Huvudnyheterna 6: Om man googlar ett träd i skogen …

Befjädrade dinosaurier figurerar som hastigast i veckans avsnitt …

Laddar ner gör ni genom att högerklicka och spara HÄR.

Om man googlar ett träd i skogen och inte får några träffar, har det då hänt? Detta är bara ett av de brännande spörsmål som vi kapitalt misslyckas med att ge svar på i veckans avsnitt av podcasten Huvudnyheterna.

Mycket tal om symboler, klichéer och skyltar blir det:  Varför ser våra symbolbilder så ofta föråldrade ut  (sånt som datorpapperskorgar och  trafikskyltsmotorcyklar)? Vem har för övrigt tecknat Sveriges suveräna vägskyltar? Och vem har formgivit typsnittet Tratex? (De sista frågorna besvarade jag  faktiskt  här på bloggen några dagar efter inspelningen. Svaret på båda är förstås ett genljudande Kåge Gustafson!)

Imiterar David Olof Palme eller imiterar han Bosse Parnevik? När vi ser dinosaurier framför oss, ser vi då sjuttio miljoner år bakåt i tiden, eller ser vi den klassiska tjeckiska dinosaurietecknaren Zdeněk Burians öststatsfemtiotal? Har olika geologiska epoker formgivits av olika demiurger med divergerande estetik? Hade dinosaurierna fjädrar?

Några andra spörsmål: Varför låter kattägare som seriemördare när de gullar med sina husdjur?  Har de öppna planlösningarna i alla sitcoms gjort folk mer benägna att slå ut väggen till köket? Är Newman i Seinfeld verkligen en demon? Ja — på A svarar vi vet inte, och på B svarar vi Sundsvall.

(Som exceptionellt minnesgoda läsare märker — och nu talar vi om de av er som har ungefär lika bra komihåg som Borges Funes den minnesgode — rider jag ett par gånger under avsnittet kring på käpphästar som har vädrats tidigare här på bloggen: De geologiska åldrarnas olika skapargudar var jag inne och nosade på redan i maj 2006 och den tongivande dinosauriedesignern Zdeněk Burian nämndes i maj 2007.)

Rättelser och felningar: Ett stort klang och jubelfel sträcker sig hela vägen från förra avsnittet till detta — det är ju i inledningen av  det här avsnittet som jag spolierar en Dorothy Sayers-deckare. Alla de  Lord Peter Wimsey-fantaster som drog en lättnadens suck efter förra veckans avsnitt kan börja oroa sig igen. Hur jag lyckades transponera spoilern ifråga från ett avsnitt till nästa begriper jag fortfarande inte.

Dessutom lyckas jag mangla ett citat nästan lika grundligt som This England-talet härförleden. Det rör sig om en gammal Simpsonsklassiker som jag förvränger nästan bortom igenkännlighet. För det första är det inte Homer som säger repliken (här misstänker jag att jag har blandat ihop två olika Alien Invasion-avsnitt ur seriens långa historia) utan TV-ankaret Kent Brockman.

”I for one welcome our new insect overlords” ska det förstås vara …

Jag påstår att citatet lyder  ”I for one hail as conquerors our new space emperors” — vilket till råga på allt annat är oerhört osmidig engelska. Man kan höra när jag framför min vanställda version att jag vet att den inte stämmer, men jag framhärdar ändå. Välkommen till 1993, grabben. Så här blir det när man inte har Google att tillgå.

I gengäld rättar jag mig fel när jag först tror att snittet på Herr Gårmans byxor är typiskt för 1956 — eftersom skylten är från 1955 får väl det sägas vara ganska hyggligt gissat —  men jag får s a s … BYXÅNGEST och utsträcker helt fegt byxdateringen till 1949 – 56.

Jag pratar i början av avsnittet om s k ”product tampering” och tänker främst på Tylenolskandalen i Chicago. Men den inträffade inte på sjuttiotalet som jag trodde utan 1982.

Mitt favoritögonblick i det här avsnittet är annars när Jacob förtvivlat försöker få mig att reagera på sin inte oävna vits om att ”Demi Moore måste alltså betyda lagom” och jag är helt okontaktbar. Ett porträtt av autisten som halvgammal man.

