Archive for februari, 2010

James Joyce i Noice …

februari 18, 2010

… och många andra sonora sammanställningar av samma slag (Platon fyller arton, Joan Jett hänger tvätt) kan man studera på den nystartade bloggen Lou Reed i tweed. Upphovsmänniskan lovar att uppdatera en gång om dagen (idag var det t ex Colette i hyresrätt). Återstår att se hur länge gudagnistan fortsätter  spraka med denna imponerande regelbundenhet … (tipstack till Gustaf Görfet, Gamlestaden)

Annonser

Länge leve Adolphe Sax!

februari 18, 2010

Adolphe Sax (1814 – 1894)

…  det belgiska snillet som skänkte oss saxotromban

… för att inte tala om  — den sjuhövdade trombonen

För att inte tala om … öööh …

Möjligen är det vi ser här ovan ett annat slags saxotromba — jag har inte lyckats utröna vad ovanstående vidunder heter. Den som verkligen vill veta kan åka till Belgien och besöka muziekinstrumentenmuseum i Bryssel.

Jag hade faktiskt ingen aning om att Adolphe Sax var så mycket mad scientist innan jag började googla efter bilder på subkontrabassaxofoner. Men det är kanske så med många stora uppfinningar — man måste bygga en och annan sjuhövdad trombon innan man får till det …

Adolphe hade redan väsentligt förbättrat basklarinettens konstruktion när han började skissa på en basklarinettliknande skapelse i mässing. 1842 lämnade han  in nedanstående patentansökan, och succén var ett faktum:

Han har tydligen inte riktigt blivit klar över alla detaljlösningar — bland annat är bassaxofonen, kontrabassaxofonen och subkontrabassaxofonen raka — som något slags fagotter — det var först senare han böjde till dem så att de ser ut som vi är vana vid.

Under mina efterforskningar upptäckte jag för övrigt till min sorg att Adolphe aldrig byggde subkontrabassaxofonen — och att ingen annan heller har färdigställt detta monster vars dolska morranden borde kunna skaka loss amalgamet ur jazzkatternas tänder. Inte ens kontrabassaxofonen är särskilt vanligt förekommande. Vi umpa-prumpa-jazz-fantaster får nöja oss med bassaxofonmästaren Adrian Rollinis underbara inspelningar från tjugotalet …

Adrian Rollini

James Ellroys nacke

februari 16, 2010

James Ellroys nacke

Det kanske främsta skälet till att den här bloggen legat i träda stor del av hösten och vintern är att jag har varit fullt upptagen med att överföra James Ellroys senaste tegelsten Blood’s a Rover (1 200 000 tecken i runda slängar) till något som ska påminna vagt om svenska. Men nu har romanen i alla fall landat med en genljudande duns på landets bokhandelsdiskar och jag kan pusta ut en smula.

Förra onsdagen åkte jag upp till Stockholm för att se Ellroy på Kulturhusets författarscen, och sedan gick författaren, jag och diverse förlagsmänniskor ut och åt middag tillsammans. Jag kan meddela att JE är nästan lika intensiv när han säger ”räck mig saltet” som när han figurerar på en författarscen eller låter sig intervjuas i etermedia.

Min naturliga tillbakadragenhet förbjöd mig förstås att försöka fotografera mig tillsammans med noirmästaren, men jag brände i alla fall av en förstulen paparazzibild på hans nacke i Kulturhusets rulltrappa (se ovan).

Britt-Marie Mattson och James Ellroy på Kulturhusets författarscen

När jag åtog mig översättningsjobbet var jag väl iochförsig införstådd med att många väntat länge och otåligt på Underworld USA-trilogins avslutande del, men inte i min vildaste fantasi hade jag föreställt mig att det skulle bli ett sånt mediahålligång kring tilldragelsen — vilket på sätt och vis kanske var tur, eftersom det kunde ha lett till translators block, om det nu existerar ett sånt tillstånd.

Därmed inte sagt att jag inte oroade mig för bokens mottagande — Ellroys sextiotalslangspäckade prosapoesi är förmodligen den största utmaning jag stått inför som översättare, det enda som kommer i närheten är Bret Easton Ellis Lunar Park. Därför blev jag alldeles extra upprymd när Carl-Michael Edenborg skrev i Aftonbladet:

Nu kommer den avslutande delen av Ellroys Underworld USA-trilogi, i en förbluffande lyhörd översättning av David Nessle.

