Archive for februari, 2008

Afrikansk affischkonst

februari 28, 2008

Vilken film ska jag se i kväll? Det står och väger lite mellan Personal Assignment 2

personal-assignment-750.jpg

(jag undrar en smula vad det här personliga uppdraget går ut på) och Stolen Bible 2.

stolen-bible2.jpg

Fast jag har iochförsig inte sett ettan i något av fallen — kanske bättre att satsa på ett förtätat samtidshistoriskt drama …

idi-amin.jpg

Jag vet att Idi Amin hade fyrtiosju i skonummer — men kan hans huvud verkligen ha varit så där stort? Och det hela verkar nästan lite väl blodigt — jag kanske skulle ta och se om en beprövad västerländsk klassiker istället —

cujo.jpg

Tydligen åkte Ghanas videoförevisare länge runt i små portabla biografbussar (eller rättare sagt VHS-och-TV-bussar) smyckade med hemvävda affischer som de ovanstående. Sedan sjönk lönsamheten, och förevisarna började använda sig av enklare fotostater och liknande.

Ghanamovieposters.com kan ni se exempel på denna sällsamma fusion av modern marknadsföring och folkkonst, och även köpa er en egen naivistisk tolkning av Nightmare on Elm Street III om andan faller på — även om det kanske inte är helt uteslutet att företagsamma Ghanaiter fortsätter måla nya affischer och sedan varsamt patinerar dem för att de ska få den rätta, väderbitna looken.

(Om jag verkar väldigt frånvarande på bloggen just nu så beror det på att jag jagas ovanligt nitiskt av deadlinespöket.)

Annonser

Inte helt uppenbart

februari 18, 2008

playingaround-blog.jpg

Ibland kan man bli lite osäker på var en films titel börjar och slutar. Hur ska jag t ex tolka ovanstående affischtext — ”Alice White Playing Around with Chester Morris”? Hmmm …

dragheraldbloogg.jpg

Fast ännu mera äventyrligt synes det mig att göra en film som heter ”Drag” och sedan skriva ”Richard Barthelmess in Drag”.

mysterios-smith-blogg.jpg

Nej — Tacka vet jag ” Mysterious Smith Co presents The Temple of Mystery, the greatest of all Mystery Shows”. Här finns inga utrymmen för missförstånd (även om artistnamnet ”Mysterious Smith” i mina öron låter lite grann som ”Exotiska Johansson”).

(Ovanstående bilder kommer från Vitaphone Varieties — den bästa Bakelitpunk-blogg jag någonsin stött på; full av fantastiskt bildmaterial och sällsamt skramliga stånkjazz-mp3-or …)

August Strindberg och den förtrollade vattenklosetten

februari 16, 2008

strindberg-blogg.jpg

I motsats till vad man skulle kunna tro är ovanstående inte titeln på en oauktoriserad kinesisk fortsättningHemsöborna. Jag låg sömnlös i går natt och började läsa Strindbergs brev i urval av Torsten Eklund. Efter ett tag kom jag fram till en passage som gjorde ett outrotligt intryck på mig redan första gången jag stötte på den:

Jag har i egenskap av smutsförfattare särskilt studerat klosetterna på hotellen. Den mest glänsande uppfinningen träffade jag i Hamburg. Där träckade man i något som liknade en soppskål och när man tittade sig om så var där ingenting att se, oaktat att man kunnat svära på att man nedlagt ett par meter; skålen var så fin efter förrättningen att man kunnat äta äkta sköldpaddssoppa ur den; dock hördes intet vattenskvalp såsom i Stralsund där fjölen gav efter när man satt sig och ett strömmande vatten började gå. Det var ett fullständigt trolleri.

… skriver August på tåget mellan Bremen och Osnabrück till Pehr Staaf. Förutom den oförglömliga bilden av hur AS sörplar sködpaddssoppa ur stolen gläder jag mig även som medlem av Semikolonets Vänner åt hur nationalskalden oförskräckt bränner av ett par stycken på raken. (Som översättare har jag kunnat konstatera att semikolon nästan alltid brutalt utrotas av redaktörerna, ofta för att ersättas av i sammanhanget sämre lämpade komman. Som förklaring har jag hört att semikolon ”inte används i svenskan” och att ”folk inte förstår vad det är för något”. Och det är klart — om svenskarna aldrig får se ett semikolon i fritt tillstånd så torde ju profetian infria sig själv. Om inte annat är ju tecknet numera oundgängligt för att skapa den s k ”blinkande smileyn” — utan vilken all mänsklig kommunikation vore omöjlig. I och för sig tycker väl jag också att man ska vara lite restriktiv med dem — Strindberg placerar gladeligen semikolon framför ”och”, vilket känns en smula som att åka bil med en förare som trycker på gaspedalen och bromsar samtidigt. Var är jag? Befinner jag mig fortfarande i en parentes?)

”Träcka”tycks för övrigt ha varit det sena artonhundratalets standardterm för nummer två — jag minns från Ingen fruktan intet hopp (P O Sundmans renodlat dokumentära bok om Andréeexpeditionen) hur Andrée skriver i sin anteckningsbok att Fraenckel — eller möjligen Nils Strindberg, Augusts olyckssaliga kusinbarn — hänger från gondolen och ”träckar” — skapande en fragmentarisk ariadnetråd av spillning på de oändliga isvidderna.

