Archive for maj, 2009

Tom Lehrers amorösa eskapader

maj 30, 2009

Såvitt jag vet har Tom Lehrer aldrig spelat in I Got It From Agnes på skiva — och skälet är inte svårt att förstå: det är en häpnadsväckande snuskig sång. Däremot framförde han den live när han var gäst hos Parkinson 1980 (lägg märke till hur publiken först frustar så där glatt som britter gör när de hör ord som ”Bedpan” eller ”Buttocks” för att sedan bli allt mer sordinerad när det visar sig att Lehrer tänker prestera en veritabel katalogaria av snusk.

Bildkvaliteten är inte mycket att skriva hem om — det rör sig om en av de där många gånger kopierade VHS-kassetterna som har börjat se helt potatistryckta ut. Och efter rippning till U-tube ser snutten ut som ett potatistryck som man försöker titta på genom ett vattrat badrumsfönster. Men väldigt många nyanser av brunt kan man i alla fall urskilja, eftersom inspelningen är från den tidpunkt i historien då sjuttiotalsbrunheten nådde sitt klimax.

(Jag vet inte varför det är så mycket snusk på den här bloggen just nu — jag kanske har kommit in i Fridolfs farliga ålder …)

Annonser

Govindas oemotståndliga benkläder

maj 29, 2009

Meri Pant bhi sexy,
Meri shirt bhi sexy,
Mere baal bhi sexy,
Meri chaal bhi sexy,
Yeh rumaal bhi sexy haiiii!

(Mina byxor är också sexiga,
min skjorta är också sexig
mitt hår är också sexigt,
min gång är också sexig
ja, min halsduk är också sexig. Haiii!)

Det är kort sagt inte mycket på Govinda som inte är sexigt. Fast Karishma Kapoor verkar inte helt övertygad. Verserna verkar anlägga ett lite mera lyriskt perspektiv:

Ik hai anaar yahan kitne beemaar yahan
yeh dil main kis kis ko doon?
Har ik ladki mujhpe hai marti
Main sab ke dil mein rahoon

(Så många sjuka flickor och bara ett granatäpple till bot.
Hur många kan jag skänka mitt hjärta till?
Alla flickor faller för mig,
alla vill de att jag ska bo i deras hjärta)

Bildkvaliteten är väl lite så där — men när det gäller hindisånger får man vara tacksam så länge inte halva rutan täcks av reklam för pakistanska hårblekningsmedel … Filmen heter hursomhelst Dulaara, för den som vill bedriva vidare självstudier i Govindas byxor.

Dulaara

För vidare inblickar i Bollywoods fascinerande sångtexter hänvisar vi till den här bloggen, som  går igenom ett antal handplockade exempel på hindilyrik. Textförfattarna verkar inte spara på krutet, eller vad sägs om dessa rader från  Phoolon sa chehra tera ur filmen Anari som får Evert Taubes nyutsprungna ros att förblekna:

Phoolon sa chehra tera
Kaliyon si muskaan hai
Rang tera dekh ke, roop tera dekh ke
Khudrat bhi hairaan hai

(Ditt ansikte liknar vackra blommor,
som knoppar är ditt leende,
Vid åsynen av din hy och dina former
chockas själve Gud.)

Dessa obegripligt sexiga underrättelsetjänster och deras sexigt obegripliga förkortningar

maj 28, 2009

IwasateenybopperfortheCIA

Ian Flemings aningen pubertala fantasier om hur livet i underrättelsetjänsten ter sig — dyra hotell! Årgångsviner! Gourmetmåltider! Nakna tjejer målade med guldtinktur! — tycks ha kittlat sextiotalets fantasi rejält. De framgångsrika böckerna och filmerna öppnade naturligtvis slussportarna för en våldsam, framvällande flodvåg av pastischer, plagiat och parodier. En mer än vanligt sömngångarlik Dean Martin uppträdde som Matt Helm (mannen från ICE) i ett antal förglömliga filmer  — även om den första, The Silencers, har en signaturmelodi som nästan kan ta upp striden med Modesty Blaise-låten vi skrev om häromdagen. ”Dear sir — I am a silencer!” Här nedan  framför den närmast surrealistiskt  vampiga Joi Lansing det sköna örhänget:

Robert Vaughn gestaltade istället Mannen från UNCLE (United Network Command for Law and Enforcement) och stred mot de slemma medlemmarna av THRUSH, vilket som alla förstår bör uttydas Technological Hierarchy for the Removal of Undesirables and the Subjugation of Humanity.

