Archive for the ‘Film’ Category

Samtal med en genomsnäll Nosferatu

juni 30, 2016

I natt drömde jag att jag och Freddie Wadling befann oss på något slags tidningsredaktion, där vi stod och ondgjorde oss över frilansarnas villkor. Den här inkarnationen av Freddie var pressfotograf snarare än sångare, förstod jag.

Sedan vaknade jag. En av trillingarna hade pressat in mig mot väggen och gett mig ca tre decimeter av sängens bredd att existera på. Jag låg där, oförmögen att röra mig, tämligen kissnödig, och mindes mina möten med verklighetens Freddie. De passerade revy utan något inbördes sammanhang, ett antal små tablåer:

År 2000, Soundtrack of our Lives Studio vid Södra Vägen, inspelning av skivan Skillingtryck och mordballader. Freddie som sitter gamlikt uppkrupen på en barstol med ett textblad i handen och en mikrofon framför sig. Producenten Johan Kugelberg och Freddies hustru Bella har olika åsikter om vilken sångtagning som är bäst. Freddie säger inte så mycket. Han sitter bara där och ser ut som en genomsnäll Nosferatu.

1992, Freddies bröllopsfest: brudgummen är mycket upprörd över att någon förväxlat honom med Peter LeMarc. ”Peter LeMarc!” utropar Freddie. ”Jag skulle inte pissa på honom om han brann!”

Mitten av nittiotalet, fest hemma hos Jacob Stålhammar vid Södra Vägen: Jag sitter på golvet tillsammans med Freddie och hans hustru Bella.

”Hur länge ska jag behöva hålla på innan jag kan försörja mig på det här?” klagar Freddie och låter uppgiven.

Några år senare spelar han Frankensteins Monster på Uppsala Stadsteater. ”Jag är ingen skådis”, säger Freddie. ”Det här handlar om att överleva.”

Cirka 1988: jag lånar ut L Sprague De Camps mastiga Lovecraftbiografi till Freddie, och några år senare år jag tillbaka den — Freddie var förstås Lovecraftfantast innan alla andra.

Några år senare talar han lyriskt om sin VHS-kassett med turkisk Star Trek. Han har lyckats förlägga den, men lovar att låna ut den till mig så snart han hittar den. (Det gjorde han tydligen aldrig.)

1999: Freddie är hemma hos mig på Fjärde Långgatan. Phantom Menace har haft premiär. Vi diskuterar Jar-Jar Binks. Freddie intar en försonlig hållning. ”Det är ju Star Wars”, säger han, som om det ursäktar allt. ”Det är sånt man får ta.”

Mitten av åttiotalet: jag har yttrat mig förklenande om Pee Wee Herman, och Freddie bjuder hem mig till sig för att visa en VHS med långfilmen Pee Wee’s Big Adventure. Han visar sig bo centralt, i en stor lägenhet full av filmer och böcker — det kaos som skulle utmärka senare bostäder hålls fortfarande i schack. Lägenheten är även full av vänner och välgångsönskare — till största delen sprethåriga sextiotalistslynglar med rockig klädstil.

Efter ett tag tittar sig Freddie omkring i lägenheten. ”Jag tror jag ska gå på en promenad”, säger han. Lägenheten töms. Jag går mot spårvagnshållplatsen för att åka hem till Hjällbo, men Freddie vinkar och pekar mot en tvärgata. ”Det här hållet!” säger han. Jag ansluter mig till honom och ett par andra utkorade vänner och välgångsönskare. Vi går ett varv runt kvarteret och återvänder sedan till hemmet. Det här är tydligen Freddies standardmetod för att länsa lägenheten när den blivit alltför full av sprethåriga åttiotalsrockers — det skulle aldrig falla honom in att säga åt någon att gå.

Vi ser resten av Pee Wee Herman-filmen. Den är förbluffande bra, precis som Freddie påstått. Regissören är en för mig obekant storhet som heter Tim Burton. ”Det är en bra film att se stenad”, säger Freddie.

De sista åren träffade jag inte Freddie. Jag och en mig närstående källa stötte på hans hustru Bella några gånger på Hemköp i Långedrag, och hon rapporterade senaste nytt. Det slutade alltid med att vi sa att vi borde träffas — och sedan gjorde vi inte det.

