Samlade snedtankar

Som ni märker händer det inte så mycket på den här bloggen — och inte heller i mitt övriga offentliga liv. Jag ägnar fortfarande huvuddelen av min vakna tid åt tre just nu tämligen trotsålderstrilska tvåochetthalvtåringar. Jag och min vän Muralgranskaren twittrar en del, men mer än så blir det oftast inte.

Enda gången jag egentligen sticker ut näsan i offentligheten nuförtiden är när jag medverkar i Snedtänkt — Kalle Linds suveränt spirituella och allmänbildande podd. Jag har i dagsläget deltagit fyra gånger (vilket är mer än någon annan utom vissa Östermalmsgrevar kan skryta med).

För mig är det alltid en högtidsstund. Jag får tala i tungor om ett ämne som engagerar mig — med en synnerligen skicklig och påläst interlokutör vars kunskaper överlappar och kompletterar mina egna, vilket ju inte alltid är fallet när man kommer in på sina mer sparsmakade specialintressen.

Dessutom får jag komma ut och lufta mig en smula, vilket — som sagt — inte hör till vanligheterna. En rätt betydande procent av mitt umgängesliv utanför lägenhetens väggar de senaste åren har därför kommit att spelas in och bevaras till eftervärlden.

Ofta (okej då — tre fyra gånger) har det hänt att folk i min omgivning klagar över att de inte har lyckats hitta mina gamla Snedtänktavsnitt, och jag har själv noterat att det känns rätt mycket som att gå baklänges i en rulltrappa att försöka klicka sig fram till dem på SR:s hemsida.

Därför har jag samlat ett gäng direktlänkar nedan, utstofferade med konsumentinformation för att det hela i svag belysning ska påminna en aning om ett blogginlägg.

Snedtänkt om cash in-låtar (sänt 11 februari 2016) återfinns här:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/688239?programid=4747

Programmet spelades in i januari samma år, dagen efter Göteborgs största snöstorm på många år. Jag och Kalle Lind skalade av oss åtskilliga lager tröjor och jackor och började tala  om låtar som på ett ohöljt sätt exploaterar dagsaktuella idoler, händelser och företeelser. Det var i princip första gången jag släpptes utanför hemmets väggar sedan trillingarna föddes, och det märks — jag är så övertänd att jag håller på att få rött kort så snart jag lämnar avbytarbåset. Senare samma dag spelade Kalle in ett avsnitt om Johnny Bode med min vän Gustaf Görfelt. Gustaf frågade om min inspelning. ”Det märktes att han behövde prata av sig”, sa Kalle.

Snedtänkt om referenshumor (sänt 8 september 2016) återfinns här:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/773873?programid=4747

Samma januaridag som i avsnittet ovan: efter en kort fikapaus noterade vi att vi hade en timme till godo och spelade in ännu ett Snedtänkt, utan några som helst förberedelser. Det blev ett (aningen) mer stillsamt samtal om referenshumor i allmänhet och min och Jocke Lindegrens serie John Holmes och Sherlock Watson i synnerhet — fast framför allt svänger vi förstås in på en hel rangerbangård av stickspår och irrar runt på den med abandon.

Snedtänkt om subkulturen progguppväxt (sänt 29 september 2016) återfinns här:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/783603?programid=4747

Snedtänkt förvandlas något oväntat till ett panelprogram med livepublik. Avsnittet är inspelat på Bokmässan någon vecka innan det sändes. Jag och ett par olyckssystrar (Kajsa Bergström och Ina Lundström)  intervjuas av Kalle om hur det är att växa upp med proggiga föräldrar. Avsnittet ledde bl a till att jag återknöt kontakten med den tonåriga troskiist som jag citerar i programmet. I övrigt var jag mer outsövd än vanligt — trillingarna väckte mig klocka tre på morgonen inspelningsdagen.

Snedtänkt om femtiotalsschlager (sänt 6 april 2017) återfinns här:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/874647?programid=4747

Det här avsnittet spelades in i januari i år (tillsammans med ett avsnitt om sextiotalsschlagers som förväntas sändas i höst). Eftersom det gick så bra förra gången hade vi nu bara två timmar blankt på oss innan Kalle blev tvungen att springa till en tredje Snedtänktinspelning i samma radiohus med Olle Palmlöf. Därför pratade vi i princip två timmar nonstop, och detta är alltså den första av dem — generöst tryfferad med musikexempel från den svenska populärkulturens dummaste decennium.

