Samlade snedtankar

Som ni märker händer det inte så mycket på den här bloggen — och inte heller i mitt övriga offentliga liv. Jag ägnar fortfarande huvuddelen av min vakna tid åt tre just nu tämligen trotsålderstrilska tvåochetthalvtåringar. Jag och min vän Muralgranskaren twittrar en del, men mer än så blir det oftast inte.

Enda gången jag egentligen sticker ut näsan i offentligheten nuförtiden är när jag medverkar i Snedtänkt — Kalle Linds suveränt spirituella och allmänbildande podd. Jag har i dagsläget deltagit fyra gånger (vilket är mer än någon annan utom vissa Östermalmsgrevar kan skryta med).

För mig är det alltid en högtidsstund. Jag får tala i tungor om ett ämne som engagerar mig — med en synnerligen skicklig och påläst interlokutör vars kunskaper överlappar och kompletterar mina egna, vilket ju inte alltid är fallet när man kommer in på sina mer sparsmakade specialintressen.

Dessutom får jag komma ut och lufta mig en smula, vilket — som sagt — inte hör till vanligheterna. En rätt betydande procent av mitt umgängesliv utanför lägenhetens väggar de senaste åren har därför kommit att spelas in och bevaras till eftervärlden.

Ofta (okej då — tre fyra gånger) har det hänt att folk i min omgivning klagar över att de inte har lyckats hitta mina gamla Snedtänktavsnitt, och jag har själv noterat att det känns rätt mycket som att gå baklänges i en rulltrappa att försöka klicka sig fram till dem på SR:s hemsida.

Därför har jag samlat ett gäng direktlänkar nedan, utstofferade med konsumentinformation för att det hela i svag belysning ska påminna en aning om ett blogginlägg.

Snedtänkt om cash in-låtar (sänt 11 februari 2016) återfinns här:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/688239?programid=4747

Programmet spelades in i januari samma år, dagen efter Göteborgs största snöstorm på många år. Jag och Kalle Lind skalade av oss åtskilliga lager tröjor och jackor och började tala  om låtar som på ett ohöljt sätt exploaterar dagsaktuella idoler, händelser och företeelser. Det var i princip första gången jag släpptes utanför hemmets väggar sedan trillingarna föddes, och det märks — jag är så övertänd att jag håller på att få rött kort så snart jag lämnar avbytarbåset. Senare samma dag spelade Kalle in ett avsnitt om Johnny Bode med min vän Gustaf Görfelt. Gustaf frågade om min inspelning. ”Det märktes att han behövde prata av sig”, sa Kalle.

Snedtänkt om referenshumor (sänt 8 september 2016) återfinns här:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/773873?programid=4747

Samma januaridag som i avsnittet ovan: efter en kort fikapaus noterade vi att vi hade en timme till godo och spelade in ännu ett Snedtänkt, utan några som helst förberedelser. Det blev ett (aningen) mer stillsamt samtal om referenshumor i allmänhet och min och Jocke Lindegrens serie John Holmes och Sherlock Watson i synnerhet — fast framför allt svänger vi förstås in på en hel rangerbangård av stickspår och irrar runt på den med abandon.

Snedtänkt om subkulturen progguppväxt (sänt 29 september 2016) återfinns här:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/783603?programid=4747

Snedtänkt förvandlas något oväntat till ett panelprogram med livepublik. Avsnittet är inspelat på Bokmässan någon vecka innan det sändes. Jag och ett par olyckssystrar (Kajsa Bergström och Ina Lundström)  intervjuas av Kalle om hur det är att växa upp med proggiga föräldrar. Avsnittet ledde bl a till att jag återknöt kontakten med den tonåriga troskiist som jag citerar i programmet. I övrigt var jag mer outsövd än vanligt — trillingarna väckte mig klocka tre på morgonen inspelningsdagen.

