Ett meddelande från vår sponsor

(Tryck på playknappen — gäller även de tidigare inläggen, ifall någon har missat det …)

Vodpod-video är inte längre tillgängliga.

Ja — som sagt var …

Vodpod-video är inte längre tillgängliga.

En ny oemotståndligt meningslös sysselsättning …

… är förstås att skapa s k ”Vokis”.

Vodpod-video är inte längre tillgängliga.

Tusen namn på Långben

 

I en kommentar nyss drog jag mig till minnes att Långben heter Fedtmule på danska. Och eftersom jag egentligen borde antingen jobba eller städa just nu så ledde detta omedelbart till vidare efterforskningar på nätet.

Där upptäckte jag till min stora förtjusning även att Fedtmule som superhjälte går under det underbara namnet …

(Inom parentes kan nämnas att Spökplumpen döpts till det inte mindre inspirerade ”Sorte Slyngel.”)

På grekiska heter Goofy ”Gkoufi”.  På latin heter han ”Phillipule” (fråga mig inte varför det överhuvudtaget finns ett latinskt namn). På italienska heter han ”Pippo”.

Men jag är nog beredd att påstå att det färöiska namnet på Långben är det bästa av alla: ”Klossmundur”

Jämtlands landskapsvapen

”Sundsvall brinn! Sundsvall brinn! Jamtland! Jamtland! Jamt och stendut!” skanderas det på stora torget i Östersund under en årligen återkommande militant manifestation mot Medelpad. Det hela avrundas med ett brandtal av Jämtlands president. Under många år innehade Yngve Gamlin med en närmast Kekkonensk orubblighet detta ämbete, som numera bekläds av spexatleten Ewert Ljusberg. Jag har själv deltagit i demonstrationerna under en omtöcknad vistelse på Storsjöyran i medio av nittiotalet.

Jämtarna känner sig tydligen inte så särdeles svenska. Landskapet har också växlat fram och tillbaka mellan Norge och Sverige under historiens lopp, vilket sannolikt givit regionens invånare en behaglig känsla av självstyre — varken Haakon och Olav eller Karl och Gustav har lyckats få någon riktig ordning på de bångstyriga undersåtarna som dessutom ibland kunnat spela ut Kristiania mot Stockholm på ett förtjänstfullt sätt.

Jämtlands landskapssymbol — ännu en ren — verkar däremot ha en del problem. Den är ansatt från två håll. Hmmm. Tycker vi oss ana en viss symbolik? Renen attackeras av en jakthund och en falk — dresserade att lyda husbondens minsta vink, liksom fogden och länsman. I framställningen här ovan bär den sitt olycksöde med ett imponerande jämnmod och har tillochmed sinnesnärvaro nog att inta en dekorativ pose.

Annat som landskapet är känt för:

Storsjöodjuret — förtjänstfullt besjunget av Sven Arefeldt, som redan har figurerat i kommentarerna till inlägget om Medelpad.

Petterson Bergers Frösöblomster, inklusive monsterhiten Intåg i sommarhagen som vi gärna nynnar i duschen.

Det gyllengula messmör som smörjer oss sörlänningar tillverkas i Östersund. Denna produkt har för länge sedan gjort processen kort med undermåliga konkurrenter som t ex Riddarmessmör från Töreboda (trots att det senare i reklamen uppges vara ”Ett välkommet dyrtidspålägg”).

Nedre Norrlands Producentförening (eller Milko heter de kanske nuförtiden) framställer också en del högklassig merchandise — den röda manchesterkepsen med texten ”Fjällbrynt” på verkar tyvärr ha försvunnit ur sortimentet. Medlemmar av fjällbryntklubben får hålla till godo med axelremsväskor som denna:

Senare tillägg: Jo — visst fan är det en älg, som den alerta läsekretsen påpekar. Jag lät mig luras av det något svårdefinierade hjortdjur som Wikipedia hade på sin variant av vapenskölden (det mittersta exemplet ovan). Men när man tittar på den översta vapenskölden är det ju inte så mycket att diskutera. Mina vidare efterforskningar har i o f s lett mig till en del andra aningen udda jämtska älgar. Älgar som är nästan ännu mer omöjliga att igenkänna som skogens konung än Wikivarianten (och verkar angripas av rävar och fladdermöss):

Älgar som borde se över sitt kaloriintag:

Älgar utan en gnutta självbevarelsedrift i kroppen, som angrips av hundar och falkar som verkar nästan lika letargiska:

Samt min nya favorit — älgen med långbennos:

Den popkulturprisande pulppastischens gåta

Två av trettiotalets populäraste pulpförfattare — Lester Dent som skrev om Doc Savage och Walter Gibson som skildrade The Shadows skugglika strapatser — slår sig samman för att utreda mystiska omständigheter kring skräckförfattaren H P Lovecrafts död. (En rödhårig liten tjockis vid namn L Ron Hubbard — han började ju sin karriär som pulpförfattare —  är dessutom deras komiska sidekick).

Om man är skapt som mig lystrar man genast när man får hör talas om en roman av det här slaget — men man blir också en liten smula misstänksam, och anar Forbes Beatles i mossen:

Vi ska minnas cthulhumytologin
At the Mountains of Madness den var fin,
monster tjöt med vilda skrin;
yeah, yeah yeah!

Det som i någon mån fritar Paul Malmont från såna misstankar är att såväl Doc Savage som The Shadow är ganska bortglömda idag — även om Sam Raimi gjorde en makabert usel film om den sistnämnde för ett antal år sedan med Alec Baldwin som den mörke hämnaren. Och L Ron Hubbard har förvisso sina tillskyndare, men kanske inte främst som pulplförfattare.

Farhågorna visar sig också vara ogrundade. Malmont kan sin pulp och verkar drivas av en äkta kärlek till äldre tiders underhållningslitteratur. Dessutom har han gjort boken till en enda lång hyllning till trettiotalets pulpskribenter. Jag får se noirförfattaren Cornell Woolrich sitta vid ett restaurangbord med sin dominanta mamma; space operans grand old man E E ”Doc” Smith — den förste som skrev intergalaktiska SF-berättelser, och en av de mest kompakt oläsliga av de gamla SF-pionjärerna — spelar en viktig roll för intrigen; och långa rader av andra litterära giganter på lerfötter passerar revy inför mina alltmer stimulerade ögon — ”Al” van Vogt, ”Howard” Lovecraft — här slänger vi förnamnsinitialerna med våra gamla hjältar. Jag får en behaglig känsla av att ”min by är på TV” och ligger långa stunder med ett mysande småleende. Leendet blir extra brett när jag stöter på passager som den när L Ron Hubbard frågar H P Lovecrafts moster om ett oväntat ljud:

Something bumped in the cellar, startling the men.

”What was that?” asked Hubbard.

”Rats in the walls”, she said.

Dessutom har Malmont en naturbegåvning för att skriva actionscener så att de faktiskt blir riktiga nagelbitare, och eftersom boken är en pastisch på forna tiders popkulturvärderingar kan han även ohämmat vältra sig i gamla klyschor — vilket han gör med smittande entusiasm. Han bangar inte ens för sinistra kineser och galna vetenskapsmän (även om de kanske inte är fullt lika galna som det praktfulla specimen som Doc Savage stöter på ovan). Överhuvudtaget är stilpastischen såvitt jag kan avgöra mycket skickligt genomförd — komplett med antikverad slang och blommade adjektivsjuka.

Det hjälper nog om man — som jag — har läst och älskat de flesta av de i boken förekommande författarna, och kan tillgodogöra sig snabba, illistiga referenser (jaha — de där två killarna var alltså Siegel och Schuster — Stålmannens skapare! Okej — Stan Lieber, det tonåriga cykelbudet, kommer i sinom tid att bli Marvelgurun Stan Lee — o s v), men jag misstänker att boken kan läsas med stor behållning även utan såna förkunskaper.

Enda plumpen i protokollet är väl att handlingen segar ner sig rätt betänkligt i mitten när Malmont förser oss med en massa back story i insprängda kapitel (insprängda kapitel med tillbakablickar borde på det hela taget förbjudas inom populärlitteraturen — det är nästan alltid bara ett bekvämt sätt för författaren att släppa en massa information i knäet på oss utan att behöva knåda in den i huvudberättelsen). Men denna kortvariga prövning går över, och sedan blir det en knallfinal som heter duga.

Nu väntar jag i spänning på nästa häfte.