Efter branden i Långedragsvillan gav jag ett ex av mitt senaste seriealbum till Freddie med Jacob Stålhammars förmedling. På försättsbladet ritade jag Freddie som Freddy Krüger — jag tänkte att det skulle tilltala hans minst sagt mörka sinne för humor. Det var den sista interaktion jag hade med honom.

Freddie hade lurat döden så många gånger att han började kännas odödlig — som om han verkligen var Nosferatu. Det var en chock när hans kroppsliga skröplighet plötsligt hann ifatt honom.

Jag minns med värme hans milda, välmodulerade göteborgska, hans häpnadsväckande förmåga att föra pålästa och sammanhängande samtal även i tämligen drogpåverkat tillstånd och hans milda, vänliga väsen. Jag saknar honom.

 

 

 

 

Annonser

Låt oss möta V-2-bombardemanget med ett leende på läpparna!

februari 26, 2014

$(KGrHqR,!mIE-eF1(fk9BPwkfUzLyQ~~60_57

Det upphör aldrig att förvåna mig hur mänskligheten envisas med att fortsätta leva, älska, sjunga och skratta åt billiga buskisskämt nästan oavsett vad som pågår runt omkring den.

Den tjeckiske författaren Josef Skvorecky har skrivit fina, halvt självbiografiska skildringar om hur den unge Danny Smiricky är uppslukad av sina två passioner: kärlek och jazzmusik — trots att hans hemland utplånats från jordens yta i ett försök att undvika världskrig och plötsligt har förvandlats till det tyska lydriket ”Protektoratet Böhmen-Mähren”. Men tonårstidens bekymmer är ändå märkligt likartade, trots att ett historiens oväder av aldrig tidigare skådat omfång just tätnar över Europa …

En annan person som inte låter sig nedslås av lite ragnarök  och bombregn är den oförbrännerlige brittiske filmkomikern Arthur Askey, som förstår värdet av att möta dagen med en sång och att vinnlägga sig om ett vårdat yttre — trots att blitzen tvingar en att sova på Bond Streets  T-baneperrong …

Ja — ni får dra fram till  01:24 i klippet ovan innan scenen börjar — innan dess är det förtext. Och har ni blivit tillräckligt smittade av Arthurs goda humör är det bara att fortsätta titta — det här är hela filmen …

Arthur Askeys soliga sinnelag fortsatte att fira triumfer i godmodig ironi under hela kriget — i låtar som ”What a Nice Lot of Nazis they are!” eller den vänligt välkomnande ”Thanks for Dropping in Mr Hess”:

Askey kanske framstår som en aningen apart filmstjärna för många moderna ögon — han utmärker sig  inte i första hand för sin stora animaliska magnetism, sin strålande skönhet eller ens sin majestätiska resning (han var 1.58) — men när orosmolnen flockas och allt ser som mörkast ut är det kanske just såna här outslitligt optimistiska små män med galoschhaka och National Health-glasögon som världen behöver …

Tomas Tranströmer skrev en gång:

Jag spelar Haydn efter en svart dag
och känner en enkel värme i händerna.

Tangenterna vill. Milda hammare slår.
Klangen är grön, livlig och stilla.

Klangen säger att friheten finns
och att någon inte ger kejsaren skatt.

Jag kör ner händerna i mina haydnfickor
och härmar en som ser lugnt på världen.

Jag hissar haydnflaggan — det betyder:
“Vi ger oss inte. Men vill fred.”

(Ur ”Allegro” från Den halvfärdiga himlen, 1962)

Av någon anledning kommer jag att tänka på den dikten när jag ser Arthur Askey — han hissar Haydnflagg, på något slags bisarrt, brittiskt beredskapsbuskissätt …

För vidare självstudier: Många av Arthur Askeys andra världskrigs-filmer verkar vara copyrightfria av någon anledning — och det innebär i sin tur att de återfinns på U-tube — och på Archive.org. Har man halvhygglig bandbredd och plats på hårddisken kan man ladda ner t ex I Thank You (ni hittar den HÄR) eller Miss London Ltd (HÄR) — där får ni dessutom se en av mina favoritsångerskor Anne Shelton i en ganska stor roll. Det är hon som sjunger över högtalarsystemet i det superba inledande sångnumret The 8.50 Choo-Choo from Waterloo:

 

Tea

Den grästäckta kullen i våra hjärnor

november 22, 2013

image

I dag är det exakt femtio år sedan Lee Harvey Oswald sköt John F Kennedy i Dallas.

