Språklig hjälpreda på resor III — Maritimt Intermezzo, eller ”Här äro hajar!”

De svårigheter som huvudpersonen i L Rydéns Språklig hjälpreda på resor upplevde under sin  tågresa var en stilla västanfläkt mot de umbäranden som förestår när han ger sig ut på havet. Bara passviseringen är en pärs:

Det kan ju vara bra att veta att frasen ”Ert utseende liknar en känd förbrytares” blir  ”Ihr Aussehen ist dem eines bekannten Verbrechers ähnlich” på tyska.

Båtresan verkar först ganska idyllisk — vår hjälte finner sig tillrätta i en däcksstol under en filt — men snart blir det mera dramatiskt:

Ja — trots att han tar sig tid att undra över vissa exotiska sjömärken och andra sevärdheter mellan uppstötningarna är det uppenbart att såväl hans matsmältningssystem som havet själv har råkat i uppror — och att en man sveps överbord av brottsjöarna är bara början på bekymren. På nästa uppslag blir situationen direkt prekär:

Bäst som resenären står och lyssnar en smula förstrött till den drunknandes förtvivlade rop — ”Sind das nicht Notschrei, die wir hören?” — så går hela båten i kvav. Med beundransvärd sinnesnärvaro lyckas vår hjälte få med sig parlören, och fortfarande när han desperat klamrar sig fast vid en planka så tar han sig tid att ur den allt blötare boken ropa ut repliker som ”Rädde sig den som kan!” (”Sauve qui peut!”) ”Kan ni simma?” (”Können Sie schwimmen?”), ”Håll er fast vid plankan!” (Accrochez-vous à la planche!”) samt — min favorit — ”Här äro hajar!” (”Hier sind Haifische!”).

Här nedan kan ni själva tillägna er dessa livsviktiga språkkunskaper:

Förrförra veckans drömskämtteckning

För ungefär två veckor sedan drömde jag tidigt på morgonen att jag såg en skämtteckning av Jocke Lindengren, utförd i hans gamla maner, fast liksom kombinerat med Gary Larsons. Teckningen byggde på en drömassociation till en gammal Larsonbild från åttiotalet:

I drömversionen tittar piloten ner mot den öde ön och säger: ”Nej, vänta lite, det verkar som om de försöker skriva ‘originalaskkopp’.

Jag vaknade till ett ögonblick med ett litet skratt och somnade sedan om.

Språklig hjälpreda på resor II — en urspårad järnvägsresa

Vi fortsätter följa den olycksdrabbade, men fortfarande märkligt halsstarriga huvudpersonen i L Rydéns odödliga parlör — den här gången ska han försöka ge sig ut på en järnvägsresa.

Det börjar inte lovande — redan ett såpass enkelt moment som att köpa en biljett och visa upp den för konduktören tycks bereda vår hjälte betydande svårigheter …

… Men dessa strapatser lyckas inte svetta stärkelsen ur hans krage. Snart är han åter redo att sätta betjäningen på plats:

Ja — som ni märker dyker den där bekymmersamma biljetten upp igen som något slags Nemesis Divina just när vår hjälte aningen okänsligt har krävt att någon annan stackare ska överge sin plats: ”Dieser einzelne Herr könnte uns vielleicht seinen Platz abtreten”.

Det återuppståndna biljettgrälet avrundas på nästföljande sida med att konduktören säger: ”Då afvisar jag Er från tåget” — varvid resenären, gissningsvis med högburet huvud och  hotfullt tonfall genmäler: ”Jag ska tala med stationsinspektoren i G”.

Efter dessa inledande förtretligheter blir tågresan raskt allt mindre njutbar:

Inte nog med att såväl konduktören som medpassagerarna är på lyset — vår hjälte anklagas dessutom för att ha ”förorenat” i ett hörn. Han slår först karskt ifrån sig, men sedan muttrar han — något undvikande och (som jag föreställer mig) med flackande blick: ”Jag vet icke”.

Nu tycker man kanske att det inte kunde bli värre men på nästa uppslag spårar tågresan verkligen ur. Här är den svenskspråkiga spalten i sin helhet:

Som ni ser börjar det helt oskyldigt med att vår hjälte fortsätter gnälla över allt han råkar få syn på  — men sedan händer något olämpligt med nödbromsen. Vår resenär tvingas under förnedrande former uppge namn och adress inför ett förestående åtal.

