Den stora omorganisationen

Stockholms kulturförvaltning har beslutat att samla Operan, Dramaten, Nationalmuseum och Filminstitutet under ett tak — en jättebyggnad som ska kallas Kultur 2.0, och i dagsläget redan har kostat 15 miljarder kronor.

”Vi har ju länge kämpat med det som vi anser vara det centrala problemet i verksamheten”, säger en medelålders herre i nyckelposition. ”Nämligen: hur ska man kunna mäta och kvantifiera kulturen? Hur många kilojoule är det i Verdi egentligen? Och hur många megapascal i Strindberg? Det är det ingen som vet!”

Därför har man valt att använda en amerikansk teknik som kallas ”Culture Value Implementation” — en sofistikerad metod för att integrera flöden på något vis.

”Alltså — en opera innehåller ju skådespeleri, och en teaterföreställning har ju fondmålningar. Varför inte smälta samman alla verksamheterna för att kunna kompetensoptimera.”

Kultur 2.0 kommer att bli ett pilotprojekt för CVI (som det kallas av förespråkarna) — tekniken har aldrig tidigare existerat utanför powerpointpresentationer med många svårtolkade diagram.

”Det är just det som är styrkan med Kulturförvaltningens satsning!” säger en entusiastisk byråkrat med nästan kusligt gott självförtroende. ”Vi flyttar alla verksamheterna till nya lokaler och ändrar alla arbetsmetoder och rutiner över en natt till något som vi inte ens själva förstår — och sen kör vi bara rätt in i kaklet! Det kommer att bli fantastiskt!”

Men hur ställer sig då personal och ledning på verksamheterna till den här omorganisationen?

”Det är svårt att lära gamla hundar sitta”, medger en person vars östermalms-i:n kan skära pansarglas. ”Därför har vi förstås avskedat alla chefer med någon som helst inblick i vad verksamheten går ut på och ersatt dem med nykläckta konsulter som kan de tre P:na på sina fem fingrar: Planering, Positionering och Powerpointpresentationer.”

”Jag är inte orolig”, försäkrar en konsult som kostar 3000 kronor i timmen. ”Huvudsaken är att vi lyckas optimera klientflödena mot själva kulturinterfacet.”

 

Huvudnyheterna 11 — Jönsson, Karpaternas gissel

HUVUDNYHETERNA — NU MED LJUDKVALITET!

(Eller högerklicka för allt i världen och spara HÄR)

I stället för demonstration — låt oss gå ut på en trevlig konsensuspromenad. Hellre än att förbanna mörkret väljer vi att flytta dagen. Jultomtens lillebror är en tangocharmör. Tiden och fysiken är plastiska  i serier och tecknad film — och dagens actionfilm lyder  under samma fysikaliska lagar som Bugs Bunny. Alexander Lukas heter Bramstorp Andfågel. Jönsson och hans förbålda mandolin är Karpaternas gissel.

Stålhammar förklarar fysiken i Tex Avery-filmer (och verkligheten) med hjälp av en slinky som han hänger ut från balkongen, och David kontrar med en fragmentarisk framställning om hur slinkyn uppfinnare Richard T James slank iväg till Bolivia med sina miljoner och gick med i en religiös kult — i alla fall om man ska tro hans hustru Betty. (En betydligt mer heltäckande skildring av Slinkypionjärens öden och äventyr återfinns på The Straight Dope.)

Richard T James betraktar sitt verk och finner det gott.

Detta och mycket annat hinner vi avhandla  i veckans avsnitt av Huvudnyheterna, som nu alltså även fått bättre ljud. När våra lyssnare klagade slog det oss att en av oss faktiskt har jobbat professionellt som ljudtekniker och dragit i reglage  åt lokala västsvenska förmågor som Håkan Hellström. Tyvärr var det inte den personen som hittills hade haft hand om ljudet — så vi lät Jacob ta över batongen/mikrofonen. Resultatet lät inte vänta på sig — det här avsnittet har bättre hörbarhet än något av de tidigare.