Och frånochmed igår eftermiddag är Huvudnyheterna även fullt nedladdningsbara och prenumererbara på iTunes. Adressen är:

https://itunes.apple.com/se/podcast/huvudnyheterna/id654675582?l=en

Huvudnyheterna — nu snart på iTunes

Äntligen — äntligen, säger jag — har det cybernetiska snille  som skriver dessa rader  — och som i förbigående sagt talar maskinkod som en infödd — lyckats räkna ut varför det inte gick att registrera podcasten på iTunes.

En av filerna på Archive.org hade av okänd anledning råkat få en länk där det stod ”https” i stället för ”http” — och när väl S-et  ströks ur rullorna så fungerade allt plötsligt som det skulle.

Alan Turing och hela Bletchley Park-brigaden hade knappast kunnat överträffa med denna kodknäckarinsats …

Fast när jag kom fram till den pinsamt enkla lösningen så hade jag redan försökt lösa problemet med den brända jordens taktik: jag hade tagit  bort min mödosamt konstruerade spelare med rullande text, och alla bilder och alla bildtexter från Huvudnyheternas blogg,  som numera utgör en synnerligen spartansk anblick. Man väntar sig nästan att se en inoljad och blodbestänkt Gerard Butler vandra kring mellan posterna och morra på skotska för sig själv …

Hursomhelst — stor lättnad råder. Och om någon dag ska Huvudnyheterna återfinnas på iTunes, precis som om det rörde sig om en riktig podcast …

Huvudnyheterna 5 — Bibeln betraktad som en sommarblockbuster i nedförsbacke

Bibeln — en blockbuster med betydande budget.

… eller: Två tredjedelar av ett ganska anständigt gayporrfilmsmanus.

(Kan jag verkligen inte bara bestämma mig för en titel? Tydligen inte — och såväl i podcasten som på bloggen efterlever vi uppenbarligen Oscar Wildes gamla råd från Dorian Gray: ”The only way to get rid of a temptation is to yield to it.” Dorian Gray själv följde ju denna maxim till punkt och pricka och se så bra det gick.

Fast nu gav jag efter för frestelsen att börja prata om något ovidkommande innan jag ens börjat berätta vad veckans avsnitt handlar om — det måste nästan vara något slags rekord. Jag avslutar den här parentesen som jag helt hade glömt att jag befinner mig i och försöker igen.)

Mycket mytologi och teologi i denna veckas avsnitt av min och Jacob Stålhammars podcast Huvudnyheterna.

Jacob börjar med att spåna slogans för Lady Macbeths kemtvätt och talar sedan ut — som det brukar heta — om sitt inverterade stalkerbeteende: han brukade låtsas att han gjorde slut med vilt främmande kvinnor som han såg på avstånd på stan. Vi kommer in på gifter och David spolierar en Dorothy Sayers-deckare — dock utan att avslöja vilken.

Ett juridiskt tvivelaktigt syndafall med både brottsprovokation och Fruit of the Poisoned Tree

Vi driver vidare in på  juridik och den amerikanska rättstermen ”Fruit of the poisoned tree” får oss att börja reflektera över det rättsligt rimliga i Syndafallet — är inte dinglandet av kunskapens frukt framför Adams och Evas näsor att betrakta som brottsprovokation av grövsta slag? —  vilket i sin tur leder vidare till en recension av Bibeln som sommarblockbuster. På vägen lyckas vi dessutom enligt Jacob komma upp med två tredjedelar av ett ganska anständigt gayporrfilmsmanus.

Jag tänker mig Rudolf Hess som Lucifer den fallna ängeln — och Jacob kommer fram till att Gud är Alan Smithee, den allestädes närvarande pseudonym som manusförfattare och regissörer använder sig av när de känner att de inte kan stå för det snopna slutresultatet av sina cineastiska strävanden.

Någonstans mitt i detta börjar vi också  fundera kring varför det är så lätt att gestalta ondska och svårt att få fason på godheten — varför det är lätt med cynism och svårt med idyll — och vår vana trogna exemplifierar vi med högaktuella kulturföreteelser, i det här fallet Staffan Hildebrandts G för Gemenskap.

Filmen Dune — ett av Alan Smithees många stora, havererade prestigeprojekt.

Lyssna kan ni göra här:

Och laddar ner gör ni genom att högerklicka och spara HÄR.

