Archive for februari, 2006

Egendomliga äktenskap

februari 23, 2006

I duschen nyss kom jag att tänka på det där usla skämtet som var i omlopp för några år sen om att Åsne Seierstad skulle gifta sig med Brad Pitt och därigenom få namnet ”Åsne Pitt” — och medan schampot började svida i ögonen funderade jag vidare och uppfann några nya spännande äktenskap. Om 1200talsskalden Snorre Sturlasson gifte sig med jazzsångerskan Nannie Porres och i modern, jämställd anda tog hennes efternamn skulle han heta ”Snorre Porres” — och om Stravinskij ingick i ett homosexuellt partnerskap med telegrafialfabetets uppfinnare skulle hans namn förvandlas till tidsangivelsen Igor Morse …

Annonser

Göken ropar i skogen …

februari 20, 2006

Det torde vara allmänt bekant att gökar inte träffar sina biologiska föräldrar under uppväxten. De pickar sig ut ur sitt skal i ett främmande bo, omgivna av en helt annan fågelarts moder och avkomma, vars läte inte har någon likhet med deras eget.

Så hur lär sig då göken att utstöta sitt karakteristiska ho-ho? Är det en medfödd förmåga, är lätet s a s hard wired som så mycket av t ex insekternas beteenden? Svaret är — något överraskande — nej. Göken måste lära sig sitt läte. Och den har en medfödd förmåga att känna igen och lystra till en annan göks rop och träna in det.

Ända sedan jag läste om gökens läte — hur den måste lyssna i storskogens mörker tills den äntligen hör en annan gök, och sedan lära sig att själv frambringa ljudet — har det här slagit mig som en fantastisk metafor för hur vi skapar vår estetik. Vi föds inte med den — men vi föds med en känsla för vad som kan väcka resonans i våra själar. Vilka fågelrop som vi tar till oss, vilka författare och konstnärer vi älskar, beror på om vi höjer vårt huvud i boet, stirrar ut mellan de nedhängande grangrenarna och känner igen oss i dem.

Då och då känner jag att jag anropas av en annan gök. Första gången det hände tror jag var ca 1972. Min familj hade ett sommartorp i Bergslagen med ett litet, fuktbuckligt och solblekt torrdassbibliotek som jag under sommarmånaderna fick tillfälle att bekanta mig tämligen grundligt med. I biblioteket fanns två ropande gökar vars läten hade en resonansfrekvens som fick mitt hjärta att darra (för att nu uttrycka sig en smula pompöst): P G Wodehouse med romanen The inimitable Jeeves (givetvis på svenska, men jag har glömt vad den heter i översättning) och Alfred Jarrys Kung Ubu i Sture Pyks mästerliga tolkning. Deras vildsinta tänjande och dragande i språkets begränsningar och respektlösa lek med former tilltalade mig från första stund starkt.

Sedan dess har flera gökar anslutit sig — alla låter inte exakt likadant, men de har en sak gemensamt: deras rop känns som det avlägsna hoandet från en återfunnen släkting.

Anagramdikten jag själv glömde …

februari 19, 2006

Jag lyckas inte hitta en anagramdikt baserad på mitt namn som jag talade om i en tidigare tråd, och verkar inte kunna rekonstruera den heller. Men för att lugna de hekatomber av bloggbesökare som vridit sig sömnlösa i svettfuktiga lakan och fåfängt fantiserat om diktens innehåll under de senaste veckorna har jag nu i alla fall svängt ihop en ny dikt som sannolikt företer vissa likheter med den gamla — för hur mycket kan man egentligen göra med elva bokstäver? (Svaret är förstås att man kan göra rätt mycket mer än man tror, men ändå …) Så här låter den nya varianten:

Vid en eld sa S.:
”Se! Vildedans
svaldes ned i
sin dvalesed!
Vilda sedens
svindelsida e
av eldens dis!”

Fulkulturens väktare

februari 17, 2006

Många människor känner sig uteslutna från finkulturens värld — dess tecken, dess signaler, dess formspråk känns främmande och exklusivt. Högbrynta förståsigpåare har tillskansat sig tolkningsprivilegiet och blickar bleka och högstämda ner från elfenbenstorn vars sidor har vaxats för att försvåra klättring.

En diskussion tidigare i kväll får mig plötsligt att förstå att den här typen av upplevelse inte är förbehållen de ”strangers in paradise” som förirrar sig in i den finkulturella världen — om man kommer från andra hållet, d v s stiger ner i fulkulturens svagt upplysta prång och skrymslen kan man uppleva exakt samma känsla. Nu har förståsigpåarna kanske små hästsvansar, buteljbottenglasögon och Star Trek-t-shirts, men bemötandet blir precis likadant. Idel hemliga koder, interna skämt och osynliga frimurarhälsningar som utestänger dem som inte har de nödiga kunskaperna om sjuttiotalets marvelserietecknare, eller vad det nu kan vara. Och den stackars individ som blandar hop R2D2 med C3P0 får samma iskallt frågande blick som den som råkar ta fel gaffel vid nobelmiddagen.

