Archive for november, 2008

Västergötlands landskapsvapen

november 19, 2008

Juridiska texter är inte direkt kända för att vara korthuggna och lättgenomträngliga. Tänk t ex på det herostratiskt ryktbara avsnittet om svin i ollonskog som fortfarande finns — eller i alla fall tills helt nyligen fanns — i Svea Rikes Lag:

12 kap. Huru svin må i ollonskog släppas

Äga flera ollonskog samman; då skola de i rättan tid sig förena, huru många svin där kunna födas, och släppe sedan var in efter ty, som han del i skog äger. Släpper någon flera in; haven de andre våld att taga dem upp, [och han böte en mark för vart svin,] och skadan åter. Äger han ej själv så många svin, som han på sin del föda kan; stånde honom fritt andras svin för lega intaga. Gör han det ej; då må de andra hans del saklöst nyttja.

Vi semikolonets vänner fröjdas ju åt att skiljetecknet verkar ha funnit en fristad i lagboken — och tydligen tillåtits föröka sig lika ohämmat som ollonskogssvin — men jag måste nog ändå säga att jag föredrar våra forntida fäders formuleringskonst. Birger Jarls storebror (kan man tänka sig något mera respektingivande?) Eskil Lagman betade av betydligt fler kvistiga ämnen på kort tid i sin bestseller Äldre Västgötalagen:

Skjuter man in genom rököppningen och dräper en man, dräper [en man] i bad eller bastu, dräper [en man] då han uträttar sitt tarv, stinger ut båda ögonen på en man, skär tungan ur huvudet på en man, hugger av båda fötterna av en man, dräper en man sin hustru – det är allt nidingsverk.

Raka besked, och ingen utfyllnad. Lagen är glasklar — man ska låta bli att dräpa folk när de uträttar sitt tarv. Och som bonus får vi även en massa annan information om tungor, ögon, fötter och hustrur som kan vara bra att hålla i minnet. (Det är iofs en sak jag är lite oklar över — var det okej att bara sticka ut ett öga?)

För finsmakarna återger vi även texten i sin mera märg- och malmfulla ursprungsform:

Skytær · Y · in at lyuræ ok dræpær man · Dræpær · i · løghu · ællær i bastughu · dræpær · þa han nøte þarwa sinæ · Stingir vt bæþin øghun · a manni · Skiær tungu ør høfþi manni · Hoggær af baþa føtær af manni · Dræpær · Y · kono · þæt ær niþingsværk alt ·

Onekligen tunghur formuleringskonsthur.

Västergötland stod inte bara för lag och ordning under tidig medeltid — det var också det mest kristna av våra landskap. Entusiasten Snorre Sturlason hävdar att det fanns elvahundra kyrkor i landskapet, men enligt Eskil och hans Västgötalag var det inte ens hälften så många — och då räknade han in även Dalsland och Halland för att frisera statistiken. Hur som helst — rätt många kyrkor blev det.

vaestergoetland

grip

vastergotland

Så mycket mer överraskande att landskapsvapnet är ett salongsberusat lejon som vilt famlande försvinner in i mörker och dimma — nacht und nebel, som tysken säger. Ibland ser han ut att säga: ”Vem fan släckte lyset?” Av någon inte helt klarlagd anledning har denna festprisse dessutom en tulpan i stjärten på en del framställningar. Eller en genmanipulerad svans som ser ut som en tulpan. (Ja, man undrar ju …)

Enligt Wikipedias beskrivning ser vi

I av svart och guld ginstyckat fält ett lejon av motsatta tinkturer med röd beväring, därest dylik skall komma till användning, i övre vänstra och i nedre hörnet av fältets svarta del åtföljt av en stjärna av silver

Det är nog de där motsatta tinkturerna som gör att vår vän inte verkar vara riktigt i form — han borde veta bättre än att blanda sorter. Och en ”ginstyckad” verklighetsuppfattning har vi väl alla drabbats av någon gång.

Men det där med ”röd beväring” förstår jag inte alls — förgäves spejar jag efter spår av en agitatorisk Mandel Karlsson …

Ja — nu blev det så mycket om Västgötalagen och det packade lejonet att jag inte har plats att rabbla upp kulturpersonligheter och sevärdheter. Men snopna läsare som vill veta mer om Västergötlands historia rekommenderas att införskaffa Erik Anderssons nyutkomna roman Den larmande hopens dal som är en veritabel orgie i gånggrifter, täckdiken, traktorförare och hembygdsföreningar — och dessutom hysteriskt rolig …

Annonser

Det förflutna i färg

november 19, 2008

bilar-brader

Så länge fotografier av det förflutna är svartvita känns det inte som om de kan bitas — de skildrar på något vis en platt värld, vars utsträckning definieras av ett skikt av svartnad silveroxid. Har glasplåten börjat krackelera så att det bildas ett stängsel av sprickor hålls dåtiden ännu bättre fången — dess sepiabruna värderingar och falnade lidelser har mycket små möjligheter att nå fram till oss.