Till råga på allt har tåget dessutom spårat ur. Vår protagonist skakar av sig obehaget över det pinsamma intermezzot med bromsen och ger sig med liv och lust in i räddningssarbetet efter olyckan — hela tiden (tänker jag mig) med en alltmer blodsolkad bok i högsta hugg. Han är fortfarande i full gång på nästa sida:

Ja — som ni märker lyckas tågresan fortsätta på något sätt, trots katastrofen. Möjligen har resenären stigit ombord på det hjälptåg som omtalas längre upp i spalten på den här sidan.

Nu kunde man tycka att strapatsernas tid skulle vara förbi — men fortfarande återstår den kanske obehagligaste prövningen. Vår hjälte fördriver tiden några sidor genom att — sin vana trogen — ge goda råd till personalen. Men sedan drabbas han av en isande insikt:

Redan upptäckten att ens medresenär är vansinnig stämmer ju till eftertanke — och när det sedan framkommer att ”Vaktaren försvann i G” (Le gardien a disparu à G.) så blir ju stämningen riktigt tryckt.

Vår hjälte försöker givetvis raskt bli av med sitt sinnessjuka sällskap  — ”Var god tag honom i annan kupé”. Möjligen tänker han sig att den där ensamme herrn med den egna sovkupén ska stå till tjänst igen.

Och i slutet av spalten har resenären redan gått vidare till en ny tålamodsprövande drabbning och kräver att någon ska ordna fram ett extratåg åt honom ”på järnvägens bekostnad”. Det är inte utan att man måste beundra hans terrierlika envetenhet …

Storstädning i skämtskafferiet

När jag fick veta att Kapten Stofil tänkte återuppstå som julalbum började jag fundera så smått på vad jag skulle teckna till det — inofficiella — fyrtioförsta numret av tidningen.

Sist vi såg proggaren hade han sugits in i en rockvideo och dekonstruerats sönder och samman å det Saw-sigaste av sin ärkefiende Postmodernisten — och ärligt talat är det väl tveksamt om han undkom Postmodernistens Freddie Krüger-lika klor efter deras första möte — slutet verkar öppet för andra — uff — läsningar … Ja — som ni märker följer jag slaviskt pomokraternas påbud om att upphovsmänniskan inte äger tolkningsföreträde, annat än när vederbörande kommer från en rondell ut på en huvudled … var var jag någonstans? Jo — just det:

Jag visste inte riktigt hur jag skulle kunna fiska upp Proggaren ur detta dekonstruktionens Reichenbachfall. Alltså rotade jag lite djupare i mina mentala byrålådor och hittade Kapten Ljusdal, som jag ursprungligen lanserade som en skämtteckning i en Mad-grej jag gjorde under sent nittiotal,  kallad Svenska superhjältar. Ett flertal av dessa simpla skämtsamheter har senare skänkts nytt liv i Kapten Stofil — Jocke har använt sig av både Kooperationens väktare (Winner, Juvel och Den Blåvite Hämnaren) och Svarta Hembiträdet i Kapten Stofil-serien, och själv har jag dammat av Teskedskvinnan (som väl ärligt talat måste vara en norsk superhjältinna).

Och nu kommer alltså turen till Kapten Ljusdal. Jag har uppdaterat figuren en smula genom att ge honom en mera korrekt Ljusdalsdräkt än han hade i sin första inkarnation — anno 1998 lyckades jag inte googla fram korrekt klädsel för en ljusdaling och försåg honom självsvåldigt med en Delsbo-dito.Däremot har jag låtit honom ha kvar den festliga Delsbomössan, eftersom Ljusdalsdräkten såvitt jag har lyckats utröna saknar huvudbonad.

Denna bottenskrapning av skämtskafferiet fortsatte sedan när jag skohornade in en ruta med ett skämt som jag har haft liggande sedan början av åttiotalet. I Dirty Harry-filmen Sudden Impact förekommer följande meningsutbyte:

Harry Callahan: Well, we’re not just gonna let you walk out of here.
Crook: Who’se we sucka?
Harry Callahan: [slowly drawing his .44 Magnum] Smith and Wesson… and me.

