Jag kokar Ramelbuljong …

Med viss stolthet kan jag meddela att Svensk Filmdatabas har begåvats med en ny text om Povel Ramel — skriven av den som mödosamt hackar ned dessa rader.

Jag är förstås djupt hedrad över uppdraget och hoppas jag inte har blottställt mig för alltför förödande kritik från Povels fanatiska tillskyndare (Här kommer hären i smoking och frack! Tjosan! Nu går vi till attack!)

Det var inte helt lätt att försöka sammanfatta detta fantastiskt frispretande friherrliga liv på utrymmet. Jag blev tvungen att koka — håll i hatten — så till att säga — plats för skratt — Ramelbuljong.

Prinsessan talar i radio

Häromveckan ringde de från radioprogrammet Nya vågen i P1 och undrade om jag ville ge en julklapp till någon offentlig person — ni vet, en abstrakt present av typen ”jag vill ge en gnutta omdöme till min politiska meningsmotståndare XXX”.

Jag skänkte en norrlandskorrespondent till Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski, på det att han ska ha någon som helst aning om vad som pågår norr om Dalvälven.

Programmet med min julklapp sändes idag klockan två, och finns att ladda ner eller lyssna på HÄR. Min insats ubryter vid 33.45 ungefär och pågår i ett par minuter. Meddelas endast på detta sätt.

(Ja — som ni märker presenteras jag som ”David Nessle som står bakom serien Kapten Stofil” — vilket ju inte stämmer. En gång i tiden stod jag tillsammans med Martin och Jocke bakom tidningen Kapten Stofil, men det är ju något annat. Det är faktiskt inte första gången jag får oförtjänt credd för detta. Jag börjar bli en smula orolig att folk ska tro att jag är något slags bondfångare som far land och rike runt och hävdar att jag tecknar Kapten Stofil.)

Den skandinaviska discons triumfer

Vilken skandinavisk discolåt har den mest övermogna, tidstypiska stämningen? Det är svårt att få full visshet — trots att jag redan tidigare varit och  sniffat på  frågeställningen …

Är det kanske Sten och Stanley med Le Freak (feat. Ebbe Nilsson)? där vi bland annat får veta följande:

Har ni hört!
skvallret ifrån stan?
varje plejs har tävlingar för barn!

Något senare hetsar Sten Nilsson på dansgolvets skälvande köttmassa som vore han besatt av själva Susanne Lanefelt:

Sten Nilsson: Kom ihåg
när bumpen först kom hit
Freaka nu med samma flit!

Kören: Ååh, Freak out! Le freak, c’est chic! Freak out!

Sten och Stanley har även tolkat andra discoklassiker: ”Han kom till stan i fjol! Där är han — Daddy Cool! Han hatar bad och sol! Där är han — Daddy Cool!”

Ordet ”plejs” verkar  för övrigt vara centralt i sjuttiotalets discovokabulär. Som Exhibit B vill jag framhålla  Flamingokvintettens version av Funkytown som inleds så här:

Vill du hänga med till ett plejs det svänger om?
Bara dra iväg till Funkytown och träffa dom.

Dom som snackar om de’
snackar om de’
snackar om de’
snackar om de-e!

Dom som snackar om
snackar om
snackar om
draa-get!

Den svenska  mästaren i störtskön sjuttiotalsslang måste ändå vara Hans Edler — han har fermt försvenskat You’re the One That I Want från Grease till Det är dig jag vill ha —  här stöter vi på säväl ”plejs” och ”smajl” som det utslagsvgivande verbet ”fejsa” …

Edler: Såg en dam med rätta stajlen
lite cool, lite kul.
Gick på plejsen, smajla smajlen.

Namnlös körtjej: Doooom schyssta smajlen!

Något senare i sången får vi höra:

Edler: Du ställer väl upp, om det blir en kris?

Körtjejen: Om det blir en kris, kan du  fejsa den med mig!

Edler: E de sant? E de sant?

Ja — som ni märker har vi fullt av nästan kusligt starka svenska kandidater. Det norska bandet Septimus har kanske fått till en svårslaget catchy talkör i sin hitlåt I marinen (In the Navy):

Hæng me gutt!
Hæng me gutt!
Marinen trænger en ny rekrutt!