Det är ett problem som jag aldrig reflekterat över tidigare. Jag har helt naivt utgått ifrån att ”fulkulturen” uppfattas som demokratisk och välkomnande medan ”finkulturen” kan kännas hierarkisk, sluten, kanonstyrd (därmed naturligtvis inte sagt att det egentligen förhåller sig på det sättet). Själv avskyr jag distinktionen fin/ful inom kulturen och har under en lång och meandrande karriär gjort mitt bästa för att riva ner den (vilket inte har gjort varken till eller från, inbillar jag mig).

Men tanken att t ex serievärlden och SF-världen är fulla av nedlåtande fnysningar och föraktfullt rynkade ögonbryn är kanske inte så anmärkningsvärd — dessa världar koloniseras ju främst av de som sänts i exil från den ”normala” gemenskapen på planeten jorden, vad som med en teknisk term brukar kallas för ”nördar”. Och som många människor som någon gång känt sig exkluderade ur ett sammanhang är de förstås ofta snara att återgälda älskvärdheten — här har de skapat sitt eget imperium, en dynghög på vars översta topp de har möjlighet att agera tuppar. Det vore ju anmärkningsvärt om de inte tog vara på tillfället.

Men subbkulturernas frimureri och kanonisering av mer eller mindre förtjänta helgon skapar problem för den som — liksom jag — gärna skulle se mera kulturutbyte mellan de ”fina” och de ”fula” zonerna. Det sker ju redan till en viss del — och främst postumt. När hundra år har gått är det inte längre särskilt intressant att påpeka att Charles Dickens skrev följetänger eller att Dostojevskij i finare salonger sågs som en kolportageförfattare. De har fått permanent uppehållstillstånd i finrummet, och många har redan glömt deras immigrantstatus. Och det grumsas i fulkulturella led när SF-författare som Ray Bradbury eller Kurt Vonnegut lämnar ghettot och flyttar till andra sidan järnvägsspåren (SF-fansens protester tar sig nästan komiska uttryck när de muttrar om ”svikare” och ”förrädare” — termer som ytterligare understryker det självvalt sekteristiska i förhållningssättet).

Jag tecknar och skriver ju i en tidning som heter Kapten Stofil, vars outsagda stridsrop är just ”Riv ner barrikaderna mellan fint och fult”. Resultaten av vår hittills sexåriga kamp är strålande — vi har lyckats få lika mycket skeptiska ögonkast från det ”fina” som det ”fula” hållet och effektivt etablerat oss som något slags kulturella snapphanar som lever på rovor i smålandsskogarna.

Ytterst medvetet gav vi KS en form som fullkomligt skriker ”serietidning” åt den som till äventyrs har lust att lyssna; klara tryckfärger, billigt papper, etc. Till en del grundades det beslutet på att vi inte ville se ut som Galago, den tidning som alla tecknarna tidigare hade varit verksamma i — alltså valde vi bort artistiska eller måleriska omslag och en layout som skulle göra bibliotekarier vänligare stämda till tidskriften. Resultatet har istället blivit en tidning som för många presumtiva köpare sänder ut en tydlig signal som säger ”Endast för femåringar” — fylld med ett innehåll som mera sekteristiskt stämda serieintresserade upplever som ansträngande högbrynt och elitistiskt. Vi har helt enkelt lyckats förena det bästa av två världar.

På redaktionen har vi ofta diskuterat hur vi ska nå fram till nya läsare — få dem som eventuellt skulle kunna tänkas uppskatta tidningen att överhuvudtaget bläddra i den. Vi vill inte ändra utseendet — vi är kanske som en tjej med blonderat hår och jätteurringning som vill få uppmärksamhet för sin personlighet, men det skiter vi i. Mera respekt åt urringade blondiner och tidningar med grälla omslag, säger vi. Och mindre k-pistbeväpnade gränsvakter mellan Finland och Fulland — och då menar jag på båda sidor om gränsen.

Babelfiskarnas bokkatalog

februari 13, 2006

Akademibokhandelns reakatalog är en spännande antologi full av det senaste inom den svenska kortprosan. Arne Dahls De största vatten saluförs med hjälp av följande fantasieggande kortnovell:

”I ett kök i en av miljonprogrammets förortslängor sitter fem utvisningsdömda afrikaner. En stund senare gör de inte längre det.”

En lite liknande infallsvinkel har texten till Val McDermids Dödsdomen:

”Det sista någon såg av Alison var när hon gick ut med hunden efter skolan. Hunden återfanns.”