Det är Bergström och Lundström och jag (och Kalle!)

Pappa och jag under ett särskilt proggigt skede av min uppväxt (cirka 1976).

Ett tecken på hur fruktansvärt eftersatt den här bloggen är: sedan jag uppdaterade senast har jag hunnit medverka i den smalspåriga SR-podden Snedtänkt inte bara en utan två gånger.

För någon månad sedan sändes avsnittet om referenshumor — länk HÄR.

Podden är inspelad enligt Roger Corman-principen: ”Vi har tid över! Vi gör en till!” B-filmsmästaren Corman lyckades ju bli klar med Skräckhumorfilmen The Raven på rekordtid, insåg att han hade hyrt studio, rekvisita och skådespelare för fyra dagar till och spelade prompt in The Terror med samma kulisser och ensemble (men utan manus).

The Terror, 1963. Vi har Boris Karloff. Vi har en löjligt ung Jack Nicholson. Vi har skräckslottskulisser. Nu kör vi!

På samma sätt upptäckte jag och Kalle Lind att vi hade studiotid över som inte fick gå till spillo och lät våra silvertungor fladdra ytterligare en timme, nu någotsånär inriktade på ämnet referenshumor, även om vi ibland färdas farligt långt från ämnet på associationernas halvsmälta Ikarosvingar.

Och nu i morse lade SR ut det Snedtänkt som Kalle, Kajsa Bergström, Ina Lundström och jag spelade in inför publik på bokmässan nu i fredags — länk HÄR.

Vi pratar om subkulturen progguppväxt — ett ämne som uppenbarligen förenar generationerna, eftersom de medverkande är födda mellan 1960 till 1983. Jag är faktiskt riktigt nöjd med resultatet — trots att Spanarna kapar programmet halvvägs in.

Jag talar i radio (och företer alltså vissa livstecken)

Ja — ska man vara riktigt petig är det ju en podd jag pratar i, även om det är en Sveriges Radio-podd: Snedtänkt.

För några veckor sedan fick jag permission från trillingfarmen under några timmar för att spela in poddradio med Kalle Lind. Det var någon dag efter den stora snöstormen, så drivorna låg meterhöga, det var störningar i lokaltrafiken och temperaturen var 11 minus.

Men jag och Kalle lyckades trots detta sammanstråla i det imposanta radiohuset på Hisingen, utnyttjade detta gyllene tillfälle till max och gjorde faktiskt två timslånga program (det andra kommer sändas när Kalle känner att samtiden är mogen för det, och förväntas handla om referenshumor).

Negativ cash in från 1922 — Gud vad vi avskyr Eddie Cantors hitlåt ”Yes We Have No Bananas!”

Det första avsnittet handlar om cash in-låtar. Bloggens mer minnesgoda läsare kommer att känna igen en del material — bland annat från DET HÄR inlägget — och DET HÄR, men vi avhandlar även  en del snöda slagdängor som jag aldrig bloggat eller skrivit artiklar om. Informationsdensiteten i samtalet blev ganska hög, liksom flamsighetskoefficienten. (Jag är för övrigt väldigt nöjd med Kalles redigeringsprincip — han har med fermt handlag klippt bort en del som inte var så roligt, och en del som var ännu mindre relevant än det som tilläts vara kvar, och på så vis ytterligare förtätat atmosfären i programmet.)

Negativ cash in från 1917 — Puccini ska ha spö!

Själva programmet hittar ni HÄR.

Men alla avsnitt av Snedtänkt är förstås mycket hörvärda. Särskilt de fem dryga heltimmarna med trogna kommentatorer på den här bloggen — avsnitten med Martin Kristenson, Fredrik Tersmeden, Johan Wanloo och de två med Fredrik af Trampe (ett sjätte bloggkommentatoravsnitt där Gustaf Görfelt och Kalle pratar om Johnny Bode förväntas läggas ut ganska snart).

Franz Lehar ligger också ganska skrynkligt till.

Ett antal av de låtar som avhandlas i programmet — plus åtskilliga som vi inte lyckades skohorna in, trots att vi smattrade på som Sven Jerringar på helium — återfinns på den här spellistan:

(Ja — jag vet att den här bloggen är sorgligt försummad för tillfället. Det här inlägget har jag skrivit i största hast medan trillingarna sover middag. Jag lyckades inte ens fira bloggens tioåsjubileum den 15 januari. Argh. Nu ska jag ut och laga mat.)

