Min vän Martin har fördjupat sig en del i Pippi Långstrump-figurens historia och tillblivelse; bland annat skrev han en artikel i Kapten Stofil om de Mary Pickford-filmer som — medvetet eller kryptomnesiskt — kan ha inspirerat Astrid Lindgren i skapelseprocessen.
Tack vare denna bedrift blir den forna Stofilredaktionen fortfarande inbjuden till utdelningen av Astrid Lindgrens minnespris — i år fick jag och Martin till exempel se den mäkta meriterade Shaun Tan ta emot utmärkelsen av prinsessan Victoria.
Och igår kväll mailade Martin ännu en märklig frukt av sin Pippilogiska forskning: en amerikansk TV-filmatisering i färg från 1961.
Denna inkarnation av Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter är anmärkningsvärt originaltrogen, fast kanske mer till bokstaven än till anden; det är något i Gina Gillespies Pippitolkning — i den stelt glittrande blicken och preussiskt drillade replikföringen — som inte riktigt går ihop med Pippis frimodiga och anarkistiska läggning.
Jag påminns om hur bra Inger Nilsson var i rollen — hennes leende lyckas förmedla en okynnig charm även när hon dubbats halvt till oigenkännlighet av våra amerikanska kusiner:
Vid åsynen av unga Inger grips jag av en obetvinglig lust att sjunga med i den bisarra amerikanska versionen av Här kommer Pippi Långstrump:
Pippi’s quite unique
diddle diddle di!
With her smile disarming
tra la la la!
She is such an imp
tra la la la!
Tillägg: Ja — efter att ha sett ovanstående fullkomligt makabert charmlösa trailer till 1988 års försök till Pippifilmatisering — The New Adventures Of Pippi Longstocking — är jag beredd att ta tillbaka all kritik mot Gina Gillespie et consortes. 1961 års version fullkomligt sprakar av okynnig och sprallig vildbasarcharm vid sidan av det här missfostret, som dessutom har en spöklikt slätstruken signaturmelodi som mest påminner om en Coca Cola-jingle …
Senare tillägg: Via bloggläsaren Kris Åsard har jag nu kommit i kontakt med en version av Pippi som utgör en ganska kraftfull kontrast mot den kommersiella åttiotalsversionen: Oändligt långa tagningar. Gråmulet väder och en färgskala så urtvättad att den får Roy Anderssons palett att framstå som en Bollywoodexplosion av technicolor. Skräp och skrot i högar i hörnen. Lilla gubben insvept i ett symbolmättat fisknät. Pippi i trasor. Sångnummer som låter som Kurt Weill för knatteklubben. Kort sagt — den sovjetiska Pippifilmen från märkesåret 1984:
David Nessle 