Tyvärr kom jag ihåg citatet lite fel — jag trodde att skurken sa ”fucker” och att Harry sa ”Mr Smith, mr Wesson … and me” (till mitt försvar är det alltså snart trettio år sedan jag såg filmen).

Hur som helst har jag ända sedan jag såg filmen velat få till en situation där hjälten sitter på en traktor och säger:

Men när jag höll på med teckningen drabbades jag plötsligt av en gnagande misstanke om att Jocke använt exakt samma skämt i en gammal Kapten Stofil-serie. Fast eftersom jag lagt ner ett antal arbetstimmar på att rita en ganska detaljstinn  veterantraktor och ännu mer detaljstinn mossa och vegetation var jag inte särskilt sugen på att kassera idén, trots mina dubier.

Förra veckan träffade jag Jocke och frågade honom. Han kunde lugna mig med att hans variant av skämtet var något annorlunda: Kapten Stofil drar kniv och säger ”Nils-Johan och jag”. Jag pustade ut en smula.

(Ja jag vet — det här är fullkomligt fascinerande. Jag kan inte få nog av dessa närstudier av mitt narcissistiska navelludd. Fast å andra sidan — är det inte just sånt man ska ha en blogg till?)

Språklig hjälpreda på resor

Den parodi på en artonhundratalsparlör som jag publicerade på bloggen för någon vecka sedan verkar ha skapat viss förvirring — flera av mina falkögda läsare har undrat huruvida det rör sig om en äkta parlör eller ett pastischartat och parodiskt partaj-persiflage.

Svaret på den frågan är — förvirrande nog — både ja och nej. Texten är skriven av mig och i så måtto fritt uppfunnen . Men när jag nu återser den parlör som jag lärt stamma i min pappas knä (okej då — som jag läste i med stor förnöjelse i min ungdom) — Språklig hjälpreda på resor av L Ryden — så inser jag hur mycket jag undermedvetet — eller varför inte kryptomnesiskt  — har lånat av denna helt seriösa publikation från 1907.

Ja — det är tillochmed så att verkligheten överträffar dikten. Mitt anspråkslösa försök framstår som rätt tamt när man jämför det med L Rydéns mardrömsvision av en utlandsresa någon gång kring det förra sekelskiftet.

Man kan slå upp denna otroliga bok på måfå — som I Ching ungefär — och varje gång ramlar man rakt in i en nya ohyggliga prövningar för den stackars resenären. Just nu råkade jag till exempel bläddra fram följande apokalyptiska scen:

För den språklig intresserade återger jag uppslaget i sin helhet, så att ni kan lära er vad nyttiga fraser som ”Han ställer sig dövstum men han är icke dövstum” och ”Jag är ej drucken; jag är sjuk” heter på tyska, engelska och franska:

Just det — ”Er stellt sich taubstumm, ist aber nicht taubstumm” och ”Ich bin nicht betrunken; ich bin krank”. (Klicka på bilden om ni inte råkar ha exceptionellt bra syn.)

På nästa uppslag förtätas misären — mirakulöst nog — ytterligare när vår otursförföljde vän misshandlas av polisen till följd av sin hastigt påkomna sjukdom, och sedan bötfälls av ett oförstående utländskt rättsväsende:

(Jag kan avslöja att den kärva svenska sentensen ”Befordra honom till näpst” har översatts till den i mina öron betydligt tamare engelska uppmaningen ”Reprimand him, please”.)

Ja — Språklig hjälpreda på resor är en sån där bok som man får lust att citera in extenso så snart man börjar prata om den — men för att inte det här ska bli det mest långscrollande inlägget någonsin så tror jag att jag spar andra höjdpunkter, som ”Min medresande är vansinnig, tror jag” (”Mein Mitreisender ist wahnsinnig, glaube ich”), till ett senare tillfälle …

Burlesk bacchanal vid Bodejubileet

Gustaf visar stolt upp de dokument som Rolf Green (t h) donerat till Bodesällskapet

Den sextonde juli for jag och Johnny Bode-sällskapets ledande kraft Gustaf Görfelt till Falköping för att träffa Rolf Green, som ville donera sitt Bodearkiv till föreningen.