Snedtänkt om femtiotalsschlager (sänt 6 april 2017) återfinns här:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/874647?programid=4747

Det här avsnittet spelades in i januari i år (tillsammans med ett avsnitt om sextiotalsschlagers som förväntas sändas i höst). Eftersom det gick så bra förra gången hade vi nu bara två timmar blankt på oss innan Kalle blev tvungen att springa till en tredje Snedtänktinspelning i samma radiohus med Olle Palmlöf. Därför pratade vi i princip två timmar nonstop, och detta är alltså den första av dem — generöst tryfferad med musikexempel från den svenska populärkulturens dummaste decennium.

Resan till Wiklandia

”Jag har varit frilans sedan 1954 — och jag har aldrig saknat jobb”, ”Astrid ville ha konturlinjer på allting” — jag pratar med Ilon Wikland, en hjältinna bland illustratörer, på båten från Tallinn.

För många av oss förmodar jag att barndomen är något av ett förlorat paradis — ett land dit vi inte kan återvända.

Tänk er då hur det skulle vara om barndomens portar plötsligt slogs igen med ett genljudande brak när vi är tio för att sovjetiska tanks med slamrande larvfötter rullade in i Sörgårdsidyllen.

Tänk er att ni att ni som trettonåring tvingades lämna hemlandet som båtflykting och efter en stormig femdagars seglats hamnade i ett främmande land som ensamkommande flyktingbarn — och att ni sedan rent fysiskt var förhindrad under många år  från att återvända till barndomslandet för att det förvandlats till en Stalinstyrd Sovjetrepublik.

Järnvägsstationen i Haapsalu (som betyder ”Asplunden”), med Norra Europas längsta överbyggda perrong, uppförd enbart för att tsarfamiljen inte skulle få sina klara pannor fuktade av en regnskur när de anlände till sommarnöjet.

Perrongen i Haapsalu på omslaget till bilderboken Den långa, långa resan, där Ilon Wikland skildrar barndomen, kriget och flykten till Sverige 1944 — nu utan konturlinjer.

Den gula träsväskan var den enda ägodel som Ilon Wikland fick med sig till Sverige — nu finns den på Wiklandmuseet i Haapsalu.

Det är kanske inte så konstigt att Ilon Wikland har ett starkt och levande förhållande till sin barndom — något som gissningsvis hjälpt henne en hel del som barnboksillustratör.

Vad som möjligen förvånar är upptäckten att hennes bildvärld — något av det svenskaste man kan tänka sig — till stor del visar sig återge mellankrigstidens Estland.

Här ovan ser ni t ex farföräldrarnas hus där Ilon tillbringade mycket av sin tid — en märkligt välbekant syn för den som är uppväxt med hennes illustrationer.

Farfadern var präst i den ryskortodoxa kyrkan som ligger intill.

Hans efterträdare har inte genomdrivit något fotoförbud inne i kyrkan utan nöjer sig med att anlägga moteld …

Men den mest oväntade upptäckten i Haapsalu är nog ruinen av Biskopsborgen — bättre känd för svensk publik som Mattisborgen i Ronja Rövardotter …

Den något udda känslan när Mattisborgen plötsligt kikar fram mitt i stadsbebyggelsen …

Efter lördagskvällens middag tog jag en kvällspromenad bort till borgruinen — och strax efter att jag tog den undre bilden hörde jag svagt en ensam kvinnoröst sjunga inifrån kyrksalen.

När Ilon Wikland var barn fick hon höra att det spökade i borgruinen — ett faktum som jag till all lycka inte kom ihåg förrän jag hade kommit hem till hotellet igen …

Ja — som framgår av ovanstående har jag varit ute och rest igen. Och som så ofta är det Ola Olssons förtjänst — här nedan pustar vi båda ut en smula i det mysiga kaféet på Ilon Wikland-museet.

Museet har en fantastisk samling av illustrationsoriginal, omslag och — vilket jag ofta finner mest intressant — skisser och förstudier ….

I museibutiken finns mängder av klassiska Astrid Lindgren-titlar till salu på estniska — och jag fann det först inte det minsta anmärkningsvärt när resenären som stod bredvid mig råkade säga: ”Titta! Här har de alla böckerna på originalspråket.”

