I natt drömde jag att jag och Freddie Wadling befann oss på något slags tidningsredaktion, där vi stod och ondgjorde oss över frilansarnas villkor. Den här inkarnationen av Freddie var pressfotograf snarare än sångare, förstod jag.
Sedan vaknade jag. En av trillingarna hade pressat in mig mot väggen och gett mig ca tre decimeter av sängens bredd att existera på. Jag låg där, oförmögen att röra mig, tämligen kissnödig, och mindes mina möten med verklighetens Freddie. De passerade revy utan något inbördes sammanhang, ett antal små tablåer:
År 2000, Soundtrack of our Lives Studio vid Södra Vägen, inspelning av skivan Skillingtryck och mordballader. Freddie som sitter gamlikt uppkrupen på en barstol med ett textblad i handen och en mikrofon framför sig. Producenten Johan Kugelberg och Freddies hustru Bella har olika åsikter om vilken sångtagning som är bäst. Freddie säger inte så mycket. Han sitter bara där och ser ut som en genomsnäll Nosferatu.
1992, Freddies bröllopsfest: brudgummen är mycket upprörd över att någon förväxlat honom med Peter LeMarc. ”Peter LeMarc!” utropar Freddie. ”Jag skulle inte pissa på honom om han brann!”
Mitten av nittiotalet, fest hemma hos Jacob Stålhammar vid Södra Vägen: Jag sitter på golvet tillsammans med Freddie och hans hustru Bella.
”Hur länge ska jag behöva hålla på innan jag kan försörja mig på det här?” klagar Freddie och låter uppgiven.
Några år senare spelar han Frankensteins Monster på Uppsala Stadsteater. ”Jag är ingen skådis”, säger Freddie. ”Det här handlar om att överleva.”
Cirka 1988: jag lånar ut L Sprague De Camps mastiga Lovecraftbiografi till Freddie, och några år senare år jag tillbaka den — Freddie var förstås Lovecraftfantast innan alla andra.
Några år senare talar han lyriskt om sin VHS-kassett med turkisk Star Trek. Han har lyckats förlägga den, men lovar att låna ut den till mig så snart han hittar den. (Det gjorde han tydligen aldrig.)
1999: Freddie är hemma hos mig på Fjärde Långgatan. Phantom Menace har haft premiär. Vi diskuterar Jar-Jar Binks. Freddie intar en försonlig hållning. ”Det är ju Star Wars”, säger han, som om det ursäktar allt. ”Det är sånt man får ta.”
Mitten av åttiotalet: jag har yttrat mig förklenande om Pee Wee Herman, och Freddie bjuder hem mig till sig för att visa en VHS med långfilmen Pee Wee’s Big Adventure. Han visar sig bo centralt, i en stor lägenhet full av filmer och böcker — det kaos som skulle utmärka senare bostäder hålls fortfarande i schack. Lägenheten är även full av vänner och välgångsönskare — till största delen sprethåriga sextiotalistslynglar med rockig klädstil.
Efter ett tag tittar sig Freddie omkring i lägenheten. ”Jag tror jag ska gå på en promenad”, säger han. Lägenheten töms. Jag går mot spårvagnshållplatsen för att åka hem till Hjällbo, men Freddie vinkar och pekar mot en tvärgata. ”Det här hållet!” säger han. Jag ansluter mig till honom och ett par andra utkorade vänner och välgångsönskare. Vi går ett varv runt kvarteret och återvänder sedan till hemmet. Det här är tydligen Freddies standardmetod för att länsa lägenheten när den blivit alltför full av sprethåriga åttiotalsrockers — det skulle aldrig falla honom in att säga åt någon att gå.
Vi ser resten av Pee Wee Herman-filmen. Den är förbluffande bra, precis som Freddie påstått. Regissören är en för mig obekant storhet som heter Tim Burton. ”Det är en bra film att se stenad”, säger Freddie.
De sista åren träffade jag inte Freddie. Jag och en mig närstående källa stötte på hans hustru Bella några gånger på Hemköp i Långedrag, och hon rapporterade senaste nytt. Det slutade alltid med att vi sa att vi borde träffas — och sedan gjorde vi inte det.
Efter branden i Långedragsvillan gav jag ett ex av mitt senaste seriealbum till Freddie med Jacob Stålhammars förmedling. På försättsbladet ritade jag Freddie som Freddy Krüger — jag tänkte att det skulle tilltala hans minst sagt mörka sinne för humor. Det var den sista interaktion jag hade med honom.
Freddie hade lurat döden så många gånger att han började kännas odödlig — som om han verkligen var Nosferatu. Det var en chock när hans kroppsliga skröplighet plötsligt hann ifatt honom.
Jag minns med värme hans milda, välmodulerade göteborgska, hans häpnadsväckande förmåga att föra pålästa och sammanhängande samtal även i tämligen drogpåverkat tillstånd och hans milda, vänliga väsen. Jag saknar honom.
David Nessle 