Archive for the ‘Nörd-O-Rama’ Category

Samlade snedtankar

juni 27, 2017

snedtankt-med-kalle-lind

Som ni märker händer det inte så mycket på den här bloggen — och inte heller i mitt övriga offentliga liv. Jag ägnar fortfarande huvuddelen av min vakna tid åt tre just nu tämligen trotsålderstrilska tvåochetthalvtåringar. Jag och min vän Muralgranskaren twittrar en del, men mer än så blir det oftast inte.

Enda gången jag egentligen sticker ut näsan i offentligheten nuförtiden är när jag medverkar i Snedtänkt — Kalle Linds suveränt spirituella och allmänbildande podd. Jag har i dagsläget deltagit fyra gånger (vilket är mer än någon annan utom vissa Östermalmsgrevar kan skryta med).

För mig är det alltid en högtidsstund. Jag får tala i tungor om ett ämne som engagerar mig — med en synnerligen skicklig och påläst interlokutör vars kunskaper överlappar och kompletterar mina egna, vilket ju inte alltid är fallet när man kommer in på sina mer sparsmakade specialintressen.

Dessutom får jag komma ut och lufta mig en smula, vilket — som sagt — inte hör till vanligheterna. En rätt betydande procent av mitt umgängesliv utanför lägenhetens väggar de senaste åren har därför kommit att spelas in och bevaras till eftervärlden.

Ofta (okej då — tre fyra gånger) har det hänt att folk i min omgivning klagar över att de inte har lyckats hitta mina gamla Snedtänktavsnitt, och jag har själv noterat att det känns rätt mycket som att gå baklänges i en rulltrappa att försöka klicka sig fram till dem på SR:s hemsida.

Därför har jag samlat ett gäng direktlänkar nedan, utstofferade med konsumentinformation för att det hela i svag belysning ska påminna en aning om ett blogginlägg.

Snedtänkt om cash in-låtar (sänt 11 februari 2016) återfinns här:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/688239?programid=4747

Programmet spelades in i januari samma år, dagen efter Göteborgs största snöstorm på många år. Jag och Kalle Lind skalade av oss åtskilliga lager tröjor och jackor och började tala  om låtar som på ett ohöljt sätt exploaterar dagsaktuella idoler, händelser och företeelser. Det var i princip första gången jag släpptes utanför hemmets väggar sedan trillingarna föddes, och det märks — jag är så övertänd att jag håller på att få rött kort så snart jag lämnar avbytarbåset. Senare samma dag spelade Kalle in ett avsnitt om Johnny Bode med min vän Gustaf Görfelt. Gustaf frågade om min inspelning. ”Det märktes att han behövde prata av sig”, sa Kalle.

Snedtänkt om referenshumor (sänt 8 september 2016) återfinns här:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/773873?programid=4747

Samma januaridag som i avsnittet ovan: efter en kort fikapaus noterade vi att vi hade en timme till godo och spelade in ännu ett Snedtänkt, utan några som helst förberedelser. Det blev ett (aningen) mer stillsamt samtal om referenshumor i allmänhet och min och Jocke Lindegrens serie John Holmes och Sherlock Watson i synnerhet — fast framför allt svänger vi förstås in på en hel rangerbangård av stickspår och irrar runt på den med abandon.

Snedtänkt om subkulturen progguppväxt (sänt 29 september 2016) återfinns här:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/783603?programid=4747

Snedtänkt förvandlas något oväntat till ett panelprogram med livepublik. Avsnittet är inspelat på Bokmässan någon vecka innan det sändes. Jag och ett par olyckssystrar (Kajsa Bergström och Ina Lundström)  intervjuas av Kalle om hur det är att växa upp med proggiga föräldrar. Avsnittet ledde bl a till att jag återknöt kontakten med den tonåriga troskiist som jag citerar i programmet. I övrigt var jag mer outsövd än vanligt — trillingarna väckte mig klocka tre på morgonen inspelningsdagen.