Från boklagerfönstret längs kortegevägen avfyrade Oswald startskottet för en konspirationsmaraton utan motstycke — inte ens det s k ”mordet” på Marilyn Monroe har ḿäktat mäta sig med den monumentala mängd av mer eller mindre märkliga hypoteser som lanserats av privatspanare med gravallvarlig uppsyn.

Ett misskänt snille vid namn James Shelby Downard lyckades med konststycket att skapa en teori kring mordet som är såpass … öh … intrikat att även andra konspirationsteoretiker rullar med ögonen när hans namn kommer på tal.

Jag låter Downard representera hela denna genre där oklara associationer har samma värde som  orsakssamband. Här är ett par smakprov på  Downards resonemang från boken The 70 Greatest Conpiracies of all Time  (vars författare av allt att döma också är en smula skeptiskt stämda till Downards hypoteser):

”Oz” was killed by ”Ruby,” just as the ruby slippers freed Dorothy from the land of Oz in The Wizard of Oz, ”which one may deride as a fairy tale but which nevertheless symbolizes the immense power of ‘ruby light’ otherwise known as the laser.”

Dealey Plaza is near the Trinity River, which before the introduction of flood control measures submerged the place regularly. Dealey Plaza therefore symbolizes both the trident and its bearer, the water-god Neptune.

”To this trident-Neptune site,” writes Downard, ”came the ‘Queen of Love and Beauty’ and her spouse, the scapegoat, in the Killing of the King rite, the ‘Ceannaideach’ (Gaelic word for Ugly Head or Wounded Head). In Scotland, the Kennedy coat of arms and iconography is full of folklore. Their Plant Badge is an oak and their Crest has a dolphin on it. Now what could be more coincidental than for JFK to get shot in the head near the oak tree at Dealey Plaza. Do you call that a coincidence?”

For those in our audience still too puzzled by the whole ”Wizard of Oz” thing to get that last bit: the ”Queen” is Jackie and ”Ceannaideach” is the Gaelic form of Kennedy.

(Resten av texten om Downard hittar ni här.)

Ja, mina damer och herrar — Quod Erat Demonstrandum, som det brukar heta. (Vem som mördade Kennedy? Frimurarna, så klart.)

Den av alla Kennedymordets privatspanare som haft den bästa PR-byrån är utan tvekan åklagare Jim Garrison. Hans teorier kanske inte håller Downardklass, men faktaunderlaget var knappast det mest imponerande: Garrisons kronvittne var t ex en  försäkringsagent vid namn Perry Russo som pumpats full med sanningsserum och under hypnos erinrade sig en ”Låt oss mörda Kennedy”-sammankomst som han av någon anledning råkat hamna på.

Men tack vare — eller snarare på grund av — Oliver Stones synnerligen skickligt sammansnickrade film från 1993 har Garrisons teorier kommit att få en respektabilitet och en spridning som de kanske inte riktigt förtjänar.

Stone utnyttjar flinkt filmmediets förmåga att manipulera åskådaren, och vissa scener i filmen har kommit att bli smärre klassiker — så t ex  Garrison/Kevin Costners ”Magic bullet”-utläggning:

Konspirationsteorierna kring Kennedymordet har så till den grad kommit att skymma bilden av händelseförloppet att när journalisten Gerald Posner 1994 gav ut boken Case Closed så häpnade medier och läsare över den djärva hypotes han lanserade: Oswald var ensam gärningsman. Båda kulorna kom från hans gevär. Det stod ingen bakom den där grästäckta kullen. Posner kom alltså  fram till samma slutsats som  Warrenkommissionen — men 1994 betraktades den som smått sensationell …

Case Closed är definitivt den mest övertygande bok jag läst i ämnet — Posner gör slarvsylta av ”Magic Bullet”-resonemanget genom att göra vad Warrenkommissionen och Garrison var oförmögna till: en datorsimulering av kulbanorna, baserad på Zapruders superåttafilm och skadorna på kortegebilen och personerna i den. Simuleringen visar att kulorna har gått in och ut precis där man kunde förvänta sig — och att de kom från Oswalds boklagersfönster.