Och ja — titeln på avsnittet anspelar förstås på Alfred Jarrys gamla goding La passion considérée comme course de côte — d v s Korsfästelsen betraktad som en cykeltävling i uppförsbacke.  (Som f ö även inspirerade J G Ballard till den kondenserade romanen The Assassination of John Fitzgerald Kennedy Considered as a Downhill Motor Race. Och nu har jag officiellt avlägsnat mig från ämnet igen. I den mån det överhuvudtaget fanns ett till att börja med.)

Rättelser: Pernilla Wahlgren sjöng Picadilly Cirkus 1985 som David säger först — innan han rättar sig fel till 1986. David envisas vidare med att kalla Lucifers neddalande för ett ”syndafall” — det ska vara bara fall. ”Fallet Lucifer”, m a o …

Lucifer, en ängel som faller och faller — tills han landar i en höstack i Skottland (alla religiösa motiv i bloggposten är förstås av Gustave Doré).

Dessa superbt sällsamma svordomssubstitutioner

En gång på nittiotalet satt jag framför min TV och tittade på TV3:s utsändning av Den vilda jakten på stenen — för det här hände sig på den tiden då folk fortfarande tittade på TV-kanaler, i realtid.

Det hände sig också på den tiden då mediautbudet var något mindre överväldigande, så att man ofta kom att se filmer tre eller fyra gånger. Därför visste jag att Danny De Vito när som helst skulle dyka upp i handlingen och väsa: ”Understatement of the year, asshole!”

Men det gjorde han inte — i stället blev det reklamavbrott. Och när pausen  var över hade De Vito redan återförenats med Michael Douglas och Kathleen Turner, utan att TV3-tittarna fick reda på hur det gick till — vilket bör ha varit förvirrande för de av oss som inte kunde filmen utantill.

I stället för att lemlästa Robert Zemeckis trivsamma actionäventyr kunde TV3 ha försökt skaffa fram en omdubbad version. Så gör de amerikanska TV-bolagen när de vill visa en filmsuccé där folk är lite fula i munnen.

På så vis får unga oskyldiga amerikanska  TV-tittare för sig att Ferris Bueller säger “Pardon my French, but you’re an aardvark!” i stället för det där andra fula a-ordet som TV3 hindrade Danny De Vito från att spotta ur sig. (Fira med Ferris heter filmen för övrigt, om ni ursäktar min svenska.)

Dessutom får de amerikanska TV-tittarna för sig att alla de hårdkokta typerna i The Usual Suspects i tur och ordning säger ”Hand me the keys, you fairy godmother!” — i stället för den aningen märgfullare repliken ”Hand me the keyes, you fucking cocksucker!”.

Ibland blir de här substitutionerna smått surrealistiska, som när Joe Pesci i Casino ilsket utropar:  “Forget me? Forget you, you mother forgetter!”

Eller när Samuel L Jackson säger ”melon farmer” och ”melon farming” gång på gång i Tarantinofilmen Jackie Brown: “I will not hesitate to shoot a melon farmer like you”, “What kind of dumb melon farmer do you think I am?”

Faktum är att Samuels passionerade jordbruksintresse blir lite tjatigt efter ett tag, så  att censorerna ser sig tvingade att variera konfekten med uttryck som  “monkey fingers”, “monkey riders”, “motor scooter”, “motor flying” eller min storfavorit “mutual funding”: ”She better have my mutual funding money!”

http://www.funnyordie.com/videos/15b551265c/jackie-brown-melon-farming-short-version

Ovan kan ni se en kavalkad över de barntillåtna svordomarna i TV-versionen av  Jackie Brown — och melonfarmers i all ära, men frågan är om inte de bisarraste klippen är de där Samuel  säger ”shoot!” eller ”What the heck” — det är  något fantastiskt inkongruent, nästan bisarrovärldsaktigt  över anblicken av Tarantinoskådisar som låter som Ned Flanders …

John Goodman är mycket upprörd över att någon har träffat främmande personer i Alperna

Men den mest inspirerade svordomssubstitutionen någonsin måste vara scenen i The Big Lebowski där en rosensrasande John Goodman vandaliserar en bil medan han vrålar så att saliven sprutar:

”THIS IS WHAT HAPPENS LARRY!!! THIS IS WHAT HAPPENS WHEN YOU FIND A STRANGER IN THE ALPS!!! THIS IS WHAT HAPPENS! THIS IS WHAT HAPPENS WHEN YOU FEED A STRANGER SCRAMBLED EGGS!!!”

(För de läsare som till äventyrs undrar så har Goodmans ilska ursprungligen att göra med sodomi snarare än stärkande schweiziska skogspromenader.)

