Ve haff vays of checkmating you …

Det tyska krigsschacket Tak-Tik skiljer sig i vissa avseenden från vanligt schack. Majoriteten av pjäserna kan t ex bara röra sig i räta vinklar — en minst sagt symbolmättad regeländring.

Ja — och så har förstås föråldrade figurer som kungar, drottningar och torn förvisats till historiens skräpkammare och ersatts med pjäser som ”Jagdflieger” eller ”Panzerkampfwagen”. Alla hantverksskickligt gjutna i äkta bakelit.

Pansarvagnen rör sig  som en springare, men den distinktionen att den inte kan hoppa över pjäser (vilket också förefaller  ganska logiskt).

Schackbrädet har i sant expansionistisk anda utökats till 11 gänger 11 rutor — varav en del verkar vara vattengravar. Diagonala Siegfriedlinjer klyver maktsfärerna, och de trettiosex pjäserna står glest utposterade för att försvara sitt lebensraum.

Något säger mig att  tusenårsrikets schack kanske inte var någon större förbättring av det indiska urschack som existerat i närmare femtonhundra år …

Spader ess — gästinlägg av Martin Rundkvist

Martin R frilägger garnityret vid Kapten Stofils tioårsjubileum på Serieteket

Martin Rundkvist, en av bloggens trognaste — och trägnaste — kommentatorer — tillika genombökare  av fler kökkenmöddingar än jag orkar föreställa mig (tror jag) — har tillsänt mig följande gästinlägg som inte riktigt platsar på hans egen blogg, eftersom den A) är på engelska B) handlar om ett annat slags arkeologi än den vi brukar ägna oss åt här — den sorten  som kräver en rastlöst krafsande tandborste och ett outsinligt tålamod.

Själv är jag för tillfället strängt upptagen av diverse icke-cybernetiska aktiviter och mottar tacksamt detta hjälpsamma spadtag från arkeologibloggarnas nestor. Here goes:

Låttexter på engelska framstår i svenska öron alltid som mycket mera imponerade än sådana på hemspråket. Som exempel, se det följande. Är det inte en sorglös revykuplett från ca 1925?

Spader ess
Av I.F. Kilmister

Om du är förtjust i hasard så kan du räkna med mig
Ibland vinner man, ibland förlorar man, mig kvittar det lika
Nöjet är att spela, du kan säga vad du vill
Jag är ingen girigbuk, det enda kortet jag behöver är
Spader ess

Att spela med hög insats och dansa med Hin Onde
Flyta med strömmen, så spelar jag helst
Sjua eller elva, dubbla ettor ibland,
Höj eller lägg dig, dubbla insatsen eller kvitta
Spader ess

Du vet, jag föddes att förlora, och hasardspel är ett narrspel
Men så trivs jag bäst, lilla hjärtat
Jag vill inte leva för evigt
Och glöm inte jokern!

Höj insatsen, jag vet att du vill syna mig
Se här, nu gick det illa, dödmanshanden igen
Jag ser det i dina ögon, tag en titt och fall ifrån
Det enda du ser, vet du, det kommer att vara
Spader ess

En Schenck från ovan

Tom Cruise är Klaus Schenck von Stauffenberg

Jag har helt underlåtit att högtidlighålla det stora tjugonde juli-jubileet häromdagen — alla andra verkade ägna det vederbörlig uppmärksamhet.

Istället valde jag att fira en mera förbisedd tjugonde juli-tilldragelse — en som fyllde tjugofem samma dag som Neil Armstrong skingrade friden i Stillhetens Hav, och häromdagen uppnådde  folkpensionsålder:  några tyska officerares  heroiska — om än något senkomna — försök att med pyrotekniska medel få Hitler och hans stridsledning att flyga och fara, kanske inte hela vägen till månen, men i alla fall käpprätt åt helvete.

Häromkvällen såg jag  nämligen Bryan Singers magnifikt välgjorda Valkyria, med en eminent porträttlik Tom Cruise i rollen som Klaus Schenck von Stauffenberg. Det förtjänar ännu en gång att påpekas att Cruise är en betydligt bättre aktör än vad ryktet förmäler — som karaktärsskådespelare har han både utseendet och sin patenterade charm mot sig.