Inte för att det verkar dämpa Kennedykonspirationskonnässörernas  entusiasm nämnvärt — de senaste decennierna har de dessutom fått en eget världsomspännande datornätverk där de kan utbyta rön och korspollinera sina knasbollerier.

Låt oss alltså förbigå konspirationsteoretikerna med en upphöjd tystnad. (Ja — förutom att jag just ägnat 637 ord åt att försöka häckla dem lite hjälpligt. Uff.)

För att förjaga den fadda doften av konspirationer kanske jag istället får fresta med en samling av samtida sextiotals-skillingtryck som hyllar den fallne fursten till ackompanjemang av den plångigaste countrymusik. Viss varning utfärdas — sångerna utmärker sig inte främst för lyriskt finlir.

Ibland är det rentav så man kommer att tänka på William McGonagalls herostratiskt ryktbara dikt  The Tay Bridge Disaster (som jag skrev om här på bloggen för länge sedan).

I samlingens inledande sång delar t ex James Dotson McGonagalls  uppfattning att en god och jämn meter inte får lägga hindra rapporterandet av viktiga fakta och skohornar in lite extrastavelser här och var …

Men countrysångarnas prioritering är i alla fall rimlig: fokus ligger på tragedin — inte på att försöka hitta en sensationell konspirationshypotes som verkar lite mer tillfredställande än det solkiga faktum att en trist typ som händelsevis hade jobb på ett lokalt boklager har tagit den fria världens ledare av daga …

Huvudnyheterna 14: Emanuel Swedenborgs änglatelefon

juli 25, 2013

HUVUDNYHETERNA — NU SOM TELEFONPODD!

(Ljudet blir aningen lidande av att det här avsnittet är inspelat i stasi-stil — vi ber om överseende med detta.)

Swedenborg

Emanuel Swedenborg fick som bekant sällan höra särskilt överraskande saker av sina vänner änglarna. Vi är nästan lika förutsägbara.

(Eller högerklicka och spara hej vilt HÄR)

Jacob är förkyld och har börjat höra röster — men det är inte Swedenborgs änglar utan David som ringer upp från ett smittsäkert avstånd. Vi kommer fram till att Herakleitos inte två gånger kan stiga ner i Ikeas bollhav — och fortfarande vara välkommen på barnavdelningen. David berättar om hur det var att se åttiotalets intimumgängesmättade industrirockvideos i magsjukt tillstånd. I övrigt blir det mängder med jazzrockhumor (oerhört invecklad uppbyggnad och inte mycket till poäng) och frijazzhumor (inget beat, ingen sångbar melodi — mest bara ett stort brötande).

David iför sig Linuxskägget och ondgör sig över Facebooks skuggprofiler — d v s de depåer av smygskördad kunskap som sajten döljer för användarna — t ex telefonnummer och mailadresser som man inte delat med sig av till Facebook, men som de snokat reda på ändå. Dessutom finns det tydligen skuggprofiler på folk som valt att inte vara med på Facebook — information som de lägger rabarber på när folk låter FB gå igenom sin telefonbok på mobilen eller sina mailkontakter.

Bakom kulisserna på Facebook finns alltså en skattkammare av data som vi inte vet om att vi har delat med sajten — och ett skuggnätverk där även icke facebookanslutna deltar, vare sig de vill eller inte.

Facebook tycker inte att detta är något problem — har någon delat med sig av informationen, frivilligt eller ofrivilligt, så tillhör den sedan Mark Zuckerberg för all framtid.

Här är några länkar för vidare självstudier bland aspirerande Ubuntu-polisonger:

Facebook’s Creepy Data-Grabbing Ways Make It The Borg Of The Digital World

Firm: Facebook’s shadow profiles are ‘frightening’ dossiers on everyone

Det senaste är tydligen att virusföretaget Norton har upptäckt att Facebooks android-app snor alla ens telefonkontakter utan att ens fråga om lov — och utan att man ens behöver vara inloggad:

Norton: Android app skips consent, gives Facebook servers user phone numbers

Dessutom — för att nu sent om sider återvända till Huvudnyheterna — i stället för nakna brudar berättar gamla vitsar — påklädda äldre män berättar halvfärdiga vitsar. Är du från Vänern eller är du från vettet? Sjuttiotalsljus = järnstaket i snö. Åttiotalsljus = saxofon i motljus. Linuxskäggen har styrfart på paranoian. Googlebilen som spöke i folktron. David berättar om Tippu Sultan och repriserar det här gamla blogginlägget.

