Hemma hos Comic Book Guy …

… föreställer jag mig att heminredningen ser ut lite så här — fast jag är rädd att den här bilden visar ett litet utsnitt av mitt hem. Och ett litet utsnitt av min samling av trivselförhöjande, infantil PVC. Jag arrangerade den här uställningen tidigare idag när jag hittade diverse bortglömda gömmor med kostbart crap.  Samlingen har krävt år av umbäranden — jag har blivit tvungen att äta Burger Kings barnmeny åtskilliga gånger, köpt absurt söta frukostflingor i onaturliga färger, samt åkt till alla jordens hörn för att brandskatta dem på obskyrt superhjältekitsch.

Darth Vader som hotfullt viftar med en hallondoftande wunderbaum vill jag minnas är en Burger King-leksak. Stålmannenringen och kartongen med äkta kryptonit har jag fått i julklapp av mina syskon.

En raritet är onekligen den kinesiska Incrediblesklubban (den har jag i o f s inte hämtat hem själv) — för att inte tala om den något vanskapta pygmeversionen av Robin som står halvt dold bakom den vattenssprutande spindelmansbabyn. Helt skymd bakom Spidey står en ännu mer vanställd Kapten Marvel. Jag köpte dem båda — samt den sällsamt cendréfärgade Stålmannen till höger på bilden — i en affär i Yog Jakarta som sålde tårtdekorationer. Indonesiska barn tycks kunna önska sig ett slags bröllopstårtor med något formlösa superhjältar på när de fyller år. The lucky devils.

 Resten av lägenheten är förstås ett under av god smak. Förutom min uppblåsbara indonesiska spindelmansdocka. Och ganeshasamlingen. Och onga-bonga-statyetterna. Och prydnadsfontänerna. Och den handvävda afghanska mattan som är mönstrad med kalashnikovs och sovjetiska stridshelikoptrar (I kid you not!) .

(Hoppsan — när jag lade in den stora bilden ovan uppstod skön, salongsberusad sidlayout i Internet Explorer, märkte jag just. Samma sak hände för ett drygt år sedan när jag lade in en stor målning av Breughel. Jag fattar inte varför världens riktast mjukvaruföretag inte kan skriva några rader kod för att råda bot på problemet:

00001 If >> extremt skitful layout

00020 Then >> run command / gör nåt åt det)

Birger Jarl har inte uppdaterat på länge nu

Jag har som vanligt haft dåligt samvete för att jag inte uppdaterat bloggen de senaste veckorna. Det både gläder och förvånar mig att folk fortfarande skriver kommentarer. Så sent som igår kom signaturen ”Messy cum sluts” med några hjärtevärmande ord i en kommentar till ett tidigare inlägg.

men min lust att bära tagelskjorta och gissla mig själv skoningslöst för min försumlighet förflyktigades som en tunn blå rök när jag fick min första mobilräkning. Varje jpeg-bild jag laddade upp med min James Bond-telefon kostade ungefär som en etsning av Rembrandt, och en timmes slösurfande hade kunnat undergräva Filippinernas statsfinanser. Nu undergrävde den istället mina, tills skräcken för att hamna på helgeandshuset fick mig att tvärsluta.

Men nu har jag istället skaffat en annan sorts trådlöst bredband som inte kostar något extra på kvällar och helger. Däremot är det nästan lika absurt dyrt som mobilen under dagtid, med påföljd att jag inte kan blogga och idiotsurfa under arbetstid — en ganska bra lösning om man som jag är lite lätt obsessive compulsive i sitt förhållande till det stora, brusande informationshavet.

Den här bloggen visar visar oroväckande tendenser till att nästan bara handla om varför jag så sällan uppdaterar den — iochförsig ett närmast outsinligt ämne. Läsekretsen väntar i andlös spänning: ”Varför har han inte uppdaterat nu? Har han ont i halsen? Har han milda utbrändhetssymptom? Har han vrickat foten? Eller har han rentav skaffat sig ett liv?”

Låt oss konstatera att jag inte har vrickat foten. De övriga förklaringarna har i någon mån spelat in. I övrigt har jag ägnat de här inte-internetiga nätspänningslösa månaderna åt att lyssna på fågelsången och läsa in mig på svensk medeltidshistoria — framförallt ett antal feta volymer av Dick Harrison.

Bland annat har jag lärt mig vad de tre kronorna i vårt riksvapen symboliserar — det är de tre riken som trettonhundratalskungen Magnus Eriksson var obegripligt nöjd över att han hade slagit under sig: Sverige, Norge och — något otippat — Skåne.