funkisfest

Men så snart fotografierna får färg förändras allt — plötsligt finns en mera självklar rumslighet, en värld man kan stiga in i, en värld som kan sträcka sig efter en.

promenad

Det är en märklig känsla att för första gången få se det svenska tjugotalet i färg, som man kan göra på Gustaf Wernersson Cronquists Stockholmsbilder. Jag får nästan svindel — här är ett titthål till en värld där man plötsligt skulle kunna få se en femårig Povel Ramel tulta förbi eller en tjugoårig, döende-dandy-aktig Gunnar Ekelöf komma irrande med ett cigarrettmunstycke i munnen.

katarinahissen

Bilar, båtar, kläder och hus får mig dessutom på något sätt att känna att jag är i den tidiga Tintinvärlden — pre-Moulinsart — möjligen beror det på att det nästan bara är i sällskap med Tintin som jag har vandrat kring i ett tjugo- och trettiotal i färg …

soder

Men även i Cronquists värld finns det små öar av ett äldre förflutet. När jag ser hans bilder från söders höjder kommer jag närmare Oskar Anderssons och Strindbergs Stockholm — siktdjupet ökar.

soder-2

Och någon gång känns det nästan som om man blickar ännu djupare ner i historien — lite Bellman-urinerade-här-stämning …

Blogs of the Dead

november 19, 2008

Strax innan jag vaknade i morse drömde jag att jag tittade på en blogg som hette ”Blogs of the Dead”. En röst talade om för mig: ”Man behöver inte leva för att blogga”. Jag scrollade på en sida och skummade några inlägg. De såg ut ungefär så här:

Torsdag 11/4

Ingenting har hänt. Fortfarande död.

Fredag 12/4

Ligger i kistan. Mörkt.

Lördag 13/4

Tyst. Stilla. Avliden.

Söndag 14/4

En riktigt tråkig söndag — eftersom jag är död.

Jag undrar om mitt undermedvetna försöker säga mig något …

Will Selfs yttre monolog

november 14, 2008

will-self

Jag har aldrig läst en rad av författaren Will Self men blir definitvt sugen på att göra det efter att ha lyssnat på det fantastiska föredrag i han höll i Liverpool nu i veckan. (Det finns att ladda ner som podcast här — högerklicka på Download Episode och välj spara. Men skynda er på, för jag tror bara att det ligger ute en vecka.)

Self går till frontalangrepp mot flera av den s k ”naturalistiska romanens” konventioner, men framför allt mot dess sätt att skildra inre monolog. Spirituellt, sarkastiskt, smart och en smula skruvat synliggör han det skenbara i många av skönlitteraturens anspråk på att vara ”realistisk”.

Efter föredraget följer en frågestund där särskilt en irländare — tycker jag det låter som — ställer väldigt fiffiga frågor till Self, varpå en ordduell med närmast Wilde-versus-Whistler-kvalitet utbryter. Länge leve BBC, säger jag.

Och apropå det diskuterar faktiskt även Melvyn Bragg och hans gäster tankeprocesser den här veckan, men ur ett neurologiskt och psykologiskt perspektiv — detta högintressanta program går att ladda ner som podcast här.

Återkomsten till Bisarrovärlden.

november 13, 2008

intrance

När jag som barn läste Stålmannen fanns det mycket att fascineras av — flaskstaden Kandor, ett slags miniterrarium med människor stora som termiter i — fantomzonen, där brottslingar kunde sväva kring som halvgenomskinliga vålnader och tänka över sina synder i evighet — fortet på Nordpolen där Stålmannen med närmast stalkeraktig nit hade skapat ett Lois Lane-museum och — nästan ännu mera creepy — ett Jimmy Olsen-museum. (För vem drömmer inte om att fylla ett stort rum i sitt hem med vaxdockor i naturlig storlek föresetällande sin bästa vän, samt diverse glasmontrar innehållande hans personliga tillhörigheter?)

Men det mest sällsamma i stålmannenuniversat var ändå bisarrovärlden — den fyrkantiga planeten befolkad av vanställda kopior på Stålmannen och hans vänner där allting var precis tvärtom som på jorden.

bizwd1

Jag undrade en del över det som barn. Precis allt är precis tvärtom. Det ledde till två ganska naturliga följdfrågor: För det första — hur avgör man vad som är normalt? Och för det andra — hur kommer man fram till vad dess exakta motsats är?

En som också ägnat onaturligt mycket tid åt att fundera över de här frågeställningarna är Jerry seinfeld, mannen med de högt skurna stentvättade jeansen och den eviga målbrottsrösten. I avsnittet The Bizarro Jerry försöker han reda ut begreppen för Elaine:

Jerry: Yeah. Like Bizarro Superman. Superman’s exact opposite, who lives in the backwards bizarro world. Up is down, down is up. He says ”Hello” when he leaves, ”Good bye” when he arrives.

Elaine: Shouldn’t he say ”bad bye”?

Jerry: No, it’s still goodbye.

Elaine: Does he live underwater?

Jerry: No.

Elaine: Is he black?

Jerry: Look, just forget the whole thing, all right.

