Archive for februari, 2013

Jag håller föredrag på Serieteket i Stockholm mellan tre och fyra på eftermiddagen söndagen den 3 mars …

februari 26, 2013

…  i samband med utgivningen av mitt nya seriealbum Den maskerade proggarens oändliga jamsession.

omslagets baksida

En konstfärdig baksidesillustration, utförd av mig själv.

Mitt nya seriealbum är 177 sidor tjockt, inbundet, försett med röd tygrygg och konstfärdiga omslags- och baksidesillustrationer.

Ja — det är faktiskt bara en sak som felas boken. Den finns inte i sinnevärlden. I tid för föredraget.

Igår kväll fick jag veta att tryckeriet inte hinner få fram färdiga exemplar till den 3 mars, vilket ju känns en smula penibelt med tanke på att det var det som var själva incitamentet till framträdandet i fråga.

Min plan är att likt Mandrake göra en hypnotisk gest som får föredragsbesökarna att tro att boken ligger i travar på bordet framför dem.

För säkerhets skull har jag en Plan 2 också: Jag signerar mina båda tidigare album Gasen i botten Hieronymus Bosch och Den maskerade proggarens stora röda, som kommer att finnas till försäljning i lokalen, tillsammans med min deckare Döda fallet.

Och hjälper inte detta kommer jag att implementera plan tre till åtta. Först efter det går jag vidare med Plan 9: Återuppväckandet av de döda genom att stimulera deras tallkottkörtlar med ”long distance electrodes”. Vad nu det kan vara.

Plan_9_Alternative_poster

Ja — något av det ovanstående borde väl hjälpa. Föredrag kommer jag i alla fall att avhålla i en timme, allt under idogt bildvisande. Och sedan signerar jag som sagt saker ur min rika fatabur — och även solkiga Sibyllaservetter, precis som vanligt.

Jag kommer att tala om mina influenser — jag kommer att nosa nyfiket på superhjälteestetikens smått suspekta släktskap med sovjetisk heroisk realism och andra av trettiotalets totalitära strömningar — jag kommer att närläsa indiska superhjälteserier och mytologiska serier och studera beröringspunkterna dem emellan —  ja, jag misstänker att jag kommer att förklara det mesta — utom möjligen varför mina albumtitlar blir allt längre på ett alarmerande sätt:

Döden steker en flamingo (1991) = 8 stavelser.
Gasen i botten Hieronymus Bosch  (1999)= 10 stavelser.
Den maskerade proggarens stora röda (2010) = 12 stavelser.
Den maskerade proggarens oändliga jamsession (2013) = 15 stavelser.

När jag tänker efter var det en ganska ordrik titel även på det här blogginlägget. Vi får på det hela taget vara tacksamma så länge mina seriealbum inte heter:

Den maskerade proggaren och hans plyschklädda vänner bjuder in till ett bluesjam i E på församlingsgården i Burträsk, vilken inte har vädrats sedan i vintras och fortfarande doftar svagt av hussvamp.

… vilket de av allt att döma kommer att börja göra förr än man anar.

Mer om föredraget hittar ni HÄR på Kulturhusets hemsida — eller HÄR på evenemangets Facebooksida.

Annonser

Mina nya Strövtåg bland kommunismens ruiner rycker allt närmare ….

februari 20, 2013

Nya_Proggresan

Mitt trumpetande i ett tidigare inlägg om att  biljetterna till den nya Rigaresan förväntades ta slut på rekordtid visade sig vara något … öh … överilat. Sist sålde resan slut tämligen snabbt, men det berodde sannolikt till stor del på att vi annonserade friskt i ett DN som inte ska uttydas David Nessle.

Men trots brist på draghjälp från morgondrakar är vi i alla fall skrapat ihop ett ressällskap på dryga dussinet så här långt. I detta sällskap ingår såväl jag — som bidrar med en ständigt pågående yttre monolog — som min medciceron Ola Olsson som besitter betydligt mer djupgående kunskaper i regionens kultur och historia. Man kan betrakta oss lite grann som ett komikerpar — typ Abbott och Costello — som kompletterar varandra för att skapa en stereo-fånig upplevelse.

(Olas kunnighet upphör inte att förvåna mig. Under förra resan pekade någon t ex på en inte alltför iögonfallande havregrynsgrå, sensovjetisk byggnad och undrade vad det var för något. O Olsson höll låda i  flera minuter om byggnadens öden och äventyr före, under och efter den sjungande revolutionen.)

Så anslut er till vårt smutsiga dussin! Än finns säten i bussen! Kom på sätesbjudning i det balla Baltikum! Den sista meningen tänker jag trycka upp på en bumpersticker. Nej förresten — det tänker jag inte. Vid närmare eftertanke känns det som om den här reklamsnutten har spårat ur en smula. Jag försöker igen.

Så anslut er till vårt högst hygieniska dussin! Än finns plats i bussen. (Okej — nu gick det. Någotsänär …)

Och för att just DU, kära läsare, ska hinna anmäla dig har Herodotos resor utsträckt anmälningstiden till 15 mars. Och hela resekostnaden behöver inte vara inbetald förrän den 25 mars.

