Jag har som vanligt haft dåligt samvete för att jag inte uppdaterat bloggen de senaste veckorna. Det både gläder och förvånar mig att folk fortfarande skriver kommentarer. Så sent som igår kom signaturen ”Messy cum sluts” med några hjärtevärmande ord i en kommentar till ett tidigare inlägg.
men min lust att bära tagelskjorta och gissla mig själv skoningslöst för min försumlighet förflyktigades som en tunn blå rök när jag fick min första mobilräkning. Varje jpeg-bild jag laddade upp med min James Bond-telefon kostade ungefär som en etsning av Rembrandt, och en timmes slösurfande hade kunnat undergräva Filippinernas statsfinanser. Nu undergrävde den istället mina, tills skräcken för att hamna på helgeandshuset fick mig att tvärsluta.
Men nu har jag istället skaffat en annan sorts trådlöst bredband som inte kostar något extra på kvällar och helger. Däremot är det nästan lika absurt dyrt som mobilen under dagtid, med påföljd att jag inte kan blogga och idiotsurfa under arbetstid — en ganska bra lösning om man som jag är lite lätt obsessive compulsive i sitt förhållande till det stora, brusande informationshavet.
Den här bloggen visar visar oroväckande tendenser till att nästan bara handla om varför jag så sällan uppdaterar den — iochförsig ett närmast outsinligt ämne. Läsekretsen väntar i andlös spänning: ”Varför har han inte uppdaterat nu? Har han ont i halsen? Har han milda utbrändhetssymptom? Har han vrickat foten? Eller har han rentav skaffat sig ett liv?”
Låt oss konstatera att jag inte har vrickat foten. De övriga förklaringarna har i någon mån spelat in. I övrigt har jag ägnat de här inte-internetiga nätspänningslösa månaderna åt att lyssna på fågelsången och läsa in mig på svensk medeltidshistoria — framförallt ett antal feta volymer av Dick Harrison.
Bland annat har jag lärt mig vad de tre kronorna i vårt riksvapen symboliserar — det är de tre riken som trettonhundratalskungen Magnus Eriksson var obegripligt nöjd över att han hade slagit under sig: Sverige, Norge och — något otippat — Skåne.
Lejonen kom inte in i vapnet förrän på fjortonhundratalet. Egendomligt nog representerar de också Norge — det var Karl Knutsson Bonde som i våldsam hast satte dit dem på vapenskölden när han var kung över Norge i ungefär fem minuter (han marscherade till Nidaros med ett rejält uppbåd väpnade knektar och frågade befolkningen därstädes om de inte tyckte att han var deras kung. Efter att ha sneglat på skogen av hillebarder bakom den företagsamma regenten sa norrmännen förstås ja, varefter Karl K. B. drog sig tillbaka och började skissa på ett nytt riksvapen. Bläcket hade knappt torkat förrän den danske kungen dök upp med ännu fler hillebarder och frågade om det inte händelsevis var han som var kung över Norge. Ur norska hjärtans djup hördes ett samfällt enkelt ”öh,visst”, och den svenske kungen var ett lydrike fattigare. Men självfallet vägrade Karl Knutson att ta bort lejonen ur riksvapnet, och räknade sig intill sin död som Norges rättmätige regent.)
Innan den här medeltidsfestivalen utbröt upplevde jag allt innan Gustaf Vasa som ett vagt töcken där man kunde urskilja en och annan skuggestalt som muttrade om ”Minnens i Håtunaleken?” eller ”Tingsfrid och kvinnofrid”. Nu har jag i alla fall någotsånär klar sikt bort till skarven mellan elva- och tolvhundratal. Och bortom den verkar källorna nästan uteslutande bestå av Snorre Sturlasons bästa vandringssägner, samt vad Saxo Grammaticus av misstag råkade skriva om Sverige i sin danska historia. (Även för tolvhundratalet är källmaterialet tämligen påvert.)
Det hade aldrig hänt om de hade haft Internet. Då hade Birger Jarl kunnat ursäkta sig för att han inte uppdaterat på länge, eftersom han varit upptagen av att slå ner ett uppror i Fjärdhundraland och blivit tvungen att halshugga ett gäng herremän efter drabbningen vid Herrevadsbro. Men nu är han tillbaka i borgen och kan börja berätta varenda detalj om sin vardag: ”Beghynthee i arla morghonwääkten med att en tallrik utw Muehsli intaagha och ägnade swdan fohrmiddagen åt en lwten Sjopphe-runda. Inhandlade tre alnar vadmal. Till lunch blew det Hwitfisk och rovor. Magnus Ladulås vägrade att forthääre swn portion hwilket blw opprhinnelswn till ett tröttande meningsutbyte. Slog pilthen i järn thills han åtmwnstone smakar på rovorna.” Och så vidare.
Det är min förhoppning att jag ska kunna vara framtidens forskare lite mera behjälplig med just den typen av upplysningar frånochmed nu …
(Jag förstår om läsekretsen är lite skeptisk till mina försäkringar om att jag kommer att höra av mig oftare — det skriver jag med skrämmande regelbundenhet, har jag lagt märke till. Låt oss i alla fall konstatera att jag inte längre har något giltigt skäl att tiga — wty jag nuumwr förfoghar över en wpkoppeling som icke hotar att sluka hwar daler i skattekistan av Swears och Gothers skattepeng.)