Något senare tillägg: Jag får be om ursäkt till Anna Lena-Lodenius, Åke Cato och Kalle Lind — tre ytterligare  i Snedtänkt-medverkande som även låtit höra av sig i kommentarfältet — det är alltså inalles åtta bloggkommentatorer som varit med i Snedtänkt — en av dem dessutom i vartenda avsnitt.

Huvudnyheterna 20 — Laboranten i labyrinten

( Lyssna ovan eller högerklicka och spara HÄR.)

Efter en halvårslång siesta har poddcasten Huvudnyheterna plötsligt vaknat till liv och raglat ut i köket. Eller rättare sagt till Davids arbetsrum, för det är där vi har spelat in. Akustiken visade sig vara betydligt bättre än i Stålhammars kök, och fåtöljerna gav dessutom hela processen en lite mer bakåtlutad karaktär.

Det tidiga sextiotalets värsta skägghipsters.

Hade Breaking Bad hetat Laboranten i labyrinten om serien visats i svensk TV på 70-talet? Varför ser män i gammal svensk reklam så ofta ut som Reinhard Heydrich? Är brist på pengar det enda som kan rädda det arkitektoniska kulturarvet? Sprängde statsplanerarna hela Norrmalm i luften på femtiotalet bara för att kunna lura i utländska besökare att Sverige visst hade deltagit i andra världskriget? Är verkligen alla sextiotalets skägglurkar inbördes utbytbara — kan Cornelis vabba för Beppe? Kan Lasse O fylla Yngve Galmlins galoscher?

Ja — ska man tro ovanstående fantastiska klipp har vi i alla fall ett svar på den sista frågan — ett genljudande ja! Vreesvijk kapar Beppes godnattstund och synsvaga och lomhörda tittare märker ingenting.

Brita Borg hånar hipsters av 1961 års modell

Sedan talar vi om Betsy Palmers dilemma: tänk om sextio- och sjuttiotalets strävsamma skådespelare vetat att alla deras brödjobb och extraknäck i slasher-, skräck- och splatter-genren skulle leva för evigt på VHS, DVD och Bluray.

Betsy Palmer, känd från Fredag den 13 (1980) förklarar ännu en gång hur hon valde att bli en psykotisk knivmördare för att hon behövde en ny bil.

David ljuger för övrigt inte när han pratar om ”Raggoparden” — den fanns faktiskt i fyra djuriska färger …

David har även på fötterna när han hävdar att han kan spela ut Mel Brooks-kortet — det vill säga att han har rätt att driva med danskar eftersom han själv har danskt påbrå — bland annat den här etnografiske pionjären:

Nordisk Familjeboks uggleupplaga är full av lovord för Davids mormorsmorfar.

Däremot blev det — i vanlig ordning — lite halvfel på andra ställen i avsnittet:

PRESSTOPP! Three Towns är inte alls ”helskönt” — det är bara ”skönt” — David minns fel angående sloganen från den fantastiskt framgångsrika rebrandingkampanjen som fick ungdomen att börja dricka öl igen.

Några ytterligare förtretliga felaktigheter och förtydliganden: ”The Hum-Drum Willow” har visat sig vara en stor ask. Björnligan har mycket riktigt inte randiga kläder.  Reinhard Heydrichs dubbelgångare gjorde inte heller reklam för Stomatol utan för Vademecum, erinrar sig  David efter att vederbörligen ha rådbråkat sitt minne … (tyvärr finns reklamen varken på Filmarkivets sida eller på U-tube.)

 

Ett lite längre utsnitt av William Harcourts  kampanjtal, som alltså upptog hela sidan 7 i Times — utan bilder.

 Episoden med sättaren som fick nog kallas tydligen för ”The Harcourt Interpolation”, efter politikern vars oändliga tirader till sist fick tryckeridrängen att avfyra en mäktig köttglosa —  se femte raden nedifrån i utsnittet härunder:

David ville minnas att detta skedde på 1890-talet, men faktum är att det inträffade redan 23 januari 1882.

 

Huvudnyheterna 19: Alla vill vara Underhunden! ELLER Eddie Murphys dilemma!

Ladda ner kan man göra genom att högerklicka och spara HÄR.