Efter ett tag började det av förståeliga skäl  bli lite svårt att hitta på vettiga förkortningar, vilket författaren till boken Queen of Sheba kan gå i god för. SHEBA står tydligen för:

booby sexed

Okej — Secret Hormone  Extract Booby sexed Army. Helt rimligt, om ni frågar mig. Särskilt orden ”Booby sexed”. Men borde hon inte egentligen ha hetat ”Shebsa” ?

Även de ursprungliga Bondfilmerna befinner sig ju snubblande nära parodin och när vi får stifta bekantskap med Mannen från ORGY (Organization for the Rational Guidance of Youth) i Ted Marks böcker torde gränsen ha överskridits med ett par nautiska mils marginal. Marks irrläror spred stig faktiskt ända till Sverige, där huvudpersonen — för att förtydliga uppsåtet lite till — bytte namn till John Stake, agenten från Pick (Privat-Institutet för Central Kunskapsforskning):
greppet direkt på franskt sätt
Inget piggar väl upp en porrbokstitel som en trettio år försenad referens till en gammal Elof Ahrle-monolog: ”Greppet direkt, sö!”. Men baksidestexten till en annan av böckerna med Stake —  klassikern Med sextant och halad trosa —  är faktiskt ännu mer fantastisk:
nymfonetter
Nymfonetter rimmar på afrodisiska getter. Så långt kan vi väl alla vara överens …
Och de läsare som tycker att Ted Mark inte är tillräckligt sexfixerad kan färdas ännu djupare in i det parodiska porrträsket i sällskap med Troy Conways episka skildringar av Rod Damon, även kallad ”The Coxeman”:
När man ser de här titlarna börjar man faktiskt undra så smått  hur booby-sexed en nymfonett kan bli. Och någonstans i höjd med en litterär prestation som ”The Cunning Linguist” insåg väl Bondfångarna att de inte kunde komma längre och kastade in sina lindrigt rena handdukar …

Turn on the Offenbach Overdrive, Man.

maj 27, 2009

KomponistOffenbach(Photographie)

Jag har svårt att komma på ett ord som känns mera mossanlupet  än ”operett”. Det skulle möjligen vara ”folkdansgille” eller ”frikyrklig kakbasar”.  Tankarna söker sig gärna till någon rödbrusig, lönnfet individ som håller på att spränga en fantasifullt utformad, gärna ymnigt tofsbehängd,  uniform  där han  står och drillar: ”Än en gång, än en gång, än en gång — kvitt! kvitt! kvitt!”

Det är alltså  inte helt lätt att föreställa sig att operetten också var cutting edge en gång — farlig, hipp, kittlande  och utsatt för censur, indignerade utfall och oroliga reflektioner om kulturens förfall.

Det vill säga — det är svårt att tänka sig innan man faktiskt får för sig att lyssna på operettens anfader, en viss Jaques Offenbach, född som Jakob Levy Eberst i Köln den 20 juni 1819. Här talar vi om sex, absinth och can-can (tillexempel den speedmetalsvängiga Galop Infernal från Orfeus i underjorden som numera är i princip det enda musikstycke som används för att illustrera utsvävande pariserliv under artonhundratalet). Men även Offenbachs lekfulla förhållningssätt till den musikaliska och språkliga formen känns faktiskt ofta förbluffande modernt:

Onomatopoesi: han älskar att byta ut texten mot ljudhärmande läten eller små skrik. ”Glug, glug, glug, vi är öl!” sjunger flaskorna på den mörklagda krogen i början av Hoffmanns äventyr. Det svenska greveparet i La vie parisienne konverserar med en förbluffande blandning av skandinaviska vokaler och  insektila klickljud, som om de vore från Mars snarare än från Stockholm.

Rollfigurernas lyten bryter in i musiken : I Orphée aux enfers sjunger Eurydikes något avdankade  fångvaktare John Styx det nostalgiska kvädet Quand jétais roi de Béotie (När jag var prins utav Arkadien), och varje vers dör ut i en sorglig rossling. Roboten Olympia i operan Hoffmanns äventyr framför en koloraturaria men hakar upp sig så att de virtuosa drillarna bara upprepas mekaniskt gång på gång — en elak parodi på ett visst slags vokal virtuositet.

