Olle Adolphson-låten Gud glömde

… och jag själv också, i det närmaste. Jag skrev den här aningen infama Olle Adolphson-parodin någon gång på nittiotalet och roade mina vänner med den. Nyligen reviderade jag texten en hel del, vilket märks en smula på inspelningen ovan — på ett par ställen sitter den fortfarande lite löst. Gitarren är ett billighetsmonstrum som jag har uppgraderat genom att slipa banden, sätta på bensadel och benstall samt förse den med syntetiska fårtarmssträngar (så kallad ”nylongut”).

PS: Varför jag hänger i taket på stillbilden förtäljer inte historien — när man börjar spela klippet blir jag rättvänd igen.

En gammal kulturtidningsartikel

I brist på nytt, fräscht innehåll här på bloggen så tillhandahåller jag idag en gammal artikel om Lewis Carroll, Edward Lear och nonsenstraditionen som jag hittade vid en hårddiskstädning nyligen. Den skrevs för tidskriften OEI och trycktes i det stora trippelnumret om nonsens 33-34-35 år 2007. Jag är bitvis rätt nöjd med resonemangen, även om det kliar i fingrarna att putsa texten språkligt och fixa till några smått bisarra formateringsfel i dokumentet. Dessa frestelser har jag motstått, med hänvisning till att livet är alltför kort. Däremot har jag gjort en PDF på texten, på det att eventuella läsare inte ska behöva scrolla sig blodiga. Ni kommer åt artikeln genom att klicka på nedanstående länk:

cabbages and kings FINAL

(Texten är i det skick som den levererades till redaktören Jonas (J) Magnusson, som sedan tuktade den med sin rakbladsvassa machete — det här är en directors cut, och som de flesta directors cuts förmodligen aningen längre och sämre än den först offentliggjorda versionen.)