Jag är obegripligt populär!

… om jag får säga det själv.

Ja — hela poängen med såna här ”Sociala medier” är väl att man ska hypnotisera sin omgivning att tro att man är en fascinerande personlighet med ett fantastiskt spännande liv och avundsvärd vardagstillvaro.

Kring årsskiftet har  min spirande hybris dessutom  fått extra växtnäring genom att inte mindre än tre tidningar haft med mitt senaste seriealbum på sina ”årets bästa”-listor. De publikationer som stjälpt dessa extra doseringskorkar med substral över min självöverskattning  är:

Svenska Dagbladet

Smålandsposten

och Arbetarbladet, Gävle, som ingen Facebookbekant haft älskvärdheten att fotografera, men som skrev:

Den maskerade proggaren käkar linsgryta, bär näbbstövlar och jagar högerspöken! Serietecknaren David Nessles driver kärleksfullt med träbocksvänstern (och nästan allt annat) i en smart och galet kul serieroman om en superhjälte som fick sina krafter vid Karl Marx gravsten. Trivia: i en av episoderna räddas även julbocken i Gävle.

Dessutom fick jag häromveckan veta att mitt förra album, Den maskerade proggarens stora röda, är slutsålt från förlaget.

Vad jag försöker förmedla med denna uppräkning är förstås att jag är en fascinerande personlighet med ett fantastiskt spännande liv och avundsvärd vardagstillvaro.

Vi städar i spalterna och skapar en skrytsida

Det började bli lite brötigt i bloggens högerspalt av alla widgets, så jag beslöt mig brådstörtat för att strama upp sidlayouten en smula.

Med säker blick för det väsentliga valde jag sedan att ta bort länkarna till ställen som säljer mina böcker, som ni märker.

Dessa länkar har i stället flyttats till sidan Sagt om David Nessles serier och skriverier, som även innehåller recensionsutlåtanden om alla mina böcker från Döden steker en flamingo från 1991 till Den maskerade proggarens oändliga jamsession från i år.

Jag kommer förmodligen fortsätta mecka lite med sidan — jag vet till exempel att det finns flera bra recensioner av deckaren Döda Fallet som jag inte lyckades hitta i mina pärmar.

Skälet till att jag lägger tid på detta är att jag — helt traditionsenligt — har varit förkyld eller kanske snarare flunsig ända sedan bokmässan, och inte har så mycket annat vettigt för mig …

(Det är för övrigt även det främsta skälet även till att min och Jacob Stålhammars podcast Huvudnyheterna har blivit skamligt försummad under de senaste veckorna.)

Jag håller föredrag på Serieteket i Stockholm mellan tre och fyra på eftermiddagen söndagen den 3 mars …

…  i samband med utgivningen av mitt nya seriealbum Den maskerade proggarens oändliga jamsession.

En konstfärdig baksidesillustration, utförd av mig själv.

Mitt nya seriealbum är 177 sidor tjockt, inbundet, försett med röd tygrygg och konstfärdiga omslags- och baksidesillustrationer.

Ja — det är faktiskt bara en sak som felas boken. Den finns inte i sinnevärlden. I tid för föredraget.

Igår kväll fick jag veta att tryckeriet inte hinner få fram färdiga exemplar till den 3 mars, vilket ju känns en smula penibelt med tanke på att det var det som var själva incitamentet till framträdandet i fråga.

Min plan är att likt Mandrake göra en hypnotisk gest som får föredragsbesökarna att tro att boken ligger i travar på bordet framför dem.

För säkerhets skull har jag en Plan 2 också: Jag signerar mina båda tidigare album Gasen i botten Hieronymus Bosch och Den maskerade proggarens stora röda, som kommer att finnas till försäljning i lokalen, tillsammans med min deckare Döda fallet.

Och hjälper inte detta kommer jag att implementera plan tre till åtta. Först efter det går jag vidare med Plan 9: Återuppväckandet av de döda genom att stimulera deras tallkottkörtlar med ”long distance electrodes”. Vad nu det kan vara.