Äntligen! Ett helt avsnitt vigt åt tidelag och röriga mash ups på åttiotalsfilmer!

Tidelag är tydligen inte förbjudet i Sverige om man inhämtar djurets samtycke. Vi förstår inte riktigt hur detta förväntas gå till.

Vi  bedriver självstudier i ämnet på Wikipedia och kommer fram till att:

1) Tidelagsfantasternas namn verkar genomgående innehålla ledet ”Jöns”.

2) Kyrkoherden Hindriks ko befann sig ofta i hetluften:

Den 21 januari 1609 brändes bonden Per Jönsson i Matarinki by, Övertorneå sn (bör vara identisk med husbonden på Piekko hemman), på bål, för tidelag med kyrkoherden herr Hindriks ko, vilken synd och grov missgärning han tillstod och bekände sig skyldig och brottslig vara.

Dessutom: Alla vill vara Underhunden — det vill säga betraktas som situationens wonderdog … jag menar underdog.

Det vill säga — alla utom Eddie Murphy som föredrar att vara top dog och har gått från att alltid vara i underläge i sina tidiga, framgångsrika filmer till att städse vara …

… vilket har gjort det svårare för biopubliken att heja helhjärtat på honom.

Men kan man verkligen välja den krönta rollen — och ändå insistera på underdogprivilegiet? Vi försöker lösa Eddie Murphys dilemma genom att hålla pitchmöte för en ny film med den skämtsamme strupskrockaren — En Kung i Stockholm, där Murphy gestaltar Carl den XVI Gustaf.

Intrigen blir efterhand en intrikat gobeläng där vi väver in såväl Andrej Tarkovskjs Speed (Hästspårvagnens fart får inte sjunka under sex kilometer i timmen) som  kyrkoherden Hindriks olycksaliga ko och Camilla Henemark.

Avsnittet är inspelat med en radioreporter som fluga på väggen — ståupparen Anneli Abrahamsson, som dock hörs surra en smula i början och slutet.

På det hela taget gjorde dock AA ett mycket nyktert intryck.

I övrigt: Rockvideon/förtextsekvensen ur den pakistanska buskiskomedin  Tere Bin Laden som David pratar om i podden har ni här:

Så vitt jag förstår betyder ”Ullu da Pattha” (उल्लू दा पट्ठा ) ordagrant ”son av en uggla”  — en mera idiomatisk översättning verkar vara ”fårskalle”.

Det här är andra gången som debattens vågor svallar höga på Huvudnyheterna med anledning av Göta Lejons Gogo-Brigad. Men hur förhåller det sig egentligen? Är den marscherande ungdomsorkesterns stövlar verkligen så anskrämliga  som Jacob  antyder? Ja — döm själva:

I avsnittet talas det också om att Sven Otto Littorin inte längre har någon Facebooksida — något som får oss att drömma oss tillbaka till 2007 när arbetslinjens forne matador inte bara fanns på det sociala nätverket, utan även hade glömt att stänga sin sida för utomstående:

Kittla Sven Otto Littorin

Och för er som inte kan sluta grunna på Jacobs tänkvärda teori att seriös SF-skit kräver ett tema i bastant marschtakt så har jag sammanställt en liten Spotifyspellista för vidare utvärdering av bevismaterialet.

Ja — som ni märker har jag förstås manipulerat resultatet en aning genom att nästan utelslutande  använda versioner inspelade av marschorkestrar …

Huvudnyheterna 18: Lasse Åberg möter Kapten Ahab

Okej — Ishmael, Queequeg och Ahab hade en något mera äventyrlig seglats än David, Ola och Lasse Åberg …

Eller högerklicka som om själve kapten Bligh farit i er och spara HÄR.

Inslaget ”Mitt sommarlov” fortsätter, nu med augustis begivenheter: David har — som vi nämnde i förra inlägget — varit på Gotska Sandön. Här berättar han lite mer om resan.

Lasse Åberg tittar närmare på sjörövaren/vrakplundraren Peter Gottbergs fängelse på Gotska Sandön.

