Archive for december, 2012

Uttag från Litteraturbanken

december 23, 2012

god jul

Minnesgoda läsare kommer kanske ihåg att signaturen Red. gjorde reklam för Litteraturbanken i en kommentar till bloggposten om S A Duse. Den svenska deckarnestorn finns bara som e-text  på nätet, och alltså inte ännu i epub-form — men det gör åtskilliga andra klassiker (ni hittar en lista HÄR).

Nu har jag dessutom upptäckt att böckerna går att ladda ner direkt i läsplattan. Jag och en mig närstående källa låg i sängen med varsin iPad och frossade i det litterära julbord som välgörarna på Litteraturbanken dukat upp.

Jag laddade ner ett antal favoritböcker. De flesta äger jag förstås redan i tidstypiska utgåvor, men nu kan jag bära dem med mig överallt och behöver inte rota i bokkartonger för att återstifta bekantskapen med t ex Strindbergs superba skildring av den griniga gryende högmedelåldern i kortromanen Ensam. När jag första gången läste boken någon gång i mitten på nittiotalet kände jag mig inte alls lika drabbad av den skoningslösa snabbkarakteristik av femtioåringens själstillstånd  som återfinns i inledningen:

”Efter tio års vistelse i landsorten är jag åter i min födelsestad
och sitter nu vid ett middagsbord bland de gamla vännerna. Vi
äro mer eller mindre femtioåringar allesammans, och de yngre
i sällskapet äro över fyrtio eller omkring. Vi förvånas över att vi
icke ha åldrats sen sist. Det syns visserligen litet grått i skägg
och vid tinningar här och där, men så finns det också de som
blivit yngre sedan sist, och de erkänna att vid deras fyrtionde år
skedde en märkvärdig förändring i deras liv. De kände sig
gamla och trodde livet vara mot slutet; de upptäckte sjukdomar
som icke funnos; överarmarne styvnade och de hade svårt att
dra på överrocken. Allting föreföll dem gammalt och utslitet;
allting upprepades, kom igen som evigt enahanda; det unga
släktet trängde på hotande och tog ingen notis om de äldres
bedrifter; ja, det förargligaste var att de unga gjorde samma
upptäckter som vi hade gjort och vad värre var, de buro fram
sina gamla nyheter som om de aldrig varit anade förut.”

(Ladda ner hela boken som epub-fil genom att klicka HÄR)

Och för den som vill bilda sig en uppfattning om hur den mulne titanen var som person kan jag även rekommendera Albert Engströms oväntat intima och chosefria porträtt av vännen i August Strindberg och jag. Läs tillexempel om Alberts chockartade reaktion när han råkar prova vännens avlagda pälsmössa och inser att mannen med den svenska litteraturens största eld har en skalle stor som en kokosnöt:

”Men ett par dar efteråt kom jag av miss-
tag att dra ner den från hyllan och provade
den par curiosité. Jag blev nästan rädd. Jag
tror att jag aldrig träffat på ett mindre
huvud än Strindbergs. Det var helt enkelt
abnormt litet. Det var naturligtvis därför
han var så noga med lejonmanen. Hade han
klippt sitt hår kort, skulle han sett monstruös
ut. Men när han badade, kom denna egen-
domlighet fram. Han dök vanligen på hu-
vudet och såg när han kom upp ut ungefär
som en mindre vikarsäl. Han dröjde alltid
länge i sin badhytt eller bakom sin badbuske.
Och när han kom fram igen var håret väl
torkat och ordnat som han ville ha det.
(Ladda ner hela boken HÄR)
Andra böcker som jag kan rekommendera: Almqvists Drottningens juvelsmycke  — bland annat för den hallucinatoriska, drömlika scenen som skildrar tumultet på Operan efter mordet på Gustaf den III (finns HÄR). Henning Berger som bjuder på något såpass ovanligt som superba svenskspråkiga skräcknoveller i Spöksekretären — en bok som skrämde mig sömnlös cirka 1972 (finns HÄR) — för att inte tala om alla utsökta Hjalmar Söderberg-texter – Doktor Glas, Hjalmar Birck u s w. Ja — jag kunde hålla på tills dopparedagen randas, men jag rekommenderar er i stället att botanisera på egen hand i denna digitala oas …

scary snögubbe gott nytt år

Annonser

”You gotta put a little bit of fucking fairy dust over the bastard, you know …”

december 12, 2012

The+Troggs+trooooogs

The Troggs verkar ha vissa kommunikationsproblem …

Det är inte lätt att vara en ung, strävsam artist som inte når någon verklig framgång.

Å andra sidan är det inte helt lätt att vara en ung, strävsam artist som plötsligt får en världshit heller.

Tänk  bara på kämparna i bandet The Troggs. Helt otippat hade  fyra unga britter från Hampshire plötsligt lagt världen för sina fötter med låten ”Wild Thing” sommaren 1966. Vad skulle de göra nu? Skulle de lyckas upprepa succén?

Bandet verkar ha lidit en smula av den musikaliska motsvarigheten till ”Second novel syndrome” — de ville visa för världen att de inte bara var en blixt i grytan eller en entricksponny (som vi översättare säger).

00:26 i klippet ovan hör ni den odödliga repliken ”You gotta put a little bit of fucking fairy dust over the bastard, you know.”

Vi kan vara tacksamma över att någon påpasslig amatörantropolog har spelat in The Troggs diskussioner i studion kring uppföljarlåten på band och vidarebefordrat dem till eftervärlden (lyssna ovan). Med mustig, märgfull och målande — om än inte särdeles variationsrik — vokabulär avhandlar bandet ödesfrågan om den nya singeln:

Ronnie: Whether you think so or not, that is a number-fucking one, and if that bastard don’t go, then I’ll fucking retire! I fucking do!