Rättelser och felningar: David  gör gällande att det är borduriern Pleksy Gladz i L’Affaire Tournesol som står bakom stora mikrofonskogar i TV — i själva verket är det väl främst general Tapioca i Tintin et les Picaros.

Vidare försöker samme David förtvivlat förklara  varför månaderna är felnumrerade (september = 7, oktober = 8 osv.) vilket han  misslyckas med eftersom han glömmer nämna att det romerska nyåret infaller vid vårdagjämningen. Vi skyller på att hans lärda utläggning systematiskt saboteras av  hans psykande psykologkamrat Stålhammar, som håller på med illistiga mindgames.

Bentons lag — ”X countrykarriär går möjligen bättre om X blir ihop med den uråldriga förläggaren Y”.

Samme Stålhammar talar en stund om Bentons lag innan han googlar och inser att han menar Benfords lag.

I slutet av avsnittet påstår Jacob vidare att vi har pratat om flygsäkerhet — vilket inte stämmer, eftersom vi har använt den inspelning som han gjorde av vårt samtal, och inte den som jag påbörjade ett par minuter tidigare — det var denna dubbla upptagning som ledde till talet om mikrofonskogar.

Huvudnyheterna 6: Om man googlar ett träd i skogen …

Befjädrade dinosaurier figurerar som hastigast i veckans avsnitt …

Laddar ner gör ni genom att högerklicka och spara HÄR.

Om man googlar ett träd i skogen och inte får några träffar, har det då hänt? Detta är bara ett av de brännande spörsmål som vi kapitalt misslyckas med att ge svar på i veckans avsnitt av podcasten Huvudnyheterna.

Mycket tal om symboler, klichéer och skyltar blir det:  Varför ser våra symbolbilder så ofta föråldrade ut  (sånt som datorpapperskorgar och  trafikskyltsmotorcyklar)? Vem har för övrigt tecknat Sveriges suveräna vägskyltar? Och vem har formgivit typsnittet Tratex? (De sista frågorna besvarade jag  faktiskt  här på bloggen några dagar efter inspelningen. Svaret på båda är förstås ett genljudande Kåge Gustafson!)

Imiterar David Olof Palme eller imiterar han Bosse Parnevik? När vi ser dinosaurier framför oss, ser vi då sjuttio miljoner år bakåt i tiden, eller ser vi den klassiska tjeckiska dinosaurietecknaren Zdeněk Burians öststatsfemtiotal? Har olika geologiska epoker formgivits av olika demiurger med divergerande estetik? Hade dinosaurierna fjädrar?

Några andra spörsmål: Varför låter kattägare som seriemördare när de gullar med sina husdjur?  Har de öppna planlösningarna i alla sitcoms gjort folk mer benägna att slå ut väggen till köket? Är Newman i Seinfeld verkligen en demon? Ja — på A svarar vi vet inte, och på B svarar vi Sundsvall.

(Som exceptionellt minnesgoda läsare märker — och nu talar vi om de av er som har ungefär lika bra komihåg som Borges Funes den minnesgode — rider jag ett par gånger under avsnittet kring på käpphästar som har vädrats tidigare här på bloggen: De geologiska åldrarnas olika skapargudar var jag inne och nosade på redan i maj 2006 och den tongivande dinosauriedesignern Zdeněk Burian nämndes i maj 2007.)

Rättelser och felningar: Ett stort klang och jubelfel sträcker sig hela vägen från förra avsnittet till detta — det är ju i inledningen av  det här avsnittet som jag spolierar en Dorothy Sayers-deckare. Alla de  Lord Peter Wimsey-fantaster som drog en lättnadens suck efter förra veckans avsnitt kan börja oroa sig igen. Hur jag lyckades transponera spoilern ifråga från ett avsnitt till nästa begriper jag fortfarande inte.

Dessutom lyckas jag mangla ett citat nästan lika grundligt som This England-talet härförleden. Det rör sig om en gammal Simpsonsklassiker som jag förvränger nästan bortom igenkännlighet. För det första är det inte Homer som säger repliken (här misstänker jag att jag har blandat ihop två olika Alien Invasion-avsnitt ur seriens långa historia) utan TV-ankaret Kent Brockman.