Snedtänkt om femtiotalsschlager (sänt 6 april 2017) återfinns här:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/874647?programid=4747

Det här avsnittet spelades in i januari i år (tillsammans med ett avsnitt om sextiotalsschlagers som förväntas sändas i höst). Eftersom det gick så bra förra gången hade vi nu bara två timmar blankt på oss innan Kalle blev tvungen att springa till en tredje Snedtänktinspelning i samma radiohus med Olle Palmlöf. Därför pratade vi i princip två timmar nonstop, och detta är alltså den första av dem — generöst tryfferad med musikexempel från den svenska populärkulturens dummaste decennium.

Annonser

Samtal med en genomsnäll Nosferatu

juni 30, 2016

I natt drömde jag att jag och Freddie Wadling befann oss på något slags tidningsredaktion, där vi stod och ondgjorde oss över frilansarnas villkor. Den här inkarnationen av Freddie var pressfotograf snarare än sångare, förstod jag.

Sedan vaknade jag. En av trillingarna hade pressat in mig mot väggen och gett mig ca tre decimeter av sängens bredd att existera på. Jag låg där, oförmögen att röra mig, tämligen kissnödig, och mindes mina möten med verklighetens Freddie. De passerade revy utan något inbördes sammanhang, ett antal små tablåer:

År 2000, Soundtrack of our Lives Studio vid Södra Vägen, inspelning av skivan Skillingtryck och mordballader. Freddie som sitter gamlikt uppkrupen på en barstol med ett textblad i handen och en mikrofon framför sig. Producenten Johan Kugelberg och Freddies hustru Bella har olika åsikter om vilken sångtagning som är bäst. Freddie säger inte så mycket. Han sitter bara där och ser ut som en genomsnäll Nosferatu.

1992, Freddies bröllopsfest: brudgummen är mycket upprörd över att någon förväxlat honom med Peter LeMarc. ”Peter LeMarc!” utropar Freddie. ”Jag skulle inte pissa på honom om han brann!”

Mitten av nittiotalet, fest hemma hos Jacob Stålhammar vid Södra Vägen: Jag sitter på golvet tillsammans med Freddie och hans hustru Bella.

”Hur länge ska jag behöva hålla på innan jag kan försörja mig på det här?” klagar Freddie och låter uppgiven.

Några år senare spelar han Frankensteins Monster på Uppsala Stadsteater. ”Jag är ingen skådis”, säger Freddie. ”Det här handlar om att överleva.”

Cirka 1988: jag lånar ut L Sprague De Camps mastiga Lovecraftbiografi till Freddie, och några år senare år jag tillbaka den — Freddie var förstås Lovecraftfantast innan alla andra.

Några år senare talar han lyriskt om sin VHS-kassett med turkisk Star Trek. Han har lyckats förlägga den, men lovar att låna ut den till mig så snart han hittar den. (Det gjorde han tydligen aldrig.)

1999: Freddie är hemma hos mig på Fjärde Långgatan. Phantom Menace har haft premiär. Vi diskuterar Jar-Jar Binks. Freddie intar en försonlig hållning. ”Det är ju Star Wars”, säger han, som om det ursäktar allt. ”Det är sånt man får ta.”

Mitten av åttiotalet: jag har yttrat mig förklenande om Pee Wee Herman, och Freddie bjuder hem mig till sig för att visa en VHS med långfilmen Pee Wee’s Big Adventure. Han visar sig bo centralt, i en stor lägenhet full av filmer och böcker — det kaos som skulle utmärka senare bostäder hålls fortfarande i schack. Lägenheten är även full av vänner och välgångsönskare — till största delen sprethåriga sextiotalistslynglar med rockig klädstil.

