Archive for maj, 2006

Under stigande irritation

maj 30, 2006

… har jag de senaste dagarna läst Frans G Bengtssons Karl XII-biografi. Jag häpnar en smula över att någon fått den ljusa idén att ge ut det här alstret som Månpocket, så sent som under tidigt nittiotal — för en mera osympatisk och dubiös historie- och människosyn får man nog leta efter. Frans G börjar med att gratulera sig över att han inte är historiker av facket — krökt över böckerna, grånad i förtid och fallen för förkastliga vanor som källkritik — utan kan närma sig sitt ämne med lekmannens oförvillade blick; vilket i det här fallet innebär att han tolkar allt Karl den tolfte och svenskarna gör på gynnsammast tänkbara sätt och genomgående tillskriver Karls motståndare de solkigaste motiv.

Om t ex svenska officerare har någon fånig prestigestrid och pucklar på eller värjhugger varandra tar FGB det som ett bevis för deras svallande testosteron och överskott på mannamod och martialisk morskhet — men om polska officerare får för sig att göra något liknande anser han att det visar på deras ”primitiva” och ”vilda” temperament (överhuvudtaget är skildringen av Polen, med sin skämtsamt nedlåtande ton, något av det mest osympatiska jag läst på länge).

Men värst är ändå de långa avsnitten som handlar om att Karl den tolfte är ”vigd av ödet”, ”född till fältherre”, ”en stor ande” o s v. Jag börjar ganska raskt bli sjösjuk av att läsa detta — särskilt i beaktande av att boken kom 1935 när den här typen av jargong kring ”stora män” användes i ett land strax söder om oss för att bereda väg för det absoluta psykopatväldet. Så först börjar jag skumma och sedan börjar jag bläddra och göra punktvisa nerslag i boken.

Det enda riktigt intressanta jag hittar är passagen där Karl XII föreslår Emanuel Swedenborg att Sverige ska överge bas tio och istället börja räkna i bas sextiofyra. Den framtida religionsgrundaren invänder att multiplikationstabellen skulle bli en smula svårhanterlig, och att det kanske skulle bli svårt att hitta på alla de nya siffror som behövs för att skriva tal upp till sextiofyra — varpå krigarkungen går hem och raskt sätter sig och uppfinner femtiotre nya siffror som han skickar över till Swedenborg.

Boken är skriven i en kåserande stil som möjligen kan karakteriseras som ”storsvenskt mysande” eller ”lärd men ändå raljant” — och när den kom 1935 var den samtida kritiken ytterst gunstig mot detta ”äreminne” — bara tio år senare stod förmodligen inte självutnämnda ”fältherrar av Guds nåde” och ”historiens utvalda giganter” lika högt i kurs hos allmänhet och kritik. För mig blir det bestående intrycket av boken en dålig smak i munnen och ett lätt obehag över att denna ”livskraftiga klassiker” fortfarande ges ut i nya pocket- och kartonnageutgåvor.

Annonser

The full Monty

maj 28, 2006

Den senaste tiden har det varit något oroväckande MTV-aktigt över mina läsvanor — jag zappar frenetiskt mellan volymerna, och läser något hundratal sidor innan jag rastlöst går vidare. Men en bok har jag faktiskt läst från pärm till pärm: Monty Pythons Autobiography by Monty Python som jag slukade i nästan en liggning — fast även där fuskade jag en smula, på det sätt som jag ofta gör när jag läser biografier: jag började läsa när festföremålen var vuxna och hade börjat uppträda som studentspexare, och först när jag var klar med boken gick jag tillbaka och läste om deras respektive barndomar (i analogi med den gamla regeln att man äter det godaste på pizzan innan man tar itu med kanterna).