”I for one welcome our new insect overlords” ska det förstås vara …

Jag påstår att citatet lyder  ”I for one hail as conquerors our new space emperors” — vilket till råga på allt annat är oerhört osmidig engelska. Man kan höra när jag framför min vanställda version att jag vet att den inte stämmer, men jag framhärdar ändå. Välkommen till 1993, grabben. Så här blir det när man inte har Google att tillgå.

I gengäld rättar jag mig fel när jag först tror att snittet på Herr Gårmans byxor är typiskt för 1956 — eftersom skylten är från 1955 får väl det sägas vara ganska hyggligt gissat —  men jag får s a s … BYXÅNGEST och utsträcker helt fegt byxdateringen till 1949 – 56.

Jag pratar i början av avsnittet om s k ”product tampering” och tänker främst på Tylenolskandalen i Chicago. Men den inträffade inte på sjuttiotalet som jag trodde utan 1982.

Mitt favoritögonblick i det här avsnittet är annars när Jacob förtvivlat försöker få mig att reagera på sin inte oävna vits om att ”Demi Moore måste alltså betyda lagom” och jag är helt okontaktbar. Ett porträtt av autisten som halvgammal man.

Och frånochmed igår eftermiddag är Huvudnyheterna även fullt nedladdningsbara och prenumererbara på iTunes. Adressen är:

https://itunes.apple.com/se/podcast/huvudnyheterna/id654675582?l=en

Huvudnyheterna 2: Blondiner föredrar suicidala pajasar

Ett ovanligt långt avsnitt av min och Jacob Stålhammars podcast där majonäs omnämns minst tre gånger (vad är det med denna majonäs?) och Jacob visar sig ha ett mycket distinkt placeholderljud. En annan bekant från första avsnittet är Anna Kareninas make Karenin som envisas med att spöka hela avsnittet igenom.

Dessutom fördjupar vi oss i sängrökningens — och sängkammarröstens — historia, frågar oss varför farliga och självdestruktiva beteenden anses vara sexiga, försöker förklara varför Hollywoodfilmer aldrig utspelas i Swedenborgs himmel,  recenserar Daniel Craigs Bondfilmer (med särskild tonvikt  på ukrainsk gyttja), och jämför Chris Nolans Batman  med Sam Raimis Spindelman — mycket annat att förtiga.

Men framförallt talar vi i munnen på varandra. Högt och ihärdigt. Jag vet inte varför just det här avsnittet har blivit så kakofoniskt. Börjar vi redan bli trötta? Eller beror det på att vi har druckit varsin folköl? (Både jag och Jacob har en fascinerande låg alkoholtolerans.)

Långt är det också som sagt — en timme och tio minuter.

Lyssna kan ni göra nedan.

Eller också är det bara att — som vanligt — högerklicka och spara HÄR.

Ni har blivit varnade …

Felningar av rätt och rättelser av fel: David hävdar att Marcel Duchamp ställde ut sin pissoar 1915 — det visar sig vara 1917. Och när David säger ”Die Hard 3-syndromet” så menar han ”Die Hard 4-syndromet” — jag hoppas ni kan förlåta honom. Jacob påstår att Doc Holliday var med i den stora skottstriden vid OK Corral, vilket David verkar betvivla — men Jacob har förstås helt rätt.

Dessa obegripligt testosteronstinna fyrverkeriförpackningar

Vi befinner oss på en fyrverkerifabrik någonstans i Guangdongprovinsen i Kina. Runt ett sammanträdesbord sitter ett antal allvarliga, kostymklädda herrar — men just nu hänger kavajerna över stolsryggarna och skjortärmarna är uppkavlade. De är redo att hugga i. Chefen tar till orda:

”Vi måste se upp med indierna. Coronations nya smällare Nazi Bomb stjäl marknadsandelar från oss. Det här med att ha en huggtandsförsedd, nationalsocialistisk Chewbacca som löper amok med ett maskingevär på förpackningen verkar vara ett succérecept. Vi kanske borde prova något liknande.”