Ja — och så berättar Jacob om det ofta använda Wilhemvrålet — en outslitlig klassiker bland Hollywoods ljudtekniker av någon anledning. Hör det själva på den här sajten, helt ägnad åt det halvkvävda lilla skriet.

George Lucas och Stephen Spielberg älskar båda Wilhelmvrålet — se klippkavalkaden ovan.

Rättelser: Ölhallskuppen ägde inte rum 1926, som David hävdar, utan 1923.

The Lizard of Loss

juni 12, 2013

546x819xyellowbrickroad.jpg.pagespeed.ic._6zdUbWPs9

We’re off to see the Lizard … the wonderful lizard of Loss …

Välkomna till Landet Oz. Smaragdstaden brann ner till grunden 1976,  sedan dess står allt bara och förfaller. Och den gula tegelvägen leder bara till förtvivlan och ruin …

640x1024x6802651871_f9ecd083e4_b.jpg.pagespeed.ic.tqFetq4JZT

Den elaka häxans slott har inte precis blivit mera inbjudande under åren som gått sedan temaparken slog igen portarna.

Inte ens en liten flygande apa som sjunger på grönan kvist.  Det är nästan så att man börjar önska att man faktiskt var kvar i Kansas, trots allt …

Soviet-Themepark-at-Treptower-Berlin

Juras djur-ras, djur-as …

Uanför Berlin har i stället ett pariserhjul slutat snurra, och dinosaurierna har dött ut. Igen. Förbudsskylt att sätta upp: TAGGA INTE TYRANNOSAURENS TUNGA.

P1000452

Den här gången har massutdöendet ekonomiska orsaker …

Samtidigt på andra sidan jordklotet — vid foten av det heliga Fuji — har Gulliver lagt sig för att sova. När han vaknar är han bunden av Lilliputar — men inte nog med det, hans nöjesfält har gått i konkurs och respektlösa orientaler har försett hans kind med grafitti som ser ut som en maorisk krigartatuering …

Photo 2006-05-24 02 18 47

Lilliput-turister poserar dessutom sittande på hans mage och stående på hans huvud. Inte undra på att han blir lite putt.

Nej. Det här är för beklämmande. Nu drar vi till Tjernobyl och åker radiobilar i stället …

url

Visst fan. Den nöjesparken har också klappat igen. Och radiobilarna är radioaktiva.

Aldrig får man vara riktigt glad.

Dessa superbt sällsamma svordomssubstitutioner

maj 23, 2013

den_vilda_jakten_pa_stenen

En gång på nittiotalet satt jag framför min TV och tittade på TV3:s utsändning av Den vilda jakten på stenen — för det här hände sig på den tiden då folk fortfarande tittade på TV-kanaler, i realtid.

Det hände sig också på den tiden då mediautbudet var något mindre överväldigande, så att man ofta kom att se filmer tre eller fyra gånger. Därför visste jag att Danny De Vito när som helst skulle dyka upp i handlingen och väsa: ”Understatement of the year, asshole!”

Men det gjorde han inte — i stället blev det reklamavbrott. Och när pausen  var över hade De Vito redan återförenats med Michael Douglas och Kathleen Turner, utan att TV3-tittarna fick reda på hur det gick till — vilket bör ha varit förvirrande för de av oss som inte kunde filmen utantill.

I stället för att lemlästa Robert Zemeckis trivsamma actionäventyr kunde TV3 ha försökt skaffa fram en omdubbad version. Så gör de amerikanska TV-bolagen när de vill visa en filmsuccé där folk är lite fula i munnen.

MV5BMTIzMjkzMTg1N15BMl5BanBnXkFtZTcwNDc1ODkyMQ@@._V1_SY317_CR5,0,214,317_

På så vis får unga oskyldiga amerikanska  TV-tittare för sig att Ferris Bueller säger “Pardon my French, but you’re an aardvark!” i stället för det där andra fula a-ordet som TV3 hindrade Danny De Vito från att spotta ur sig. (Fira med Ferris heter filmen för övrigt, om ni ursäktar min svenska.)

