Dunder och snus och ymnigt behårade hetärer

Varför är det alltid de värsta låtarna som sätter sig som klister?

Som bloggens minnesgoda läsare erinrar sig har jag senaste tiden haft såväl Susanna Habys personvalslåt och Prinsen Trolins gripande nykterhetssång ”Man kan ragga brudar utan sprit” ringande i huvudet. Och är det inte dessa båda schlagers kan man ge sig på att jag istället har ”Fyra bugg och en Coca Cola” eller ”Ska det va’ ska det va’ hundra procent” som mentala skärmsläckare. Eller för den delen nästan vad som helst ur Thore Skogmans ymniga produktion.

Men nu önskar jag plötsligt att jag hade något av ovanstående opus på hjärnan — vilket som helst! Hela dagen har jag nämligen med själens öra hört Simon Brehm sjunga  om ”Dunder och snus och lurviga luder”. Klicka på U-tubeklippet ovan om ni vill ta risken att drabbas av mitt olycksöde. För när skadan väl är skedd är det bara att kapitulera och sjunga med av hjärtans lust:

En gång var jag bärgad och ägde en gård
En fru, femton ungar och en gammal Ford
Jag mötte en brallis, hon gav mig en blick
Hon gav mig en blick, och det gick som det gick

Med dunder och snus och lurviga luder
Och danska skallar så det sa tjoff!
Dunder och snus och lurviga luder
Och in med en omgång och botten opp

Sen föste jag snutarna hop i en skock
Och vände på steken och löpte amok
Då blev det rabalder och fasa å skrik
Men om det ska gå ska det gå med musik

Med dunder och snus och lurviga luder
Och danska skallar så det sa tjoff!
Dunder och snus och lurviga luder
Och in med en omgång och botten opp

Jag citerar Wikipedias artigt återhållsamma formulering: ”[Brehms] mest kända musikverk är låten Dunder och snus.” ”Musikverk” indeed — jag har fortfarande lite svårt att tro att det är Hylands hörnas första kapellmästare, Barbro Svenssons första make,  som ligger bakom denna råbarkade dänga.

Låten uppges iochförsig vara skriven av någon som kallar sig ”Welam Welamsson” — förmodligen som en hommage till Frödingdikten med den snärtiga titeln OM NÄR JAG VAR LUSTIG MED WELAM WELAMSSON PÅ UPPSALAHUS OCH ÄRKEBISKOP LARS OCH DOKTOR BENGT VORO UTANFÖR OCH VÄNTADE — där partaj-aj-aj-ajar nämligen Erik den fjortonde med Welam  i den ruskigaste röjarstil:

Klunkom, Welam Welamsson,
låt fylla mer i stopen
att läska frillohopen!

(Fröding — som genom en skön synkronicitet fyllde hundrafemtio häromdagen, 22 augusti närmare bestämt — var själv inte främmande för the L-word heller som framgår av dikten ”Dock jag trives bäst i lag med luder”.)

Hur som helst tycker jag det är lite fegt att skylla alltsammans på ett sedan länge hänsovet femtonhundratalsfyllo — i all synnerhet som ”Welams” låt helt uppenbart är baserad på den amerikanska förlagan ”Cigareets Whuskey and Wild Women””:

Brehms baccanaliska bataljmålning finns  för övrigt även i en senare coverversion med en viss Errol Leonard Norstedt — och det är kanske inte så anmärkningsvärt att det mustiga musikverket fastande även i hans Meduzahuvud …

Okej — nu har jag ägnat närmare en timme åt det här blogginlägget. Plötsligt slår det mig att det kanske inte är bästa sättet att fördriva låten ur huvudet att skriva om den medan jag lyssnar på olika versioner …

Men om man ska se det från den ljusa sidan har jag i alla fall genom detta inlägg  lyckats få mängder med olyckssystrar och -bröder som kan göra mig sällskap i bedrövelsen …

OM NÄR JAG VAR LUSTIG MED WELAM WELAMSSON
PÅ UPPSALAHUS OCH ÄRKEBISKOP LARS OCH DOKTOR
BENGT VORO UTANFÖR OCH VÄNTADE

Sanningen om Den Maskerade Proggaren …

… är en storslagen titel som jag inte riktigt tror att jag kommer att lyckas leva upp till.  Hur som helst — i kommentarerna till förra inlägget undrade Ban-Ken om jag hade någon förebild till Proggaren. Som svar vill jag visa denna bild (som man kan klicka på om man vill insupa fler detaljer):

Vad vi ser ovan är ett möte i Folkkampanjen mot atomkraft på biblioteket i Sala, våren 1980. Vi kan konstatera att åttiotalsestetiken lyser med sin frånvaro — det är i högsta grad sjuttiotal fortfarande ( i all synnerhet i den här församlingen). Särskilt anförarna framme vid podiet vill jag framhålla som ganska  praktfulla specimen av Homo Progressivicus.