”Okej”, säger en nyanställd förmåga. ”Behöver vi oroa oss för copyrightproblem?”

Herrarna kring bordet skrattar hjärtligt.

”Skämt åsido”, säger en av dem. ”Vad sägs om att vidareutveckla det här med monster som kommandosoldater? Jag tänker mig en barbringad, kraniehövdad zombie som har kommit med i gröna baskrarna. Kan det vara något?”

”Ja! Vi döper den till Night Raider!” infaller en kollega.

Chefen stryker sig tankfullt över sin hårlösa haka. ”Nja. Jag vet inte … jag tycker det låter lite tamt. Men om vi vräker på med högar av kranier på marken, några exploderande skyskrapor i fonden och kallar produkten för Death Stalker Time Bomb så kan det möjligen funka.

”Personligen tycker jag att hela den här grejen med zombie-elitsoldater som löper amok i ett postapokalyptiskt landskap känns lite trött”, infaller en av mötesdeltagarna. ”Jag vill prova något helt nytt. Vad säger ni om en rosenrasande, vilt grimaserande King Kong med vingar?”

En av hans kolleger suckar. ”Kwong Hing Tai i Macao har redan gjort den. Men vi kanske kan spinna vidare lite på King Kong-konceptet. Vad tror ni om att han istället  flyger över himlen sittande grensle på Empire State Building som på något vis har förvandlats till en raket?”

Chefen stryker sig tankfullt över hakan igen. ”Hmmm. Det kan gå. Om vi har Frihetsgudinnan i förgrunden och kallar produkten för Lady Manhattan…

Livsmedel och dödsmedel del 2 — The times they are a-changin’

20 januari 2009 skrev jag ett blogginlägg om hur livsmedelsindustrin verkade benägen att börja försöka snatta s k ”cred” från sextiotalets alternativkultur, bland annat genom att lansera Cheech Marin — mannen som gav Cannabis Sativa ett ansikte — som varumärkesfigur för pepparsås.

Föga anade jag då att detta bara var början — under de tre år som förflutit sedan dess har vi fått uppleva hur den ena ”alternativa” portalgestalten efter den andra dukar under för den snöda Mammons lockrop.

Ja, inte ens sextiotalets kanske ledande pelarhelgon Bob Dylan har lyckats hålla fingrarna ur syltburken — tvärtom, han har gjort reklam för såväl bilar och banker som — det man kanske har lättast att förknippa den nasale portalgestalten med — sexiga underkläder. Här nedan ser vi honom svårmodigt vandra kring i en reklamfilm för Victoria’s Secret och utväxla sugande blickar med en sensuell siren i sidentrosor som möjligen är något yngre än sin motpart …

Bob Dylan gör reklam för Victoria’s Secret

”Don’t criticize what you can’t understand.” heter det som bekant i visan — men jag är faktiskt trots det benägen att inta en något skeptisk hållning till Bobs utveckling från munspelsmisshandlande messiasgestalt till  marknadsgycklare.

Och ännu svårare har jag att förstå varför Paul McCartney känner ett behov av att göra reklam för Visa. Behöver den forna fabulösa fyrlingen halvsula skorna och har svårt att skrapa samman kopparmynt att betala skomakaren med? Försöker han fixa ett hål där regnet kommer in på något av sina oräknerliga slott? Det hela är faktiskt något av ett mysterium.