Boken var avsevärt matnyttigare än de flesta kändismemoarer — och inte bara för att den har fem och en halv författare (Graham Chapman medarbetar från andra sidan graven med gamla intervjuer och liknande, ungefär som John Lennon ”kollaborerar” med de övriga Beatlarna i ”Free Like a bird”)

Apropå det: i ett ofta citerat yttrande av George Harrison — det förekommer t ex säkert fyra gånger bara i den här biografin — hävdade han att Monty Python övertog Beatles själ, eftersom TV-programmet började sändas i samma veva som liverpudlianerna kastade in sina respektive handdukar. Vad det innebär mera konkret är svårt att säga — men något annat är kanske inte att vänta sig av den indiske swami som skrivit den mest psykedeliska sången någonsin om marginalskatt (Taxman).

Hur som helst fick citatet mig att börja grunna över vem som isåfall är vem (alldeles bortsett från att de satiriska sex är fler än de fabulösa fyra). Till att börja med är det lätt: John är helt uppenbart John. De är båda distanserade, hyperkritiska, högt begåvade — och av många upplevda som sina respektive gruppers centralgestalt. Det var de som fick klaustrofobi och ville ut ur grupperna för att istället satsa på solokarriärer med sina fruar (Yoko Ono och idel onjutbara experiment i det ena fallet — Connie Booth och Fawlty Towers i det andra). Det var också de som satte flest käppar i hjulet för de återföreningsförsök som de båda gruppernas Paular ständigt gjorde.

Vilket leder mig till den knivigare frågan om vem som ska utnämnas till Pythons Paul — som jag ser det finns det två kandidater: Terry Jones och Eric Idle. Idle gestaltade Paulfiguren Dirk McQuickly i Rutles, men han har också varit den som varit mest angelägen om att hålla Python levande genom åren. Terry Jones å sin sida har Pauls energi och organisationsförmåga, och även hans allmänna aura av elevrådsordförande (mycket riktigt var Terry också Head Boy på sin internatskola) — allt egenskaper som hjälpte gruppen att hålla sig på rätt köl när den bångstyrige Johns kritiska vitriol hotade fräta sönder gemenskapen. Efter moget övervägande vill jag nog utnämna TJ till Paul.

Rollen som den godmodige Ringo, flickornas gunstling, måste nog gå till den snyggaste och jovialiskaste Pythonmedlemmen — Michael Palin.

Och som den tystlåtne och mystiske George — det andliga navet — väljer jag tveklöst superexcentrikern Graham Chapman.

Terry Gilliam kan jag inte hitta någon motsvarighet till — och jag har en smygande misstanke om att han nog i själva verket är en Monkeesmedlem på avvägar (möjligen Micky Dolenz att döma av galoschhakan).

Läst några bra förpackningar på sistone?

maj 21, 2006

Jag tillhör de människor som bara måste ha någonting att läsa vid frukostbordet. Finns inget annat till hands börjar jag närläsa innehållsförteckningen på de matvaror som finns inom räckhåll. ”guarkärnmjöl”, läser jag. ”E 224”, läser jag. De enerverande texterna på mjölkpaketen försöker jag undvika, eftersom de får ådrorna vid mina tinningar att börja bulta olycksbådande.

En del förpackningar innehåller dock mer tänkvärda texter än andra. Nyligen greps jag ånyo av ett sånt där plötsligt sug efter barndomens smaker och inköpte ett paket Kalaspuffar (beslutet kan även ha påverkats av upptäckten att det låg Batmantygdekaler i paketet). Med mild fasa läste jag på framsidan: ”NU 25 % MINDRE SOCKER! — med tre viktiga B-vitaminer och järn”. Vem i hela världen kan ha kläckt idén att försöka lansera Kalaspuffar som något häsosamt ? Hela idén med produkten är ju att man ska känna ett starkt behov av att skjuta en sil insulin efter att ha slevat i sig en tallrik. Och de 25% som Quaker Oats har tagit bort gör att denna müsli in spe nu bara innehåller 35 % socker totalt. På kartongens kortsida läser jag: ”Fetthalten är låg och en portion på ca 35g innehåller nu bara 3 1/2 teskedar socker och honung.” Fantastiskt – bara en tesked ren sötma per tio gram. Ett fullgott alternativ till kruskakli med andra ord.