Språkligt sett har ju anglicismerna varit starkt på frammarsch under senare år. Uppgifter ”konfirmeras” om att de ”briljanta” Brad och Angelina har ”spenderat” tid tillsammans. Men svenskspråkig prosa utanför kvälls- och skvallerpress har varit svårt eftersatt på detta område. Därför känns det befriande att reakatalogens skribenter i sant demokratisk anda använder lika många anglicismer oavsett om de skriver om utländska romaner eller svenska böcker, som t ex Fallet G av Håkan Nesser:

”En mördad kvinna i en torrlagd simbassäng. Först efter femton år finner Van Veeteren svaret på denna kvardröjande gåta.”

Vad kan det ha stått i originalet, tänker jag instinktivt. ”Lingering”, kanske. Fast — vänta lite — det är ju en svensk originaltext.

Rakt under Nesser återfinner vi Minette Walters Dödlig list som skildras i ännu mera babelfiskiga ordalag:

”Mark Ankerton inser att James har fallit offer för en hatfylld förtalskampanj där han anklagas för sin hustrus död, men även för vedervärdiga händelser i det förflutna.”

Är det riktigt idiomatiskt? Prova att gå fram till någon, se dem djupt i ögonen och säg med ”hatfylld” stämma: ”Jag anklagar dig för vedervärdiga händelser i det förflutna!” Effekten torde inte utebli …

Med tanke på det oerhört knappa utrymme som skribenterna har till sitt förfogande är det ibland förvånande att de inte uttrycker sig mera koncist. Arnaldur Inridasons Kvinna i grönt presenteras till exempel med orden:

”En dag leker en pojke i en grop där ett hus ska byggas och hittar ett föremål som visar sig vara en bit av ett mänskligt revben”.

Jag förstår inte riktigt hur den här typen av svensk text uppstår. Är det någon stackars överansträngd förlagsredaktör som har redigerat så många dåliga översättningar att vederbörande till sist börjar tro att det är så här svenska ser ut?

Och det rör sig inte om enstaka fall — särskilt deckaravdelningen myllrar av svengelsk syntax. Det största problemet med att välja exempel är att vi står inför ”An embarrassment of riches”, eller som textförfattarna förmodligen skulle formulera det: ”Hinklins konfronteras steg för steg med en generande rikedom av ledtrådar.”

Ordnarna stockar sig i munnen …

februari 10, 2006

… var de sista orden jag drömde innan jag steg upp i ”morse” (läs eftermiddag). De illustrerades av en Terry Gilliam-liknande animation där ett artonhundratalsfoto av en hög militär fick munnen fylld av utmärkelser. Och i vår melodiradiolika mani för att försöka skapa kopplingar mellan de mest disparata element här på bloggen använder vi raskt detta kryptiska citat som en devis för den här texten om interaktionen mellan språk och föreställningar.

Jag kom nämligen att tänka på det bisarra i att de politiska termerna ”höger” och ”vänster” har ett så starkt normerande innehåll i många språk. Högern är ”right” på engelska och ”rechts” på tyska medan vänstern — däremot — i många språk har betydligt mindre smickrande konnotationer — den är ”sinistro” på italienska — ”stînga” på rumänska (med bibetydelserna ”klumpig” och ”tafatt” — i analogi med engelskans ”a left handed approach”), etc.

Det slog mig att bibetydelserrna omedvetet kan färga hur vi upplever det politiska spektrat. Kan det rentav vara så att vänsterns relativa dominans i svensk politik har att göra med att vi talar ett språk där det inte finns motsvarande negativa kopplingar till begreppet, och där högern inte kan tjäna poäng på en intuitiv koppling till ”rätt”? Visserligen ”vänstrar” man på svenska, och gör lite nonchalant saker ”med vänster hand” — men några sinistra och klumpiga konnotationer har ordet inte.

Googlandets fortsatta mysterier

februari 10, 2006

Svenska folkets sällsamma söktermer fortsätter att förbluffa oss. Vi har fått en ny favorit alla kategorier bland de googlingar som lockar folk till bloggen — den odödliga frågan: ”Kan brottare latin?” Tyvärr kan vi i det här fallet inte bistå en kunskapstörstande allmänhet med något entydigt svar. Även om vi kanske tvivlar på att Frank Andersson ofta får höra den vackra komplimangen — som passande nog även är ett palindrom — ”Ni talar bra latin” (efter att han exempelvis spontant råkat utbrista ”Hic Gluteus Maximus, hic saltat”).

Googlandets mysterier

februari 1, 2006

Hurra! Enligt min besöksstatistik söker folk på Google efter Rut Holm och trillar in på den här bloggen. Och blir förmodligen gladare än de som har sökt på ”Gjuta av penis” eller ”Rudolf Hess”. Vissa söktermer som lockar hit de kunskapstörstande har jag svårare att begripa. Vem skriver tillexempel in det enda ordet ”dagbok” och trycker på knappen? Får de inte väldigt många träffar? Och varför valde de sedan att klicka på just det här alternativet? Den vittfamnande väven — spunnen av Pentagongeneralerna Urd, Skuld och Verdandi — ruvar onekligen på många mysterier …