Tillägg: The Shadow och Doc Savage må vara bortglömda men de lever vidare i seriernas värld som sina copyrightfria kusiner från landet: Batman är ett ganska närgånget plagiat på The Shadow och Stålmannen har åtskilliga likheter med Doc Savage (doktorn är också en övermänskligt stark och smart pojkscout med ett eget fort på nordpolen).

Medelpads landskapsvapen

Namnet Medelpad är en sammansättning från fornsvenskans Medhal — ”i mitten” — och Pad — ”vattenväg”. Landskapet gör skäl för sitt namn — det innehåller Sveriges geografiska mittpunkt Flataklacken (465 m över havet) samt en del vatten. Även i övrigt gör Medelpad ett ganska medelmåttigt intryck — landskapsvapnet är t ex mäkta mediokert, ett antal vågor i olika färger av oklar symbolisk halt.

Ursprungligen pryddes vapnet av en något festligare svart bäver, men av någon anledning råkade den i onåd och försvann i de stiliserade vågorna. Möjligen är den en anfader till den svarta bävern i Härnösands stadsvapen.

Ironiskt nog ligger Härnösand i Ångermanland, till skillnad från alla de orter jag drog upp i min förra artikel. Det verkar som om systemet har kommit i otakt på något sätt. Otakt är världens lön.

Det mest extrema med landskapet är att de har granen som landskapsblomma. Sånt ger ju lite välbehövlig, råbarkad cred åt en i övrigt aningen anonym region.

Landskapsgrundämnet är väte, och kommunaltjänstemän från Medelpad och Ångermanland har med jämna mellanrum sammankomster i en särskild kolväteförening. Det där sista var en ren lögn, född i en mild förtvivlan över att jag inte kommer på något roligt att säga om Medelpad. Fyll gärna på med egna spännande iakttagelser om landskapet because I have nothing to work with here — nothing! som Krusty the Clown skulle uttrycka saken.

Ångermanlands landskapsvapen

”Man behöver aldrig ångra att bo i Ångermanland”, kvad skalden Thore Skogman på sin tid i ett försök att lugna de delar av allmänheten som tyckte att landskapets namn verkade en aning olycksbådande.

Lokala ortsnamn som Kräkånger och Njutånger skapar också intressanta associationer. De stackars Kräkångersborna lyckades efter enträgna böner få byta namn på orten till Lövsele år 1951. I samma veva ändrade man även det om möjligt ännu mer suggestiva Kräkångersnoret till det för finsmakaren definitivt underlägsna Södra Lövsele. Etymologin visar att byn inte är bakfyllans stamort på jorden. Så här ska namnet uttydas:

• Kräk = Djur, kan även komma från ”krik(e)” (=böjoning, krok, (skarp) vinkel)
• Ånger = (eller anger) betyder vik
• Nor = Utskjutande udde i hav/sjö

Allt enligt Wikipedia. De här namnbytena verkar med förlov sagt en smula knapsu. Inte har Västerbottningarna bytt namn på sitt Mensträsk. Nej — stolt förkunnar de att orten är ”En pärla i Västerbottens inland”.

Bloggens alerta läsare har redan påtalat det märkliga i att Ångermanland har tre laxar i sitt vapen trots att bygdens landskapsfisk är sik. Snikna sörlänningar — närmare bestämt Hallänningarna — har istället gamat åt sig den prestigestinna laxen, och för att lägga lök på landskapsinsigniet har de den både som landskapsfisk och landskapsdjur.

Och detta trots att Ångermanland stoltserade med sina laxar redan 1712 (se bildbevis ovan) även om de till följd av missväxt och vansinniga krigarkungar var en smula magra och misslynta på den tiden.

Ångermanlänningarna får trösta sig med att deras landskapsgrundämne är kol — basen för alla jordiska livsformer, inklusive hallänningar.

Tillägg: Efter febrila studier — d v s någon minuts innantilläsning — kan jag konstatera att Kräkånger ligger i Västerbotten, och inte alls borde ha behandlats i samband med Ångermanland. Dammit. Men eftersom jag är en arrogant sälle från Mälardalslandskapen kan jag ju ta mig vilka friheter jag vill med Norrlands geografi. Det är min hävdvunna rätt.

Men Njutånger ligger i alla fall i Ångermanland. Dessutom upptäckte jag nyss att det ligger mellan Mjuggsjön och Njutångersfjärden, vilket känns aningen existentiellt.