Men Det är inte slut där — för att tillfredställa de verkliga spartanerna har Quaker Oats även lanserat helt osötade Kalaspuffar. Och det, om något, måste väl vara en oxymoron. Vad blir kvar? En tallrik dystert puffat vete (det vill säga ”Vårgårdaris”, om nu någon minns denna måttligt upphetsande, frigolitliknande produkt).

Kellogs All-Bran är väl i så fall en något mera överygande ”hälsoprodukt” — på baksidan av den läste jag tidigare idag: ”Oavsett om du är ung, ännu yngre, eller inte fullt så ung är fiber ett viktigt inslag i din kost.” Nu är det alltså officiellt — ungdomsfixeringen har gått så långt att man inte längre kan vara varken barn eller gammal; man kan på sin höjd vara ”ännu yngre” och ”inte fullt så ung” — det vill säga avvika från det stadfästa normaltillståndet ”ung”. Redan i eufemismen ”äldre” (som ju kräver att man är ”äldre” än någon annan) finns den här tendensen, men nu har man löpt linan ut, vilket väl är goda nyheter för varje ”jeanstjej på 53 vårar” som efterlyser mysiga hemmakvällar och skogspromenader med någon likasinnad ”problemfri” man i kontaktannonserna.

Förpackningsläsningen föder många reflektioner — det är förmodligen inte bara jag som har undrat över att den jättelika Heinzkoncernen fortfarande bara tillverkar ”57 varieties”, som det står på ketchupflaskorna. Efter vissa efterforskningar har jag kunnat konstatera att det inte var sant ens när Henry J. Heinz kläckte sloganen under en pendeltågsresa i New York 1892 — redan då fanns det mer än sextio Heinzprodukter. Och numera är de över tretusen. Men HJH tyckte att det fanns något tilltalande i talet ”57” och beslutade att det skulle stå så på alla hans (alltmer talrika) såser och konserver. Häromdagen slog det mig att det magiska kanske ligger i att 57 är ett primtal — och ögonblicket därpå kom jag att tänka på Levis 501:or (501 är väl också ett primtal — rätta mig om jag har fel, ni som kan räkna — för det kan nämligen knappt jag). Har primtalet någon särskild innebörd i marknadsföringssammanhang? Forskningen står än så länge svarslös. Möjligen kan vi uppsnappa fler ledtrådar genom fortsatt studium av den samtidsspeglande kortprosan på våra förpackningar …

Bildrapport från Kyrkerud

maj 18, 2006

Häromdagen gjorde jag en telefonintervju med tidningen Ego om den nya Bret Easton Ellis-översättning som jag just lagt sista handen vid. Intervjuaren utbad sig dessutom om ett foto föreställande den som skälvande av ödmjukhet knackar ner dessa rader. Det kändes lite bisarrt — som översättare är man inte riktigt van vid att visa sitt konterfej i den kolorerade pressen — allra minst i en tidskrift med det uppfordrande namnet "Ego".
Möjligen var det denna plötsliga förändring i min översättarstatus som fick mig att börja stirra storhetsvansinnigt och sturm und drängstugeaktigt ut över Värmlands vilda, våta vidder på den här bilden som min medmagister Lars tog tidigare idag:

sturmunddrang.jpg

(Det är kanske överflödigt att nämna att jag inte mailade den bilden till tidskriften Ego.) Men min naturliga tillbakadragenhet tog snart ut sin rätt, vilket framgår av detta studioporträtt som är taget vid pass en halvtimme senare:

dyster2.jpg

Jag har sällan sett mer sextiotalistisk ut — men även denna bild undanhöll jag Egos läsekrets, för att istället välja den gyllene medelvägen …