Efter ett tag tittar sig Freddie omkring i lägenheten. ”Jag tror jag ska gå på en promenad”, säger han. Lägenheten töms. Jag går mot spårvagnshållplatsen för att åka hem till Hjällbo, men Freddie vinkar och pekar mot en tvärgata. ”Det här hållet!” säger han. Jag ansluter mig till honom och ett par andra utkorade vänner och välgångsönskare. Vi går ett varv runt kvarteret och återvänder sedan till hemmet. Det här är tydligen Freddies standardmetod för att länsa lägenheten när den blivit alltför full av sprethåriga åttiotalsrockers — det skulle aldrig falla honom in att säga åt någon att gå.

Vi ser resten av Pee Wee Herman-filmen. Den är förbluffande bra, precis som Freddie påstått. Regissören är en för mig obekant storhet som heter Tim Burton. ”Det är en bra film att se stenad”, säger Freddie.

De sista åren träffade jag inte Freddie. Jag och en mig närstående källa stötte på hans hustru Bella några gånger på Hemköp i Långedrag, och hon rapporterade senaste nytt. Det slutade alltid med att vi sa att vi borde träffas — och sedan gjorde vi inte det.

Efter branden i Långedragsvillan gav jag ett ex av mitt senaste seriealbum till Freddie med Jacob Stålhammars förmedling. På försättsbladet ritade jag Freddie som Freddy Krüger — jag tänkte att det skulle tilltala hans minst sagt mörka sinne för humor. Det var den sista interaktion jag hade med honom.

Freddie hade lurat döden så många gånger att han började kännas odödlig — som om han verkligen var Nosferatu. Det var en chock när hans kroppsliga skröplighet plötsligt hann ifatt honom.

Jag minns med värme hans milda, välmodulerade göteborgska, hans häpnadsväckande förmåga att föra pålästa och sammanhängande samtal även i tämligen drogpåverkat tillstånd och hans milda, vänliga väsen. Jag saknar honom.

 

 

 

 

Jag talar i radio (och företer alltså vissa livstecken)

februari 15, 2016

Screenshot from 2016-02-14 11:31:17

Ja — ska man vara riktigt petig är det ju en podd jag pratar i, även om det är en Sveriges Radio-podd: Snedtänkt.

För några veckor sedan fick jag permission från trillingfarmen under några timmar för att spela in poddradio med Kalle Lind. Det var någon dag efter den stora snöstormen, så drivorna låg meterhöga, det var störningar i lokaltrafiken och temperaturen var 11 minus.

Men jag och Kalle lyckades trots detta sammanstråla i det imposanta radiohuset på Hisingen, utnyttjade detta gyllene tillfälle till max och gjorde faktiskt två timslånga program (det andra kommer sändas när Kalle känner att samtiden är mogen för det, och förväntas handla om referenshumor).

SHEETMUSIC167475

Negativ cash in från 1922 — Gud vad vi avskyr Eddie Cantors hitlåt ”Yes We Have No Bananas!”

Det första avsnittet handlar om cash in-låtar. Bloggens mer minnesgoda läsare kommer att känna igen en del material — bland annat från DET HÄR inlägget — och DET HÄR, men vi avhandlar även  en del snöda slagdängor som jag aldrig bloggat eller skrivit artiklar om. Informationsdensiteten i samtalet blev ganska hög, liksom flamsighetskoefficienten. (Jag är för övrigt väldigt nöjd med Kalles redigeringsprincip — han har med fermt handlag klippt bort en del som inte var så roligt, och en del som var ännu mindre relevant än det som tilläts vara kvar, och på så vis ytterligare förtätat atmosfären i programmet.)

SHEETMUSIC168

Negativ cash in från 1917 — Puccini ska ha spö!

Själva programmet hittar ni HÄR.

Men alla avsnitt av Snedtänkt är förstås mycket hörvärda. Särskilt de fem dryga heltimmarna med trogna kommentatorer på den här bloggen — avsnitten med Martin Kristenson, Fredrik Tersmeden, Johan Wanloo och de två med Fredrik af Trampe (ett sjätte bloggkommentatoravsnitt där Gustaf Görfelt och Kalle pratar om Johnny Bode förväntas läggas ut ganska snart).

