Batman och Robin — hur gay är de egentligen II

Denna frågeställning lämnar min uppenbarligen ingen ro. Eller rättare sagt — när jag med några års mellanrum snubblar in på Superdickerys avdelning Seduction of the Innocent hittar jag ofta bilder som jag har svårt att undanhålla bloggens hårt prövade läsare. Som t ex denna minst sagt freudianska vattenpistol …

Okej. Batman har alltså en buttplugg — eller i hans fall kanske snarare en batplug — och trycker man honom i skrevet så sprutar det. Detta måste nog vara den mest olyckligt placerade tryckknappen sedan den herostratiskt ryktbara Jesusströmbrytaren som jag skrev om för några år sedan. Dessutom är denna battupistol — jag menar vattuman — sannolikt den fetaste och mest kortvuxna superhjälte jag någonsin sett — och då inbegriper jag den sydindiska Stålman som gestaltades på film av telugutitanen Nandamuri Taraka Rama Rao 1980:

Okej — lite recykling här, och dessutom en smula Off Topic, men jag skyller ifrån mig med att min ursprungliga länk till Nandamuri Taraka Rama Raos odödliga dansnummer är död sedan många år tillbaka … Nåja — jag återvänder raskt till ämnet, och offentliggör ännu ett intressant indicium på vad  Batman och Robin egentligen har för sig i Läderlappsgrottan:

Batmans reaktion när Robin verkar vilja lära känna Catwoman närmare är också smått  suggestiv…

Och Jokerns förehavanden ska vi bara inte tala om:

Fast å andra sidan — de kanske bara försöker föra oss bakom ljuset …

Look What You’ve Done to My Song, Ma!

”Kors vad det svänger om Lennon idag” — Mae West, född den 17 augusti 1893, vägrar helt enkelt att sluta rocka …

Jag är mycket svag för den period i populärmusikens historia när gränserna mellan generationerna och genrerna — från klassisk musik och  mera vattenkammad  och jazzig schlager till upprorisk och stökig gitarrpop — fortfarande  var mera luddiga — de år då motsättningarna mellan morsan och mopptoppen  inte sällan upplöstes  i  hisnande sammanstötningar mellan olika musikaliska uttryckssätt.

Skivproducenterna  konstaterade t ex glatt att ”Liszt” limmade på ”twist” och sedan blev ”Liebestraum Twist” en världsschlager — i Sverige ylade Little Gerhard fram: ”Jaaa VIIIISST! Jaaa VIIIISST! Jaaa VIIIISST! Det är LIIIIIEBESTRAUM AV LISZT — som TWIST!”

Processen löpte även åt andra hållet: Äldre artister började snegla en smula ängsligt på de exempellöst framgångsrika mopptopp-banden från Merseyside — och alla deras imitatörer — och fundera över hur de kunde få vara med att dela på popkakan (här syftar jag förstås på ”pop tart”).

”Pop” är ju egentligen bara en kortform för populär — så varför skulle inte underhållningsbranchens mera ärrade veteraner kunna göra egna, lite mer städade och trevliga versioner av de senaste örhängena, verkar man ha resonerat.

Mikrofondomptören och mellowjazzfantomen Mel Tormé gav till exempel ut skivan ”Right Now!” — ”nu” i sammanhanget är någon gång 1966 — där han omtolkar diverse slagdängor och poplåtar till ett omisskännligt jazzidiom. Bland annat kastar han sig över Turtles redan från början ganska vuxentillåtna sång Happy Together. Originalet låter så här:

I Mel Tormés version av Happy Together får låten en omgång som den sent ska glömma — han  vänder ut och in på melodin som om själve Cab Calloway farit i honom, spånar nya textrader i bästa estradörstil och synkoperar helt enkelt skiten ur sången:

Framförandet är ett slags trestegsraket: ca 1.20 börjar Mel lätta från marken i ett loungelizardrus (jag tänker mig att han piskar scenen med mikrofonsladden lite lätt här) — 1.50  börjar synkoperna få ett häng tillbaka till förra torsdagen och sångmelodins beröringspunkter med originalet blir alltmer sällsynta. Vid 2.20 kopplar Mel på turboboosten i sin heidi-ho-generator och effekten blir så kraftig att ljudteknikern i halv panik tonar ner låten.

