Festlig fortbildning

För några dagar sedan råkade jag snubbla in på den här hemsidan som jag inte sett sedan cirka 2002. Det förvånade mig en smula att den fortfarande ligger uppe — och jag slogs av hur antikverad den såg ut. Såna här gamla handslöjdade  HTML-sidor börjar kännas som  ett slags cyberrymdens Skansen — så snabbt har utvecklingen gått: ”Kom ihåg min son — när jag var liten flätade vi vår HTML-kod i näver.” (Okej — nu har jag redan lyckats komma bort från ämnet. Jag försöker igen:) Sidans kvalitet ligger inte främst i den nostaligska tillbakablick som den erbjuder mot det tidiga tvåtusentalets bekymmerslösa och oskuldsfulla forntid, utan i den glimmande skattgömma av pedagogiska sånger från femtiotalet som breder ut sig inför våra klentrogna blickar.

Energialbumet Energy and Motion Songs innehåller till exempel den smäktande tangon  Kinetic and Potential Energy och den hårdsvängiga Grand Coulee Dam som förklarar hur vattenkraft omvandlas till electricitet. För att inte tala om den närmast ekivoka sången om Friction:

Friction is the rub-a-dub-dub rub-a-dub-dub
of objects that are moving
and the rub-a-dub-dub of contact
is friction you see!

Meteorologialbumet bjuder i sin tur på höjdpunkter som What is Climate, en rockabillyrökare med den svårslagna allsångsrefrängen:

What is the climate?
It’s the average weather
in a particular area!
What is the climate?
It’s the average weather
over a period of time!

och den latinskt färgade What is Humidity? som inleds med följande tänkvärda frågeställning:

Humidity is relative
but relative to what?
If I was quizzed on what it was
then I’d be on the spot.

En annan favorit är More Nature Songs, det andra biologialbumet,  som bjuder bland annat på balladen om Eophippus:

La la la! La la la! La la la! La la la!

There once was an animal called eohippus.
What was Eohippus? The dawnhorse of course!

The size of a fox! It’s front feet had four toes!
It’s hind feet had three toes! It fed upon leaves!

Sångarna  på biologiskivorna ska dessutom ha en eloge för att de lyckas investera nästan osannolik känslomässig intensitet i sångtexter som:

In the spring the frogs had mated
the females eggs were expelled!
then the male frog fertilized the
eggs and said farewell!

(monsterhiten How Does a Frog Become a Frog?)

Jag skulle kunna fortsätta att räkna upp odödliga örhängen ett bra tag — så låt mig bara nämna den ljuvligt aningslösa Thumbnail Sketch Of Atomic Energy

Hip hooray! We got atomic energy!
It could mean a better world for all!
Hip hooray! For those who made it come to be!

och Ballad of Sir Isaac Newton (som får ett hedersomnämnande för den amerikanska sångarens ytterst hemvävda brittiska dialekt när han går in i rollen som intgralkalkylens furste).

Alla låtarna finns både som små Mp3:or i upplösningen 32 kbps (som duger bra för en snabb och slarvig lyssning) och i 160 kbps för den som vill kunna njuta av alla nyanserna i fagottsolot på How Does a Frog Become a Frog?

Det är bara högerklicka, spara, lyssna och lära, för kom ihåg — fortbildning kan vara fantastiskt festligt!

Борис Акунин

Smert’ na brudershaft

Signaturen Ban-Ken gladde sig häromdagen i en kommentar över att jag hade nämnt den ryske deckarförfattaren Boris Akunin här på bloggen. Och jag gladde mig i min tur — min ambition är förstås att detta forum ska komma att tjänstgöra som ett slags nördarnas gröngölingsbok där ingen subkulturell marginalia saknas (vi kan ju konstatera att det är en bit kvar till det målet …)

Kommentaren fick mig också att reflektera en smula över att det var länge sedan jag själv läste en ny Fandorindeckare — min vän Gustaf rekommenderade dem till mig  2005 och sedan slukade jag i ganska rask takt allt som fanns översatt till svenska, in alles fem volymer.

Sorgligt nog har det inte kommit fler sedan dess — Norstedts verkar ha gett upp sina försök att lansera Tsarrysslands egen Sherlock Holmes / James Bond / Hercule Poirot på svenska. På engelska verkar det i alla fall finnas åtta böcker ute, och Akunin har tydligen publicerat 12 på ryska.

I förrgår uppsökte jag Göteborgs fantastiskt välförsedda stadsbibliotek och lånade två av de böcker som bara finns på engelska och ser fram emot att återstifta bekantskapen med den på en gång folkskygge och imperatoriske Erast Fandorin.

