Den superlativt begåvade Gillian Flynn poserar med sina två första böcker
Den amerikanska författaren Gillian Flynns nya roman Gone Girl har det mesta — boken är smygande psykologisk skräckskildring, suveränt skickligt sammansnickrad spänningsroman och skriande skrattfest — allt i ett. Dessutom delar frk Flynn av allt att döma min svaghet för allitterationer:
I hated him for not knowing it had to end, for truly believing he had married this creature, this figment of the imagination of a million masturbatory men, semen-fingered and self-satisfied.
Som ni kanske anar av citatet ovan glömde jag ett S i min S-tival ovan: Stil. Jag kan inte minnas när jag läste en skribent som så skickligt sammansmälter — nu börjas det igen — slagfärdiga sentenser och psykologiska sanningar. Hör bara på den här lilla pärlan:
I worry for a second that she wants to set us up: I am not interested in being set up. I need to be ambushed, caught unawares, like some sort of feral love-jackal. I’m too self-conscious otherwise. I feel myself trying to be charming, and then I realize I’m obviously trying to be charming, and then I try to be even more charming to make up for the fake charm, and then I’ve basically turned into Liza Minnelli: I’m dancing in tights and sequins, begging you to love me. There’s a bowler and jazz hands and lots of teeth.
Gillian Flynn är sjuttiotalist, och tillhör en generation som inte bangar för rätt avancerade populärkulturella referenser:
I’ve listened to his lies, lies, lies — from simplistic child fibs to elaborate Rube Goldbergian contraptions.
Ja, hon är så djupt förankrad i den ironiska generationen att hon tillochmed kan glida in i metaironiska analyser och ironisera över själva ironin:
Dorothy has one of those ’70s kitten-in-a-tree posters – Hang in There! She posts her poster with all sincerity. I like to picture her running into some self-impressed Williamsburg bitch, all Bettie Page bangs and pointy glasses, who owns the same poster ironically. I’d like to listen to them try to negotiate each other. Ironic people always dissolve when confronted with earnestness, it’s their kryptonite.
Av ovanstående framställning kan läsaren kanske få intrycket att författaren är en självironiskt smilande sjuttiotalistslacker var språkliga skicklighet blir ett självändamål. (Okej — nu ska jag verkligen sluta). Inget kunde vara längre från sanningen: hennes böcker är så andlöst spännande att det är nästan fysiskt plågsamt att avbryta läsningen, och dessutom har hon en fantastisk blick för mänskliga beteenden och små, pregnanta detaljer som gör framställningen oväntat realistisk och gripande.
Innan jag börjar hyperventilera av entusiasm ska jag kanske nämna att Flynn har en svaghet: hennes två första romaner Sharp Objects och Dark Places skäms en aning av alltför många överraskande vändningar mot slutet — plötsligt börjar intrigen twista som om den vore besatt av Chubby Checkers välmatade vålnad, vilket är lite synd eftersom böckerna i övrigt är fantastiskt bra. (Debuten Sharp Objects är i mitt tycke vassare än Dark Places, som sannolikt är Flynns svagaste roman — men även den är definitvt läsvärd.)
Men detta smärre skönhetsfel skämmer alltså inte Gone Girl som håller hela vägen och är svartsynt, skojig, skakande, superb semesterlektyr …
Gamla texter om sommar och deckarläsning:
David Nessle 