Här har de okända snillen som ansvarar för filmens nya ljudspår slutat censurera och börjat skapa stor surrealistisk poesi …

Och som den alltid lika välinformerade och spirituella Arika Okrent påpekar så bevarar omdubbningen av Goodmans tirad både originalets språkljud och rytm på ett föredömligt sätt:

The linguistic structural parallels are sound—it preserves the ”F a stranger in the A” pattern as well as the truncated trochaic tetrameter stress pattern.

(Ja — om sanningen ska fram så var det faktiskt från Arika jag fick uppslaget till det här blogginlägget — hon skrev nämligen om fenomenet på  Mental Floss. Äras den som äras bör …)

När panikens PR-byrå formar fasans fraseologi

För att inte svimma — upprepa för dig själv: ”Det är bara en tagline … bara en tagline … bara en tagline …”

Day of the Dolphin (1973)

Av någon anledning är jag alldeles särskilt förtjust i taglines som på ett knaggligt och något omständigt sätt försöker återberätta halva handlingen i filmen — någonstans i gränslandet mellan marknadsföring och ren spoilerfestival: ”“Unwittingly, he trained a dolphin to kill the President of the United States”.  Ett bittert öde för den annars så pålitligt patriotiske Scott, hård tuggummituggande Pentagongeneral i Dr Strangelove och ännu hårdare Pansargeneral i Patton.

Men taglinen i Day of the Dolphin är ju i alla fall relativt  begriplig. Jag har lite svårare att få rätsida på …

The Flesh Eaters (1964)

Ni läste rätt — ”The only people who will not be STERILIZED with FEAR are those among you who are already DEAD!”

Min enda fråga: Får man pengarna tillbaka när man lämnar biosalongen antingen permanent ofruktsam eller hädangången? Eller får man hålla till godo med lite torrblod — ”Instant blood” — från biljettkassan? (Se affischens övre högra hörn.)

Curse of the Faceless Man (1958) målar istället upp en måttligt avundsvärd livssituation: ”Begravd under eoner … förvandlad till sten … sökande efter kvinnor — kvinnor — kvinnor.”

Det är klart att det måste kännas kymigt.

Nej — då verkar det vara mera drag i Shriek of the Mutilated från 1974. ”A frenzied hunt for a hideous beast, uncovers an evil cannibal cult and death is the devil’s blessing.” Klart som korvspad alltsammans. Jag är särskilt förtjust i det illa placerade kommatecknet efter ordet ”beast”.  Dessutom återfinner vi en bonus-tagline på affischen: ”A corpse is bait in the trap of terror”.

Ja — Shriek of the Muilated verkar vara ett veritabelt påskägg av snärtiga, säljande sentenser. På VHS-omslaget får vi  ta del av en något annorlunda summering av handlingen:

Studenter som söker efter Snömannen snavar i stället över en slaktarsekt på en skräckens ö. Okej — det förklarar i alla fall varför omslaget visar en huggtandsförsedd Kenny Rogers vars kroppsbehåring är ännu mera nallebjörnskramgo än vanligt.

Men varför de letar efter snömannen på en skräckens ö i stället för i Tibet framgår inte.

Och varför yetin ifråga  befinner sig i en högst normal amerikansk trappa är inte heller helt klarlagt.

Inte heller får vi veta vilka de där lemlästade personerna som hojtar så hemskt i titeln är.

Eller om Iver Film Services (The professionals at Pinewood) verkligen har kollat upp med The Academy of Motion Picture Arts and Sciences om det är okej att de använder Oscarsstatyetten i sin marknadsföring på det där viset … Är verkligen Shriek of the Mutilated den typ av filmkonstverk som Oscarsjuryn i första hand vill förknippas med?

Så många frågor …

Sveriges mest spridda konstnär …

… utan någon som helst konkurrens är Kåge Gustafson (Eller Karl-Gustaf Gustafson om man vill vara lite mer formell).

Har ni varit ute och rört på er idag så törs jag nästan garantera att ni sett över femtio verk av denne store svenske samtidskonstnär (och befinner ni er ute i vildmarken torde ni trots allt ha sett några stycken).