SHEETMUSIC169

Franz Lehar ligger också ganska skrynkligt till.

Ett antal av de låtar som avhandlas i programmet — plus åtskilliga som vi inte lyckades skohorna in, trots att vi smattrade på som Sven Jerringar på helium — återfinns på den här spellistan:

(Ja — jag vet att den här bloggen är sorgligt försummad för tillfället. Det här inlägget har jag skrivit i största hast medan trillingarna sover middag. Jag lyckades inte ens fira bloggens tioåsjubileum den 15 januari. Argh. Nu ska jag ut och laga mat.)

Något senare tillägg: Jag får be om ursäkt till Anna Lena-Lodenius, Åke Cato och Kalle Lind — tre ytterligare  i Snedtänkt-medverkande som även låtit höra av sig i kommentarfältet — det är alltså inalles åtta bloggkommentatorer som varit med i Snedtänkt — en av dem dessutom i vartenda avsnitt.

Dmitrij fyller år!

september 25, 2014

Композитор Дмитрий Шостакович, 1934 год

Harry Potter upp i dagen — ett ungdomligt snille.

Idag firar vi den sovjetiska orkestralmusikens ledande enfant terrible — med viss tonvikt på ”enfant”, för rätt långt upp i åren såg denne dissonante gigant ut som en tolvårig konfirmand …

Photo 2013-08-28 12 44 30

Sjostakovitj träffar en katt …

Hur som helst — hundraåtta år hade han fyllt idag om han fått leva och ha hälsan, men tre paket sovjetiska cigg om dagen kräver ju sin tribut, så han lämnade det jordiska redan 1975.

Photo 2014-09-25 09 40 01

… och en gris

Själv är jag särskilt förtjust i Dmitrijs  tjugotalsproduktion,  den mest humoristiska avantgardemusik jag någonsin hört — en pendang till den vildsinta experimentlusta som utmärkte bröderna Stenbergs sovjetiska affischkonst under samma period — en avantgardism som paradoxalt nog är både lättillgänglig och rätt långtgående …

Photo 2013-02-18 11 10 33

Sjostakovitj går brandvakt. Alltså — han har inte låst sig ute efter en sen festnatt — han går faktiskt brandvakt, under den 900 dagar långa tyska belägringen av Leningrad.

Här nedan har jag ställt samman en Spotifylista med särskilt tonvikt på Sjostakovitjs lite lättare produktion — musik ur baletter, teaterföreställningar och filmer. Listan rekommenderas särskilt om man behöver ett tillskott av manisk energi för att städa lägenheten, mocka gödsel eller slå större gräsmattor med lie … (viss varning dock om ni viftar med vassa föremål — Sjostakovitj i alltför kraftig dosering kan leda till bärsärkagång …)

Kärlekskranka kraniers kavalkad

september 9, 2014

Photo 2014-09-09 00 03 10

Hovmästaren! En miniatyriserad man har drunknat i min drink! Dessutom gillar jag inte riktigt hur den där kraniekillen i kostymen kollar in mig … vad är det här för ett ställe egentligen?

Dryckesbrodern är sannolikt ett av alla dessa kärlekskranka kranier som det tidiga femtiotalets skräckserietecknare var så omåttligt förtjusta i. Han står gissningsvis just och finslipar sin raggreplik.

Photo 2014-09-09 02 00 59

För craniums just want to have fun! Ständigt vill  de släta av de levande med sina skelettnyllen.

Photo 2014-09-09 02 03 41

De är inte främmande för en liten Ménage à trois i gravens djup …

Photo 2014-09-09 00 05 59

… eller för mera avancerade aktiviteter …

Photo 2014-09-09 00 06 57

Men de flesta är trots ärbara kadaver som vill göra det rätta. (Min enda fråga: har inte döden redan skilt er åt?) Giftemål med hädangångna är förstås vardagsmat i de tidiga skräckseriernas universum — killen i bakgrunden kämpar för att undertrycka en gäspning.

