Det är Bergström och Lundström och jag (och Kalle!)

Pappa och jag under ett särskilt proggigt skede av min uppväxt (cirka 1976).

Ett tecken på hur fruktansvärt eftersatt den här bloggen är: sedan jag uppdaterade senast har jag hunnit medverka i den smalspåriga SR-podden Snedtänkt inte bara en utan två gånger.

För någon månad sedan sändes avsnittet om referenshumor — länk HÄR.

Podden är inspelad enligt Roger Corman-principen: ”Vi har tid över! Vi gör en till!” B-filmsmästaren Corman lyckades ju bli klar med Skräckhumorfilmen The Raven på rekordtid, insåg att han hade hyrt studio, rekvisita och skådespelare för fyra dagar till och spelade prompt in The Terror med samma kulisser och ensemble (men utan manus).

The Terror, 1963. Vi har Boris Karloff. Vi har en löjligt ung Jack Nicholson. Vi har skräckslottskulisser. Nu kör vi!

På samma sätt upptäckte jag och Kalle Lind att vi hade studiotid över som inte fick gå till spillo och lät våra silvertungor fladdra ytterligare en timme, nu någotsånär inriktade på ämnet referenshumor, även om vi ibland färdas farligt långt från ämnet på associationernas halvsmälta Ikarosvingar.

Och nu i morse lade SR ut det Snedtänkt som Kalle, Kajsa Bergström, Ina Lundström och jag spelade in inför publik på bokmässan nu i fredags — länk HÄR.

Vi pratar om subkulturen progguppväxt — ett ämne som uppenbarligen förenar generationerna, eftersom de medverkande är födda mellan 1960 till 1983. Jag är faktiskt riktigt nöjd med resultatet — trots att Spanarna kapar programmet halvvägs in.

En dag i en produktlicensierares liv

Vem var ansvarig för licensieringen av Beatlesprodukter i medio av sextiotalet? Hade personen ifråga överhuvudtaget glosan ”nej” i sitt ordförråd?

Dessa båda frågor känns högaktuella när jag sitter och slösurfar lite på nätet och studerar de mer aparta artefakterna från Beatleshysterins guldålder …

Beatlesbongotrummor. Det är ju musikinstrument. Licensiera på, bara.

Visst, lakritsskivor med de unga gudarnas porträtt — det känns inte helt ologiskt. De är inte long playing, de är long eating. Det är ju nästan spirituellt.

Beatlesspelet. Skojigt för hela familjen. Ta ett Beatleskort. Ta ett perukkort. Flip your wig. Stå över ett kast. Gäsp. Okej — kör i vind.

Ni har spisat plattorna. Nu kommer tårtdekorationerna. Hmmm. Okej då.

The lost Beatle Tapes. Undvik imitationer. Monkeestejpen har bristfällig vidhäftningsförmåga, och Turtles isoleringsband är helt undermåliga. Det här känns solitt. Jag licensierar.

Beatles malkulor! Är det något fyra unga, dynamiska sexpaket från Liverpool vill förknippas med så är det väl malkulor. Lite motsägelsefullt kanske att Beatles ställer sig bakom något som sägs vara ”insect repellent” — men vem är väl jag att tacka nej till några spänn extra? Kör i vind.

Hårspray! Talkpuder! Parfym! Nej, nu har botten fullständigt ramlat ur — kör, kör, kör, säger jag bara.

The Beatle Twig — Beatleskvisten. Det är en kvist. Med två propellrar på. Bara du och The Beatles förstår hur den fungerar. Nu borde jag kanske sätta ner foten. Det här känns inte riktigt bra. Fast å andra sidan. Licensieringpengar luktar inte. Vi kommer — så att säga — på grön kvist. Jag tackar ja. Sälj ni er Beatleskvist med bandets välsignelse.

Själv tror jag att jag ska svepa ett stort glas whisky. Klockan är ändå elva på förmiddagen.