Redan debutverket från 1955 innebar ett stort publikt genombrott för artisten — och reproduktioner av det blev snabbt snarast självskrivna i svenska offentliga miljöer …

Herr Gårman, 1955 (silkscreen på plåt)

Redan här har Gustafson funnit den karakteristiska stil som kommer att utmärka honom under hela hans mogna period — sextiotalet och början av sjuttiotalet — den stil vi har lärt oss älska i mästerverk som exempelvis ”Vägarbete” …

Särskilt populärt i Tyskland blev verket ”Varning för älg” som fortfarande stjäls flitigt av kriminella band från Niedersachsen …

Titta på det ädla typsnittet under älgen — det heter ”Tratex” och är även det tecknat av Kåge Gustafsson, som alltså också gett typografisk form åt den svenska trafikupplevelsen.

Trots att vi alla dagligen ser Kåge Gustafsons arbeten vet vi mycket lite om honom. Den synnerligen summariska Wikpediaartikeln om konstnären är ett vältaligt vittnesbörd om vilken doldis han är — texten innehåller bland annat den något svävande uppgiften att han var född ”cirka 1917”. Dödsdatum är däremot exakt angivet: tjugoförsta juli 2006.

Vill man bilda sig en uppfattning om verkshöjden på våra vägskyltar är det bara att jämföra Gustafsons Gårman med några andra länders övergångsställegängare …

Jag vill betona att jag inte har bemödat mig särskilt att välja de yxigaste Gårmännen — det här är ett ganska representativt urval av hur de ser ut i andra länder — även om vissa exempel, som Israels lätt salongsberusade övergångsflanör, höjer sig över genomsnittet …

”Raj, raj … hick!” — fast på hebreiska.

De flesta länder har faktiskt märkligt charm- och karaktärsbefriade trafikskyltar …

Kåge Gustafson däremot har den där ovanliga, nästan Hergémässiga förmågan att förena formkänsla med funktionalitet och stark stilisering med skenbar realism — han är helt enkelt en tsar bland trafikskyltstecknare … heder åt denne obesjunge hjälte!

Huvudnyheterna 4 — Hanna-Barberas varseblivningsteori

I veckans avsnitt lanserar Jacob Hanna-Barberas varseblivningsteori — och ovan ser vi de både animationskolporatörerna William Hanna och Joseph Barbera omgivna av sina snillefoster.

Ännu en torsdag — ännu ett avsnitt av Huvudnyheterna. Om jag låter en smula sömnig i inledningen så beror det på att jag har varit vaken sedan klockan fyra — den här episoden är inspelad tredje maj, alltså samma dag som jag skrev om den otursamma tursymbolen. Jag kvicknar till en smula när vi börjar prata, men min trötthet gör sig gällande lite här och där — bland annat genom att jag inte alltid hör på ordentligt, märker jag nu när jag lyssnar på avsnittet igen.

Jacob tänker förfalska sin dagbok strax innan han blir senil, i hopp om att få sitt framtida minnessvaga jag att tro att han har haft ett roligare liv — dessutom tror han tydligen att det kan få hans demens-homies på hemmet att reta honom mindre.

David och en ansiktslös man besökte Moderna Museet-utställningen Hon — en katedral 1966

Vi kommer in på barndomsminnen och David minns ett besök i monumentalskulpturen Hon på Moderna Museet (redan här är en rättelse på sin plats: David tror att året var 1963 eller 64 — i själva verket var det 1966).

När vi tror att vi uppfinner men plagierar — och när vi tror att vi plagierar men uppfinner: George Harrison trodde att han skrev ”My Sweet Lord”, men skrev i själva verket Chiffons-hiten ”He’s So Fine” från 1963. Paul McCartney drömde melodin till ”Yesterday” och var övertygad om att det var en gammal evergreen för att den var så perfekt.

Det pratas överhuvudtaget mycket om minnen och drömmar, hur de flyter ihop i själens akvarellåda och hur mycket man kan lita på dem.

Vilket i sin tur leder Jacob fram till avsnittets slutsats: vår varseblivning baseras på TV-animatörerna Hanna-Barberas kostnadsmedvetna principer — använd inte fler animationsceller än nöden kräver: om Scooby Doo pratar så är det bara munnen som rör sig.

Jacob vill också  understryka att han går att anlita som falsk släkting — han specialiserar sig särskilt på ”Den äldre brodern som har varit till sjöss”.

Rättelser: David säger vid ett tillfälle Betamax när han menar Betacam. Förutom det och lapsusen med året för utställningen Hon har vi ännu inte upptäckt några himlaskriande felaktigheter …

Lyssna kan ni göra här:

Laddar ner gör ni som alltid genom att högerklicka HÄR och spara.