Photo 2014-09-09 00 04 03

Titeln på den här tidningen förbryllar mig en aning — om det nu inte är så att det rör sig om en romansserietidning som riktar sig till just amorösa dödskallar. Annars är jag förtjust i hur killen visar sig vara en kranie-cabriolet som kan skala av sig ansiktet som en kapuschong … ett partytrick som inte verkar fungera på hans date för kvällen.

IMG_2286.JPG

Men är det något kraniekillarna inte gillar så är det när människor med mjukvävnad i ansiktet hånglar med varandra. Ta till exempel Harry här, som av obekant anledning har med sig hackan han mördades med i graven. Han uppskattar verkligen inte att gärningsmänniskorna står och vänslas framför hans sista viloläger.

Men man måste ändå beundra Harrys änka för hennes självbehärskning: ”Wait … Harry’s come back from the dead.”

Huvudnyheterna 20 — Laboranten i labyrinten

juni 12, 2014

140

( Lyssna ovan eller högerklicka och spara HÄR.)

Efter en halvårslång siesta har poddcasten Huvudnyheterna plötsligt vaknat till liv och raglat ut i köket. Eller rättare sagt till Davids arbetsrum, för det är där vi har spelat in. Akustiken visade sig vara betydligt bättre än i Stålhammars kök, och fåtöljerna gav dessutom hela processen en lite mer bakåtlutad karaktär.

skaggen1920

Det tidiga sextiotalets värsta skägghipsters.

Hade Breaking Bad hetat Laboranten i labyrinten om serien visats i svensk TV på 70-talet? Varför ser män i gammal svensk reklam så ofta ut som Reinhard Heydrich? Är brist på pengar det enda som kan rädda det arkitektoniska kulturarvet? Sprängde statsplanerarna hela Norrmalm i luften på femtiotalet bara för att kunna lura i utländska besökare att Sverige visst hade deltagit i andra världskriget? Är verkligen alla sextiotalets skägglurkar inbördes utbytbara — kan Cornelis vabba för Beppe? Kan Lasse O fylla Yngve Galmlins galoscher?

Ja — ska man tro ovanstående fantastiska klipp har vi i alla fall ett svar på den sista frågan — ett genljudande ja! Vreesvijk kapar Beppes godnattstund och synsvaga och lomhörda tittare märker ingenting.

Brita Borg hånar hipsters av 1961 års modell

Sedan talar vi om Betsy Palmers dilemma: tänk om sextio- och sjuttiotalets strävsamma skådespelare vetat att alla deras brödjobb och extraknäck i slasher-, skräck- och splatter-genren skulle leva för evigt på VHS, DVD och Bluray.

Betsy Palmer, känd från Fredag den 13 (1980) förklarar ännu en gång hur hon valde att bli en psykotisk knivmördare för att hon behövde en ny bil.

David ljuger för övrigt inte när han pratar om ”Raggoparden” — den fanns faktiskt i fyra djuriska färger …

Raggopard

David har även på fötterna när han hävdar att han kan spela ut Mel Brooks-kortet — det vill säga att han har rätt att driva med danskar eftersom han själv har danskt påbrå — bland annat den här etnografiske pionjären:

chr bahnson

Nordisk Familjeboks uggleupplaga är full av lovord för Davids mormorsmorfar.

Däremot blev det — i vanlig ordning — lite halvfel på andra ställen i avsnittet:

DSCF6744

PRESSTOPP! Three Towns är inte alls ”helskönt” — det är bara ”skönt” — David minns fel angående sloganen från den fantastiskt framgångsrika rebrandingkampanjen som fick ungdomen att börja dricka öl igen.