Såväl snickarbyxor som rutiga skjortor, blonda Gustav Vasa-frisyrer och skägg är representerade i församlingen, även om de inte just här konvergerar på en enda person (men det gjorde de rätt ofta). Dessutom törs jag nästan garantera att ett antal av mötesdeltagarna har näbbstövlar på sig.

Och väljer vi att — i Antonionis efterföljd — blåsa upp en oansenlig detalj i bakgrunden …

… så framträder en silveroxidgrynig  och ångestriden nittonåring som inte anar att han just gör research för framtida serier.

Vad jag på mitt unikt långrandiga sätt försöker säga är att jag inte har någon direkt förebild till Proggaren — men att jag under år av omedvetet Wallraffande i Folkkampanjen och Kommunistisk Ungdom i Sala inhämtade många värdefulla lärospån om proggarnas livsstil. Man kan med fog påstå att jag var så deep undercover att jag i likhet med Schwarzeneggers rollfigur i Total Recall med liv och lust trodde att jag själv var proggare …

Vilket jag på många sätt förstås också var. Men inte så långt  efter att den här bilden togs blev jag och mina vänner medvetna om Sovjets inmarsch i Afghanistan och ville att VPK skulle protestera mot den.  Vi möttes av idel invändningar från de äldre i partiet, som inte alls ville anlägga synpunkter på de förenade rådsrepublikernas angreppskrig (argumentet var att vi inte kunde ”hamna på samma sida som borgarna”). Följden blev att jag och mina vänner avföll från den sanna läran och gick ur Kommunistisk Ungdom.

Under årens lopp har jag då och då sett de här strävsamma individerna som håller fast vid sin progressiva livsstil — timmerhuggarskjortor, Gustav Vasa-frisyrer, runda stålbågade glasögon — oavsett hur världen förändras kring dem. Jag har alltid haft ett kluvet förhållande till dem — deras envishet förtjänar ju beundran, men vissa av deras åsikter har jag fått allt svårare för. ”Något tålde de hedras ändå, men mera att skrattas åt” — det  är väl ungefär så jag förhåller mig till proggen — och min näbbstövelskodda ungdom — i dag …

Kapten Stofil 38 på tryckeriet

Igår skickade jag och Jocke tillbaka blåkopian på Kapten Stofil 38 — det näst sista numret innan tidningens stora final vid bokmässan.

Omslaget ovan har jag gjort själv och jag tycker själv att det blev väldigt modernt och ”fräckt” som ungdomen säger — ja, jag tvekar inte att gå så långt som att säga att det faktiskt är ”Helt jävla kanon”. ”Öken” är det då rakt inte ..

Som bilden möjligen antyder hamnar proggaren i en åttiotalsrockvideo i min serie — tvingad in i denna bildvärld av sin kanske värsta fiende Postmodernisten.

Jocke har å sin sida gjort en fantastisk parodiserie där Kapten Stofil filtreras genom alla upptänkliga seriestilar — från Elvis och Rocky till Sara Graner, Katten Gustaf och Nemi.

Som om detta inte skulle vara nog — sade han med försäljarsvadan fradgande kring mungiporna — har Martin och Fredrik af Trampe  dessutom genomfört den första intervjun någonsin med ”Leffe” — tecknaren bakom den legendariska svenska sjuttiotalsporrserien  James  Fjong — ”Mannen som gav ‘ynf’ ett ansikte” har vi kallat artikeln.

Förutom detta  innehåller numret förstås en massa annat högkvalitativt stoff av bland andra John Andersson, Joakim Pirinen och Johan Wanloo som jag dessvärre inte hinner med att lovprisa just nu — jag är svimfärdig av trötthet , eftersom redaktionen redan spurtar med sista numret av tidningen …

Ljudet av avlägsen valsång

Den tidiga kult med kitsch-profeten Olle Strandberg — författare till den odödliga Pegas på villovägar — skrev någonstans om hur de godaste föresatserna har en beklämmande förmåga att ge upphov till den bedrövligaste konsten.