Melodins form rumphugger orden så att de ändrar betydelse: Den stackars Menelaus i La belle Hélène presenterar sig som ‘l’époux de la reine, poux de la reine, poux de la reine’  (époux = make, poux = lus). En vanlig, vänligare svensk variant låter honom istället  sjunga  ”Jag är den sköna Helena, sköna Helena, sköna Helenas man”.

Hämningslösa ordlekar: I La belle Hélène vimlar det av vitsar — allt från ”Minerva” och ”Mina nerver” till den egendomliga tävlingen i gåtgissning, där oraklet i Delfi presterar den ena långsökta Göteborgsvitsrebusen efter den andra. Och när Helena vill få iväg sin ålderstigne make till Kreta för att i lugn och ro kunna rumla om med den sköne Paris (‘l’homme à la pomme’) sjunger kören helt älskvärt: ””Va, suis, Ménélas / La voix du destin / Qui te mène, hélas! / Au pays crétain!” — vilket såvitt jag begriper ska uttolkas: ”Det är tyvärr ditt öde Menelaus, att fara till kretinernas land”.

Glada sammanstötningar mellan form och innehåll: En allvarlig kör som i fem minuter envisas med att sjunga ”Hans rock har spruckit därbak” kan pigga upp vilken operett som helst. I det här fallet La vie parisienne.

Till detta kommer den suveräna musiken. Bonniers musiklexikon från 1975 talar om

Texternas respektlösa behandling av allt och alla och musikens elektriserande pikanteri i rytmen och schlagermässiga tillspetsningar i melodiken (och även dennas emellanåt charmfulla skönhet i en fint beräknad instrumentering)

Jag kunde inte sagt det bättre själv. Vi talar om tungt elektriserande pikanteri här.

1860-talet verkar ha varit en guldålder för crazyhumor och fritt flygande fantasier — förutom Offenbachs sjövilda operetter gav det oss också Alice i underlandet och nästan alla de klassiska Jules Verne-romanerna. Inte för att Offenbach inskränkte sin verksamhet till det svängiga sextiotalet — hans karriär sträckte sig från 1847 till hans död 1880 och gav upphov till 99 operetter (1800-talets människor utvecklade inte sällan en järnflit som är nästan obegriplig för sentida soffpotäter). Det säger sig själv att alla inte finns inspelade.

I likhet med Jules Verne förefaller Offenbach ha haft sin fullaste blomstring under sextiotalet — nästan alla de mest klassiska operetterna härrör från det decenniet. Men det finns faktiskt ännu en beröringspunkt mellan de två flitiga fantasterna: Offenbachs operettversion av Vernes Le voyage dans la Lune från 1875 som jag skulle ge en del för att få se och höra — den finns inte på skiva. Av allt att döma har Jaques förhållit sig ganska fritt till den litterära förlagan (se foto nedan).

Voyage_dans_la_lune_

Bästa sättet att avnjuta Offenbach är att låna DVD:er med operetterna på ett närbeläget bibliotek och se dem med engelsk eller svensk textning så att man kan hänga med lite bättre i handlingen.  Jag kan t ex rekommendera Zurichoperans och Nikolaus Harnoncourts uppsättning av La belle Helena — den är en utmärkt inkörsport till ett tyngre Offenbachmissbruk.

False Modesty VS a Blaise of Glory

maj 26, 2009

Blaise of glory

Jag hade fullständigt glömt att den plågsamt campiga sextiotalsfilmatiseringen av serien Modesty Blaise hade en signaturmelodi av Bondlåtstyp.

Joseph Loseys självmedvetet skojfriska Modesty Blaise från 1966 är en av de där filmerna  jag  ibland  får för mig inte kan vara så dåliga som jag minns  — ett annat exempel är Roger Vadims Barbarella. Jag tänker: det är  swinging sixties,  det är vildsint popikonografi, störtskönt soundtrack och seriefilmatisering — how bad can it be Tämligen bad, är svaret.

Bara några minuter in i filmen börjar man smått snopen snegla mot  snabbspolningsknappen. Såvitt jag minns drar Monica Vitti av sig sin svarta peruk så snart förtexterna är över och uppträder resten av filmen som blondin — bara det är ju ett betydligt  värre helgerån än när Sly Stallone kastade Judge Dredd-masken.