Jag fortsätter denna skamlösa skrytkavalkad med  Yukiko Dukes omdöme  i Gomorron Sverige:

Jag ser honom som en lysande stilist, och jag kan säga att översättningen av den senaste, sista delen här nu, David Nessles översättning, är fullkomligt lysande och väl läsvärd, annars kan jag tycka att han är bättre på engelska.

Jag får lite Min-by-är-på-TV-känsla varenda gång de säger ”Oroligt blod” eftersom det är mitt titelförslag — ett kort ögonblick övervägde jag ”Blodets oro”, men kom fram till att det lät lite väl mycket Hjalmar Söderberg. (För den som inte kan få nog av att höra recensenterna berömma mig kan jag för övrigt avslöja att det välvilliga omdömet om mig avfyrades exakt sju minuter in i inslaget ..,)

Jag misstänker att lovorden hade letat sig fram till Ellroy också för mitt i middagen riktade han sin genomträngande snutdödarblick mot mig och sade (apropå sitt nya bokprojekt):

”You’ve got yourself a job!”

Så på det hela taget har mitt storhetsvansinne fått sig en välbehövlig vitamininjektion …

Datorpionjär förföljd av positivhalare

februari 9, 2010

Muntergöken här ovan är Charles Babbage (1791 – 1871), allmänt känd som datorns fader, trots att han aldrig riktigt lyckades bli klar med de mekaniska monster som skulle ha möjliggjort en informationsrevolution hundrafemtio år före schemalagd tid.

Mikrochip enligt Charles Babbage

Det var inget fel på Babbages ritningar — från dem har man senare lyckats bygga helt fungerande mekaniska datorer. Svårigheten var snarare  att konstruera kugghjul och liknande som löpte tillräckligt friktionsfritt — när Babbages urdator kraschade så kraschade den verkligen.

The Difference Engine

Ett annat problem var att CB som så många visionärer var en smula rastlöst lagd och gång på gång övergav halvfärdiga konstruktioner för att istället kasta sig över ett nytt spännande projekt.

Ett tredje problem — som absolut inte får underskattas — var positivhalare. Man kunde tycka att män med mekaniska orglar och datakonstruktörer skulle kunna känna en viss frändskap — om inte annat var de ju båda beroende av hålkortsteknik. Men positivhalarna störde tydligen Charles Babbages tankeverksamhet något enormt med sitt pipande och visslande. Den buttre giganten skrev i vredesmod:

Det är svårt att uppskatta det lidande som åsamkas tusentals människor, och det inkomstbortfall som drabbar mängder av intellektuella till följd av tidsförlust på grund av positivhalare och andra liknande störningsmoment.

Detta var inte hans enda invändning mot dessa gatumusikanter och deras kavajförsedda apor. Han utvecklade resonemanget vidare — positivhalarnas vevande

(…) leder inte sällan till att små trashankar börjar dansa, liksom även halvberusade män, som understundom även bidrar till oväsendet genom att upplåta sina  missljudande stämmor. En annan gruppering som hör till gatumusikens ivriga tillskyndare är damer med töjbar moral och kosmopolitiska tendenser, som genom den får en ursäkt för att exponera sina behag i öppna fönster.

Det gick så långt att Babbage inledde en veritabel kampanj mot positivhalarna, som dock anlade moteld — de samlades i klungor utanför cyberpionjärens hus och spelade högljudda serenader som hämnd.

Under såna omständigheter är det förstås svårt att bli klar med världens första dator.

(Uppgifterna om vendettan mellan Babbage och positivhalarna hittade jag i Simon Singhs fascinerande The Code Book, som jag just läser. För övrigt kan jag förstås passa på att rekommendera William Gibsons och Bruce Sterlings utmärkta steampunkroman The Difference Engine som utspelar sig under ett artonhundratal där Babbage har lyckats och datarevolutionen har inträffat parallellt med den industriella revolutionen — en utopisk science fiction-roman om en värld utan positivhalare, med andra ord …)