Och snart ska jag göra ett nytt försök att överlista iTunes så att de släpper in vår podcast i de fina salongerna — jag lovar …

Huvudnyheterna 3 — Skjut inte på budbäraren av ragtime

I podcasten nämns biologen Ernst Haeckel (1834 – 1919) och hans smått psykedeliska planscher — här ovan ett exempel

I tredje avsnittet av min och Jacob Stålhammars podcast virrar våra diskussioner över ganska vidsträckta vidder — vi undrar varför vetenskapsmän föredrar estetiskt tilltalande teorier,  inser det problematiska med Platonskt idévärldssex och gör fruktlösa försök att formulera en moralfilosofi för hårlösa chimpanser.

Dessutom fladdrar såväl Ockhams rakkniv som Anselm av Canterburys gudsbevis förbi i denna ovanligt filosofiskt stämda episod — som för övrigt utgör sista delen i den brett upplagda Karenin/Majonnäs-trilogin (det vill säga de tre podcasts som vi spelade in den tjugonde april).

Jag är själv rätt nöjd med det här avsnittet — jag tycker att det flyter på bättre än det förra — och att vi rentav kanske säger ett och annat som är av — dare I say it? — mera allmänt  intresse, särskilt i den avslutande moralfilosofiska/moralpsykologiska avdelningen.

Lika nöjd är jag kanske inte med hur bra jag lyckas komma ihåg Shakespeares ”This England”-tal. För det första förekommer talet i fråga inte alls i Henry VII som jag i förstone vill göra gällande — det härrör istället från den halvobskyra pjäsen om Richard den II.

För det andra lyder talet  inte riktigt som jag återger det — ”This bling, this blång, this England” — utan är något elegantare formulerat:

This royal throne of kings, this scepter’d isle,
This earth of majesty, this seat of Mars,
This other Eden, demi-paradise,
This fortress built by Nature for herself
Against infection and the hand of war,
This happy breed of men, this little world,
This precious stone set in the silver sea,
Which serves it in the office of a wall
Or as a moat defensive to a house
Against the envy of less happier lands,
This blessed plot, this earth, this realm, this England.

Fursten bland översättare, Carl August Hagberg, har naturligtvis gjort rättvisa även åt denna berömda passus (kanske det enda riktigt hitlistebetonade numret i Richard II):

Den stolta kungastol, den krönta ö,
Det majestätets land, krigsgudens thron,
Det andra eden, halfva paradiset,
Den borg naturen byggde åt sig sjelf
Mot allsköns smitta och mot krigets arm,
Den sälla menskoätt, den lilla verld,
Den ädelsten i silfverhafvet fattad
Som tjenar till en ringmur och beskydd,
Till fästningsgraf omkring den stolta borgen,
Till värn mot mindre sälla länders afund;
Den goda jord, det rike: detta England

Lyssna kan ni göra här (på Huvudnyheterna del tre, alltså, inte på Richard II):

Eller också går det som vanligt bra att högerklicka och ladda hem HÄR.

Med sorg i hjärtat måste jag tyvärr meddela att jag inte lyckats få någon rätsida på Itunes ännu — de anser sig ha problem med att ladda ner filer från podcasten när jag försöker registrera den och sedan fastnar jag, trots att RSS-validator har validerat min feed så att det står härliga till — och jag dessutom har kört den genom något som kallas för ”Feedburner” för att göra den ännu mer iTunesanpassad.

Men jag kan mycket väl ha gjort något obegåvat. Jag är trots allt 52 år gammal, och började min karriär genom att försöka sprida mina alster via HEKTOGRAF! Jag börjar uppnå en viss mättnad på nya teknologier som jag behöver tillgodogöra mig. (För alla som är födda efter 1965 kan jag avslöja att hektografi är en gelatinbaserad tryckteknik, där man i princip försöker stämpla pappren med en aladåb — så löste vi det här med massdistribution av  våra idéer under sextiotalet) …

Men jag verkar ha kommit bort från ämnet igen. Alltså: om någon av bloggens begåvade läsare har ett tips om vad jag kan göra för att få iTunes att acceptera antingen den här bloggens feed eller min — som jag hoppades — förädlade feedburnerfeed:

http://feeds.feedburner.com/Huvudnyheterna

… så är jag idel öron. Och tummar.