Som alltid när jag och Gustaf är tillsammans i en bil utbröt vild stenkakekaraoke efter fem minuter — i det här fallet sjöng vi med i Kai Gullmar-slagdängor tills vi höll på att tappa rösterna.

Vi var så förlorade i tonernas värld att vi lyckades köra vilse, men till sist siktade vi staden som sett schlagercharmören födas. Bode hade tydligen viss kontakt med släktingar på orten under sin brokiga och kringflackande levnad, och Rolf Green — som fascinerats av  Falbygdens svarta får — har samlat Bodeiana i åratal.

Green hade mycket att berätta om Johnnys förehavanden i och utanför Falköping och skänkte oss även en veritabel skattgömma  av brev till släktingar, noter med dedikationer och ett antal foton, varav flera som jag aldrig sett tidigare.

Ett för mig tidigare okänt Bodeporträtt

Hursomhelst — detta är bara en oerhört lång och irrelevant inledning till det som jag egentligen ville komma fram till — nämligen att hundraårsjubileet av Bodes födelse äger rum den 7 januari nästa år och att föreningen tänker högtidlighålla detta med en konsert i Göteborg. Bland annat medverkar den legendariska Lillemor Dahlqvist, som sjöng tillsammans med Bode bland annat på  Bordellmammas visor.(Dahlqvist framför ett set med Bodes Ferlintonsättningar — hon överlåter Bordellmamma åt yngre förmågor, låter hon meddela via Gustaf.) Andra artister som är klara för evenemanget är Beata Harryson, Love Antell och bröderna Trück. Själv kommer jag att agera DJ och spela vax från det musikaliska giftskåpets innersta gömslen …

Vidare information om konserten finns på Johnny Bode-sällskapets hemsida — och eftersom konsertlokalen bara rymmer tvåhundra personer är det läge att agera kvickt om man vill uppleva denna unika kulturbegivenhet …

Ny och nyttig hjälpreda på resor

Se här min gode man, ett mynt för att ni bar upp mitt bagage.

Gives här vamt/kallt vatten?

Gives här ensemblemusik till taffeln?

Gives de nyare kontinentala styckena?

Här har uppenbarligen icke dammats på länge.

Här luktar hussvamp.

Kostar brasveden extra? Det var synnerligen egendomligt.

Jag är mycket god vän med polisprefekten.

Vilken är den genaste vägen till Orangeriet?

Är dessa äpplen vaxade?

Se där en präktig åsna!

Djuret gör skäl för sitt havre.

Jag är rädd att jag kommit vilse. Kan ni dirigera mig till ett tvåspråkigt skjutshåll?

Ni luktar finkel.

Kammarherre eller icke, det var han som gick bröstgänges tillväga.

Gendarmen är drucken!

Mina passhandlingar förkom i F.

Man sade mig att mitt goda namn var garanti nog.

Detta obehagliga missgrepp kommer nog låta tala om sig.

En man med imponerande spännvidd

Jag upphör inte att fascineras av Povel Ramels parodiska bredd; han rörde sig säkert bland alla det förra seklets stilar — och ibland bortom dem, som när han i en superb montagesekvens i Ratata kärleksfullt gör narr av artonhundranittiotalets varieté:

I en av sina senare insatser gör samme man — förvisso med benäget bistånd från videons regissör Jonas Frick — å det förtjänstfullaste slarvsylta av åttiotalets rockvideoestetik :

Jag hade glömt bort hur rolig den här videon var — jag fick nyss se att Kalle Lind hade länkat till den på Facebook, klickade och brast ut i gapskratt efter ett par sekunder.

Och om vi avrundar den här lilla exposén över Povels bredd genom ett nedslag någonstans mitt emellan artonhundranittiotalets Music Hall och åttiotalets postmoderna excesser så hamnar vi i trakten av nittonhundrafemtio, där en mycket ung och full-i-fan Povel framför den fantastiska o-kärlekssången ”Din njugge far och din snörpiga mamma”, där han gratulerar sig till att ha blivit dumpad av en väldigt ansträngande flickvän:

Vissa detaljer i sången är så realistiska — ”Jag ska minnas dina halvrökta turkiska fimpar / och de böcker som du aldrig läst” — att jag gärna vill tänka mig att den har något slags självbiografisk resonansbotten …