… men det är tveksamt om det räcker ens till medaljplats med det här startfältet.

Men Suomi har ett synnerligen vasst äss i rockärmen  — discosensationen Ami Aspelund som framför  Mister Lazy på klingande Finlandssvenska:

Dansa med mig mister Lazy!
Damma av dig! Du är bara lat och crazy!
(…)
Du är udda och så brokig!
Se på mig här! Jag är också lite tokig!

Jag är nästan beredd att ge Ami guldmedaljen direkt  utan vidare parlamenterande — men läsekretsen kan förstås själv bilda sig en uppfattning om konkurrenterna — till exempel med hjälp av nedanstående spellista …

Senare tillägg: Sporrad av läsekretsens kommentarer har jag nu lagt till såväl Daddy Cool med Sten och Stanley som Djingis Khan med Vikingarna i min spellista.

Dessutom vill jag passa på att ge Vikingarna ett hedersomnämnade för det superbt förvirrande omslaget till LP:n där den sistnämnda sången  ingår.

Skivan släpptes först med titeln ”Djingis Khan”, men senare pressningar försågs — av någon anledning — i stället med titeln ”Hallelujah”.

Ingen ansvarig kände dock något behov av att byta ut bilden på skivomslaget …

Milda Moder Mecha-Godzilla!

I kommentarerna till förra inlägget nämnde Mall Stålhammar Kievs gigantiska metall-moder, som jag inte kände till sedan tidigare. (Gargantuanskt barn har många namn — hon kallas omväxlande för Moder Fädernesland, Moder Moderland, Moder Ukraina u s w — jag väljer att använda den sistnämnda beteckningen för att särskilja henne från alla andra patri- och matriotiska mödrar som tornar upp sig i den forna Sovjetunionen ….)

Moder Ukraina får mig att tänka på offentlig utsmyckning på planeten Krypton …

Under den Sovjettiden slogs av allt att döma satellitstaterna sinsemellan om vem som hade det högsta TV-tornet, det mest spektakulärt disproportionerliga kulturhuset, och — inte minst — den mest magnifika monumentalskulpturen.

Vi får nog medge att Tbilisi har fått på tafsen av grannarna i norr: ukraniarna har lyckats få till en 62 meter hög metallgudinna helt i rostfritt stål.

(Bara svärdet i Moder Ukrainas mäktiga näve mäter dryga 16 meter — att jämföra med Kartlis Deda, vars hela kroppslängd är 20 meter.)

Begåvad resursanvändning under den bresjnevska stagnationserans sömniga skymningstid, måste man säga.

Men räckte den Kievska kolossalkvinnans format för att Ukraina skulle avgå med segern i statystriden? Med sorg i hjärtat måste jag svara nej. Moder Ukraina med sina 62 meter är snarast dvärgväxt vid sidan av Volgograds väldiga bidrag till utsmyckningskampen …

Родина-мать зовёт! (Rodina-Mat’ zovyot!)

Volgograds valkyria Moderlandet kallar! — en ännu mer martialisk modergestalt — den här på smått hisnande 85 meter. Bara hennes erigerade bröstvårtor bör vara stora som kolonistugor …

För att ge er lite jämförelsematerial: om Jätte-Jesus från Rio de Janeiro (30 meter) stod på Frihetsgudinnans (46 meter) axlar skulle de ändå vara huvudet kortare än Volgograds väpnade valkyria.

Fast det är klart: Mecha-modern i Kiev är i rostfritt stål, medan Volgogradmatronan är i ädel sovjetisk betong, så jag har ändå en känsla av att Ukraina skulle avgå med segern vid en drabbning morsa mot morsa …

Senare tillägg: Vidare självstudier på Wikipedia styrker min tes ovan om att Volgograds modersmonster möjligen inte är så stabil som man kunde önska sig. Hon har redan börjat luta på grund av förändrade grundvattennivåer —  förvisso bara med 20 centimeter, men enligt vissa olycksfåglar kommer hon att rasa i huvudet på Volgograds goda invånare om hon förskjuts ytterligare någon decimeter … vi håller andan.