En dag i en produktlicensierares liv

Vem var ansvarig för licensieringen av Beatlesprodukter i medio av sextiotalet? Hade personen ifråga överhuvudtaget glosan ”nej” i sitt ordförråd?

Dessa båda frågor känns högaktuella när jag sitter och slösurfar lite på nätet och studerar de mer aparta artefakterna från Beatleshysterins guldålder …

Beatlesbongotrummor. Det är ju musikinstrument. Licensiera på, bara.

Visst, lakritsskivor med de unga gudarnas porträtt — det känns inte helt ologiskt. De är inte long playing, de är long eating. Det är ju nästan spirituellt.

Beatlesspelet. Skojigt för hela familjen. Ta ett Beatleskort. Ta ett perukkort. Flip your wig. Stå över ett kast. Gäsp. Okej — kör i vind.

Ni har spisat plattorna. Nu kommer tårtdekorationerna. Hmmm. Okej då.

The lost Beatle Tapes. Undvik imitationer. Monkeestejpen har bristfällig vidhäftningsförmåga, och Turtles isoleringsband är helt undermåliga. Det här känns solitt. Jag licensierar.

Beatles malkulor! Är det något fyra unga, dynamiska sexpaket från Liverpool vill förknippas med så är det väl malkulor. Lite motsägelsefullt kanske att Beatles ställer sig bakom något som sägs vara ”insect repellent” — men vem är väl jag att tacka nej till några spänn extra? Kör i vind.

Hårspray! Talkpuder! Parfym! Nej, nu har botten fullständigt ramlat ur — kör, kör, kör, säger jag bara.

The Beatle Twig — Beatleskvisten. Det är en kvist. Med två propellrar på. Bara du och The Beatles förstår hur den fungerar. Nu borde jag kanske sätta ner foten. Det här känns inte riktigt bra. Fast å andra sidan. Licensieringpengar luktar inte. Vi kommer — så att säga — på grön kvist. Jag tackar ja. Sälj ni er Beatleskvist med bandets välsignelse.

Själv tror jag att jag ska svepa ett stort glas whisky. Klockan är ändå elva på förmiddagen.

 

De tre farliga K-na: København, Kvinder og Kærlighed

Det er dejeligt, det är dåtid och det är Danmarks huvudstad …

Ordet ”Sporvogn” börjar inte på K med värsta vilja i världen — men det förefaller ändå vara ett centralt begrepp inom den lyriska danska pilsnerfilmen …

Ja, ni ser rätt här ovan — i vår förtrollade färd mot det förflutna har vi nått en punkt så avlägsen att Dirch ”Bocken” Passer är mager som en flaggstång …

Romantiken hänger tjock iluften — ej olik oset av nyss förkolnad Flæskesvær — och innan vi vet ordet av kommer vi i likhet med en viss Hans Kurt att vara …

Ja — eller en dejelig dräng, i förekommande fall. För vi befinner oss trots allt i Kongens By, där även hembiträderna uppträder — så att säga — hot-fullt …

Som läsarna möjligen redan har anat försöker jag med detta få sagt att jag inte kan få nog av dansk pilsnerfilmsjazz och har sammanställt en smärre Spotifylista …

 

 

När panikens PR-byrå formar fasans fraseologi

För att inte svimma — upprepa för dig själv: ”Det är bara en tagline … bara en tagline … bara en tagline …”

Day of the Dolphin (1973)

Av någon anledning är jag alldeles särskilt förtjust i taglines som på ett knaggligt och något omständigt sätt försöker återberätta halva handlingen i filmen — någonstans i gränslandet mellan marknadsföring och ren spoilerfestival: ”“Unwittingly, he trained a dolphin to kill the President of the United States”.  Ett bittert öde för den annars så pålitligt patriotiske Scott, hård tuggummituggande Pentagongeneral i Dr Strangelove och ännu hårdare Pansargeneral i Patton.