Några ytterligare förtretliga felaktigheter och förtydliganden: ”The Hum-Drum Willow” har visat sig vara en stor ask. Björnligan har mycket riktigt inte randiga kläder.  Reinhard Heydrichs dubbelgångare gjorde inte heller reklam för Stomatol utan för Vademecum, erinrar sig  David efter att vederbörligen ha rådbråkat sitt minne … (tyvärr finns reklamen varken på Filmarkivets sida eller på U-tube.)

 

Times_rogue_compositor

Ett lite längre utsnitt av William Harcourts  kampanjtal, som alltså upptog hela sidan 7 i Times — utan bilder.

 Episoden med sättaren som fick nog kallas tydligen för ”The Harcourt Interpolation”, efter politikern vars oändliga tirader till sist fick tryckeridrängen att avfyra en mäktig köttglosa —  se femte raden nedifrån i utsnittet härunder:

inclined for a bit of fucking

David ville minnas att detta skedde på 1890-talet, men faktum är att det inträffade redan 23 januari 1882.

 

Resan till Wiklandia

maj 14, 2014

DSCF3912

Jag har varit frilans sedan 1954 — och jag har aldrig saknat jobb”, ”Astrid ville ha konturlinjer på allting” — jag pratar med Ilon Wikland, en hjältinna bland illustratörer, på båten från Tallinn.

För många av oss förmodar jag att barndomen är något av ett förlorat paradis — ett land dit vi inte kan återvända.

Tänk er då hur det skulle vara om barndomens portar plötsligt slogs igen med ett genljudande brak när vi är tio för att sovjetiska tanks med slamrande larvfötter rullade in i Sörgårdsidyllen.

Tänk er att ni att ni som trettonåring tvingades lämna hemlandet som båtflykting och efter en stormig femdagars seglats hamnade i ett främmande land som ensamkommande flyktingbarn — och att ni sedan rent fysiskt var förhindrad under många år  från att återvända till barndomslandet för att det förvandlats till en Stalinstyrd Sovjetrepublik.

DSCF2758

Järnvägsstationen i Haapsalu (som betyder ”Asplunden”), med Norra Europas längsta överbyggda perrong, uppförd enbart för att tsarfamiljen inte skulle få sina klara pannor fuktade av en regnskur när de anlände till sommarnöjet.

langres1

Perrongen i Haapsalu på omslaget till bilderboken Den långa, långa resan, där Ilon Wikland skildrar barndomen, kriget och flykten till Sverige 1944 — nu utan konturlinjer.

DSCF3158

Den gula träsväskan var den enda ägodel som Ilon Wikland fick med sig till Sverige — nu finns den på Wiklandmuseet i Haapsalu.

Det är kanske inte så konstigt att Ilon Wikland har ett starkt och levande förhållande till sin barndom — något som gissningsvis hjälpt henne en hel del som barnboksillustratör.

Vad som möjligen förvånar är upptäckten att hennes bildvärld — något av det svenskaste man kan tänka sig — till stor del visar sig återge mellankrigstidens Estland.

DSCF2962

Här ovan ser ni t ex farföräldrarnas hus där Ilon tillbringade mycket av sin tid — en märkligt välbekant syn för den som är uppväxt med hennes illustrationer.

DSCF2966

Farfadern var präst i den ryskortodoxa kyrkan som ligger intill.

DSCF2952

Hans efterträdare har inte genomdrivit något fotoförbud inne i kyrkan utan nöjer sig med att anlägga moteld …

DSCF2922

Men den mest oväntade upptäckten i Haapsalu är nog ruinen av Biskopsborgen — bättre känd för svensk publik som Mattisborgen i Ronja Rövardotter

DSCF3384

Den något udda känslan när Mattisborgen plötsligt kikar fram mitt i stadsbebyggelsen …

DSCF3408

Efter lördagskvällens middag tog jag en kvällspromenad bort till borgruinen — och strax efter att jag tog den undre bilden hörde jag svagt en ensam kvinnoröst sjunga inifrån kyrksalen.