”Pop” kan ju även vara en kärleksfull benämning på far i huset — en dubbeltydighet som den kolesterolmättade smörsångaren Frankie Randall tog fasta på i den odödliga LP-titeln ”The Mods and the Pops”, där han oförskräckt tacklar bland annat sången om Pete Townshends första LSD-tripp — I Can See For Miles. När de oborstade och långnästa busarna i The Who själva framför den låter den så här. Men i Frankies tolkning blir den så här glad och trevlig:

LSD-anspelningarna verkar ha flugit all världens väg. Nu handlar låten istället av allt att döma om en alldeles särskilt intagande och idyllisk vykortsutsikt som Frankie har råkat få syn på under en trevlig picknick.

Ofta blir resultatet av de här genresammanstötningarna en smula komiskt, men egentligen tycker jag att det finns något djupt sympatiskt i att inte erkänna gränsen mellan ”hipp” och ”ohipp” populärkultur (den är ändå något av en chimär). På samma sätt är det något hedervärt i att vägra erkänna generationsmotsättningarna och glatt harva på som om de inte existerade.

Jag ger alltså en stor förtjänstmedalj till både Mel Tormé och till Frankie Randall — och till alla andra åldrande kämpar på masskulturens slagfält som vägrade att ge striden förlorad utan framhärdade med att försöka jazza ner pop och rock tills de stupade på sin post ca. 1970 …

Bland andra särskilt förtjänta medaljörer märker vi:

Petula Clark för sin underbara tolkning av den mindre kända Beatleslåten Rain — ett av Lennons första psykedeliska försök. (Jag är vid närmare eftertanke beredd att ge medalj till alla arrangemang där tunga  girarriff framförs av feta bleckblåssektioner).

Edmundo Ros för sina heroiska försök att göra cha-cha och mambo av sextiotalspop — och ett särskilt hedersomnämnande till hans tolkning av Doors Light My Fire:

Mae West — kvinnan som gjorde åldersförnekelse till en skön konst — och som dessutom skänkte oss skivan Way out West där hon framför diverse Beatleslåtar och annan pop med det mest ohöljda tjugotalshonkytonkvibrato — vilket väl ger en viss indikation om hennes verkliga ålder. Här nedan kan ni höra hennes version av Day Tripper:

Äsch — Mae är så oemotståndlig att jag måste ta med hennes tolkning av Great Balls of Fire också (på köpet får vi dessutom en ovanligt inspirerad hemsnickrad U-tubevideo) …

Vi jubilera, Wikipedia och jag [citation needed]

Idag [1][2] fyller bloggen fem år [citation needed] — och genom en mirakulös [4][5][6][7][8][9] slump fyller Wikipedia 10 samma dag [immaterial and irrelevant]. (Genom en nästan lika mirakulös slump fyller Riksradions ledande Mary Pickford-imitatös Maria Quistberg år samma dag — grattis Maria! [Now — this is REALLY irrelevant]).

Jag har med andra ord hållit på exakt hälften [10] så länge som nördrikets överstepräster [Objection your honor! Calls for speculation on part of the witness!].

Visserligen [Aha! Maybe THIS will refresh your memory!] har jag inte lyckats prestera [9347] riktigt samma textvolymer som min konkurrent — men jag skyller på att Wiki har hundratusentals volontärer att tillgå [spurious claim], medan den här bloggen skrivs och kroekturlsäts av knappt en person [And I would have gotten away with it too — if it hadn’t been for you — Perry Mason!].

I ljuset av detta är det kanske även förståeligt att publiceringstakten i perioder [14] sjunker på ett aningen alarmerande sätt [citation needed] —  jag har nu en gång för alla bestämt mig för att inte ha dåligt samvete när jag inte har tid att skänka den store nördguden [derogatory and defamatory] vad honom [biased gender politics] tillkommer …

Det lär nog alltså bli såna här små stilla lakuner [suspected pun] i fortsättningen också — även om det långsiktiga målet [97] fortfarande är att överträffa Wikipedia när det gäller såväl omfång som planer på världsherravälde [contested claim].