Men taglinen i Day of the Dolphin är ju i alla fall relativt  begriplig. Jag har lite svårare att få rätsida på …

The Flesh Eaters (1964)

Ni läste rätt — ”The only people who will not be STERILIZED with FEAR are those among you who are already DEAD!”

Min enda fråga: Får man pengarna tillbaka när man lämnar biosalongen antingen permanent ofruktsam eller hädangången? Eller får man hålla till godo med lite torrblod — ”Instant blood” — från biljettkassan? (Se affischens övre högra hörn.)

Curse of the Faceless Man (1958) målar istället upp en måttligt avundsvärd livssituation: ”Begravd under eoner … förvandlad till sten … sökande efter kvinnor — kvinnor — kvinnor.”

Det är klart att det måste kännas kymigt.

Nej — då verkar det vara mera drag i Shriek of the Mutilated från 1974. ”A frenzied hunt for a hideous beast, uncovers an evil cannibal cult and death is the devil’s blessing.” Klart som korvspad alltsammans. Jag är särskilt förtjust i det illa placerade kommatecknet efter ordet ”beast”.  Dessutom återfinner vi en bonus-tagline på affischen: ”A corpse is bait in the trap of terror”.

Ja — Shriek of the Muilated verkar vara ett veritabelt påskägg av snärtiga, säljande sentenser. På VHS-omslaget får vi  ta del av en något annorlunda summering av handlingen:

Studenter som söker efter Snömannen snavar i stället över en slaktarsekt på en skräckens ö. Okej — det förklarar i alla fall varför omslaget visar en huggtandsförsedd Kenny Rogers vars kroppsbehåring är ännu mera nallebjörnskramgo än vanligt.

Men varför de letar efter snömannen på en skräckens ö i stället för i Tibet framgår inte.

Och varför yetin ifråga  befinner sig i en högst normal amerikansk trappa är inte heller helt klarlagt.

Inte heller får vi veta vilka de där lemlästade personerna som hojtar så hemskt i titeln är.

Eller om Iver Film Services (The professionals at Pinewood) verkligen har kollat upp med The Academy of Motion Picture Arts and Sciences om det är okej att de använder Oscarsstatyetten i sin marknadsföring på det där viset … Är verkligen Shriek of the Mutilated den typ av filmkonstverk som Oscarsjuryn i första hand vill förknippas med?

Så många frågor …

Huvudnyheterna 2: Blondiner föredrar suicidala pajasar

Ett ovanligt långt avsnitt av min och Jacob Stålhammars podcast där majonäs omnämns minst tre gånger (vad är det med denna majonäs?) och Jacob visar sig ha ett mycket distinkt placeholderljud. En annan bekant från första avsnittet är Anna Kareninas make Karenin som envisas med att spöka hela avsnittet igenom.

Dessutom fördjupar vi oss i sängrökningens — och sängkammarröstens — historia, frågar oss varför farliga och självdestruktiva beteenden anses vara sexiga, försöker förklara varför Hollywoodfilmer aldrig utspelas i Swedenborgs himmel,  recenserar Daniel Craigs Bondfilmer (med särskild tonvikt  på ukrainsk gyttja), och jämför Chris Nolans Batman  med Sam Raimis Spindelman — mycket annat att förtiga.

Men framförallt talar vi i munnen på varandra. Högt och ihärdigt. Jag vet inte varför just det här avsnittet har blivit så kakofoniskt. Börjar vi redan bli trötta? Eller beror det på att vi har druckit varsin folköl? (Både jag och Jacob har en fascinerande låg alkoholtolerans.)

Långt är det också som sagt — en timme och tio minuter.

Lyssna kan ni göra nedan.

Eller också är det bara att — som vanligt — högerklicka och spara HÄR.

Ni har blivit varnade …

Felningar av rätt och rättelser av fel: David hävdar att Marcel Duchamp ställde ut sin pissoar 1915 — det visar sig vara 1917. Och när David säger ”Die Hard 3-syndromet” så menar han ”Die Hard 4-syndromet” — jag hoppas ni kan förlåta honom. Jacob påstår att Doc Holliday var med i den stora skottstriden vid OK Corral, vilket David verkar betvivla — men Jacob har förstås helt rätt.