Dennis: I think it is a good song. I agree, it is a good song.

Ronnie: But it fucking well won’t be unless we spend a little bit of fucking thought and imagination to fucking make it a fucking number one. You gotta put a little bit of fucking fairy dust over the bastard, you know…..

Dennis: Oh, we’ll put some fairy dust over it. I’ll piss over the tape.

Uppföljarsingeln blev ingen större framgång, men det är osäkert huruvida det berodde på att bandet inte hade lyckats strössla tillräckligt med sagostoft över skiten eller på andra, mera alldagliga skäl — som att sex olika producenter hade samlats till polsk riksdag i inspelningsstudion.

TheChampsGoChampsGo-

Ett annat band som hade problem med att upprepa en tidig världsframgång var kaliforniska The Champs, som lyckades få till en jättehit innan de ens hade börjat existera. De var nämligen ett gäng studiomusiker som råkade jamma fram ”Tequila” som utfyllnadsspår till B-sidan av en singel, och blev lika tagna på sängkanten som skivbolaget när de upptäckte att fillerspåret hade blivit en världssensation.

Första steget efter detta var förstås att börja finnas till. Bandets frontfigur var utan tvekan Danny Flores, som både skrev större delen av låten, spelar den skönt  spräckiga Earl Bostick-saxofonen och dessutom skrovlar ”Tequila!” med sydländsk sälta i breaken. Han byggde upp ett band kring sin oväntade framgång och började turnera.

Här ovan ser vi Danny Flores och resten av The Champs framföra sin stora hit live på TV någon gång kring 1960. Hur viktig låten är för dem framgår av det faktum att de har skrivit ”TEQUILA” med lika stora bokstäver som bandnamnet på bastrumman. Flores har bara mikrofon till saxen och är tvungen att falla på knä varje gång han överväldigas av törsten efter kaktusbrännvin.

The Champs ställdes snart inför samma problem som The Troggs: hur skulle de kunna upprepa sitt framgångsrecept? Men istället för att börja gräla i inspelningsstudion fann de snart på råd. Varför inte helt enkelt spela in ”nya” låtar som var en smula svåra att skilja från succéschlagern i svag belysning ? Med snarlika sax- och gitarrriff och någon annan skön catchphrase att hojta i breaken — saker i stil med ”Caramba!”, ”Where is my sombrero?” eller — mest hjärtknipande av dem alla — ”Kahlua!”

Här nedan har jag sammanställt några av The Champs mest skamlöst självplagiatoriska sånger till en Spotifyspellista:

Själv älskar jag låten ”Tequila” och kan med nöje höra hur många grova plagiat på den som helst, så jag är förstås helt nöjd …

Pee-Wee Herman bidrar till att cementera Tequilas starka ställning i det allmänna medvetandet.

Kläderna göra mannen

december 4, 2012

Duse Före

”Åh Nej! Pingvin till middag idag igen! ” Ett något modstulet — för att inte tala om solkigt — sällskap, bestående av förskingrade delar av den Nordenskjöldska sydpolsexpeditionen 1901 – 1903. Deras skepp har fastnat i packisen och krossats av själva köldens krafter, men de har lyckats ta sig i land och övervintrar nu på en plats med det aningen ironiska namnet ”Hoppets vik”.

Från vänster till höger ser vi den norske sjömannen Toralf Grunden, paleontologen och geologen Johan Gustaf Andersson, och expeditionens kartograf  Samuel August Duse.

Kartografen kan skatta sig lycklig till att han i alla fall inte hette Salomon August i förnamn som polarforskarkollegan Andree, som hade avlidit i all stillhet i sin sovsäck på vitön bara fem år innan olycksbrodern gjorde strandhugg i Hoppets vik.

Duse Före närbild

Nej — Duse ser faktiskt inte riktigt presentabel ut. Men låt Nordenskjöld hitta sina förlagda polarpolare något år senare och förse dem med tvål, rakkniv, Dr Müllers preciosa att hälla i håret, en klick mustaschvax och — voilà

Duse Efter

Genast betydligt bättre. Ja — vi glömde visst nämna att Duse även var löjtnant — sedermera major. Men hans främsta äretitel måste nog ändå vara den som en av den svenska detektivlitteraturens pionjärer — 14 böcker skrev han om sin hjälte, privatdetektiven Leo Carring, de flesta under tjugotal och tidigt trettiotal.

Duse Nattens gata-fad1b6b6

Duses deckare är för övrigt riktigt nöjsam lektyr — späckade av slutna rum, stilettkäppar, mystiska maskerade män, busar som låter meddela  att de har blivit ”hånkade av bylingen” — för att nu inte tala om alla dessa ”fullfjädrade jäntor”, ”skarpa bönor” och i vissa fall rentav ”Tuttenuttor” som vandrar iförda ”supékappa” genom ”Nordiska Kompaniets ljushall” eller är ute och ”jazzar” natten lång. Jag har med stor behållning läst ett halvt dussin av Duses arbeten och har en extra anledning att glädjas åt att han kom helskinnad — om än en smula garvad — från Hoppets Vik …

Otto_Nordenskjöld

”Nej, nej nej … Nordenskjöld! Med j! Just det.”

Liten anmärkning: Sydpolsfararen Nordenskjöld bör inte förväxlas med nordpolsfararen Nordenskiöld, Nordostpassagens upptäckare — dessa den Oscariska polarfararvärldens Dupontare delade broderligt hemsifärerna mellan sig.