Rapport från Kyrkerud 2

maj 17, 2006

Det är strax efter midnatt, och jag sitter vid mitt skrivbord i Kyrkeruds gästlärarvilla och skriver på laptopen. Jag har just varit nere och kokat en termos te för att göra min morgon mera friktionsfri. Den här villan måste vara byggd på fyrtiotalet och den luktar precis som en annan personalvilla på en folkhögskola — den på Tärna Folkhögskola i Sala, där min vän och vapendragare Martin bodde på sjuttiotalet. Lukten gör mig nostalgisk – och jag undrar var den kommer från. Jag vägrar tro att det är själva folkbildningstanken som luktar på det här sättet. Eller ett kvarglömt relikskrin med A. Ubååths pekfinger. Kan det vara något byggmaterial som var populärt strax efter krigsslutet som avger den? Eller rör det sig om en bouquet av diverse tidstypiska byggmaterial? Hur som helst är det en nostalgiparfym — i just denna doft förnötte jag och Martin vår ungdom med att skriva tallösa fanzines och kollektivromaner (påfallande många av sjuttiotalets aktiviteter innehöll ledet ”kollektiv-”). Dessutom ägnade vi oss åt andra, ännu mer esoteriska sysslor, som att skriva långa verkförteckningar och biografier över påhittade science fiction-författare.

But I digress … (Min blogg brukar ju annars utmärka sig genom sin stränga nyklassicistiska stringens). Utanför fönstret syns för tillfället bara ett ensamt rödaktigt ljus på andra sidan sjön –- det är mulet och natten är i övrigt så kompakt sammetssvart som den bara kan bli ute i skogen. För ett tag sedan hörde jag något som jag i min ornitologiska obildning tror är en lom ropa över sjöns stilla, mörka vatten. Jag borde ropa till svar för att se om jag blir — tablå! — lomhörd …

Apropå ornitologisk obildning attackeras jag varje morgon när jag står och röker på förstutrappen av vad jag tror är svalor – de försöker flyga in i den övertäckta gången mellan de båda lärarvillorna, får syn på mig, tvärnitar någon meter framför mig och vänder i luften. Jag inbillar mig i alla fall att det är svalor – de rör sig så snabbt och har så spetsiga vingar att man kan få för sig (särskilt i yrvaket tillstånd) att de är fladdermöss vid en första anblick. Vissa av dem susar även förbi mig med flera decimeter till godo där jag står och försöker vakna till inför dagens prövningar. Jag har sett andra som försöker pressa sig in i vinkeln mellan den utskjutande takkanten och ytterväggen, vilket förefaller mig vara ett ganska svalartat beteende.

Nu ska jag gå ner och röka kvällens sista cigarrett, och sedan ska jag se om jag kan komma någon vart i Gösta Berlings saga, som jag har släpat med mig in i det mörkaste Värmland i hopp om att den ska få en djupare kulturell resonans för mig när jag är omgiven av det vilda landskapet och de stôlliga lokalbefolkningen — och i och för sig verkar det fungera. Jag hör den bredaste värmländska när jag läser replikerna och vissa av personerna antar drag av personalen här på skolan. Det fungerar nästan lite för bra: ett tag igår började jag höra en fasansfull speakerröst inne i huvudet även när jag läste de berättande partierna — en röst som verkade tillhöra rollfiguren ”Pölsa” i Smala Sussie — och det var lite mer lokalfärg än jag kände att jag behövde …

Som en pendang till ett tidigare inlägg upptäckte jag dessutom massor av understrykningar i inledningen på boken, och i mariginalen har någon översatt dem till engelska glosor — vilket ju känns som en skön omväxling. Den arma anglosaxen dukade dock under på sidan arton, strax efter att hon/han hade översatt ”den utmärglade gestalten” till ”extraordinary shape”. Personligen skulle jag nog inte ha rekommenderat vederbörande att börja sina svenska läsövningar med detta aningen arkaiska alster (alster alltså – som i ”Alsters Herrgård” där Selmas kusin Gustaf Fröding föddes — get it?)

