Vår by är på TV — igen!

Tidningen Kapten Stofils medarbetare har en särskild kulturell kompetens som gör att vi kallas in när vissa vanskliga ämnen ska ältas i etern. Så t ex medverkar min medredaktör Martin i det K Special om Åsa-Nisse som sändes åttonde januari i år.

Programmet ligger ute till allmänt beskådande i trettio dagar (klicka här för att titta). Martin gör sin första insats efter trettiosju minuter och tjugo sekunder. Förutom vår utsände figurerar även populärkulturella portalgestalter som Svenne Hedlund, Little Gerhard, Bert-Åke Warg m fl i nygjorda intervjuer — plus att programmet innehåller mycket intressant gammalt behind the scenes-material med Elfström, Rolén, Lövås och de andra.

Redan i nummer 26 av Kapten Stofil skrev Martin en inträngande artikel om Stig Cederholms folklige hjälte — jag vill minnas att det var första gången han sprängde femtiotusenteckensvallen — och nu har han alltså fått ännu mera utdelning på alla dessa till synes förspillda eftermiddagar i TV-soffan på åttiotalet, då vi tillsammans av dunkla skäl tvingade oss igenom den ena trögflytande, valhänta Åsa-Nisse-filmen efter den andra.

Jag tror varken han eller jag anade att det skulle resultera i att TV hörde av sig tjugofem år senare. Återigen visar det sig hur viktigt det är med grundforskning — även inom kultursektorn …

(Första gången Martin skrev om Åsa-Nisse var 1998  i vårt fanzine Stupido — som senare kom att inlemmas i tidningen Kapten Stofil — och jag kan varmt rekommendera  hans artikel om Knohults värmedöd.)

Jättars kroppsspråk

Tillåt mig att prestentera gotlänningen Gustaf Edman (1882 – 1912),  historiens längsta svensk.  De lärde verkar dock tvista om hur lång han var. Sajten The Tallest Man vill ha honom till 2.24,8 cm i strumplästen medan svenska  Wikipedia i nationalistisk yra hävdar att han var hela 2.42.

Och det är klart — 2.24 är  inte så mycket att skriva hem om om man jämför med vårt östra grannland, där en viss Väinö Myllyrinne, (1909 – 1963) med sina 2.51 var världens längsta man mellan 1940 0ch 1963.

Ella Ewing (1872 – 1913)  å sin sida var ett ganska rejält tilltaget fruntimmer från Missouri —  2.24,8 . (Det vill säga exakt lika lång som Gustaf Edman om man får tro illvilliga tungor.)

Maria Faßnauer (1879 – 1917) med artistnamnet ”tyrolerjättinnan” var med sina 2.21 något kortare än Ella Ewing.

Efter att ha studerat jätteporträtt en lång stund på The Tallest Man börjar jag undra en smula över den här ständigt återkommande utsträckta armen som någon putt liliputt står och tjurar under. Det kanske är någon jättegrej, svår att förstå för oss pygméer.

Väinö Myllyrinnes skräddare passar i alla fall på att ta mått på en kavajärm eftersom giganten ändå envisas med att stå så där…

Dagens spöklika dröm

Strax innan sex i morse drömde jag om en man som åtminstone delvis är filmskådespelaren Robert Downey jr. Han sörjer sin döda, unga hustru. Han bor  i något slags växthusliknande enplansvilla. Det är kylig sommarnatt eller tidig höstnatt.

Han sätter på tango på stereon, öppnar dörren till förstutrappen och spanar ut i natten. Ingen kommer. Han går till den bakre dörren på huset. öppnar den och släpper ut tangon i mörkret. Efter en kort väntan ser man hur löv flyttar sig en liten aning, hur tyget trycks in på hans kläder när något osynligt omfamnar honom (i drömmen noterar jag tacksamt hur sparsmakat och skickligt man har använt datoranimationen).

Hans döda hustru har kommit till honom för att dansa tango. Han drar in henne i växthusvillan. De virvlar ovigt runt. Det osynliga spöket stöter mot möbler och sängöverkast som flyttar en aning på sig. Nu är jag mera inne i Downey än i början av drömmen. Jag är besviken över att det här mötet med min döda hustru känns fel på något sätt — inte så extatiskt och självklart  som jag hade tänkt mig. Hon blir delvis synlig när hon kysser mig — och genom min kropp flödar en gudomlig nåd — plötsligt kan jag acceptera att hon är död.

Sedan vaknar jag.

(Jag misstänker att drömmen är en direkt följd av att jag låg och läste gamla nummer av sjuttiotalsskräckserietidningen Eerie innan jag somnade.)