Strindbergs brev är nöjsam lektyr rent allmänt. Jag skrattade länge och högt åt en passage där han försöker övertyga Carl Larsson om att de flesta flyttfåglar inte lämnar landet under vintern utan helt lömskt dröjer sig kvar incognito:

Det finns anledningar tro att de flesta så kallade flyttfåglar stanna. Om man på vintern undersökte svalbon, stavholkar och ihåliga trän, takpannor, halmstackar, lagårstak särskilt, skulle man kanske finna de sovande ”flyttfåglarna”.

Resonemanget får mig att associera de blå böckerna — Strindbergs bisarra, bloggliknande reflektioner om allt som faller honom in — ”En guldmakares snicksnack hipp som happ om ditt och datt” som han kanske hade satt som underrubrik på bloggen. Eller inte.

Addendum: När jag googlade efter bilder till den här något spretiga texten hittade jag — genom vad C G Jung kanske skulle ha kallat för en ”synkronicitet” — Andréemuseets samling av bilder på den dödsdömda expeditionen. Jag blir särskilt fascinerad av de oretuscherade, skadade fotografierna av de oscariska polarfararna, som ser ut som halvt transparenta vålnader där de poserar med tillkämpad käckhet vid nedlagda isbjörnar som kommer att ge dem trikinos och påskynda deras öde — sedan låg glasnegativen i trettio år på Vitön utan att ses av några andra än isbjörnar som nosade förstrött på dem och blev alltmer frostnupna, fuktskadade och flimriga — allt blekare minnen av 1897 års tragedi.

spoken-pa-isen.jpg

… för att till sist hittas och påminna oss om en verklighet ganska långt från det samtida tärningsspelet om expeditionen …
andreespelet.jpg

Wherever particular people congregate

februari 9, 2008

congregate.jpg

Jag satt i köket och kom av någon anledning att tänka på cigarrettmärket Pall Malls märkliga slogan — ”Wherever particular people congregate” — med sitt krystade ordval och något dunkla innebörd. (Jag är ganska säker på att sloganen är i bruk fortfarande — däremot undrar jag om Pall Mall fortfarande säljs i Sverige. Det var många år sedan jag såg märket sist. Den sista partikulära personen har kanske hostat färdigt nu.)

En inte alltför långsökt översättning av sloganen vore ”Varhelst petimetriga personer har en officiell sammankomst”. Och om ”particular” nu inte ska läsas som ”nogräknad” eller ”stingslig” — vilket jag uppriktigt sagt betvivlar — kan man fråga sig vad den alternativa tolkningen blir. Menar man motsatsen till ”no one in particular” — d v s ”specificerade” människor? Isåfall blir det kanske något i stil med: ”Varhelst människor som inte bara är diffusa, skugglika abstraktioner träffas”.

Pall Malls slogan bara snäppet bättre än den som det slovakiska ölet Golden Pheasant kom upp med: ”Your choice is unique”. Slovakerna får pluspoäng för sin självkritiska hållning — uppenbarligen är jag den enda i hela världen som köper deras produkt.

Pall Malls partikulära slogan är förmodligen fölljden av ett försök att verka ”högklassig” — ett intryck som understöds av att den har sällskap på paketets framsida av inte bara en utan två latinska citat. Det första lyder ”Per aspera ad astra” d v s ungefär ”genom våra ansträngningar mot stjärnorna” (vad nu det har med cigarretter att göra — ”Per aspera ad asthma” hade passat bättre) och det andra är ”In hoc signo vinces” — ”I detta tecken ska vi segra”.

Hur mycket mera classy kan det bli? I och för sig verkar den nakna strebermentaliteten i de båda citaten kanske en smula avskräckande på de medlemmar i målgruppen som är särskilt ”particular ”. Fast de röker väl ändå hellre en cigarrett med grammatiskt korrekt — om än något dunkel — slogan än ett konkurrerande märke som Winston med sitt tillkämpat bonniga tilltal: ”Winston tastes good like a cigarrette should”.

Mina funderingar kring Pall Mall får mig att börja googla runt och titta på gammal cigarrettreklam. Jag kan konstatera att femtiotalet sällan känns mera avlägset än när man tittar på dessa reliker från en svunnen civilisation. De nogräknade rökare som nyttjar Pall Mall får till exempel ett oöverträffat julklappstips:

pall-mall-tomte.jpg

Tipset är så bra att en lovande ung filmskådespelare genast stjäl det till Chesterfields:

reagan-jul-chesterfield.jpg

Men är det inte — ja hur ska jag säga — lite ohälsosamt med cigarretter? Jag blir snart lugnad när det visar sig att inte färre än 20 679 läkare tycker att jag ska röka Lucky Strike:

luckies-doktor.jpg

Cigarretten är alltså ”your throat protection”, och det låter ju höra sig. Men de 20 679 som går i bräschen för Luckies utgör trots allt en minoritet av läkarkåren. Betydligt fler — närmare bestämt 113 597 stycken– röker Camels istället:

camek-more-doctors.jpg

Men det som slutgiltigt stillar mina farhågor om rökningens farlighet är nog ändå den charmerande Marlborobabyn, som på barns rättframma sätt riktar en fråga till sin mor:

marlborobabyn.jpg