Det är isåfall betydligt mindre förvånande om det seniga kraftpaketet Iggy Pop har lyckats hamna på obestånd efter ett långt och utsvävande liv, och därför känner ett behov av att sälja sitt namn och dåliga rykte för att få en tryggad ålderdom. Däremot är kanske inte bilförsäkringar det första man kommer att tänka på i samband med detta självdestruktivitetens ledande affischnamn:

Iggy om bilförsäkringens fröjder

Iggys mini-me i reklamen ovan är på något vis grädden på sell out-moset …

Den enda rockgigant jag är beredd att ge full absolution för hans reklaminsatser är Johnny Rotten — han lyckades inte ens få ut några skivroyalties när han var som störst och sparkades summariskt ur Sex Pistols när han bad managern Malcolm McLaren om löneförhöjning. Dessutom finner jag anblicken av en tweedklädd Rotten som vandrar runt på den engelska landsbygden och predikar om det brittiska smörets förtjänster oemotståndligt inkongruent och närmast charmerande …

Johnny Rotten kommer upp i smöret

(Tipstack till Wee One för Iggys bilförsäkringsreklam)

När kommersen kom till kolchosen

Tack vare Ban-Kens länk till den sällsamt hojtande sovjetiska croonern Eduard Khil i kommentarerna till  förra inlägget råkade jag dras in i ett stråk av Utubevideos som dokumenterar de forna förenade rådsrepublikernas  första famlande försök att vara kommersiella …  Till att börja med gick det väl så där …

(Någon som begriper ett eller flera ord ryska får gärna förklara vad det är som pågår ovan — min obildade gissning är att det inledningsvis görs reklam för dimmers, alternativt flygande kristallkronor, alternativt bådadera, och att det sedan utbryter försäljning av het ny herrkonfektion, Soviet style … )

Men ganska snart verkar Rysslands Copywriters ha kommit in i konceptet. Titta bara hur rutinerat de här nedan dammar av ett profilstarkt lokalt varumärke och för det rätt  upp i 90-talet (som det heter i Brendan Frazier-filmen):

Tintin på Kap Verde

Kap Verde är en liten ögrupp en bit från Afrikas västkust. Läser man böcker om forna tiders världsomseglare och kryddkrämare dyker namnet upp stup i ett som anhalt för att sträcka på benen och proviantera — så t ex i den utmärkta Giles Miltons Nathaniel’s Nutmeg — How One Man’s Courage Changed the Course of History som jag hade med mig i packningen när jag veckan före julhelgen besökte ögruppen tillsammans med mina nära och kära.

Av de tolv öarna är sex bebodda — däribland något oväntat vårt resmål Sal, som är ett slags korsning av oändlig sandstrand och månlandskap.

utomjordisk Lucia på ön Sal, 13 december 2009

Invånarna i den forna kolonin  är tämligen jämnt utblandade mestiser av portugiser och västafrikaner. Undantaget utgörs av souvenirförsäljningens bålda entreprenörer som nästan uteslutande verkar komma från Senegal,  närmaste västafrikanska land. Dessa oförvägna unga män kan pracka på de mest skeptiskt stämda turister souvenirer som de inte anade att de behövde.

Men döm om min glädje när jag i det senegalesiska sortimentet upptäckte en uppsjö av arumbayafetsicher föreställande Tintin och hans närstående — Haddock, Kalkyl, Dupontarna. Gissningsvis härrör skulpturerna från Senegal (även om försäljarna har för vana att envetet hävda att allt som säljs kommer från Kap Verde).  De forna franska undersåtarna uttalar även namnet ”Täään-Täään” på galliskt vis. Jag och en mig närstående källa försåg oss snabbt med två Tintin och en Haddock per skalle:

Båda mina Tään-Tääns  bär av någon anledning frack. Och ser otippat misslynta  ut. I gengäld har dock Haddock en märkligt försagd uppsyn.

I västvärlden har man på senare år anlagt en del kritiska synpunkter på den unge Hergés andra album Tintin au Congo, som även skaparen själv  har kallat för ”En ungdomssynd”. Vissa amerikanska bibliotek förvarar numera alstret i sitt giftskåp, vissa brittiska bokhandelskedjor har flyttat det till vuxenavdelningen, och en del förlag vägrar att trycka nya upplagor.

Paradoxalt nog är just det här albumet det som har störst spridning söder om Sahara — i synnerhet i forna franska besittningar  som Senegal. Och de här små statyetterna är väl också ett rätt vältaligt vittnesbörd om Tintins  fortsatt starka grepp om den  senegalesiska folksjälen.