Jag har svårt att komma på ett ord som känns mera mossanlupet än ”operett”. Det skulle möjligen vara ”folkdansgille” eller ”frikyrklig kakbasar”. Tankarna söker sig gärna till någon rödbrusig, lönnfet individ som håller på att spränga en fantasifullt utformad, gärna ymnigt tofsbehängd, uniform där han står och drillar: ”Än en gång, än en gång, än en gång — kvitt! kvitt! kvitt!”
Det är alltså inte helt lätt att föreställa sig att operetten också var cutting edge en gång — farlig, hipp, kittlande och utsatt för censur, indignerade utfall och oroliga reflektioner om kulturens förfall.
Det vill säga — det är svårt att tänka sig innan man faktiskt får för sig att lyssna på operettens anfader, en viss Jaques Offenbach, född som Jakob Levy Eberst i Köln den 20 juni 1819. Här talar vi om sex, absinth och can-can (tillexempel den speedmetalsvängiga Galop Infernal från Orfeus i underjorden som numera är i princip det enda musikstycke som används för att illustrera utsvävande pariserliv under artonhundratalet). Men även Offenbachs lekfulla förhållningssätt till den musikaliska och språkliga formen känns faktiskt ofta förbluffande modernt:
Onomatopoesi: han älskar att byta ut texten mot ljudhärmande läten eller små skrik. ”Glug, glug, glug, vi är öl!” sjunger flaskorna på den mörklagda krogen i början av Hoffmanns äventyr. Det svenska greveparet i La vie parisienne konverserar med en förbluffande blandning av skandinaviska vokaler och insektila klickljud, som om de vore från Mars snarare än från Stockholm.
Rollfigurernas lyten bryter in i musiken : I Orphée aux enfers sjunger Eurydikes något avdankade fångvaktare John Styx det nostalgiska kvädet Quand jétais roi de Béotie (När jag var prins utav Arkadien), och varje vers dör ut i en sorglig rossling. Roboten Olympia i operan Hoffmanns äventyr framför en koloraturaria men hakar upp sig så att de virtuosa drillarna bara upprepas mekaniskt gång på gång — en elak parodi på ett visst slags vokal virtuositet.
Melodins form rumphugger orden så att de ändrar betydelse: Den stackars Menelaus i La belle Hélène presenterar sig som ‘l’époux de la reine, poux de la reine, poux de la reine’ (époux = make, poux = lus). En vanlig, vänligare svensk variant låter honom istället sjunga ”Jag är den sköna Helena, sköna Helena, sköna Helenas man”.
Hämningslösa ordlekar: I La belle Hélène vimlar det av vitsar — allt från ”Minerva” och ”Mina nerver” till den egendomliga tävlingen i gåtgissning, där oraklet i Delfi presterar den ena långsökta Göteborgsvitsrebusen efter den andra. Och när Helena vill få iväg sin ålderstigne make till Kreta för att i lugn och ro kunna rumla om med den sköne Paris (‘l’homme à la pomme’) sjunger kören helt älskvärt: ””Va, suis, Ménélas / La voix du destin / Qui te mène, hélas! / Au pays crétain!” — vilket såvitt jag begriper ska uttolkas: ”Det är tyvärr ditt öde Menelaus, att fara till kretinernas land”.
Glada sammanstötningar mellan form och innehåll: En allvarlig kör som i fem minuter envisas med att sjunga ”Hans rock har spruckit därbak” kan pigga upp vilken operett som helst. I det här fallet La vie parisienne.
Till detta kommer den suveräna musiken. Bonniers musiklexikon från 1975 talar om
Texternas respektlösa behandling av allt och alla och musikens elektriserande pikanteri i rytmen och schlagermässiga tillspetsningar i melodiken (och även dennas emellanåt charmfulla skönhet i en fint beräknad instrumentering)
Jag kunde inte sagt det bättre själv. Vi talar om tungt elektriserande pikanteri här.
1860-talet verkar ha varit en guldålder för crazyhumor och fritt flygande fantasier — förutom Offenbachs sjövilda operetter gav det oss också Alice i underlandet och nästan alla de klassiska Jules Verne-romanerna. Inte för att Offenbach inskränkte sin verksamhet till det svängiga sextiotalet — hans karriär sträckte sig från 1847 till hans död 1880 och gav upphov till 99 operetter (1800-talets människor utvecklade inte sällan en järnflit som är nästan obegriplig för sentida soffpotäter). Det säger sig själv att alla inte finns inspelade.
I likhet med Jules Verne förefaller Offenbach ha haft sin fullaste blomstring under sextiotalet — nästan alla de mest klassiska operetterna härrör från det decenniet. Men det finns faktiskt ännu en beröringspunkt mellan de två flitiga fantasterna: Offenbachs operettversion av Vernes Le voyage dans la Lune från 1875 som jag skulle ge en del för att få se och höra — den finns inte på skiva. Av allt att döma har Jaques förhållit sig ganska fritt till den litterära förlagan (se foto nedan).
Bästa sättet att avnjuta Offenbach är att låna DVD:er med operetterna på ett närbeläget bibliotek och se dem med engelsk eller svensk textning så att man kan hänga med lite bättre i handlingen. Jag kan t ex rekommendera Zurichoperans och Nikolaus Harnoncourts uppsättning av La belle Helena — den är en utmärkt inkörsport till ett tyngre Offenbachmissbruk.
David Nessle 