Jag misstänker att det är dags att gå och lägga sig nu …

LITET ADDENDUM SENARE SAMMA DYGN

Skam till sägandes kom jag inte ur fläcken med Selma och Berling — det är något djupt irriterande med bokens själva struktur, hur handlingen liksom startar och stannar upp hela tiden. Prästen står i predikstolen. Han tror han ska få sparken. Biskopen är där för att höra på honom. Men han grips i sitt självförakt av gudomlig inspiration och predikar bôxera av hela församlingen. Men sen går det i helvete i alla fall. Därpå följer rena resumén av vad han ägnar sig åt de följande åren. Sedan blir det miljöbeskrivning i sidorna sju. Varpå Berling dyker upp igen liggande i snödriva och räddas av Majorskan på Ekeby. Dramatisk scen — lång dialog — handlingen kickstartar på nytt. Fast det gör den inte, för sedan blir det resumé igen.

Så där går det på. Enstaka scener med stark närvarokänsla som får mig att komma in i handlingen och sedan abrupt stopp och en lång ”Detta har hänt”-passage innan vi huvudstupa dyker ner i handlingen på någon ny, godtyckligt vald plats i det narrativa flödet. Jag börjar känna mig som om jag läser en förkortad Det Bästa-version av boken — och det förbryllar mig att den är skriven på det här viset.

Selmas kortare berättelser, som Herr Arnes penningar, Körkarlen och Löwensköldska ringen har ju inte alls samma märkliga starta och stanna-struktur. Jag väntar på att den silverhåriga sagotäljerskan ska komma igång med en helt gestaltad historia någon gång, men nu närmar jag mig sidan hundra utan att det har blivit något vidare flyt i handlingen (vän av ordning invänder kanske att jag inte borde ha försökt läsa om boken direkt efter en deckare av Michael Connelly som kopplar nackgrepp på läsaren med första meningen och släpper det först motvilligt på sista sidan).

Fast iochförsig har Majorskan just blivit körd från gård och grund under närmast King Lear-aktiga former, så nu kanske fin-Learet ska till att börja … Nu stundar möjligen — tablå — Berlingske Tidender …

(Det går tydligen inte att undvika — det här inlägget ska sluta med en dålig vits … )

Michael Connelly stal min nattsömn

maj 15, 2006

Nu är jag tillbaka i Kyrkerud för att hålla min seriekurs en andra gång. Första dagen är just till ända. Jag är synnerligen outsövd — jag tog tåget i går klockan ett, medförande Michael Connellys nya, The Lincoln Lawyer som just har kommit i pocket. Som vanligt med MC sjönk jag rakt in i texten — jag märkte knappt när tåget satte sig i rörelse, lade motvilligt in ett bokmärke när vi nalkades Grums, fortsatte läsa på Grums pizzeria i väntan på Årjängsbussen (samtidigt som jag intog en mer än lovligt kapriciös Capriciosa), läste på buss 100 mot Årjäng och Töcksfors, medan det undersköna försomriga värmlandskapet gled förbi som ett töcken utanför fönstret och nådde till sist min bestämmelseort — Kyrkeruds folkhögskola. Strax därpå lade jag mig i sängen i ett gästlärarrum med ett fönster som vätte mot en ganska hötorgig landskapstavla — kuperat landskap med blånande skogar, stilla spegelblanka insjöar och solnedgång, allt som fattades var en älg i motljus — och fortsatte i boken (jag hade vid det laget läst dryga tvåhundra sidor). Klockan tre i morse hade jag nått sidan fyrahundrafemtio och slutet. Landskapet utanför fönstret hade blivit en svart sammetsaffisch med skogssilhuetter vagt tecknade i stjärnljus. Den gamla gästlärarvillan där jag ensam är inhyst för tillfället knäppte och knarrade storskogssinistert. Jag rökte en sista cigg på förstutrappan, trynade in och fick sova dryga fyra timmar innan det var dags att hålla mitt inledande föredrag.