Hollywoods ouppfostrade ungdom

Gertrude Michaels sjunger en eggande hyllning till marijuana i Murder at the Vanities från 1934

Jodå — jag är fullt införstådd med att det förflutna inte är så väluppfostrat, ordentligt och stelt som vi ibland får för oss. Men det hindrar inte att jag fortfarande fascineras och förbluffas över vad som gick för sig i Hollywood under ljudfilmens första år — under den så kallade precode-eran — innan ett gäng glädjedödare kopplade ett strypgrepp på filmindustrin med sin Production Code.

Här ovan ser vi till exempel Gertrude Michaels  framföra sin hyllning till jazzmusikernas mest populära örtkrydda i låten Sweet Marihuana ur filmen Murder at the Vanities från 1934. (För att förhöja förkodsfaktorn ytterligare står dessutom ett gäng toplesstjejer uppflugna bland kaktuskulisserna och försöker skyla sig nödtorftigt med händerna.)

Låten har ingen som helst bäring på handlingen — det rör sig om ett helt normalt sångnummer i en film med starka varietéinslag. Den avbryts inte av någon indignationsstorm från publiken utan enbart för att det har börjat droppa blod från fondupphängningarna på de nakna tjejerna i bakgrunden.

Men på bara två minuter har man alltså lyckats täcka in hela den dekadenta treenigheten — våld, sex och knark.

Om det tidiga trettiotalets Hollywoodfilmer bara var kittlande kuriositeter som man kunde  fnissa lite förstulet åt skulle de inte kännas så angelägna — men faktum är att det finns åtskilliga pärlor bland de här produktionerna. Filmer som känns förbluffande moderna och vitala i sitt förhållningssätt.

I En farlig kvinna (Babyface) från 1933 med den alltid lika hänförande hårdföra Barbara Stanwyck i huvudrollen får vi följa en ung kvinnas väg från de fattigaste förhållanden till New Yorks mest Art Deco-glittriga överklass.

FIlmen erbjuder ett smakprov på något så ovanligt som amerikansk diskbänksrealism av ett särdeles solkigt slag — det finns inte ett dörrhandtag utan smuts kring, och stanken av avslaget öl formligen sticker betraktaren i näsan.

I klippet ovan får vi se Barbaras rara fader prostituera sin dotter till en korrupt lokalpolitiker på sitt tämligen sjaskiga ölhak — det här är från filmens inledning, och själva incitamentet till den klassresa som Barbara Stanwyck företar sängvägen.

Dessutom får vi se en liten scen med en märklig Gepetto-figur — en gammal vithårig hantverkare som läser högt ur Nietzsche för vår hjältinna och får henne att inse att det här med Der Willen Zur Macht är fina fisken.

Men det mest anmärkningsvärda med filmen är nog att den oreserverat hejar på Stanwyck oavsett hur kallhamrat hon driver sina älskare till förtvivlan och självmord  — männen verkar närmast betraktas som kanonmat i köns- och klasskampen samtidigt som filmen unnar den förhärdade förförerskan all framgång i livet.

En annan källa till förnöjelse med de här filmerna är att vi får se en del av filmhistoriens största namn innan de riktigt vuxit till sig. I Hot Saturday (en film om småstadsskvaller vars något överraskande sensmoral är att det är roligare att faktiskt göra det som moralens väktare förfasar sig över än att bli oskyldigt anklagad för det) möter vi till exempel en ung lovande förmåga vid namn Cary Grant — häpnadsväckande slyngelaktig och med en transatlantisk dialekt där man fortfarande  kan skönja spår en tillkämpad Public School-engelska: ”Are you heppy darling?”. Annars kan jag varmt rekommendera den skakande melodramen Three on a Match där man kan få se något så ovanligt som en tämligen blek och försagd ung Bette Davis — medan en valpaktig Humphrey Bogart redan har lärt sig att visa framtänderna som sadistisk smågangster.

Kort sagt — de här ohämmat ocensurerade gamla filmerna är en veritabel skattgömma, och jag viftar vilt med min cineastiska harskramla över att flera Hollywoodstudios har börjat damma av dessa dynamitrullar från de djupaste filmarkiven och börjat ge ut precodeboxar. Skicka efter en nu direkt och upplev det tidiga trettiotalet i hela dess solkiga storslagenhet!