Dessutom får de amerikanska TV-tittarna för sig att alla de hårdkokta typerna i The Usual Suspects i tur och ordning säger ”Hand me the keys, you fairy godmother!” — i stället för den aningen märgfullare repliken ”Hand me the keyes, you fucking cocksucker!”.

Ibland blir de här substitutionerna smått surrealistiska, som när Joe Pesci i Casino ilsket utropar:  “Forget me? Forget you, you mother forgetter!”

Eller när Samuel L Jackson säger ”melon farmer” och ”melon farming” gång på gång i Tarantinofilmen Jackie Brown: “I will not hesitate to shoot a melon farmer like you”, “What kind of dumb melon farmer do you think I am?”

Faktum är att Samuels passionerade jordbruksintresse blir lite tjatigt efter ett tag, så  att censorerna ser sig tvingade att variera konfekten med uttryck som  “monkey fingers”, “monkey riders”, “motor scooter”, “motor flying” eller min storfavorit “mutual funding”: ”She better have my mutual funding money!”

Ovan kan ni se en kavalkad över de barntillåtna svordomarna i TV-versionen av  Jackie Brown — och melonfarmers i all ära, men frågan är om inte de bisarraste klippen är de där Samuel  säger ”shoot!” eller ”What the heck” — det är  något fantastiskt inkongruent, nästan bisarrovärldsaktigt  över anblicken av Tarantinoskådisar som låter som Ned Flanders …

John Goodman är mycket upprörd över att någon har träffat främmande personer i Alperna

Men den mest inspirerade svordomssubstitutionen någonsin måste vara scenen i The Big Lebowski där en rosensrasande John Goodman vandaliserar en bil medan han vrålar så att saliven sprutar:

”THIS IS WHAT HAPPENS LARRY!!! THIS IS WHAT HAPPENS WHEN YOU FIND A STRANGER IN THE ALPS!!! THIS IS WHAT HAPPENS! THIS IS WHAT HAPPENS WHEN YOU FEED A STRANGER SCRAMBLED EGGS!!!”

(För de läsare som till äventyrs undrar så har Goodmans ilska ursprungligen att göra med sodomi snarare än stärkande schweiziska skogspromenader.)

Här har de okända snillen som ansvarar för filmens nya ljudspår slutat censurera och börjat skapa stor surrealistisk poesi …

Och som den alltid lika välinformerade och spirituella Arika Okrent påpekar så bevarar omdubbningen av Goodmans tirad både originalets språkljud och rytm på ett föredömligt sätt:

The linguistic structural parallels are sound—it preserves the ”F a stranger in the A” pattern as well as the truncated trochaic tetrameter stress pattern.

(Ja — om sanningen ska fram så var det faktiskt från Arika jag fick uppslaget till det här blogginlägget — hon skrev nämligen om fenomenet på  Mental Floss. Äras den som äras bör …)

När panikens PR-byrå formar fasans fraseologi

maj 23, 2013

För att inte svimma — upprepa för dig själv: ”Det är bara en tagline … bara en tagline … bara en tagline …” Day-of-the-Dolphin

Day of the Dolphin (1973)

Av någon anledning är jag alldeles särskilt förtjust i taglines som på ett knaggligt och något omständigt sätt försöker återberätta halva handlingen i filmen — någonstans i gränslandet mellan marknadsföring och ren spoilerfestival: ”“Unwittingly, he trained a dolphin to kill the President of the United States”.  Ett bittert öde för den annars så pålitligt patriotiske Scott, hård tuggummituggande Pentagongeneral i Dr Strangelove och ännu hårdare Pansargeneral i Patton.

Men taglinen i Day of the Dolphin är ju i alla fall relativt  begriplig. Jag har lite svårare att få rätsida på …

Flesh-Eaters

The Flesh Eaters (1964)

Ni läste rätt — ”The only people who will not be STERILIZED with FEAR are those among you who are already DEAD!”

Min enda fråga: Får man pengarna tillbaka när man lämnar biosalongen antingen permanent ofruktsam eller hädangången? Eller får man hålla till godo med lite torrblod — ”Instant blood” — från biljettkassan? (Se affischens övre högra hörn.)

curse-of-the-faceless-man

Curse of the Faceless Man (1958) målar istället upp en måttligt avundsvärd livssituation: ”Begravd under eoner … förvandlad till sten … sökande efter kvinnor — kvinnor — kvinnor.”