Ja — något av det ovanstående borde väl hjälpa. Föredrag kommer jag i alla fall att avhålla i en timme, allt under idogt bildvisande. Och sedan signerar jag som sagt saker ur min rika fatabur — och även solkiga Sibyllaservetter, precis som vanligt.

Jag kommer att tala om mina influenser — jag kommer att nosa nyfiket på superhjälteestetikens smått suspekta släktskap med sovjetisk heroisk realism och andra av trettiotalets totalitära strömningar — jag kommer att närläsa indiska superhjälteserier och mytologiska serier och studera beröringspunkterna dem emellan —  ja, jag misstänker att jag kommer att förklara det mesta — utom möjligen varför mina albumtitlar blir allt längre på ett alarmerande sätt:

Döden steker en flamingo (1991) = 8 stavelser.
Gasen i botten Hieronymus Bosch  (1999)= 10 stavelser.
Den maskerade proggarens stora röda (2010) = 12 stavelser.
Den maskerade proggarens oändliga jamsession (2013) = 15 stavelser.

När jag tänker efter var det en ganska ordrik titel även på det här blogginlägget. Vi får på det hela taget vara tacksamma så länge mina seriealbum inte heter:

Den maskerade proggaren och hans plyschklädda vänner bjuder in till ett bluesjam i E på församlingsgården i Burträsk, vilken inte har vädrats sedan i vintras och fortfarande doftar svagt av hussvamp.

… vilket de av allt att döma kommer att börja göra förr än man anar.

Mer om föredraget hittar ni HÄR på Kulturhusets hemsida — eller HÄR på evenemangets Facebooksida.

DEN FEMHUNDRADE BLOGGPOSTEN — pukor, trumpeter och ett par glada tillkännagivanden

Snart har jag haft den här bloggen i sju år — sedan 15 januari 2006 — och under denna tid har jag alltså meddelat mig med er femhundra gånger.

Av detta skulle man kunna få intrycket att jag presterar ungefär en och en halv bloggpost i veckan, men som mina trogna läsare vet stämmer det inte särskilt bra numera.

Under bloggens första år skrev jag ibland dagligen, men numera kan jag ibland vara frånvarande i månader. Hursomhelst — 500 poster har det i alla fall blivit, allt som allt. Dessutom smått otroliga 8097 kommentarer, det överväldigande flertalet författade av läsare av kött och blod och inte av spamrobotar med grumliga avsikter.

Ja — även om jag inte skriver fullt lika högfrekvent numera så gillar jag att ha en blogg, ett slags blandning av klotterplank och egensinnig kulturtidskrift där jag kan vifta med harskramlan över sånt som för tillfället fyller mig med entusiasm.

Och nu när jag ändå befinner mig i klang och jubelstämning vill jag passa på att bulta på stora trumman för några andra glada tilldragelser.

Det här omslagsförslaget är en s. k. ”mock up” (säges med samma tonfall som Terry Jones i Monty Python använder när han säger ”mock frog”) — men förmodligen skiljer det sig inte alltför dramatiskt från hur den färdiga boken kommer att se ut …

Mitt nya seriealbum kommer i början av nästa år — Den maskerade proggarens oändliga jamsession förväntas föreligga rykande färsk någon gång i februari, enligt mina förläggare på Galago/Ordfront. Albumet blir en mastodontvolym på cirka 170 sidor, och kommer att innehålla i stort sett allt icke tidigare återutgivet material från Kapten Stofil-tidningen och Kapten Stofils båda årsböcker — dessutom kommer jag för skams skull att tillhandahålla lite nytt stoff för att tvinga komplettisterna att införskaffa publikationen (det klassiska ”one previously unreleased track”-tricket).