Men i Valkyria tvingas han agera helt utan stöd av sitt vinnande leende — han är en krigsskadad veteran med en preussiskt prudentlig personlighet som har tagit på sig ett jobb som han vet är rena kamikazeuppdraget: att placera en portfölj med sprängdeg i Hitlers föredragningsrum och försöka förflytta sig därifrån innan hela stridsledningen övergår i purékonsistens. Porträttet av denna stela, förtvivlade hjälte är en imponerande uppvisning i Cruise-control.

Samtidigt som Stauffenberg utför sin bragd förväntas ett gäng glada amatörer mobilisera Berlins reservtrupper för att ta över regeringskansliet och SS-högkvarteret. Händelseförloppet utvecklar sig till A Tragedy of Errors — inget går som de sammansvurna tänkt sig: Hitlers föredragning flyttas till ett trähus på grund av värmen vilket radikalt minskar bombens sprängverkan — någon knuffar undan portföljen så att kartbordet skyddar Hitler från den värsta explosionsvågen — de medförsvurna i Berlin får kalla fötter och velar bort några viktiga timmar efter attentatet. Summa summarum lyckas de göra diktatorn lomhörd och ännu lite mer autokratisk och vansinnig, vilket väl får sägas vara en bedrift i sig.

Men det är något märkligt med filmmediets suggestionskraft — innan man ens satt på filmen vet man att man kommer att bevittna A) ett enda stort misslyckande  B) att alla hjältar dör på slutet, samtidigt som C) skurkarna — om än med något ringande öron — överlever och kan förevisa  attentatsplatsen för en besökande Benito Mussolini.

Ändå är Valkyria än av de mest andlöst spännande filmer jag sett på länge — jag fick nästan kramp av att följa Stauffenbergs första, aborterade försök att döda Hitler, och hela vägen fram till det sorgliga slutet hade jag samma schizofrena upplevelse av att heja desperat på ett lag som jag visste hade förlorat matchen för exakt sextiofem år sedan.

Dessutom är den historiska detaljkorrektheten häpnadsväckande: uniformer — junkerplan — Speers fula rikskansli — Hitlers egenhändigt ritade fula Wolfschanze — kvinnokläder och heminredning  som inte bara är omisskännligt 1944 utan även omisskännligt tyska.

På något sätt känns det märkligt hjärtevärmande  att för en gångs skull se en storfilm som hyllar ett magnifikt misslyckande — vars eggande musik och episkt svepande berättande ägnas åt ett heroiskt  magplask.

Det är rentav möjligt att det är just därför filmen är så andlöst spännande — hoppet är redan ute, så vår uppgift blir att heja på de dödsdömda bäst vi kan …

”Luftputefartøyet mitt er fullt av ål”

… eller rättare sagt: ”Mi aerodeslizador está lleno de anguilas”. För att förtydliga:  ” Mäi Loftkësseboot ass voller Éilen” — det vill säga: ”To hóverkráft mu íne gemáto hélia” (”Το Χόβερκράφτ μου είναι γεμάτο χέλια”) .

Ja — som bloggens alerta läsekrets redan har räknat ut försöker jag säga  ”My hovercraft is full of eels”.

Av särskilt intresse i för att förebygga språksvårigheter är kanske att veta hur frasen lyder på ungerska: ”A légpárnás hajóm tele van angolnákkal”.

De mer vattenkammade av våra vetgiriga vänner vill väl kunna skandera sentensen på latin: ”Mea navis aëricumbens anguillis abundat”

Men den riktigt seriöse nörden framför förstås frasen på klingande  klingon:  ”lupDujHomwIj lubuy’moH gharghmey”.

Som alla redan har insett har jag snubblat över ännu en oundgänglig webbplats — My hovercraft is full of eels in many languages . Ett  polyglott skrattpartaj för hela familjen; klicka er dit redan i kväll, för i morgon kanske ni har något viktigare för er …

Jag och min förhoppningsfulla harskramla

I början av maj nådde tydligen Glen David Golds åtminstone av mig hett efterlängtade nya roman Sunnyside kolportörernas boklådor, och recenserades i amerikansk och brittisk press (vilket jag förstås upptäckte först i kväll).

Omdömena förefaller något blandade — jag har gått igenom ett tiotal slumpvis valda dagstidningsrecensioner — men kritisk konsensus verkar vara att det är lite mycket av det goda: tre feta parallellhandlingar och en  myriad av meandrande biflöden som utgår ifrån dessa tre. Tyvärr verkar vattenvägarna inte heller löpa ihop riktigt på slutet.