Följden av detta är att jag har lite svårt att hålla mig vaken just nu. Men jag lär mig aldrig — när man börjar läsa en deckare av Michael Connelly måste man se till att ha rensat kalendern först. Jag vet ingen annan författare som har så starka sidvändarkvaliteter — det är faktiskt nästan fysiskt omöjligt att sluta läsa när man väl har påbörjat en av hans böcker (visst undantag för de enda två som inte är särskilt bra — Black Ice och A Darkness More Than Night).

I morgon är jag förhoppningsvis aningen fräschare i huvudet — nu måste jag bara se till att försöka hålla mig vaken tills jag och en annan av lärarna kan åka in till Årjäng, proviantera och köpa exotiska lokala T-shirts på Röda Korsets loppmarknad. Det är därför — och endast därför skyndar jag mig att inflika — som jag känner mig nödsakad att delge bloggens läsare ovanstående …

Det som bor i böckerna

maj 12, 2006

Jag satt just vid köksbordet och slevade i mig Bran Flakes och Yoghurt medan jag läste de inledande sidorna i Michael Innes deckare Hare Sitting Up (ett av dagens enkronasfynd från Ebbes hörna på Stigbergstorget) och kom till sidan fjorton där jag upptäckte att en tidigare ägare med ett resolut kulspetsstreck hade strukit över J-et i ordet ”junting” och skrivit ett ”h” i mariginalen — ”hunting” skulle det så klart stå.

Jag blir alltid lite stimulerad av såna här små upptäckter i gamla böcker — det tilltalar mig att det finns läsare som stör sig så till den grad på korrekturfel att de bara inte kan låta dem stå kvar opåtalade. Ordningen i världsalltet måste återupprättas. (Hela resonemanget bygger ju på att man utgår från att felen är ovanliga, att de är som sällsynta ogräs som bara blommar vart femte år.) Attityden tyder också på att den oavlönade korrekturläsaren har tid att nappa åt sig pennan och justera den misshagliga bokstaven. Jag anar att den här sortens grannlagenhet är stadd i utdöende — i en värld där tidningarna har avskedat sina korrekturläsare och anförtrott uppdraget åt Bill Gates och hans armé av vansinniga positronhjärnor orkar man helt enkelt inte göra vredgade kulspetsstreck överallt där det skulle behövas.

New Yorker-kritikern Anthony Lane ärvde en packe gamla Wodehouseböcker från en äldre manlig släkting som hade varit lämnat efter sig en slösande rikedom på randanmärkningar — han kommenterade Bertie Woosters och de andras moral, smak, och så vidare. Och på ett ställe hade han strukit under ett par meningar och skrivit i mariginalen: ”Innehåller alla alfabetets bokstäver utom ‘Q’ ”.

Den typen av anmärkningar tyder på att läsaren kanske har haft lite för mycket tid till sitt förfogande.

Generellt sett uppskattar jag alla livstecken från de tidigare ägarna — vare sig det är gamla spårvagnsbiljetter, kvitton, eller fantasieggande frågeställningar i mariginalen. Någon gång under mina sena tonår lånade jag Zarah Leanders memorarer på biblioteket i Sala. En tidigare låntagare hade strukit under en passage där Zarah var osäker på vilken gaffel hon skulle använda vid en finare middag. I marginalen stod några halvt utplånade, otydbara blyertsrunor: ”#&&%* dessertgaffel #&* ??” — en fullkomligt meningslös liten detalj som etsade sig in i mitt minne så till den grad att jag minns den fortfarande tjugofem år senare. Jag undrar fortfarande vad Zarah borde ha använt för #&&%* dessertgaffel (det kanske är ett exempel på det som Alfred Jarry säger om att det obegripliga stimulerar minnet).