Jag poserar ”otvunget” framför Brezjnevs frontalkrockade Rolls Royce på Rigas bilmuseum — notera särskilt den uppstoppade partikoryfén bakom ratten. Bilmuseet, som förutom Brezjnevs Rolls även kan stoltsera med Stalins Zillimousin och Maksim Gorkijs lyxiga Lincoln — förutom fantasiljoner av andra fascinerande öststatsfordon — är självklart en anhalt även på den nya proggarresan …

Och inte nog med detta! (Flämtade han med PR-fradga i mungipan.) Dessutom kommer jag att leda en ny resa till Lettland 13 till 17 mars 2013.

Resan kommer delvis att innehålla favoriter i repris från mina första Strövtåg bland kommunismens ruiner, men är dessutom uppjazzad med bland annat en övernattning på lettiska regeringens exklusiva sanatorium i Ligatne och ett cocktailparty med stark Stangelove-stämning i samma lettiska regerings gamla atombombsbunker, där tiden frusit fast i det kalla krigets frostigaste sekund …

(Resan kommer att finnas i två prisklasser — koryfé och proletär, eller vad vi nu ska kalla dem. Den förstnämnda är den lite lyxigare varianten och  betingar ett pris av 5950 kronor, medan den andra är något mera fältmässig och kostar 4650. Mer information om evenemanget kommer senare — watch this space).

Och i väntan på detta kan ni ju få en försmak av vad som väntar genom att titta på de här gamla bloggposterna:

Strövtåg bland kommunismens ruiner med den maskerade proggaren
På motormuseet i Riga
Mitt livländska leverne
Sagan om gumman, katten, hunden och TV-tornet
I Stalinskrapans mörkaste prång
Den fantasifulle ingenjören och hans vanartige son

Jag är ute och rör på mig — igen!

Som även mindre minnesgoda läsare kanske erinrar sig så höll jag föredrag på Konsthallen här i Göteborg i söndags. Så här såg det ut — uppslutningen var förvånansvärt god: drygt tjugo personer ville höra mig prata om superhjältar och indisk populärkultur.

Det verkar dessutom som om reklamen här på bloggen gav viss utdelning, för bland de klassiska kulturkonsumenterna tyckte jag mig skönja typiska bloggläsare — my people, som jag gärna kallar er. Uppskattningsvis utgjorde ni ungefär hälften av publiken.

Och denna känsla var tydligen inte enbart en släng av höstmegalomanin, för bloggläsaren Kris Åsard (som jag mig veterligen aldrig pratat närmare med men är bekant med på Facebook) lade upp ovanstående stilstudie från sin mobiltelefon.

But I digress … som vanligt. Vad jag skulle säga är att jag för andra gången på en vecka lämnar min trygga håla och beger mig ut i offentligheten.

Jag signerar nämligen böcker på bokmässan nu på söndag, först mitt proggaralbum i Galagomontern mellan tolv och ett, och sedan vandrar jag direkt över till Optimalmontern för att fortsätta med Kapten Stofils nya årsbok. (Jag signerar förstås även förra årets utgåva om så önskas — ja, om sanningen ska fram signerar jag gärna använda engångsservetter som det står ”Sibylla” på …)

Ni återfinner mig i nedanstående montrar:

Mellan tolv och ett på söndag sitter jag och Mats Jonsson och stirrar håglöst framför oss i Galagos monter — A01:40

Sedan fortsätter jag att stirra håglöst i Optimalmontern — A01:31 — ytterligare en timme, mellan ett och två, i sällskap med Ajan

Kapten Stofils årsbok 2012 — nu hos välsorterade internethökare

Årets Kapten Stofil-serie Åska över Torslanda — en fornnordisk festival i blyerts

Som en del av er minns lovade jag att hojta till här på bloggen när den nya årsboken gick att beställa på nätet. Så är nu fallet — den finns på såväl Ad Libris som Bokus och dessutom hos ett antal andra försäljare som ni lätt kan Googla fram på egen hand om ni föredrar dem.

Fler smakprov hittar ni i en PDF som Ingemar Bengtsson har lagt upp på Optimal Press.

En ruta ur min serie Scener ur H P Lovecrafts outsägligt torftiga liv