När Ilon Wikland var barn fick hon höra att det spökade i borgruinen — ett faktum som jag till all lycka inte kom ihåg förrän jag hade kommit hem till hotellet igen …

DSCF3434

Ja — som framgår av ovanstående har jag varit ute och rest igen. Och som så ofta är det Ola Olssons förtjänst — här nedan pustar vi båda ut en smula i det mysiga kaféet på Ilon Wikland-museet.

DSCF3196

DSCF3111

Museet har en fantastisk samling av illustrationsoriginal, omslag och — vilket jag ofta finner mest intressant — skisser och förstudier ….

I museibutiken finns mängder av klassiska Astrid Lindgren-titlar till salu på estniska — och jag fann det först inte det minsta anmärkningsvärt när resenären som stod bredvid mig råkade säga: ”Titta! Här har de alla böckerna på originalspråket.”

DSCF3011

Al Feldstein ur tiden

maj 2, 2014

bill-gaines-and-al-feldstein-in-1950

Ett foto från 1950 på två goda vänner som kommer att utöva ett enormt inflytande över femtiotalets tidsanda — till vänster förläggaren William M Gaines och till höger tecknaren, författaren och redaktören Al Feldstein. Mellan sig har de krispiga, mintiga, nytryckta exemplar av sina serietidningar som får det att vattnas våldsamt i munnen på mig.

Serielegenden Al Feldstein dog för några dagar sedan, den 29 april — han blev 89 år gammal.

Feldstein var en slitvarg. Under åren som EC-förlagets ledande kreativa kraft tecknade han oräknerliga seriesidor och tidningsomslag i sitt synnerligen precisa, detaljmyllrande och helt säkert mycket tidskrävande maner — dessutom skrev han en stor del av serierna i förlagets utgivning och redigerade ett antal titlar.

eckk1ns

Tre av EC-förlagets profiler — tecknaren Jack Kamen, författaren Feldstein och förläggaren Gaines (rutan är ur en serie skriven av Feldstein och tecknad av Kamen).

Allt detta är förstås imponerande nog i sig själv, men Feldstein var även central för skapandet av den moderna skräck- och SF-serien.

03_14_weirdscience_feldstein_1950septoct

Atombombsapokalyps på ett Weird Science-omslag av Al Feldstein. Han var förstås även redaktör och huvudförfattare på tidningen.

Ja, man kan gå längre och säga att Feldstein var en av dem som formade femtiotalets tidsanda — den där märkliga blandningen av blind tilltro till tekniken och panik och paranoia i atombombens skugga. Decenniets UFO-hysteri var kanske ett symptom på samma kluvenhet: Precis som teknologin kunde utomjordingarna uppträda både som frälsare och förgörare.

Allt detta var Al Feldstein en av de första som fångade upp och speglade i sina serier.

02_13_weirdscience_feldstein_1950julyaug

UFO-paranoia på ett annat Feldsteinomslag

Det är svårt att överskatta hur stort inflytande Feldsteins serier hade för det uppväxande släkte av baby boomers som kom att genomföra sextiotalsrevolten — säkert är i alla fall att det sena nittonhundratalets ledande fyrtiotalsfödda fantaster — som t ex Stephnarna Spielberg och King — är starkt influerade av EC:s ledande manusförfattare.

1780641_809741319043157_1964100120_n

Boris Karloff handlar serier med sin dotter

När Harvey Kurtzman i vredesmod hoppade av som redaktör för tidningen Mad 1955 gav Gaines jobbet till sin mest pålitliga påläggskalv. Feldstein behöll posten fram till 1984 och är alltså ytterst ansvarig för Mad Magazines gyllene år. Sedan gick han i pension.

Rätt välförtjänt, kan man tycka.

10755

Ett mycket prydligt Feldsteinoriginal till ett Tales of Terror-omslag.