Om man ska tro recensenterna har Gold bakat en mäktig krokan (här blandar vi metaforer som om ingen morgondag funnes)  full av godsaker som hotar att kollapsa av sin egen tyngd och bristen på sammanfogande sockerkristyr. (Uff — enough with the metaphors already ….)

Hur som helst älskade jag ju Golds förra roman så till den grad att jag nästan gick upp i falsett  i min recension här på bloggen. Jag förkunnar härmed att jag  tänker inta samma vildsint harskrammelviftande attityd till Sunnyside som jag hade till Watchmenfilmen — d v s alla meddelanden om att romanen inte är riktigt helgjuten kommer jag att betrakta som falska tills motsatsen bevisas. Eller några veckor senare.

Sunnyside utspelar sig 1916 (harskrammelrassel). En bihandling kretsar kring första världskriget och Kaisern (ännu större harskrammelrassel), och en bihandling kretsar kring ryska revolutionen (intensivt harsrkammelrassel ), medan däremot den tredje bihandlingen kretsar kring stumfilmstidens Hollywood och  nittonhundratalets första megakändis, en viss Charles Chaplin (här snurrar harskramlan med sådan våldsamhet att jag hotar lätta från marken som en autogyro).

Romanens titel är alltså en referens till den Chaplinfilm som på svenska brukar kallas ”På solsidan” — och som tydligen också utmärker sig för att inte hänga ihop riktigt.

Alla recensenter är i alla fall rörande överens om att Golds roman har ”Många goda enskildheter” för att nu använda en särskilt förhatlig refuseringsbrevsklyscha som jag läste många gånger på den tiden då jag fick refuseringsbrev …

Det är förvisso en smula anmärkningsvärt att drygt 100 procent av  Glen David Golds böcker utspelar sig under det tidiga nittonhundratalet och har hjältar som är A) historiska personer B) har förnamnet Charles och C) intitialerna CC.

Förutom dessa viktiga rön har jag kanske inte så mycket mer att tillägga innan jag faktiskt läst boken …

Jo förresten — apropå min förhoppningsfulla harskramla så såg jag  Watchmenfilmen för några dagar sedan, och den var — som man kanske kunde befara — en smula gumptung och styltig härochvar.

Filmen kändes — paradoxalt nog — inte sällan som Illustrerade Klassiker-versionen av serien. Originalet fullkomligt kokar över av pseudocinematiskt berättande — det  zoomar, växelklipper, panorerar — men filmen redovisar ofta skeendet så att det känns lite grann som statiska tablåer, som ett vaxkabinett där man har byggt upp alla de fräcka scenerna på riktigt (d v s med CGI).

Några sekvenser — t ex när Dr Manhattan flyr jorden och minns olyckan som förvandlade honom och en del scener med den superbt sociopatiske Rorschash — får ett eget liv och blir helt hypnotiska, men ganska mycket gnisslar som sagt fram som en lite överdrivet respektfull rekapitulation av seriens innehåll.

Dessutom tyckte jag dessvärre att filmen var lite i våldsammaste laget. regissören Zack Snyders förra alster var ju Här-ska-bultas-Perser-festivalen 300, efter Frank Millers serieroman om slaget vid Thermopyle, och det verkar som om den barnsliga förtjusningen över krasande lårben och sprickande kranier har följt honom till det här projektet.

Jag har för övrigt svårt att tänka mig att det var Millers och Snyders splatterfest som Hjalmar Gullberg såg för sin inre syn när han skaldade:

Ej har Nike med segerkransen
krönt vid flöjtspel och harposlag
perserkonungen, jordens gissel.
Glömd förvittrar hans sarkofag.
Hyllningkören ska evigt handla
om Leonidas’ nederlag.

(Inte för att jag har sett 300 — men jag har ju  mina förutfattade fördomar ….)

Nå — var var jag? — dessa invändningar kunde förstås aldrig helt få min harskramla att sluta rotera. Watchmen var trots allt storartat sevärd. Om än inte det tidlösa mästerverk som jag hade hoppats på …

(Vissa läsare tycker kanske att ovanstående text är lite spretig, osammanhängande och meningslös. Jag väljer istället att säga att den är ”Som livet självt”.)