Ett av Lasses första möten med offentligheten skedde i det nästan parodiskt sextiotalssvängiga svartvita svenska humorprogrammet Partaj, vilket vi diskuterar i podden. Jag hittar inget Utubeklipp, utan illustrerar med Laugh In, den färgglada förlagan från Förenta Staterna (som har väsentligt högre Austin Powers-faktor än den svenska varianten):

Även Jacob upplevde styv kuling under augusti  — inne i sitt huvud. Han har läst Moby Dick och fått en veritabel … Ahabupplevelse! [cymbalslag]

Vi diskuterar den klassiska artonhundratalsromanen rätt ingående. Särskilt Jacob. Bland annat talar vi om hur  Ishmael sover skavfötters med en viss maorisk muskelman, det vill säga … Queequegteori! [cymbalslag]

Ja — det blir alltså ett poddavsnitt som är maritimt, intimt och … marigt …

Okej — den ordleken höll inte hela vägen … [inget cymbalslag].

Moby Dick — nästan lika bra som Hajen …

(Ja — som ni märker är det här avsnittet en dag försenat. Jag brukar ju lägga ut Huvudnyheterna på torsdagar — men igår var jag upptagen med annat och försummade detta åliggande. Vi ber om ursäkt för förseningen. )

Något senare tillägg: Min vän Martin lyckades — till skillnad från mig — hitta ett klipp från Partaj på U-Tube. Här har ni det:

Ardy och Lasse syns ordentligt i bild första gången vid 03:05 — i synnerhet skönjer vi Lasses  sextiotalsyviga polisonger …

Som den oförtröttliga underhållningsarkivarie han är har Martin dessutom lyckats räkna ut vilken Monty Python-sketch som Lasse och Inger Åberg var statister i (detta  diskuteras nämigen i podcasten). Sketchen  återfinns här:

http://www.montypython.net/scripts/premise.php

Huvudnyheterna 17: En tallrik gröt åt haschtomten

Endast haschtomten är vaken

Eller högerklicka vilt och spara HÄR.

Varför är haschtomtarna så fascinerade av naturprogram? Varför hälsar  åttiotalisterna inte i tvättstugan? Vad menar vi egentligen när vi säger ”Hur är läget?” Kan man verkligen bli hög av att röka bananskal? Hur bakar man bagels?

Så många frågor får ett slutgiltigt svar i veckans avsnitt av Huvudnyheterna, där vi ägnar mer tid än vad som kan anses rimligt åt haschtomtarnas heminredning och bagelbakningens mysterier …

Är dessa bagels halal? Ja, tydligen …

OBS! Eftersom jag lyckats strula till länkarna på ett par av sommarens avsnitt — 14 och 16 — kan jag lugna er med att jag har provlyssnat och provklickat på länkarna för att kontrollera att allt faktiskt funkar.

Huvudnyheterna 16: Medkänsla med Björn Skifs

Eller ladda — sent om sider — neder genom att högerklicka HÄR (Tack Urban för påstötningen!)

Vår Tarantinodiskussion rasar vidare — nu understundom understödd av argument.

Dessutom: sociopati och stamlojalitet — hur långt är man beredd att utsträcka sin medkänsla — och vad säger det om ens personlighet?

Barnens beteendevetenskapliga laboratorium: ständigt nya hållfasthetstester av de vuxnas psykologi och relationsbandens bungy-elasticitet — som t ex när David spelade avsvimmad på en skidutflykt under mellanstadiet för att undersöka sin frökens responser (de visade sig vara avgjort negativa).

Hitchocks Sabotage (1936) — ”An abuse of cinematic power”.

Kontraktet mellan upphovsman och läsare/lyssnare/tittare: problemet när det blir konstigt — t ex genom alla dessa ”opålitliga berättare” som författarna har varit så förtjusta i under de senaste decennierna.

Varför är det svårare att känna medkänsla med personer som inte verkar ha några pockande behov?

Det vill säga: Varför är det så svårt att känna medkänsla med Björn Skifs?

Sedan kommer vi in på problemen med gestaltningen av våld och död i underhållningsfilm och förströelselitteratur — som David exemplifierar bland annat med nedanstående skämtteckning av James Thurber:

I likhet med Agatha Christies romangestalter så har Thurbermänniskorna inget blod i ådrorna …

Här nedan ser ni ännu en Thurberteckning. Den har — kanske inte helt överraskande — inte med någonting att göra överhuvudtaget:

Rättelser: Det var tydligen Francois Truffaut som kallade scenen med barnet och bomben på bussen i Hitchocks Sabotage för ”An abuse of cinematic power” — men Hitchcock höll med. Filmen var inte heller från tjugotalet som David vårdslöst drog till med utan från 1936.