Supercalifragilistigexpialigetisch — den ljuva plågan

Vi är väl alla införstådda med hur roligt det är att sitta i baksätet på bilen under en lång bilresa och sjunga gång på gång, i allt högre tempo och tonhöjd:

Superoptimopsiskttoppipangfenomenaliskt!
Själva ordet låter kanske rätt så infernaliskt!
Men sjung ut det högt och klart så lyser det bengaliskt!
Superoptimopsiskttoppipangfenomenaliskt

… tills vi plötsligt upptäcker att våra medresenärer har ställt av oss vid en bensinmack strax utanför Sunne.

Men vem hade anat vilken sällsam masokistisk njutning det är att höra version efter version av sången i fråga på de mest skiftande tungomål — tills det går runt i huvudet på en och man börjar leka med tanken att ställa av Spotify vid en bensinmack utanför Sunne …

Så låt oss bita ihop, kroka arm, borsta av våra hårda konsonanter och sjunga med i videon ovan:

Supercalifragilistigexpialigetisch.
Dieses Wort klingt durch und durch furchtbar rein synthetisch.
Wer es laut genug aufsagt klingt klug und fast prophetisch,
supercalifragilistigexpialigetisch.

Och för de som till äventyrs inte fått nog än så avrundar vi med den katatoniskt kastilianskt kakafåniga versionen …

Supercalifragilisticoespialidoso
aunque suene extravagante, raro y espantoso,
si lo dice con soltura sonará armonioso.
Supercalifragilisticoespialidoso.

Jag är förmodligen en enkel själ — jag måste erkänna att jag fortfarande tycker att det är roligt — trots att jag har lyssnat på låten nonstop i snart två timmar, och just nu råkar ha Chipmunks uppspedade små gnagarstämmor i mina hörlurar … okej! Nu gick Alvin upp i falsett … jag måste nog sluta …

Senare tillägg: Jag kan dessvärre inte motstå den polska versionen — så den kommer här … Superkalifradalistodekspialitycznie, helt enkelt. Jag ska försöka sluta nu — jag lovar. Men om jag hittar den finska versionen (Superoptihupilystivekkuloistokainen!) så garanterar jag ingenting …

Dessa dejelige danske filmtitler

De danska filmtitlarna är kanske inte lika kittlande konkreta som de tyska — icke desto mindre har de något visst … hur ska jag säga … Schø-næ-se-kva ….

Axel Foley ÄR … Frækkere End Politiet Tillader!

(Den uregerlige Detroit-betjent Alex Foley, tager til Hollywood da hans bedste ven bliver myrdet. Udstyret med kæmpe-selvtillid bluffer han sig ud og ind gennem de utroligste og mest umulige situationer for at finde morderen.)

Våra grannar i söder ska också definitivt ha beröm för att de ibland översätter titlar som svenska filmbolag inte har orkat ta sig an:

(Under Vietnamkrigen sendes en amerikansk efterretningsofficer på en hemmelig mission. Han skal opspore og likvidere den gale oberst Kurtz, der skjuler sig dybt inde i Cambodjas jungle. Det bliver en rejse gennem krigens helvede og en indre rejse til sindets afkroge.)

Okej, den där sista  — ”Ondskabens Hotel” — var kanske inte helt krocklen, jag menar klockren.

Men i gengäld kan man inte förneka att det understundom uppstår stor och tidlös poesi när de danska titelmakarna slår sig lösa …

Skat, børnene er skrumpet!

(En professor har opfundet et elektromagnetisk formindskelses-apparat, og ved en fejltagelse rammer skrumpestrålen hans egne og naboens børn, så de kun bliver en halv centimeter høje.)

Senare tillägg (med tipstack till Robert Huselius):

Långt senare tillägg efter tips av Arrug Slahmag:

Hmm … jag har en distinkt känsla av att jag la drageerna i skjulet …