Det är klart att det måste kännas kymigt.

Nej — då verkar det vara mera drag i Shriek of the Mutilated från 1974. ”A frenzied hunt for a hideous beast, uncovers an evil cannibal cult and death is the devil’s blessing.” Klart som korvspad alltsammans. Jag är särskilt förtjust i det illa placerade kommatecknet efter ordet ”beast”.  Dessutom återfinner vi en bonus-tagline på affischen: ”A corpse is bait in the trap of terror”.

shrkmutltd

Ja — Shriek of the Muilated verkar vara ett veritabelt påskägg av snärtiga, säljande sentenser. På VHS-omslaget får vi  ta del av en något annorlunda summering av handlingen:

SHRIEK-VHS

Studenter som söker efter Snömannen snavar i stället över en slaktarsekt på en skräckens ö. Okej — det förklarar i alla fall varför omslaget visar en huggtandsförsedd Kenny Rogers vars kroppsbehåring är ännu mera nallebjörnskramgo än vanligt.

Men varför de letar efter snömannen på en skräckens ö i stället för i Tibet framgår inte.

Och varför yetin ifråga  befinner sig i en högst normal amerikansk trappa är inte heller helt klarlagt.

Inte heller får vi veta vilka de där lemlästade personerna som hojtar så hemskt i titeln är.

Eller om Iver Film Services (The professionals at Pinewood) verkligen har kollat upp med The Academy of Motion Picture Arts and Sciences om det är okej att de använder Oscarsstatyetten i sin marknadsföring på det där viset … Är verkligen Shriek of the Mutilated den typ av filmkonstverk som Oscarsjuryn i första hand vill förknippas med?

Så många frågor …

Det sällsamma fallet med kvinnan som nästan skrev ”Supercalifragilisticexpialidocious” …

april 24, 2013

gloria-parker-8

Gloria Parker — på sin tid hade hon egen orkester, eget TV-program, och spelade in sällsamma soundiefilmer till fyrtiotalets filmjukeboxar där hon sjöng och trakterade xylofonen med brio. Dessutom är hon kvinnan som nästan skrev Mary Poppins-klassikern Supercalifragilisticexpialidocious

1965 skakades Walt Disney-studions juridiska avdelning av en stämning. Två schlagerkomponister ansåg att en sång ur succéfilmen Mary Poppins inkräktade på deras copyright, och krävde 12 miljoner dollar i skadestånd.

Detta var väl i sig inte så anmärkningsvärt — sånt händer förstås hela tiden. Problemet just här var de båda sångernas titlar. Till Mary Poppins hade bröderna Sherman levererat tungvrickardängan Supercalifragilisticexpialidocious.

Men de kärande i målet — Barney Young and Gloria Parker — hävdade att de redan 1949 skrivit en sång med den något … öh … besläktade titeln …

Supercala, etc. 50

… samt att de dessutom hade visat den för Disney 1951. (Som ni ser valde de att använda pseudonymerna Patricia Smith och Don Fenton.)

Låten i fråga gör kanske ett aningen sömnigt intryck vid sidan av Shermanbrödernas superspeedade schlager — här nedan kan ni lyssna själva …

Rättsfallet borde ju rimligen vara en s k ”slamdunk” — det verkar svårt att hävda att sångerna saknar all andlig släktskap — att inte Supercalifragilisticexpialidocious är närmast incestuöst nära befryndad med Supercalafajalistickespeealadojus.

Så mycket mera anmärkningsvärt alltså att domaren — som för övrigt tröttnade ganska raskt på att skriva och säga såväl ”Supercalifragilisticexpialidocious” som ”Supercalafajalistickespeealadojus” och övergick till att lite trött hänvisa till ”the word” — dömde till Disneys och bröderna Shermans förmån och slog fast att den nyare sången inte alls var ett plagiat på den äldre.

Hur kunde han göra det?

Ja, håll i hatten, för det är nu ”Supercaliflawjalisticexpialadoshus” kommer in i handlingen.

Här nedan ser vi ett brev från Disneys juridiska avdelning 1965

12074217-standard

Ryktet gick alltså att en viss Helen Lawkins hade använt ordet ”Supercaliflawjalisticexpialadoshus” redan 1931 i ett kåseri i en studenttidning. Till sin stora sorg lyckades inte Disneyadvokaterna gräva fram denna obskyra publikation och visa den för domaren.