Och sen blir alltsammans så där putslustigt, puttrigt förment popkulturellt, men egentligen förakttfullt. Ingen blir väl särskilt indignerad när Burt Ward och Adam West driver hejdlöst med Läderlappen i TV-serien från 1966 — Bob Kane själv hade vid det laget  förvandlat sin  skapelse till ett smärre skämt. Men när Losey och Vitti försöker Go West med Modesty blir det direkt plågsamt för den som har ett personligt  förhållande av något slag till serieförlagan.

Lite mer allvar hade inte skadat — kanske inte så mycket som i den senaste vågen av superhjältefilmer, där självömkande cykelbud som blivit bitna av radioaktiva spindlar förväntar sig vår oreserverade medkänsla, men en gnutta . Eller kanske sju gnuttor, i just det här fallet.

false Modesty

Allt detta skriver jag med reservationen att det var kanske femton år sedan jag senast försökte se Modestyfilmen — men jag minns den som alldeles särdeles svårkultad. Och på den tiden var man inte bortskämd med seriefilmatiseringar — Hollywood hade bara precis börjat brandskatta serievärlden på skön subkulturell cred.  Jag minns i början av nittiotalet när svensk TV visade Warren Beattys ganska förfärliga Dick Tracy-film, och hallåan berättade att den var baserad på en serie av Chester Gould. ”Hallåan sa Chester Gould!” ropade jag uppspelt ut mot köket där min kollega Joakim Lindengren befann sig. ”Vår by är på TV”, muttrade han till svar.

Det är ett dramatiskt annorlunda kulturklimat än dagens, där BBC:s kanske största TV-kändis Jonathan Ross lyckas få loss en fet budget för att göra en timslång dokumentär om sina fåfänga försök att  intervjua Steve Ditko, Spindelmannens halvflänga och folkskygga skapare  (han lyckades trots allt få en intervju med den nästan lika folkskygge serieskaparen Alan Moore, så ansträngningarna  var inte helt förgäves).

Åter till ämnet: själva signaturmelodin till Modestyfilmen hade jag som sagt helt lyckats glömma bort — vilket är en smula anmärkningsvärt, eftersom det rör sig om en av de mest högstående bidragen till den överspända agentballadsgenren någonsin. Leslie Bricusse förklarade en gång i en intervju hur han gick till väga för att skriva en text som signaturen till Goldfinger: ”Först tar man i så mycket att man nästan tycker att det är löjligt — och sen skruvar man texten lite till.”  Detta succérecept måste Modestylåtens författare sägas ha följt nästan till sin logiska slutpunkt:

She is the shadow on your bedroom wall,
she is the dream you never found.
But then you’ll find no time to dream at all,
whenever Modesty’s round.

She’ll strike you dumb with just a single glance,
Or just a single glancing blow.
Exactly why she slays so many men
No man alive will ever know.

Modesty! Modesty!

She’ll turn your head,
Though she may use a judo hold.
And on her shoulder is a chip made of solid gold.

Melodin till detta sublima stycke är så catchy att den har ringt i mitt huvud sen igår kväll, när jag snavade över en fransk Scopitonerulle där ett importerat amerikanskt kraftpaket presterar en synnerligen  soulfull tolkning av den medan gliittriga gogobrudar och Austin Powers galliska kusiner vildsint dansar kring henne. Ni kan se den här. Om  Modestyfilmen hade lyckats vara camp på samma sätt som låten och scopitonesnutten hade jag inte haft några invändningar …

Skräckinjagande rödhåriga barn och deras mat

maj 26, 2009

6a00d83451c29169e200e5534d8ec28833-800wi

Ronald

vc52boy

Dagens drömfragment

maj 8, 2009

Två små skärvor ur morgonens drömmar:

Någon — kanske jag själv — säger:

”Konsten är ett internt skämt mellan höger och vänster hjärnhalva.”

Jag vaknar till med en smått bedräglig känsla av att ha kommit världsalltets gåta på spåren. I klarvaket tillstånd har aforismen  förlorat en hel del av sin intellektuella sprängverkan,  men det känns ändå som om den innehåller något slags grumlig sanning — som ett illa översatt Herakleitoscitat.

Efter att ha memorerat aforismen somnade jag om. Strax därpå står jag mot fond av en sommargrön barrskog och läser på ett solbelyst plakat att Orminge hembygdsmuseum ställer ut fetisch- och bondagekläder.

Tyvärr går jag aldrig in och ser på utställningen utan drömmen klipper MTV-likt till något helt annat.