Tintin på Kap Verde

Kap Verde är en liten ögrupp en bit från Afrikas västkust. Läser man böcker om forna tiders världsomseglare och kryddkrämare dyker namnet upp stup i ett som anhalt för att sträcka på benen och proviantera — så t ex i den utmärkta Giles Miltons Nathaniel’s Nutmeg — How One Man’s Courage Changed the Course of History som jag hade med mig i packningen när jag veckan före julhelgen besökte ögruppen tillsammans med mina nära och kära.

Av de tolv öarna är sex bebodda — däribland något oväntat vårt resmål Sal, som är ett slags korsning av oändlig sandstrand och månlandskap.

utomjordisk Lucia på ön Sal, 13 december 2009

Invånarna i den forna kolonin  är tämligen jämnt utblandade mestiser av portugiser och västafrikaner. Undantaget utgörs av souvenirförsäljningens bålda entreprenörer som nästan uteslutande verkar komma från Senegal,  närmaste västafrikanska land. Dessa oförvägna unga män kan pracka på de mest skeptiskt stämda turister souvenirer som de inte anade att de behövde.

Men döm om min glädje när jag i det senegalesiska sortimentet upptäckte en uppsjö av arumbayafetsicher föreställande Tintin och hans närstående — Haddock, Kalkyl, Dupontarna. Gissningsvis härrör skulpturerna från Senegal (även om försäljarna har för vana att envetet hävda att allt som säljs kommer från Kap Verde).  De forna franska undersåtarna uttalar även namnet ”Täään-Täään” på galliskt vis. Jag och en mig närstående källa försåg oss snabbt med två Tintin och en Haddock per skalle:

Båda mina Tään-Tääns  bär av någon anledning frack. Och ser otippat misslynta  ut. I gengäld har dock Haddock en märkligt försagd uppsyn.

I västvärlden har man på senare år anlagt en del kritiska synpunkter på den unge Hergés andra album Tintin au Congo, som även skaparen själv  har kallat för ”En ungdomssynd”. Vissa amerikanska bibliotek förvarar numera alstret i sitt giftskåp, vissa brittiska bokhandelskedjor har flyttat det till vuxenavdelningen, och en del förlag vägrar att trycka nya upplagor.

Paradoxalt nog är just det här albumet det som har störst spridning söder om Sahara — i synnerhet i forna franska besittningar  som Senegal. Och de här små statyetterna är väl också ett rätt vältaligt vittnesbörd om Tintins  fortsatt starka grepp om den  senegalesiska folksjälen.

Skön som en serietecknare …

… brukar man kanske inte säga. Men jag (som möjligen är en smula partisk) kan inte betrakta bilder av mina idoler utan att tycka att de fullkomligt sprudlar av je ne sais quoi.

Tove Jansson bränner flitens lampa i båda ändar — och dessutom en fimp. Årtal obekant.

Robert Crumb lutar sig nonchalant mot en egenhändigt tillverkad muralmålning i Haight Ashbury 1972, iförd något slags slafsig retroutstyrsel, som det anstår en motkulturens motkulturman.

Al Jaffee och Bill Elder spexar loss på ett fik 1939 (det är förstås Elder — till höger — som är idolen av de båda framtida Madtecknarna …)

Sviskon Fiction

Här har jag letat med ljus och lykta för att hitta något som är tillräckligt obskyrt för att min alltmer blaserade läsekrets åtminstone ska höja en aning på  ögonbrynen — och så hittar jag äntligen Ray Bradburys reklamfilm för Sunsweets katrinplommon.

Det är förmodligen något av en missräkning för nittiotalets numera något gråsprängda unga, hippa reklammakare att de  inte har uppfunnit den ironiska reklamen — en något dubiös ära som istället verkar tilfalla mannen bakom ovanstående alster — femtiotalsskämtaren Stan Freberg.

Samme Freberg var för övrigt  en idog gisslare av den snöda mammon och författare till åtskilliga elaka reklamparodier — något som man kan finna paradoxalt, eller möjligen bara helt följdriktigt.

Hans julskiva Green Chri$tma$ är till exempel en förvånansvärt cynisk uppgörelse med en jul som redan då tydligen var på väg att usurperas av den snöde Mammon:

CHORUS: Deck the halls with advertising,
Fa la la la la la la la la.
‘Tis the time for merchandising,
Fa la la la la la la la la.
Profit never needs a reason,
Fa la la la la la la la la.
Get the money, it’s the season,
Fa la la la la la la la la.

De listiga Mad-männen på Mad. Avenue hörde Frebergs elaka reklamparodier och anlitade honom genast för att uppfinna den ironiska reklamen. Freberg vägrade göra reklam för cigarretter — någon hejd fick det vara på sellouten — men i övrigt verkar han ha avfallit nästan helt till the dark side of the force.

Jag förlåter honom dock gärna för reklamfilmer som den ovanstående — och för den här lilla Busby Berkeley-parodiska minimusicalen för The Great American Soup med en äkta åldrande MGM-stjärna i huvudrollen (Ann Miller):