I stället hittade de personer som kunde gå ed på att de hade använt varianter på ”the word” redan på 30-talet. Såväl Stanley Eichenbaum som Clara Colclaster avgav skrivna vittnesmål där de under juridiskt bindande former bedyrade hur superoptimopsiskttoppipangfenomisk deras vokabulär hade varit redan innan andra världskriget. (Här får vi en kittlande inblick i hur det är att vara advokat i The Magic Kingdom — man lyckas spara 12 miljoner dollar åt sin arbetsgivare genom att leta rätt på personer som är villiga att svära dyrt och heligt att de sagt ”supercalifragilisticexpialidocious” innan 1949).

Därför ogillades alltså åtalet. Men hur förhöll det sig egentligen? Mindes Stanley och Clara rätt — eller var de köpta av Uncle Walts lejda hejdukar? Det skriftliga beviset på att supercalifragilisticexpialidocious — eller ett närbesläktat ord — funnits långt innan inspirationens åskvigg träffade Gloria Parker mitt i fyrtiotalsfrisyren dök ju aldrig upp under rättegången. Domaren valde att tro Stanley Eichenbaum och Clara Colclaster på deras ord.

Ja — som första svenska blogg (skulle jag förmoda) kan jag nu offentliggöra hela det kåseri där ordet kom ned från berget Sinai till de skojfriskas krets:

12074214-standard

Först att använda ordet i skrift var alltså inte bröderna Sherman utan — Helen Herman. Här nedan ser vi hennes konterfej:

12074215-standard

Helen Herman — redan den 10 mars 1931 var hon Supercaliflawjalisticexpialadoshus

Men hur i hela fridens namn kunde då alla dessa schlagerkomponister och studenttidningskåsörer snava på så snarlika nonsensord? Förklaringen är egentligen rätt enkel. Låt oss se vad bröderna Sherman själva har att säga om saken i sina memoarer:

When we were little boys in the mid-1930’s, we went to a summer camp in the Adirondack Mountains, where we were introduced to a very long word that had been passed down in many variations through many generations of kids. The word was first coined in 1918, and was supposed to be even bigger and harder to say than antidisestablishmentarianism. . . . The word as we first heard it was super-cadja-flawjalistic-espealedojus.

Supercalifragilisticexpialidocious, i alla sina permutationer, är alltså ett stycke folkhumor — en parodi på ett ”ten dollar word” med många tungvrickande stavelser — och ingen, varken Gloria Parker, bröderna Sherman eller Helen Herman kan göra anspråk på att ha uppfunnit det. I stället verkar ordet ha uppstått någonstans i delstaten New York — alla de tidiga beläggen härrör från det området: staden Syracuse, Arondirackbergen — och de personer som skriftligen svor på att ha använt ordet i rättegången kom båda från New York.

3285290823_39fa6ceb1c

Sic transit Gloria Parker, med andra ord. Den gamla storbandsledaren, marimbafantomen och sångsnickaren får helt enkelt nöja sig med att  ingen gör henne äran stridig om att ha kläckt odödliga örhängen som …

Here Comes the Fattest Man in Town. Ho ho ho! Obetalbart! En tjockis! Gestaltad av någon som väljer att kalla sig för ”Blimpy”. Å andra sidan blir alla rätt tjocka när en 4:3-film visas i formatet 16:9 (ursäkta, Ban-Ken!)

Broadway and Main. Ho ho ho! Obetalbart! Städaren är av afroamerikanskt ursprung! Dessutom vet han inte vägen till Broadway and Main! Hur festligt kan det bli egentligen? (Komikern Stepin Fetchit som vi ser här var en av alla de afroamerikanska aktörer som ägnade sina karriärer åt att gestalta rasistiska karikatyrer — vilket inte känns som något särskilt stimulerande uppdrag. Som något slags plåster på såren var Stepin i alla fall den första svarta skådespelaren som blev miljonär .)

Något senare tillägg: Min popkultursprängde vän Martin drar en parallell till Muggsy Spaniers trumpetsolo på låten That’s A Plenty,som företer påtagliga likheter med en viss sång ur Djungelboken