Elaines frågor sätter fingret på ett centralt problem i Bisarrrovärlden: Vad ska vara tvärtom och när ska det sluta vara tvärtom. Se till exempel på nedanstående bild:

bizengage

Om nu Stålmannen blir ”underwhelmed” för att han får en ring av kol istället för diamant — tar inte de båda negationerna ut varandra så allting blir som vanligt igen?

Allt i bisarrovärlden måste alltså vara tvärtom, men ändå måste man se till att det inte uppstår dubbelnegationer — för då blir ju världen normal igen. Hur nu det ska gå till. Paradoxerna står som spön i backen.

Fast i och för sig — det är ju faktiskt tjejen som friar till killen. Jag menar — hur bisarrt kan det bli egentligen? Faktum är att dessa raka inversioner av den formalistiska femtiotalsvärlden ibland leder till att bisarrosarna framstår som mer framsynta än Stålmannen och hans stela sällskap. Som bilden ovan visar är de t ex mera emanciperade — och de har dessutom uppfunnit den ironiska TV-reklamen åtminstone trettio år före jordmänniskorna:

bizads

Jag misstänker att bisarrovärldsserierna faktiskt är ännu roligare idag än när de kom. Åtminstone jag skrattar nästan mest åt hur oerhört platta och stela bisarrovinversionerna är — och hur enormt formalistisk och förutsägbar den värld som de förvänder förväntas vara. Och på så vis går bisarrovärldsserierna ännu ett varv runt — de är hysteriskt roliga — just för att deras crazyhumor är så stel och fantasilös. De fungerar som ett slags antihumor som mig tycka vara mycket tråkig — så otroligt tråkig att mig skratta högt — Ho-Ho-Ho!

Åh, vilken Freud!

november 11, 2008

songs-of-couch-and-consultation

I väntan på mera substansiella inlägg kan jag rekommendera läserkretesen att lyssna på Katie Lees smått osannolika LP Songs of Couch and Consultation, som finns att ladda ner från en blogg med det kongeniala namnet Schadenfreudian Therapy. Skivan har gått varm i min mp3-spelare senaste veckan — särskilt låtar som Repressed Hostility Blues, Shrinker Man och monsterhiten The Will to Fail (som dessutom sätter sig som ett plåster i hjärnan):

”I have talents that I never use,

I try to win but I love to lose

because I’ve got the will to fail

(…)

secretly am enjoying myself

but slowly I’m destroying myself

Skivan är en arkeologisk artefakt från en tid när man gjorde populärkultur nischad på en fullvuxen publik som förväntades förstå flerstaviga ord — 1957, i det här fallet. Den är dessutom betydligt mer än bara en kuriositet — Katie Lee sjunger som en ung gudinna, och både text och musik har ibland nästan en Cool Porters vörtstyrka.

Nu vill jag höra uppföljaren som Katie Lee spelade in 1960 — en LP med den minst sagt lovande titeln Life is Just a Bed of Neuroses.

Kafkaistisk dröm

november 7, 2008

kafkas-passfoto2

Det sista jag drömde innan jag vaknade för kanske en halvtimme sedan:

Jag är Franz Kafka. Jag och alla kring mig har khakikläder på oss och det omgivande, dammiga djungellandskapet är lite överexponerat i middagshettan — det känns som om vi befinner oss i Latinamerika eller Sydostasien.

Jag/Franz är på väg att hoppa in i en stor arméhelikopter för att undsätta min vän Max Brod. Jag vet också att jag kommer att ställas inför ett fruktansvärt val: antingen rädda Brod eller få tag i den stora Skatten, som aldrig definieras närmare (just här har drömmen en tydlig bismak av Indiana Jones).

Jag är dessutom övertygad om att jag kommer att falla ur helikoptern och dö — det förestår uppenbarligen något slags påkostad actionscen med Kafka och Brod i framträdande roller.

Min/Franz pappa har hela drömmen igenom uppträtt som en sån där lite klichéartat finurlig och levnadsvis judisk åldring som alltid lyckas se de mest hopplösa situationer från den ljusa sidan. Jag säger till honom att om man störtar handlöst mot sin död finns det väl inget sätt att tänka positivt. Men pappan talar om hur jag ska tänka: ”Here we go floor, you’re looking fine”.

Jag föreställer mig att jag faller handlöst mot ett betonggolv, och på drömmars vis blir det så att jag faktiskt gör det i nästa ögonblick. Något tvivlande på halten i pappans visdomsord brer jag ut armarna och säger till det hastig annalkande golvet: ”Here we go floor, you’re looking fine”, och märker till min förvåning att det fungerar. Genom att bejaka hela situationen känns det plötsligt nästan okej att jag kommer krossas om några sekunder.

I det ögonblicket vaknar jag.

(Det här att jag måste välja mellan Max Brod och skatten måste vara min väldigt drömlogiskt förvridna version av att Kafka sa åt Brod att bränna hans litterära kvarlåtenskap, bland annat alla de tre romanerna – Brod kunde alltså inte både respektera den döende Kafkas önskan och rädda ”skatten”.)