Lejonen kom inte in i vapnet förrän på fjortonhundratalet. Egendomligt nog representerar de också Norge — det var Karl Knutsson Bonde som i våldsam hast satte dit dem på vapenskölden när han var kung över Norge i ungefär fem minuter (han marscherade till Nidaros med ett rejält uppbåd väpnade knektar och frågade befolkningen därstädes om de inte tyckte att han var deras kung. Efter att ha sneglat på skogen av hillebarder bakom den företagsamma regenten sa norrmännen förstås ja, varefter Karl K. B. drog sig tillbaka och började skissa på ett nytt riksvapen. Bläcket hade knappt torkat förrän den danske kungen dök upp med ännu fler hillebarder och frågade om det inte händelsevis var han som var kung över Norge. Ur norska hjärtans djup hördes ett samfällt enkelt ”öh,visst”, och den svenske kungen var ett lydrike fattigare. Men självfallet vägrade Karl Knutson att ta bort lejonen ur riksvapnet, och räknade sig intill sin död som Norges rättmätige regent.)

Innan den här medeltidsfestivalen utbröt upplevde jag allt innan Gustaf Vasa som ett vagt töcken där man kunde urskilja en och annan skuggestalt som muttrade om ”Minnens i Håtunaleken?” eller ”Tingsfrid och kvinnofrid”. Nu har jag i alla fall någotsånär klar sikt bort till skarven mellan elva- och tolvhundratal. Och bortom den verkar källorna nästan uteslutande bestå av Snorre Sturlasons bästa vandringssägner, samt vad Saxo Grammaticus av misstag råkade skriva om Sverige i sin danska historia. (Även för tolvhundratalet är källmaterialet tämligen påvert.)

Det hade aldrig hänt om de hade haft Internet. Då hade Birger Jarl kunnat ursäkta sig för att han inte uppdaterat på länge, eftersom han varit upptagen av att slå ner ett uppror i Fjärdhundraland och blivit tvungen att halshugga ett gäng herremän efter drabbningen vid Herrevadsbro. Men nu är han tillbaka i borgen och kan börja berätta varenda detalj om sin vardag: ”Beghynthee i arla morghonwääkten med att en tallrik utw Muehsli intaagha och ägnade swdan fohrmiddagen åt en lwten Sjopphe-runda. Inhandlade tre alnar vadmal. Till lunch blew det Hwitfisk och rovor. Magnus Ladulås vägrade att forthääre swn portion hwilket blw opprhinnelswn till ett tröttande meningsutbyte. Slog pilthen i järn thills han åtmwnstone smakar på rovorna.” Och så vidare.

Det är min förhoppning att jag ska kunna vara framtidens forskare lite mera behjälplig med just den typen av upplysningar frånochmed nu …

(Jag förstår om läsekretsen är lite skeptisk till mina försäkringar om att jag kommer att höra av mig oftare — det skriver jag med skrämmande regelbundenhet, har jag lagt märke till. Låt oss i alla fall konstatera att jag inte längre har något giltigt skäl att tiga — wty jag nuumwr förfoghar över en wpkoppeling som icke hotar att sluka hwar daler i skattekistan av Swears och Gothers skattepeng.)

I trollens kallförråd

I går fortsatte vår Smålandsturné med ett nedstigande i grottsystemet Trollegater i Rimforsa. Här ses delegationens något mer medelålders och oviga medlem kämpa sig fram genom grotta A:

Den mer vältränade och bengetslika av de båda expeditionsdeltagarna pressade sig igenom en smal skreva och fick genast sin belöning i form av en ännu smalare spricka som han — lik en modern Gollum — var tvungen att plåga sig igenom. Själv satt jag kvar borta i trollens balsal — di kallar’t — och hörde gutturala kötteder och stånkningar ur mörkret innan han till sist lyckades forcera passagen.

Nästa grotta ansåg anslagstavlan att man behövde vara lite mer van och vältränad för att klara av, så den hoppade vi saklöst över.

Trollegater sägs vara det största grottsystemet i svenskt urberg, och anses ha uppstått på grund av en forntida jordbävning. Ni hyr hjälmar, overaller och ficklampor till det facila priset av fyrtio kronor på ett etablissemang med det självkritiska namnet ”Kinda Motel”.

I det mörkaste Småland

 

Jag borde egentligen ha ett standardformulär för att ursäkta mig varje gång jag inte uppdaterat bloggen inom en någotsånär anständig tidsrymd — senaste veckorna har jag bock i rutan för mycket jobb och flytt, precis som vanligt.

Men just denna vecka har jag en aningen mera originell ursäkt, vilket ovanstående bild — tagen idag — möjligen demonstrerar: Jag och min vän Gustaf är på forskningsresa i Småland. Här ses vi, Ivo Jima-likt, höja Smålands Standar framför Malte Stierngranats kopparklädda pyramid i skogen intill Ralången. Gustaf håller i flaggan.

I Pyramiden ligger den mångfifflande mogulen själv begraven tillsammans med sin närmaste familj. Älskarinnan ligger i en egen grav fem meter bort från pyramiden. I dag har vi även hunnit bese Leonhard Fredrik Rääfs vikingahög på Forsnäs där han är gravsatt tillsammans med sin litterära produktion i en hermetiskt förseglad järnkista sedan 1873 och jätten Bules (möjligen något mindre benfyllda) viloplats vid Bulsjö gård utanför Österbymo. I morgon fortsätter gravfestivalen.