En gång under sent nittiotal var jag inhyst i gästflygeln på familjen Trenters hus utanför Mariefred och botaniserade i Stieg och Ullas magnifika deckarbibliotek. Till kvällslektyr valde jag en äldre svensk fackbok som handlade om kriminaltekniska undersökningar av bland andra Erik den fjortondes och Den Heliga Birgittas kvarlevor. Ingen verkade ha öppnat boken sedan Stieg Trenter var i livet för när jag låg i sängen och läste snöade det då och då små tobaksflagor och ett och annat ögonbrynshår ur den — kvarlevor i en bok om kvarlevor.

Fast alla spår de tidigare läsarna lämnar efter sig är ju inte lika fantasieggande. Värst är engelska böcker där någon nitisk individ har tränat på språket och slagit upp minst tio ord per sida och skrivit de svenska motsvarigheterna i mariginalen. Enda trösten är att det enligt mina erfarenheter är mycket ovanligt att dessa nitiska själar lyckas ta sig längre än till sidan fyrtio — sedan brer texten ut sig igen med majestätiskt obefläckade vita mariginaler. Och om självstudenten är en av dem som slår upp i princip alla ord utom ”was” och ”the” så brukar vederbörande duka under redan innan sidan tjugo.

Nu ska jag återvända till min Michael Innes-deckare igen och se om min ordningstörstande föregångare har hittat något mer att anmärka på — Innes skriver snustorrt putslustiga brittiska deckare som ofta utspelas i en akademisk miljö där han verkar närmast ohälsosamt hemtam, så lite rödpenneanmärkningar i marginalerna passar ovanligt bra …

Idealistens dilemma

maj 11, 2006

Som ett barn av sextio- och sjuttiotalets kompromisslösa tidsanda är det mig naturligtvis djupt främmande att utnyttja min blogg för att göra reklam för tidningen Kapten Stofil — postgironummer 58 12 88-8, prenumeration endast 120 :- för fyra fullmatat svällande nummer av Sveriges enda ideellt producerade superhjältetidning — så därför måste jag tyvärr låta bli att säga något om att nummer tjugotvå, ett sprängfullt metanummer, just har nått ut till välsorterade tidningsdistributörer (defintionen av ”välsorterad” är i det här fallet att de råkar ha Kapten Stofil).

Egentligen är det ju lite synd att jag inte nänns nämna något om numrets serier — till exempel stofiläventyret Geezer of the carribbean där Kapten Stofils tecknare Joakim Lindengren flyr till den karibiska övärlden undan sina åtaganden som Stofiltecknare och ansätts av sitt överjag (i form av Kapten Stofil) som kräver att det ska hända något. Eller om att Ursula Andress strax därpå dyker upp …

Och ännu mindre har jag ju mage att plugga min egen serie där Den maskerade proggaren möter skurken Postmodernisten, vars superkraft är att han kan dekonstruera det narrativa flödet i den berättelse som han själv är med i.

Med sorg i hjärtat får jag även avstå från minsta antydan om hur John Andersson i Getsons skildrar hur Brian Eno som barn ser på ett avsnitt av TV-programmet Getsons, sedan äter han en middag bestående av sylvassa marsianska daggmaskar.

Inte en stavese kommer heller att gå över mina läppar eller tangentbordsfngrar om hur IRA-ponken Jimi, ursäkta, Pina Komeini, J.R.!, förlåt, jag menar Joakim Pirinen fortsätter att vränga sitt namn ut och in i ännu en anagramserie, eller om hur Camilla Forsmans juverstinna hjältinna Karro Ko upplever kryptisk komik eller hur Johan Wanloo offentliggör den mäktiga fantasytrilogin om Ett surkart med dragspel .

Men mest grämer det mig kanske att jag inte kan nämna att Martin Kristenson skriver i Stupidoblocket om musikaler vi inte minns och att Johanna Broman Åkesson publicerar sista delen i sin artikelserie om när rumban och samban kom till Sverige.