Dagens drömfragment

Jag är tydligen tillsammans med Draculas dotter. Vi befinner oss i grevens dunkla slott i en sal med stenväggar. Dracula själv har just blivit indisponibel och gått på en toalett en bit bakom oss. Vi hör vaga kakelekon därinifrån.

Jag ser mig omkring i salen, som är smyckad med märkliga skulpturer som snarast ser ut som ganska valhänt tillyxade tikihuvuden. Jag vänder mig till Draculas dotter och viskar: ”Om det inte vore Dracula skulle jag tro att han försökte göra intryck på mig”.

Dracula återvänder från toaletten  och sätter sig på sin huggna stentron i fantomenstil framför mig och dottern. Han är en ganska späd och skröplig gubbe, även om jag aldrig urskiljer honom riktigt tydligt i drömmen. Sedan  gör sitt bästa för att äckla mig. Han säger att dottern blandar blod och mjölk och dricker. När det inte har avsedd effekt på mig säger han att hon spyr upp det, blandar det med blod och dricker igen. Jag känner mig en aning illamående.

Sedan vaknar jag.

Tungur Gay-Priður eller Den förtrollade Ómar

Ibland känns det nästan som om U-tubes ymnighetshorn av särpräglade och stimulerande kulturyttringar från jordens alla hörn riskerar att göra den idoge betraktaren en smula avtrubbad (en problematik som vi tidigare behandlat på bloggen).

Filmsnuttar som man tidigare i livet skulle ha varit tvungen att gå över brinnande kol för att få se en sönderkopierad VHS-version av bjuder ut sig med kristallklart ljud och hygglig bild — och allt man behöver göra för att komma åt denna glittrande skattgömma är att skriva orden ”Eftah Ya Semsem!” (Sesam öppna dig!) i sökfältet. Cyberdjinner flyger på lätta snabelsandaler all världen kring för att hitta nya läckerheter åt ens allt kräsnare gom. Och då och då lyckas de faktiskt förbluffa den alltmer dadelstinna pascha som har dem i sin lejd. Ta till exempel en titt nedan:

Den kostymklädde åldermannen Ómar Ragnarsson som sitter i något slags isländsk Aktuellt-studio med en budgetbetonad synt framför sig på skrivbordet och sjunger en liten stump med omkvädet ”gay pride”, alltmedan programledaren betraktar honom med ett mångtydigt professionellt småleende av Jarl Alfredius-typ.

Själve Harun-al-Rashid, Bagdads högädle kalif, hade blivit vederbörligen förbluffad vid åsynen, gissar jag.

(Fast det beror möjligen på att kalifen aldrig har sett den femtio år gamla rockvideo där en betydligt yngre Omar Ragnarsson sjunger och dansar Limbo-Rock-Twist så han håller på att trilla av kajen vid något gråmulet isländskt fiskeläger. Tidigare har jag här på bloggen spritt ryktet att Ómar skulle vara färöing och jag vill nu passa på att korrigera denna villfarelse — han är givetvis av persisk … jag menar isländsk härkomst.)

När öst möter … öst

Senaste dagarna har vi ägnat oss en hel del åt de oväntade mötena mellan västlig populärmusik och det japanska kynnet — nu kommer turen till en något mera dunkel sammandrabbning mellan Kina och Indien. Helen Richardson Khan, en av mina indiska favoriter, framför den snärtiga sinofila slagdängan Mera Naam Chin Chin Choo till det kongeniala ackompanjemanget av… öh … boogie woogie med hawaiigitarrer. När hon sedan börjar sjunga om Sindbad sjöfararen och Alladin torde den etniska förvirringen ha nått något slags klimax.

Helens egen bakgrund gör henne förmodligen unikt lämpad för den här rollen. Internets grumliga källor verkar inte riktigt överens om sammansättningen av hennes släkttavla, men den inbegriper såvitt jag förstår såväl indiska som brittiska och burmanska inslag.

För den som vill veta mer om Helen Richardson Khan har den brittiska kostymfilmens grand old men Merchant-Ivory gjort en halvtimmeslång dokumentär som man kan se i sexminuters munsbitar på U-tube:

Dokumentären är försedd med en speakerröst som har både public school-bakgrund, synnerligen stel överläpp och stundtals  — dessvärre — en ganska postkolonialt nedlåtande och oförstående attityd till sitt ämne. Men bara intervjusekvenserna med Helen är definitivt värda den nonexistenta entréavgiften …