svidande vidräkning med den svenska synden i Den svenska flickan kysser med öppen mun :

När den svenska flickan kysser
kysser hon med öppen mun
och går med öppna ögon
in i äventyret, alldenstund

allt det hon känner vill hon ge
och följderna hon tar,
och då förstår ju en och var
att det är skönt att vara karl.

Om bilden av den svenska flickan verkar en smula klichéaktig korrigeras dock intrycket genom att Anita systematiskt betar av ett antal andra nationella klichéer:

När den svenska flickan kysser
vet hon vad en kyss kan ge,
och ej som engelskan hon trutar
munnen som åt dåligt te,

och ej som italienskan,
sneglande mot helgonbild,
förvisso är en sådan kyss
förspilld.

Sången slutar med att Anita summerar sina rön om den svenska flickan i följande fantastiska rimfläta:

När den svenska flickan kysser
kysser hon med öppna sinnen
det är blott ett blad som vänds
uti hennes reseminnen.

Många tycker att hon är
för berest i dessa dar.
Och de som sagt det
de har så rätt så
ja, det går till så hett så,
när hon ett intermezzo
har.

Efter att ha hört den här insjungningen frågar jag mig om någon annan svensk schlagertolkare än Anita Lindblom skulle kunna få orden ”alldenstund” och ”förvisso” att ånga av sex appeal — det är ju liksom lite mera utmaning än att bara dra suggestivt på ordet ”kaaarl” som både hon och hennes norrländska kollega Barbro Svensson har för vana.