Överhuvudtaget verkar det här med ideologisk konst vara en smula vanskligt — en reflektion som ligger nära till hands när man har botaniserat på nätet en stund bland de olika partiernas vallåtar.

Det är liksom svårt att uppleva något skirt och skimrande i rader  som:

Vi är en arbetslinje!
Mot ett vänsterexperiment
med kommunister i regeringen!
Mona, hur kunde det gå så långt?

Ovanstående är hämtat ur ungmoderaternas  partirökare inför årets val — Jakob Hemmings Sverige jobbar (som ni kan höra genom att klicka här). Låten  består av lika delar recyklad David Shutrick och Ibizadisco, vilket sammantaget inger en märklig känsla av att året fortfarande är 1993.

Kalendern verkar ha fastnat på 1993 redan inför förra valet, när den moderata partiprinsessan Frieda spelade in kamplåten Här kommer blått (lyssna här)  som förefaller starkt inspirerad av produktionen på  Barbiehits 4. Däremot är det inget barntillåtet över Friedas Frankie Goes to Hollywood-Huuääälk — och inte heller över hennes  sensuella stön efter ”Nu är det dags, nu åker Persson ut … äääh!” —  sångerskan verkar se fram mot Görans detronisering med närmast orgiastisk entusiasm. (Stönet låter mindre olycksbådande när det återkommer efter raden ”Reinfeldt är vår man … äääh!” — där är det liksom mera kongenialt.)

Tyvärr verkar Vänsterpartiet ha städat bort sin vallåt Uppdrag rättvisa från nätet — där sammansmälte annars valhänt cajunboogie a là Di sma under jordi med knätofsgnissligt fiolspel till skön vrålprogg:

Nittiotalets Sverige har rivit stora hål
i vårt välfärdstäcke, som många inte tål.
Det känns inte bra, men i Bryssel sa man ja
offentlig sektor ska i Sverige minska da’ för da’.

Syftningen är möjligen en smula oklar — är det verkligen välfärdstäcket som folk inte tål?

Om de ovanstående exemplen känns en smula plakatmässiga är det dock en stilla västanfläkt mot Centerns bidrag till förra valrörelsens melodifestival — Lokalsamhälleslåten (lyssna här) som varken väjer för den politiska palettens mörkare färger eller för att klämma in maximalt antal stavelser per rad:

Snart har folk ingen gemenskap i betongens trista värld
En gammal man dör i våningen intill sjuk och undernärd
Men vi måste visa pamparna att vi inte vill bo så här
Vi vill bo i små samhällen och påverka livet där

Där vi satsar på mindre företag som tillverkar det som behövs
Och inte har en statusindustri som är skadlig och meningslös
Där vi tillbringar också vår fritid tillsammans varje dag
Men dit är det långt att nå men första steget tar vi idag

Efter några slumpvisa nedslag bland kampsångerna konstaterar jag  att högern genomgående verkar satsa på ett glassigt, syntigt sound (utan att för den skull låta nämnvärt up to date) medan vänstern är envetet akustisk och skitig under naglarna.

Det känns därför helt följdriktigt  att centern är  en smula schizofren — en dyster manskör framför något som låter som nationalsången från ett tidigare okänt öststatsland — men på kören har de lagt ett hysteriskt technokomp som får alltsammans att hamna pladask i något slags lattjo Laibach-låda …

Nå — vem vinner då årets politiska melodifestival? Jag håller trots allt en slant på jokern Michael ”Prinsen” Trolin, som har en unik bredd i sitt kamplåts-CV. (Alla prinsenlåtar jag nämner nedan kan man hitta här.)

Trolin är mannen bakom den fantastiska nykterhetslåten Man kan ragga brudar utan sprit. Även här stöter vi på något dunkel syftning: ”Man kan ragga brudar / brudar utan sprit”. Sången plockar dessutom ytterligare poäng genom ett pratparti i bästa Arne Quick-anda av dåvarande systembolagsdirektören Gabriel Romanus (fp).

Även Eurolåten — Prinsens kampanjsång från Euroomröstningen — vittnar om ett starkt socialt patos:

Du och jag
är så trötta på allt hat,
på alla barnen utan mat,
på alla krig som aldrig nånsin blir nåt

Och nu har alltså denna prins bland män gjort en raplåt där han försöker få 2010 års väljare att kryssa honom — yo!  Enda problemet, såvitt jag kan se, är att det inte framgår på vilket partis valsedel man återfinner den politiska tronpretendenten  …