Akunin (eller Grigorij Sjalvovitj Tjchartisjvili som han egentligen heter — som synes har vi råkat få ett georgiskt tema här på bloggen senaste veckorna) ägnar sig åt något som jag är väldigt svag för: litterär förströelselitteratur — intelligent melodram — deckare och thrillers med betydande litterära kvaliteter och någotsånär ”fullvuxen” komplexitet i framställningen som ändå bibehåller spänningslitteraturens signum: stark framåtrörelse, lättlästhet och sköna intriggimmickar (ett bra exempel från den västliga kultursfären är Robert Harris, författaren till Fatherland, Archangel och andra moderna klassiker). Ruth Rendell har kallat Akunin för ”den ryske Ian Fleming” vilket hon tydligen avser som en komplimang. BA:s böcker är också ibland snarare thrillers en regelrätta pusseldeckare — dessutom är de till en del skickliga och kärleksfulla pastischer på artonhundratalets kolportageromaner, med övermänskliga och mustaschprydda skurkar och en lika övermänsklig och mustaschprydd hjälte.

Det är tråkigt att Norstedts inte verkar kunna sälja Akunin till svenskarna — i Ryssland är han en storsäljare med femton miljoner böcker och tre filmatiseringar under bältet. Men jag gläder mig i alla fall åt att många av böckerna finns tillgängliga på engelska.

Syster Pelagia och den svarta munken

Den engelska Wikipediaartikeln om Akunin visar att den georgiske häxmästaren har fortsatt utveckla en närmast Simenonsk flit sedan det svenska förlaget tog sin hand ifrån honom. Till min förvåning konstaterar jag att han sammanlagt har presterat:

tolv böcker om Erast Fandorin (sviten löper mellan 1876 och 1905);

tre böcker som detektivnunnan Syster Pelagia (som utspelar sig på ryska landsbygden kring förra sekelskiftet);

fyra böcker om Nicholas Fandorin,  Erasts  sonson,  en brittisk historiker (utspelar sig i nutid);

Spionromanen ”Spionskij Roman”

fyra böcker i ”Genreprojektet” där Akunin betar av olika litterära genrer som om ingen morgondag funnes — hittills har han skrivit titlarna ”Barnbok”, ”Spionroman”, ”Science Fiction” och ”Äventyr”;

Sex böcker i serien Smert’ na brudershaft ( Dödens brödraskap), om kampen mellan Rysslands och Tysklands underrättelsetjänster under första världskriget;

och därutöver fyra helt fristående böcker.

Alla serierna utom den om Syster Pelagia är oavslutade, tillkännager den oförtröttlige judisk-georgiske författaren, som definitivt kan vara värd en gräddtårta eller två …

Awkward Family Photos i rockhistorien

Bloggen Awkward Family Photos har blivit mycket populär hos alla som gillar att skruva en smula olustigt på sig (och — handen på hjärtat — vem gör inte det?) men redan för fyrtio år sedan gjorde tidningen Life en pionjärinsats inom området när de avbildade ett antal rockstjärnor med sina anhöriga i stelt poserade tablåer som skälver svagt av psykosociala spänningar …

Mitt  favoritfoto visar en svartmuskig och senig, sardonisk och sardinisk, satirisk och satyrisk Zappa som står och småler svårtydbart invid sina snälla gamla immigrantföräldrar Francis och Rosemary:

Ja, vad ska man säga — det är tydligt att Rosemarys baby har blivit stora fan … Generationskrocken är så våldsam att man nästan kan få för sig att det rör sig om ett fotomontage … Som tur är finns en alternativ exponering som styrker bildens äkthet:

Det pneumatiska borrvibratots grand old lady Grace Slick har inte bara en silverhårigt distingerad mamma utan även en baby som hon viftar en smula förstrött med:

(Okej — den här bilden har förmodligen den högsta Norénfaktorn av dem alla …)

Lite gulligare är isåfall Eric Clapton och hans farmor (som tydligen uppfostrat honom till den gitarrgud han är idag — eller var i förrgår):

Vi rundar av med en stum konfrontation mellan generationerna — i det här fallet representerade av David Crosby och hans pappa:

(Ett brett urval av bilder på sextiotalsrockstjärnor och deras föräldrar kan den som är intresserad hitta här.)

Biblotekariernas hemliga antipatier del 2

Jag är möjligen en smula tjatig, men jag kan helt enkelt inte få nog av de skamfilade luntorna på bloggen Awful Library Books. Det känns dessutom som om de bara blir bättre och bättre — allteftersom bloggen växer skickar förmodligen bibliotekarier från de mest obskyra landsortsbibliotek in sina mest uppseendeväckande titlar — som … ja …

Hair of the dog that knit me. Eller vice versa. (Vad menar jag egentligen?)