Här nedan finner ni lite mera info i koncentrerad form:

Tid: 3 – 7 april 2013

Pris:

Den billiga varianten (Proletärpaketet) kostar 4650 kronor. Det vi har sparat in på är främst inkvarteringen, som är lite enklare än i

Den lite mer påkostade varianten (Koryfépaketet) som kostar 5950 kronor.

Anmäler er — och läser mer — gör ni med fördel på HERODOTOS HEMSIDA.

(Min förra text om evenemanget återfinner ni HÄR)

Under asfalten blommar Plantageneten II — Son of Yorick

februari 6, 2013

The skull of Richard III

Now is the winter of our discontent made glorious summer by this son of Yorick

Som den välinformerade Vistet meddelade i en kommentar här på bloggen häromdagen är det alltså numera fastslaget — det var verkligen Richard den III:s kvarlevor som de hittade under en parkeringsplats i Leicester i början av September 2012.

Detta har man kunnat klarlägga genom att jämföra mitokondrisk DNA från Michael Ibsen som är släkt i rakt nedtigande led på mödernet med den siste plantagenetkungens syster (sexton generationer har det hunnit gå sedan sent fjortonhundratal).

UK - King Richard III Discovery

För er som är ännu mer hardcorehumanister än jag: mitokondrier är som små självständiga celler som är inlåsta i de större cellerna och inte blandar sin DNA vid parning — män kan inte föra dem vidare till sin avkomma. Men Michael Ibsen har alltså precis samma mitokondrier som den mordiska medeltidskungen, eftersom han fått dem matrilineärt från lilla mamma.

King Richard III

Philippa Langley — av The Guardian kallad ”Richard III-entusiast”  — smeker sin hjältes korpsvarta lockar

Det kranium som har legat i den bördiga myllan under parkeringen sedan slutet av augusti 1488 har dessutom redan hunnit blomma upp  i en rosig rekonstruktion gjord av Caroline Wilkinson, professor i ”craniofacial identification” vid universitet i Dundee.

Och förutom att den återskapade Richard — i likhet med många andra vaxdockehuvuden — ser ut att vara folkbokförd i Uncanny Valley så är han faktiskt rätt lik de samtida porträtten på konungen. Fast det mest förbryllande är nog  hur lik han har råkat bli Laurence Olivier i rollen som Richard:

A facial reconstruction of King Richard III

Pigmenteringen, galoschhakan, de mandelformiga ögonen — det är nästan så man börjar misstänka Caroline Wilkinson för att ha blivit en smula vilseledd av gamla matinéminnen under arbetets gång …

(En tidigare post om Richard III hittar ni HÄR. )

Johan Nepomuk Hummels fantastiska öden och mellannamn

februari 1, 2013

johann-hummel-1778-1837-granger

”Joråsåatt … jag var skolkamrat med Beethoven, nära vän med Schubert och Goethe, och inneboende hos Mozart i två år.”

Tänk er att ni — fullt sanningenligt — kunde säga ovanstående mening. Det kunde min nya bekant Nepomuk (och, ja, jag kommer att använda detta namn så ofta jag får chansen — Nepomuk! Nepomuk! Trettio pinnar Nepomuk!).

Nepomuk kunde dessutom tillägga: ”Visst ja — jag glömde nämna att jag även fick lektioner av Haydn och … öh … Salieri. Själv gav jag lektioner till Felix Mendelssohn. Och visst fan — jag och Haydn jobbade ihop hos Furst Esterházy i flera år också.”

Johan Nepomuk Hummel levde mellan 1778 och 1837, och som framgår av det ovanstående lyckades han komma nära osannolikt många  av  musikhistoriens giganter (med Goethe som grädde på groethen).

Mötet med den några år äldre Beethoven  var — kanske inte helt oväntat — en svår knäck för den unge komponistens självförtroende, men han tycks ha återhämtat sig relativt snabbt.

Den av alla giganterna i umgängeskretsen som kastade den längsta skuggan över Nepomuks liv och gärning var i stället Wolfgang Amadeus — liksom Hummel var han också pianovirtuos och hade börjat sin bana som turnerande underbarn.

Vignette

Hummel som Mozarts mini-me — målning från Mozarthaus i Wien

Nepomuk bodde hos Mozart mellan nio och elva års ålder och fick sin formbara själ badad i  mästarens tonspråk från bittida till sent — faktiskt så till den grad att ekot av Amadeus hörs i allt han någonsin komponerade.

Inte sällan är det  nästan kusligt att höra en Hummelkomposition — det är som att lysna till en Mozart som överlevt sjuttonhundratalet och Napoleonkrigen och fått sin wienklassicism smaksatt med en generös klatt romantik.

Här nedan kan ni t ex höra Hummels andra pianokonsert i A-moll från 1816, som ett exempel på hans mera mogna stil. Och efter den följer en fagottkonsert som är så Mozartoid att den torde kunna lura de flesta mindre tränade öron:

Nepomuks samtida tenderade dock att tycka att han var hopplöst mossig och passé — det dröjde hundra år efter hans död innan någon dammade av partituren och återupptäckte hans behagfulla, lätt muterade Mozartmusik.

Själv älskar jag wienklassicism i allmänhet och Mozart och Haydn i synnerhet, så jag slickar så klart begärligt i mig all denna  Hummelhonung.