För den kostnadsmedvetne gourmeten i Louisianas sumpmarker. (Ordet ”herpetological” gör det hela om möjligt ännu mera aptitretande …)

Vissa av böckerna på bloggen har kanske förlorat en del av sin aktualitet …

Men vissa känns fortfarande lika oundgängliga för den intresserade lekmannen …

Den släktkäre Eugen

Här ovan ser vi Eugen (eller Jevgenij om ni hellre vill) Dzjugasjvili. Han tycker inte om när man pratar illa om hans släkt.

Uppfylld av rätffärdig harm åtalade han tidningen Novaja Gazeta för en artikel införd 22 april i år där journalisten Anatolij Jakoblov hade mage att hävda att Jevgenijs farfar personligen skrev under många tusen dödsdomar och låg bakom massakern på polska officierare i Katyn 1940.

Som ni redan har förstått hette Jevgenijs farfar Iosif Dzjugasjvili, bättre känd under sitt nome de guerre Josef Stalin.

Artikeln var tydligen full av våldsamt tillspetsade och tendentiösa formuleringar som den nedanstående:

”Stalin och hans hemliga polis är bundna till det blod de spillde genom de allvarliga brott de begick, framför allt mot deras eget folk.”

”Allvarliga brott”! Får dom verkligen skriva vad som helst? Men igår kom domstolen hur som helst fram till att åtalet ogillades, så nu är det fritt fram att kalla farfar Josef för både det ena och det andra — ”autokrat” — ”fuling” — ”inte alls ett universalgeni” — ja … det är knappt så fantasin räcker till …

Och en misslynt Jevgenij återvänder  till Georgien …

Tillägg: Artiklar om rättsfallet kan man läsa bland annat i Guardian och svenska Journalisten. Sedan vill jag passa på att komma med ett litet lästips till Jevgenij och andra som vill veta mer om vad farfar Iosif hade för sig — den brittiska journalisten Simon Sebag Montefiores båda fantastiskt välskrivna och välresearchade böcker Stalin: The Court of the Red Tsar och Young Stalin (som skildrar unge Iosifs tidiga karriär som sällsynt brutal värdetransportrånare i Georgien och djärv yrkesrevolutionär). En liten varning till Jevgenij dock: det nämns faktiskt ett och annat om ”allvarliga brott” i de här böckerna …

Bildrapport från bokmässan IV

Vi fortsätter med en till synes outrotlig tradition från tidigare bokmässor (2006, 2007 och 2008 har ju redan odödliggjorts här på bloggen) och förevisar hur representanter för sveriges förlagsvärld ter sig om man föser ihop den i en stor flyghangar med oförlåtande lysrörsljussättning, låter dem dricka billigt lådvin några dagar och inandas gräddan av svenska influensavirus.

Redaktionen samlad (och tillfälligt förstärkt med Sandra Petojevic som stod och sålde sin fantasyroman i ett hörn av vår monter). Från vänster: Jocke Lindengren, Martin Kristenson, jag och Sandra. Jag lyckas förstås inte hålla tyst utan har fått det som i min familj brukar betecknas som ”babianmun” (både min syster och min far gapar också som primater på  hälften av alla foton).

Finsk TV (eller ”YLE från vildmarken” som de också kallas) kom förbi och intervjuade Jocke.

Martin och Kalle Lind ventilerade nya forskningsrön om Sigge Fürsts  skoltid. Eller vad de nu höll på med.  Jag gissar  alla fall att det rörde  sig om svensk populärkulturarkeologi på hög nivå.

”När Lädernuckan står i montern sjunker försäljningen dramatiskt.” Gammalt djungelordspråk.

Kartagoredaktören Rolf Classon kapar stofilmontern med en djärv infanterichock och bevisar att Marcus Porcius Cato hade rätt hela tiden med sitt ”Praeterea censeo Carthaginem esse delendam” (med tanke på Catos mellannamn borde alltså tredje puniska kriget rimligen kallas för ”Porcius hämnd”. Vad det nu har med min bokmässerapport att göra.)

Johan Wanloo sekunderna efter att han undsluppit sig ett av bokmässans bästa yttranden: ” ”Alla män har någon gång velat vara en stålpterodaktyl”. Jag skrattade i säkert en minut.

Sedan gick vi hem och lät alla influensavirus vi inhalerat blomma ut i våra nästäppor. Åtminstone jag — jag är faktiskt sjuk fortfarande … (Även detta är förstås en vacker bokmässetradition.)